Sanna Bente Emelie. Lisa Johanna. Anna Erika.

Ja, nu nalkas ett avsked. Yngsta dottern skall flytta från stán. Stán som hon älskar men behöver komma bort ifrån. I alla fall något eller några år. Jag förstår henne. Jag förstår att man någon gång måste få känna att "nu får människor lära känna mig som Sanna" och inte som "Mattssons" eller "Kents och Agnetas jänta".

Nu är tiden mogen att klippa navelsträngen från modern. På riktigt. Mina själviska känslor får jag gå förbi nu och jag kan faktiskt göra det! Utan att må dåligt! Jag är riktigt förvånad själv, faktiskt. Jag sätter mig in i hennes situation, så gott det nu går, och känner en bubblande glädje över att hon får byta stad. Det finns ju mejl. Och telefoner. Och billiga resor om man bokar 90 dagar innan man skall åka. (Jag har redan bokat en. Den 16 mars 2010). Det känns lite lättare så. Och på nyårsaftonen åker jag tåg ner klockan 12 på dagen. De andra åker med flyttbilen.

Men trots all optimism så lär jag någon gång i början på 2010 sitta här och gråta över att mitt sista barn har flyttat för gott. Även om hon hade egen lägenhet här i stan, så kunde hon ju komma förbi varje vecka och jag kunde sticka in huvet hos henne på en kopp. Så blir det inte nu. Det spontana försvinner.

MEN! Och detta MEN är jag glad över. Jag har fler barn. Och en av dom bor här i stan. Det betyder att jag kan slösa min spontana sida på henne. Hon har ju varit mera låst i och med att hon har man och två barn som kräver sitt. MEN nu kan jag frigöra henne. Tror jag. Och jag tror att det kan bli riktigt bra, för barnen har blivit lite större och hon och jag kan få mer av mor/dotter-tid. Härligt!

Sen har jag ju en dotter till...5 mil härifrån förvisso. MEN man vet aldrig. Hennes barn är också lite större nu...så det kanske kan bli lite mer spontanitet där också. Med tiden i alla fall. Det gäller att sprida gracerna...

"Du som har skapat jorden till att bestå"

Åh nej! Nu vill dom att jag skall bli isbjörnsfadder också! Jag klarar inte det här! Var skall man dra gränsen?

Inser man inte att verkligheten har hunnit ikapp oss? Det faktum att vi har skött jorden på ett ansvarslöst, kärlekslöst, själviskt, girigt sätt, har nu blivit uppenbart. Det lyser lika klart som en diamant på svart sammet.

Det kommer snart mera. Flera behjärtansvärda strategier och insamlande av pengar för att rädda mer och fler. Men det är bara att konstatera: Vi klarar inte detta. Vi är alldeles för självupptagna, eller rättare sagt, vi är helt enkelt inte konstruerade för att veta hur vi skall klara av att rätta till våra gigantiska misstag. Vi visste inte vilka konsekvenserna skulle bli. Och även om man kunde räkna ut dem i vissa fall, så brydde vi oss inte. Vi har en förmåga att se ungefär så långt näsan räcker, här och nu, den omedelbara kicken och tillfredsställelsen. Och det kommer inte att förändras för att vi har sett var det har lett oss.

Det finns någon som vet. Det finns en som kan. Och det är den som startat allt. Hela livsprocessen. Den som konstruerat DNA:t hos människan, djuren, växterna. Som har konstruerat det fantastiska universum. Med alla galaxer. Och galaxhopar. Den som har allt i sin hand. Allt har en gemensam nämnare. Alla och allt har en och samma Skapare.

Vi gör vad vi kan. Han kommer att göra det vi inte kan.

"Jag får liksom ingen ordning"

Det är alltid trevligt att gå på konsert. Speciellt när det är Lars Winnerbäck som är den utvalde. Det blir dock lite smolk i bägaren när jag känner att åldern kanske, kanske är ett litet problem. Jag menar, vad skall de unga tänka när jag, en 58-taggare, står tillsammans med dom nere på golvet. Det hade känts lite, lite bättre om det funnits sittplats. Men enbart av den anledningen.

Jag försöker putta dessa störande tankar åt sidan. Jag är ju med mina döttrar och min svägerska. Hon är ju inte heller ngn ungdom direkt. Det är ju löjligt att hålla på så här och älta fram och tillbaka. Jag skall väl vara glad att jag älskar att lyssna på musik och att gå på sådana här tillställningar.

Känslan sitter kvar. Och gnager och skaver. När vi står i kön söker mina ögon sig automatiskt till vilka som är där och vilken ålder. Vilken lättnad! Jag ser tidigt flera stycken som är i min ålder! Skönt! Nu kan jag koppla av och få bort det gruset.

Det är en mycket mäktig öppning på konserten. Åtta man (dvs sex män och två kvinnor, varav en är Anna Stadling. Som dessutom ser ut som jag gjorde för femton år sedan) gör denna konsert till en av de bästa. Döttrarna har dragit och står nästan längst fram. Svägerskan blev svettig och ställde sig längst bak. Så kvar är jag och alla unga. Nej, förresten. Ca fem meter ifrån mig, på min högra sida, står en rätt så liten man, flintis med grått hår på sidorna och mustasch och klappar händerna frenetiskt. Efter en timme åker hans tröja av och han fortsätter att klappa händerna i uppspelt glädje. Han står också ensam. Det känns bra! Vi är inte ensamma, vi är många. Vi är luften, som Lars sade när han förklarade att hans rädsla när han såg så många människor liknade rädslan att sitta i cockpit på flygplanet när man är flygrädd.

Kvällen är räddad och härlig. Full av glädje, underbara sånger, bilder som visas i bakgrunden och uppskattande applåder och tacksamma artister. Vi är en underbar publik. Och vi är en härlig blandning; från 15 till 75.

Så jag fortsätter. Så länge mina ben orkar. Om inte annat får jag väl ta med rullatorn och vila på den den dag jag inte orkar själv längre.

"Dagny, kom hit och spill....(forts).

Jag såg sista avsnittet av "Modethuset Chanel". I min förra krönika undrade jag var sömmerskorna, de STORA, enligt min mening, befann sig vid den glamourösa visningen. Svaret: De fick en egen visning!! Och sanning att säga; jag vet inte vad jag skall tycka om detta! Var (eller är) det ett privilegium eller är (var) det förnedrande? Eller??


----------------



Slutsats (efter en hel del tänkande): Det måste vara förnedring!! På en så hög nivå, att somliga uppfattar det som ett privilegium. Ibland är gränsen tunn.

"They call me fat mammy Brown..."

En blond, mycket söt flicka runt 20, med ljusblå pappersmössa på sina vackra lockar. Hon ligger på en brits med vita lakan. Pirrig och full av spänd förväntan. Snart skall hennes behag bli stora. Och supersnygga. Hon skall bli riktigt attraktiv. Och glädja sin älskade pojkvän. Och få större självförtroende. Stora bröst och stort självförtroende. Hmm...

På en annan kanal visas tonåriga, små söta flickor som förvandlats till ihåliga, mörkögda, tomögda figurer med benknotorna utstickande ovanför byxlinningen. De påminner om de fasansfulla bilderna från andra världskrigets fångar i koncentrationslägren. Men de som fått dessa flickor som benrangel är inte Hitler. Det är andra "diktatorer".

TV-kamerorna fångar in de mest fantastiska spektaklen och serverar till oss. Folket. Mammor med sina "vuxna" pojkar exponerar sig, både invändigt och utvändigt, när dessa gossar skall välja en eventuell livspartner. Mammorna tycker med eftertryck. De är 100-procentigt engagerade i sina söners val av flickvänner/fruar. De säger med bestämdhet om de tycker sonen har valt fel och har sina alldeles egna teorier. De struntar fullständigt i vad "mannen" ifråga tycker och känner. Och allt rullas upp inför offentligheten.

Dokusåpor som vältrar sig i parrelationer och parens sexuella aktiviteter på hotellrum. Partner byts antagligen ett antal gånger.

Bönder söker fruar, kvinnor söker bönder, fet-feta människor rullar fram på gatorna, lyckliga över att deras dallrande skinkor och valkar kammar in pengar. De vräker i sig socker, snabbmat och diverse äckligheter.

Ungdomar har låtit manipulera sig till att exponera sina intimaste handlingar offentligt.

Människan har aldrig varit så fri som nu. Tror hon. I själva verket är hon slav under förtrycket.


Denna uppräkning ter sig som den kommer från en riktigt gnällig moraltant. Det stämmer. Tanten ifråga är inte gnällig i normala fall. Men när det gäller ovan nämnda företeelser plus några fler, då är hon gnällig. Och upprörd. Upprörd över att människor låter sig formas i den form som världen runt omkring vill pressa in oss i. Det är förnedrande, tycker hon. Man föredrar att förnedra sig själv, istället för att respektera sig själv och sina medmänniskor och ha en sund, naturlig syn på livet, på sig själv och på andra. "Det är synd om människorna" sa gamle Strindberg. Han visste vad han pratade om. Men han visste nog inte HUR rätt han hade.

Att ge eller inte ge; det är frågan!

Jag sitter framför TV:n. Och tittar på en spännande film. Snart är det paus, såklart. Nu är man förberedd, så jag hinner liksom alltid planera vad jag skall passa på att göra medan reklamen basunerar ut sina lockelser till vårt tomma vardagsrum. Gå på toa, sätta på kaffet, bre en macka... Men vänta! Jag kan ju inte gå nu. Ingvar Oldsberg vädjar ju till mig att jag skall skänka några hundralappar till hjärt- och lungfonden! Han som är så himla trevlig! Jag älskar Oldsberg. Perfekt som programledare till "På spåret". Och min mamma har nyligen haft en hjärtinfarkt. Få se... hur mycket kan jag ge... ?

Det börjar bli mycket galor nuförtiden. Men cancer-galan är ju faktiskt viktig. Och hur många är det inte som har fått bröstcancer? Jag känner flera stycken, och nästa gång kanske det är min tur. Visst skulle jag vilja att läkarna har tillräckligt med forskning i ryggen och tillräcklig utrustning för att kunna rädda mig om jag råkar "trilla dit "? Jag funderar hur mycket jag skulle kunna ge varje månad.

Min bror har en dotter som är 22 år. En jättefin tjej. Hon är fadder sedan flera år tillbaka. Det är bra. Jag har funderat på det också. Men jag har funnit en anledning, ett starkt skäl till att inte bli fadder. Det känns faktiskt skönt.

Det ringer människor från "de handikappades riksförbund". De brukar ringa en gång per år. Och jag brukar köpa brevmärken som man skall sätta på kuvert. Jag sätter dom aldrig på de kuvert jag skickar. De ligger i lådan. Men dom har i alla fall fått mina pengar...

Jag åker med tunnelbanan i Stockholm. Solen skiner och värmen lockar fram små droppar i pannan på mig. Jag rycker till när jag hör en man som vädjar: "Är det någon som har en slant så jag får äta frukost?" Jag tittar på honom. Och han på mig. Jag blir illamående. Nästan så jag får upp min frukost. Sedan vänder jag snabbt blicken ut genom fönstret igen. Han såg städad och snäll ut. Hjälp!! Det är något som är fel! Jag får samma otäcka känsla i maggropen som när jag ser Oldsbergs goa uppsyn i TV-rutan! Jag ger inget då. Och jag ger inget nu heller. Vad skall jag göra?

"Funeral for a friend..."

Vi lever i en sjuk värld.

En mor skall inte behöva begrava sitt barn. Det finns ingen sorg som övergår sorgen av att förlora sitt älskade barn. I en mors ögon är det hennes lille pojke eller hennes lilla flicka. Alltid. Om det är det omvända, att en son eller dotter begraver sin mor, är det lite humanare. Men inte ens då är det normalt. Vi är skapta för att leva. För alltid.

Vi lever i en sjuk värld.

Snart inträder en ny ordning.

Tack för det.

"Lyckliga gatan, du finns inte mer, ..."

Jag har funderat. Och funderat. På begreppet "utbränd". Eller snarare, orsaken till att man blir just utbränd. Eller orsakernal Jag är inte skeptisk. Tvärtom. Jag vet mycket väl att är man riktigt utbränd, då är man sjuk. Man kan vara riktigt illa däran. Och det kan gå många år innan man blir "som vanligt" eller frisk. Om man ens blir det. Riktigt.

Det sägs att man har gjort undersökningar som visar att Sverige är det enda land, där människor blir utbrända. Jag vet inte om det stämmer. Men OM det stämmer, så måste det ju rimligtvis vara något speciellt fenomen i just detta, vårt gamla Svedala, som icke finnes i något annat land. Och vad kan det vara? Det är detta jag har funderat på.

En faktor, måste absolut vara stress. Alltså ett inre jagande som hela tiden pockar på oss. Det gnager, det bankar på oss tills vi nästan känner oss kräk-färdiga. Denna inre stress, beror i sin tur på att vi lever efter: 1. Klockan 2. Plånboken. Eller det vi så innerligt gärna vill fylla plånboken med; pengar! Pengar och tid. Det är två kumpaner som jagar oss ända in i döden. Vi går över lik, för att fylla plånboken och göra alla andra nöjda utom oss själva. Och våra närmaste. Vi bara måste en massa saker. Vi måste hinna dit, vi måste hinna med det och vi måste hinna titta på det och vi måste hinna lyssna på dom och den... Vi måste så fruktansvärt mycket. Vad har vi fått det ifrån? Vem har sagt att vi måste en massa saker?

Dygnet har 24 timmar. Lika många timmar som det hade för 25, 35, 50 år sedan. Inte måste man så mycket då inte. Man överlevde i alla fall. Eller snarare: Då överlevde man. Nu dör människor i 50-årsåldern p g a hjärtinfarkt och stroke. Ja, jag vet att medelåldern har stigit. Men ändå. Faktum kvarstår. Man dör av andra orsaker, längre ner i åldrarna och då av orsaker som de gamla dog av förr. Och knappt det. Det är inte klokt.

Häromdagen slog mig en annan möjlig faktor. Vi, alltså svenskarna, är nog det enda folk som, generellt sett, har dåliga relationer med våra släktingar. I många länder tar man hand om varandra, bor hemma hos varandra, är lojala mot varandra, älskar varandra. Man är helt enkelt nära förbunden med sina familjer. Man gläds tillsammans, man gråter tillsammans, man sörjer tillsammans. Vad gör vi i Sverige? Vi lämnar in våra gamla föräldrar på "hem", där vi hälsar på pliktskyldigast ngn helg då och då. Vi är mycket intresserade av deras bankböcker och att de inte gör av med för mycket, så att det inte finns ngt kvar till oss efterlevande! Vi är besatta av pengar. Vi har mammon till Gud. Och jag tror att vi är inte hela människor, eftersom vi saknar den där härliga, kärleksfulla familjekänslan med våra släktingar. Fast vi är inte medvetna om det. Vi är inte medvetna om vilken vikt och betydelse det har att vara en stor, härlig släkt som värnar om varandra. Hur skall vi kunna vara medvetna om det när vi aldrig har fått uppleva det? I alla fall inte de senare generationerna. Själv vet jag knappt vad alla mina kusiner heter. Det har blivit det sociala arvet. Tragiskt!

Ja. Det är klart att det inte gäller alla. Naturligtvis. Men jag tror att det över lag stämmer. Vi har blivit urholkade människor som jagar efter vind och när ålderdomen kommer, om vi får uppleva den, så är vi bittra och känner oss svikna av livet. Det räcker inte med att vara den man är och vara nöjd. Förnöjsamhet är sällsynt. Tyvärr. En mycket värdefull egenskap. Man skall inte bara vara mamma, nej, en fräsch, snygg mamma som skall se lika ung ut när barnen är tonåringar som hon gjorde när hon fick sina barn. Dessutom karriärkvinna, bullbakande mamma, peppande mamma när ungarna dribblar bollen på planen, stöttande mamma och kärleksfull mot sin make. Och ungefär detsamma med pappan.

Är det konstigt att svenskar blir utbrända? Nej. Inte ett dugg. Man kan väl inte bli annat än utbränd, när man lever som i en tornado, som snurrar en runt, runt tills man kastas ut som en urvriden disktrasa.

Kanske en totalt värdelös analys. Kanske inte.

"Så gick det till när mormor var ung..."

Popgala på Folkets park i Sundsvall, 1965. På scenen låg Svenne Hedlund. Han med puckel på ryggen. Söt som få. Förutom att han låg, hoppade han upp på högtalarna, där han rörde sig som ingen annan. Faktum var att han for omkring som en liten terrier på scenen. Samtidigt som han sjöng, så klart. Smidigt! Snyggt!

När han försiktigt väste:"... my baby drove up, in a brand-new...Cadillac..." vrålade vi fjortisar så mamma skulle ha trott att jag var helt sinnes-svag. Det var första gången jag skrek på en pop-gala. Och den sista. Det kändes fel men när jag såg alla andra göra det, ja... då kände jag mig cool och skrek jag också.

Hep Stars bodde, som många andra artister på 60-talet, på Liz Motell i Bredsand, där jag och mina kompisar bodde. Vi var givetvis där och hängde. Vi hade en plan. Vi visste vilka bilar de körde, två stycken Ford Admiraler, vinröda, och vi blev alldeles till oss när vi såg bilarna köra fram dit vi stod. Efter en stund skyndade vi oss runt hörnet, öppnade en dörr som inte var den egentliga entrédörren, och kände om den var öppen. Det var den! Vi, fyra fjortisar, smög snabbt in till korridoren där rummen låg. Vi visste vilket nummer dom hade och naturligtvis kände vi på dörren. Den var också öppen! Helt osannolikt! Vi smög in på rummet som var tomt. Jag satte mig på golvet och kände mig dum. Vad skulle jag säga och vad skulle jag göra när dom kom in? Tänk om dom skulle bli jättearga! Jag var inte lika frän som mina tre kamrater nämligen.

Vi fnissade och var jättenervösa när vi såg att dörrhandtaget trycktes ner. Hjälp! Dom kom in: Svenne, Christer, Lelle, Benny och Janne. Dom blev en aning förvånade när dom såg fyra skoljäntor som rodnande pladdrade och fnissade om vartannat. Jag har glömt vad som sades men jag anar att det inte var några direkt djupa samtal om livets mening. Jag har memorerat endast två saker: Jag fick blåsa håret på Svenne, eftersom det var nytvättat! Han frågade om jag ville! Och: Min bästa kompis, Lisa (som alla killar alltid blev kär i) kysstes med Benny Andersson innan vi lyckligt lullade hem på små rosa moln.

Vi levde länge på vårt vågade intrång. Något att berätta för barnbarnen. Men det där med Bennys och Lisas kyss, tror jag att jag utelämnar... Förutom att vi bara var barn, så kan man ju undra vilka barn som blir imponerade av att min kompis fick en kyss av Benny Andersson, en skäggig "gammal gubbe" som har spelat dragspel i "Allsång på Skansen"?!

"Words, don´t come easy..."

Nu för tiden dyker fler och fler situationer upp när man inser att man, inte bara nått den gyllene medelåldern, utan passerat den. Med råge! I alla fall när det gäller minnet. Ett slående exempel är på fredagkvällar. I TV 1 går ett musikaliskt frågeprogram, Doobidoo. Jag kan påstå att jag kan 75 % av frågorna. Men det är väl bra? Jag är ju med fortfarande. Men det kommer aldrig fram! Svaret! Jag vet så väl vilka artisterna var, vad låten heter, kan se dom för min inre syn. Men namnen är borta! Puts väck! Veck me blesta! Det är inte sant, vad är det för fel?! Fredag efter fredag, samma elände. Och det dom gör på slutet, och även i början förresten; ser en artist på en bild och skall komma på en låt som den artisten har gjort så att motparten, som står med ryggen mot artistbilden, skall komma på vem det är, det är det ingen idé att försöka vara med på ens. Tragiskt!

Ett annat tillfälle var när jag var på Drakborgen med ett av mina barn-barn. Det satt en ung pappa bredvid mig och vi tittade på barnen när dom lekte. Jag försökte starta någon form av konversation. "Vi har ju barnen här gemensamt i alla fall". Tänkte jag. "Vet du möjligen om man kan fylla på telefonen här ? " Frågade jag. "Eeeh, fylla på...du menar...internet?" "Nej, jag menar fylla på...(hjälp, vad heter det??).. "Du menar med...elektricitet? "Nej, .... FYLLA PÅ...!!!?" "Aha, du menar kontantkort?!" "Ja, naturligtvis, vet du om man kan köpa det här?" "Nej!" Den unga, alerta, ordstinna pappan vände snabbt bort huvudet och pysslade med något papper.

Vid det här tillfället undrade jag ändå efteråt, om det inte var han som var lite... eller var det jag som var lite....? Där kom det igen! Jag hittar inte orden. Var tar dom vägen? Alla orden som jag har lärt mig och som jag brukade kunna svänga mig med? Jag kom inte ens på vad kontantkort heter. Vad är det som händer med mig? HJÄLP! Poolia, visa vad du går för nu och kom! Jag behöver omedelbar assistans! Ge mig tillbaka mitt minne! Och alla ord! Som jag har förlorat någonstans på vägen...

En mumsig upplevelse

Äntligen! Så var det då dags igen! FILMTAJM!! Jag och dottern hade bestämt att vi skulle se en mysig film, på bio, eftersom vi hade fått rabattkort av en älsklig vän. Dagen före började jag ladda mentalt. Det måste man göra. Uppamma en längtan, det där sköna suget i magen. Biosuget.

Vi anlände till biografen ca 40 minuter innan filmen började. Vi hann alltså även ladda med godis, popcorn och dricka. När man är på bio så måste man ha en påse "Mmm". Det begäret har jag ärvt från min mor. Hon köpte alltid "Mmm" när hon gick på bio och teater på "Kusten". Jag ärvde som sagt denna vana och fortsätter så gärna med den. Men det är nog bara vid dessa högtidliga tillfällen jag köper just den sorten. Dels för att det är just ett "högtidligt" tillfälle, vilket i sig kräver något som man annars aldrig äter, dels för att det inte går att äta det godiset på ett civiliserat sätt, utan det måste till ca 3-4 godisar samtidigt och de skall ätas i "non-stop" (icke att förväxla med godiset med d:o namn). Detta görs bäst i mörker. Och dels för att jag tror att det är ett slags tradition jag gärna bibehåller.

När reklamen börjar är käkarna i full gång. "Mmm" varvas med pop-corn och Coca-cola. Jag försöker att dämpa intaget men det är svårt. Detta är en höjdpunkt. Ingen får störa min sinnes-stämning. Det visar sig att risken är minimal för det eftersom endast två personer förutom oss besöker salong 2 ikväll.

Meryl Streep står för huvuddelen av denna films skönhet och njutning. Hennes otroliga förmåga att göra rolltolkningar är oslagbar. Vi skrattar gott åt just denna underbara kvinna som i filmen heter Julia Child och njuter av hennes värme, glädje och kärlek till såväl sin fantastiske äkta man som till maten och till livet självt. Det är en film som inte med rättvisa kan beskrivas med ord, trots ordets makt, den bör upplevas. Och älskar man mat och det skrivna ordet, så är den ett säkert kort.

När vi lämnade salongen var magen mätt och rund av gott "skräp" och hjärnan hungrig på inbakad anka, grytor med rödvin, smör kokt tillsammans med vinäger, hallongrädde och mycket, mycket annat gott..i..gott!!

Oj vad (l)åren går!

1969 började jag mitt allra första jobb. På "F Verkstäder" inte så långt hemifrån. Jag fick anställning bara någon vecka efter att jag gått ur Fackskolan, som den 2-åriga utbildningen kallades då och var mer yrkesinriktad än det 3-åriga gymnasiet. "Gymnasium-light" kan man säga. Jag gick kontorsutbildningen med fokus på sekreterar-arbete. Läste även bokföring men det intresserade mig föga. Anställningen på F fick jag genom min klassföreståndarinna, som kände till detta företag och de som arbetade där. Jag hade bra betyg så hon rekommenderade mig och saken var klar.

När jag hade blivit intervjuad av "fabrikör" F, fick jag gå runt och hälsa på alla hans medarbetare, eller underhuggare, på de övriga kontorsrummen. Alla var trevliga. Och alla var män. Jag skulle arbeta tillsammans med en tjej som var lite äldre än mig, "fröken" Ulla. Hon var mycket vänlig och sympatisk. Det visade sig att vi blev ett bra team, "fröken" Ulla och jag. Vi tog hand om arbetsrapporter och räknade ut verkstadsarbetarnas löner. Och svarade i telefon. Det var underbart roligt med en sådan där telefonväxel med "proppar" och sladdar!

Min första arbetsdag blev jag inkallad till "fabrikör" Fromell via snabbtelefonen, han hade något att säga mig. I samma rum befann sig fabrikörens mor, fru D. Hon var till åldern kommen så att säga, men hade nog svårt att lämna sitt "skepp". Detta var ett gammalt familjeföretag och både herr och fru D bevistade detsamma flera gånger i veckan. De ville kontrollera att allt flöt på bra
och att sonen, fabrikören, skötte sig.

Emellertid hade fru D låtit fabrikören få veta, att det inte dög att jag som anställd bland ett antal herrar, gick runt med så korta kjolar. Inte så lite generad försökte min nye chef att framföra detta till mig. "Vi undrar om fröken Agneta kanske skulle kunna göra något åt kjol-längden" kraxade han. Han plirade illmarigt och log ett snett leende. Fru D stod borta vid fönstret och vände sig sakta om. "Om fröken Agneta kan ordna det till imorgon så vore det bra". Jag var nog chockad, tror jag. Man tordes inte protestera. Jag undrade bara hur jag skulle hinna med det på en kväll! Jag var inte händig med sytråden och nålen eller symaskinen heller för den delen. Så det blev lite kaos. Och som sagt, året var 1969, kjolarna slutade på låret! Det var MINI som gällde! Det blev till att kontrollera så att fållarna var breda nog att läggas ner!

Nåja. Som tur var hade jag en snäll liten mamma. Med förenade krafter fixade vi så att jag blev presentabel. Fru Denckert fick nöja sig med att jag i alla fall visade knäna. Plus någon centimeter ytterligare. Det hände då och då att jag fick gå ner till verkstaden med några papper. Där jobbade ca 30 grabbar och de visade alltid sin "uppskattning" när jag gled fram över verkstadsgolvet i mina fortfarande relativt korta kjolar genom busvisslingar och diverse andra yttringar. Då förstod jag lite mer av fru D:s konservativa inställning. Idag kan jag förstå den i högre grad.

Varje gång jag åker förbi "F Verkstäder" så dyker bilderna av mina forna arbetskamrater upp. Det var en speciell fas i livet med första jobbet och allt det där...

"...rolling, rolling, rolling in the city..."(mel. "proud Mary")

Jag har för vana att ta cykeln ner på stan. När jag ska jobba eller uträtta ärenden. Jag förundras varje gång över vilken fantastisk uppfinning detta fordon är. Så enkel men så genial. Lätt att parkera och lätt att hantera. Men ack så svårt det är ibland att parera. I alla fall på Storgatan i City. Oftast tar jag mig dit utefter Selångersån , eftersom det är så vackert och stilla och fint där. Många flanörer tycker också det och det gör en trevlig stämning.

Min cykel har en liten klocka, eller plinga, som jag flitigt använder. Man förväntar sig liksom att framförvarande flanör skall flytta sig lite åt sidan vid pling-ljudet. Men se, då förväntar man sig nog lite väl mycket. Det går att räkna på ena handens fingrar de gånger det händer. Jag förstår liksom inte. Var ligger problemet? Är hörseln dålig? Eller struntar man högaktningsfullt i att det kommer en cyklist bakom och även vill fram? Förväntar man att denne skall kliva av cykeln? Vissa är förlåtna, då jag vid närmare betraktande upptäcker små proppar i öronen. Även om det kan vara irriterande i sig.

När jag har kommit så långt som upp till Storgatan, är loppet nästan kört. De flanörer jag möter går mitt i vägen, flera i bredd och jag menar inte att det är något fel med det. Men när jag kommer från andra hållet, sakta cyklande och diskret försöker hålla en någorlunda rak kurs, så behöver man väl inte gå rakt emot mig?!! Som om jag inte fanns! Jag mötte flera stycken i går som liksom såg rakt igenom mig. Och bara gick på som duracell-kaniner! Jag var tvungen att snabbt vrida på huvudet och kontrollera i skyltfönstrens blanka glas att jag fortfarande var synlig. Det var jag. Men i fotgängarnas ögon fanns jag inte. Jag saktade farten så till den milda grad att jag nästan ramlade av. Jag tänkte: "Nu ser dom väl att dom måste styra upp sig och åtminstone gå förbi mig ?" ICKE!!

Jag fick hoppa av och leda min cykel. När jag senare hade svingat mig upp i sadeln igen, så hamnade jag bakom ett äldre par. Medan jag tyst sa till mig själv: "Ta det lugnt nu, hetsa inte upp dig, jag plingar på klockan nu så..." Jag plingade. Och plingade. Paret lunkade och rörde sig icke en centimeter åt sidan. Plötsligt slog mig en tanke; det kanske är förbjudet att cykla i city! Storgatan är ju en gågata och därmed kanske det är allmänt vedertaget att cyklar inte får vistas på densamma. Jag parkerade emellertid utanför Indiska magasinet och när jag var klar i affären och skulle låsa upp min "city-bike", ramlade hela handbroms-anordningen itu. Den hade fungerat för en stund sedan och nu var den i totalt kaos. Jag kliade mig i skallen och tänkte verkligen försöka vara duktig tant och laga den. Men förgäves! Jag förstod ingenting! Lösa kablar och moduler hängde och slängde. Hur skulle det sitta ihop? En sak förstod jag, det skulle bli tvärstopp om jag satte mig upp nu och försökte åka hem. En av broms-prylarna ramlade nämligen ner och satte sig som en bromsklots för däcket! Som tur var, hade jag ett litet spännband liggande i cykelkorgen. Vet inte hur det hamnat där, men jag tänkte att det kunde få ligga kvar. "Kanske kan det komma till användning" tänkte jag innan jag for hemifrån. Nu gjorde det verkligen det. Jag spände det runt "prylen" och cykelramen. Och cyklade försiktigt hem. Den ordinarie bromsen fungerade ju fortfarande.

Med tanke på min hjärnstatus vid det här laget, så låg ju misstanke om sabotage nära till hands. Finns det cykelsabotörer på stan? Hemliga agenter? Plötsligt kändes det som alla city-vandrare var mina fiender. Min man gick genast ner i källaren och skulle se om han kunde fixa bromsen när jag kommit hem. Han kom upp och skakade på huvudet: "Jag fattar ingenting! Jag fattar verkligen ingenting! Har inte en susning hur det skall sitta eller hur det har suttit!" Jag blev orolig på riktigt. Det liknade faktiskt ett riktigt sabotage.

Funderar på alternativa fortskaffningsmedel. Skateboard... få se nu, då behöver jag skydd på mina artros-knän. Efter några veckors träning kanske jag tar mig ner till stan fortare än någonsin. Men... NEJ! Det går ju inte! Då måste jag ha hjälm! Och som ni vet så vägrar jag att bära plast på huvudet. Jag vill vara snygg när jag "skatar"...

All you need is love and happy end!

Till Patrick Swayzes ära visade TV1 "Dirty dancing" på fredagkväll. En film värd att se om man älskar 60-talsmusik. Med lite lagom romantik till. Dialogerna kan te sig lite smått pinsamma stundtals, men vad gör väl det? Den har det där som jag, och många med mig, är så förtjusta i; ett slut som är lite...utöver det realistiska. Jag menar, vilken kille kommer inångande under en oskyldig familjeunderhållning där ett stort antal familjer sitter vid sina bord och ser på densamma, går fram till bordet där hans älskade tjej sitter i ett hörn med sina föräldrar, som dessutom avskyr honom? (I alla fall pappan). Och efter att ha sagt de förlösande orden: "Nobody puts Baby in a corner!", tar sin älskade i handen, lotsar henne med bestämda steg upp på scenen och avbryter helt sonika underhållningen??!

I sin svarta skinnpaj, sina svarta jeans och med panterlika rörelser, dansar han sensuellt och enastående vackert med Baby så publiken baxnar! Hans danskollegor förenar sig i dansen efter att han hoppat ner på dansgolvet från scenen. Graciöst som vore det ur självaste "Svansjön" . Kvar där uppe står Baby och ler förälskat mot sin hjälte. När hon hoppar ner, ler de mot varandra och nickar. Sedan springer hon mot hans öppna famn, han tar emot henne och lyfter upp henne mot skyn! Detta är det konststycke som de övat tidigare men inte lyckats med. NU lyckas dom! Naturligtvis! Och alla jublar. Till och med pappa!

Kan det bli bättre? Knappast! Ja... det skulle möjligen vara slutet i "En officer och en gentleman". Ni vet, filmen där Richard Gere med lika bestämda steg som Patrick Swayzes, går in i fabriken, hela den långa vägen bland buller och smuts, dit där hans älskade (Debrah Winger) jobbar. Med leende, guldbruna ögon och vit officersuniform knatar han fram till sin förvånade och lyckligt leende brud och svingar upp henne i famnen. Och karln bär ut henne medan alla stirrande kollegor applåderar! Och Joe Cocker och Jennifer Warns bränner av en smäktande kärleksballad! Hur stort är inte det?

Ja, man kan ha sämre ting för sig så här i väntan på svininfluensan, än att titta på filmer med romantik, härlig musik och lyckliga slut. Jag blir i alla fall varm, lycklig och glad i magen. Och det kan bota mer än man tror...

"Dagny, kom hit och spill...å, å, å Dagny, fem droppar till..."

Man kan inte låta bli att förvånas. Även om man "vet" så blir man lika förvånad varje gång man ändå får se hur det verkligen är. Nu tänker jag på något så ytligt som modebranschen. Den branschen är intressant; det krävs massor av konstnärlig entusiasm, kreativitet, tungt arbete och otrolig press. På alla egentligen; modeskaparna själva, hantverkarna (sömmerskorna/skräddarna), modellerna, sminköserna m fl. Men inte bara därför. Modebranschen är dominerande. Den styr över oss små människor som en glamourens Mussolini eller Idi Amin.

I kanal 2 på TV går sedan en tid en halvtimmes program på onsdagkvällar, "Modehuset Chanel". Det är mycket fascinerande med utsökt design och att iaktta hur de duktiga sömmerskorna snabbt uppfattar Karl Lagerfeldts otroligt vackra skisser. För ett lekmanna-öga är det omöjligt att förstå hur de kan se och förstå alla små detaljer och hur och var rosetterna och banden skall sitta. De arbetar frenetiskt med sina hjärnor, ögon, flinka fingrar och sliter i sitt anletes svett. Och när de nålar de tunna tyll-tygerna och rynkar och draperar, så faller tyget som vore det ett med händerna.

När chefs-sömmerskan skrider in i maestro Lagerfeldts kontor och efter att ha hälsat på honom mycket artigt: "God morgon monsieur Karl!" eller bara "god morgon Karl!", kommer modellen efter med den uppsydda klänningen. Monsieur maestro iakttar med sina falkögon och antingen godkänner med beröm eller "dissar" konstverket. Han kan ha fått för sig att det skall vara svart tyg på överklänningen istället för vitt och vitt under istället för svart. Och så viftar han bort allihop med sin ringbeprydda hand. Han kan också få för sig att ; "varför inte göra två klänningar till?". Som skall med på samma modevisning! Inom kort! Han skissar snabbt två tänkta klänningsmodeller ytterligare. Det tar ca 30 sekunder. Sömmerskorna bryter nästan ihop av utmattning och frustration.

Visningarna brukar bli succé. Efter alla modellernas framträdande på podiet väntar man med spänning på "skaparen" själv. När han gör entré applåderar man och ger ljudliga ovationer. Säkert välförtjänt, han har ju designat rubbet. Men man kan lugnt undra var alla som var med och slet i sitt anletes svett har tagit vägen... Sitter dom hemma i TV-soffan och åtnjuter visningen, eller sitter dom med i publiken, eller är dom med bakom kulisserna och kollar att kläderna sitter som dom skall? Jag vet inte riktigt. En sak vet jag. Dom är inte med på podiet och får del av äran. Nej, det är endast "the one and only", som med järnhand styr över sina undersåtar. Inte bara han, nej, dom är några stycken. Men med penningen och därmed makten i sin hand är han och hans gelikar stjärnorna på modehimlen. Läskigt!

Hem ljuva hem...

Vi är invaderade! De anfaller oss! Med sina stilsäkra blickar, kvicka, slagfärdiga kommentarer och målmedvetna rörelser, dominerar de våra vardagsrum. Nej, våra hem. Vilka pratar jag om? Inredningsarkitekterna, snickarna, byggteknikerna, golvläggarna! De är våra nya gurus. Våra husgudar. Vi lägger våra hem i deras händer och de gör precis vad de vill!

Det kan vara riktigt trevligt och underhållande att titta på dessa heminredningsprogram. Åtminstone var det det i början. I början av "heminredningseran". När Martin Timell startade och Ernst Kirchen... ja, ni vet,... fortsatte. Då var det nästan "Hylands-hörna-stämning". Mysfikat plockades fram på soffbordet, värmeljusen tändes och man inväntade den härliga inspirationstimmen. Men något har hänt.

Ett av dessa "home-make-over"-program från England, har inriktat sig på att hinna förvandla ett hem på en timme. Alltså, inte ca en timme, utan PRICK EN TIMME!. Programledaren visslar i sin visselpipa när det är "tea-time" och när de sista minuterna tickar på, stegras stressen. Alla springer om varandra och den ena vet inte var skåpet skall stå medan den andra är osäker på om det var grått eller blått som skulle målas på den sista vägghalvan. Men! De lyckas alltid. Och familjen som bor i huset eller lägenheten är alltid supernöjda! Allt är frid och fröjd!

Vad är det då som är fel? Det började så bra. Man visade hur man kunde gå tillväga när man ville ändra något. Vilka väggfärger som passade bra till vissa tyger, tipsade om hur man enkelt kunde göra hyllan själv. Det har slutat med att man, förutom att det skall ske i rasande fart, ratar det befintliga möblemanget, tygerna, gardinerna och diverse prydnadsattiraljer. Man dömer ut hemmen totalt. Och undrar helt fräckt hur man kunnat välja så avskyvärda ting! Man tar sig friheter, snuddar på gränsen till kränkning. Och där går väl gränsen för vad jag tycker är trevlig underhållning.

Så även om jag tycker om att låta mig inspireras och göra fint i mitt hem, så blir jag mer och mer som en snigel; jag kryper in i mitt lilla hus, tycker om när jag ser våra halvslitna köksluckor och har bestämt att OM jag målar om, så vill jag bestämma själv. Jag tittar ut när jag vill men när inredarna kommer springande med spetstyger och sarkasmer i högsta hugg, så kryper jag in och flyr från "hemmamysligan". Man vill vara sig själv för en stund.

"I´m on the road again"

Ibland känns allt bara klockrent. Jag vaknar relativt tidigt, kliver ur våningssängen, sätter ner fötterna på det halvkalla golvet i lill-stugan och öppnar dörren. Luften som möter mig vittnar om att september är i antågande. Guldgul sol, ljumma, behagliga vindar och klarblå himmel. När jag lyfter blicken mot det glittrande havet kan jag inte annat än le. Jag småspringer in till min mor som sitter i sin ljusblå fleece-morgonrock på altanen i storstugan. Hon har bryggt kaffe och dukat fram tre kaffekoppar med röda rosor på. Hon sitter med ett korsord och plirar med sina glada ögon. "God morgon, har du sovit gott?" När min make masat sig upp så dricker vi tre kaffe tillsammans och äter smörgåsar.

När vi lite senare fått till en skaplig eld i tunnan och slänger på gammalt virke och annat skräp, så känner jag livet i mig. Det är en stark känsla. Allt ligger bara på rätt plats. En stund av total lycka. När jag grävt upp en del av det gamla virket så uppenbaras två vagnshjul i bråten. Då minns jag. Min lillebror byggde ett slags lådbil när han var ca 12 år. Med åren blev den både mindre använd och något bortglömd. Men inte av min mor. Hon sparade underdelen och ställde upp den på stenmuren som ligger en bit ner på tomten. Som ett slags minnesstod. Den stod där i många år. Tills för ca sju eller åtta år sedan. Då togs den bort. Och blev totalt bortglömd.

Nu frammanades minnena av en liten vithårig kille som med egna händer byggt ett alldeles eget fordon, med lite hjälp från sin far i och för sig, och jag såg min bror springa på grusvägen nedanför stugan och ge "bilen" fart för att sekunden efter slänga sig i och köra iväg med största iver. Plötsligt fanns pappa också med i min bild. Relativt ung, glad och högröstad.

Det är sådana här små "ögonblick" i livet som glimmar och värmer.

"A piece of cake"

Jag tycker så mycket om att se på olika matlagningsprogram på TV. Matlagning från Italien, Provence, Spanien, Sverige, Danmark, England med mera. Ett program var från Danmark och visade en duktig kvinna som bakade olika sorters matbröd snabbt och enkelt. Hon undervisade om olika sorters sädesslag och därmed också då mjöl. Hon inspirerade mig så mycket att jag fick en riktig bakperiod. Jag bakade matbröd var och varannan kväll. Baguetter av fullkornsmjöl, ciabatta av special-vetemjöl, matbröd fyllda med fetaost och soltorkade tomater. Det var så härligt och det luktade så gott i lägenheten. Tänker fortsätta med den vanan även om det blir några pauser ibland.

Leila är ju en riktig "sockerpulla". Vilka desserter och vilka muffins hon åstadkommer! Alla sockergommars moder. Mat-Tina går inte av för hackor hon heller. Per Morberg kan också sälla sig till den skaran. MEN! Det finns en gemensam nämnare för alla dessa kockar, och det är ett sätt att utrycka sig som ALLA (åtminstone de svenska) har lagt sig till med, nämligen: "...och så lägger jag min fläskfilé på grillen... och nu vispar jag mina ägg och mitt socker... nu kan min stek få stå i ugnen ca en timme... och så saltar jag min fisk..."! MIN fläskfile...MINA ägg... MITT socker...MIN stek... MIN fisk... Men vad är det fråga om? Det kan tyckas vara en bagatell, eller rättare sagt, det ÄR en bagatell, men jag irriterar mig så fruktansvärt på den. Bagatellen. Varför måste man påpeka att det är "mitt"? Är det så farligt om det skulle råka vara någon annans fläskfile eller ägg eller fisk? Eller måste dom säga så för att visa oss tittare att det är dom själva som har inhandlat produkterna och att det inte är vi licens-betalare? Som om vi skulle bry oss? Med tanke på diverse andra oväsentligheter som våra pengar går till, menar jag. Några köttbitar mer eller mindre; who cares? Bara dom kunde sluta med detta tjat. Det påminner om sandlådan: "Det är MIN spade! NEJ, det är MIN!"

Kom igen! Stek, grilla, baka mera. Prata mindre! Klarrrt och betalllt!

Från öst till väst, det är dig jag gillar allra bäst!

Blev lite inspirerad av mumelens blog om hennes förfäder. Kom att tänka på min mormor och morfar. Bland andra. Morfar hade, som jag nämnt förut, världens vackraste namn. Henning. Henning. Min mormors namn var också vackert på sitt sätt. Ester.

Jag tänker inte avslöja efternamnet ännu.En liten anekdot kräver sin plats för att effekt skall uppnås, så att säga.

Min far, som på 40-talet nog ansågs vara en relativt stilig ung man, tyckte mycket om flickor. När han var dryga 20 år hade han nog dansat med och kramat några stycken. Han lämnade emellertid sin hembygd för ett tag och flyttade till Hjo. Han jobbade där som trädgårdsarbetare en kortare period. Och träffade även där en ung, vacker flicka som blev hans sällskap. Hennes namn var Daisy. Daisy Öster.

Förhållandet tog emellertid slut och pappa flyttade hem. Tiden gick och ännu en gång blev han förälskad. På riktigt. I min mor, Anna-Lisa, med efternamnet... Wester! Så från att ha lämnat Daisy Öster gick den rackarn´s karln och gifte sig med Anna-Lisa Wester! Snacka om att satsa på väderstreck!

Så som alla nu förstår så var min mormors namn Ester Wester! Dubbel effekt, eller hur?

"...du omsluter mig ömt i Din varma famn..."

Sitter på en mysig uteservering vid Gamla Stan och äter en grekisk sallad och dricker ett glas vitt, svalt vin till. Pratar med mina svägerskor, min dotter och hennes kusin. Vi är glada att träffas just här och vi är också glada över att solen skiner och över att vattnet på Mälaren glittrar så vackert.

Jag och Sanna åker med båt till en av öarna i Stockholms skärgård. Har aldrig varit där. Vi tycker nog att det här stället är alldeles bedårande. Promenerar på klipporna, besöker de små hantverksbodarna och äter en glass.

Hamburgare från "Donken" har aldrig smakat så bra som nu när jag äter den sittandes på trappan till Konserthuset en solig dag när vinden är en lätt bris och synen av grönsakshandlarna på Hötorget hör till det finaste jag sett på länge.

Vitabergsparkens majestätiska ekar ger barmhärtig skugga vid en välbehövlig vila på gröna gräset efter en lång vandring på Söder. Har visat Sanna var jag bodde för 38 år sedan. På Bondegatan. Avnjuter en välgjord sushi med ett glas vitt vin. Återigen var det svalt och gott. Vinet.

Rosendahls trädgård prunkar och inbjuder generöst sina besökare. Alltid hembakt. Alltid utsökt. En oas.


Hagaparken. Bellman. Fjäriln vingad syns på Haga. Fjärilshuset. Regnskog i miniformat. Blå, svarta, oranga, röda fjärilar sveper förbi mitt ansikte. Som jag längtat efter detta. Mina älsklingsdjur. Hur kan man tro på en slump när man ser dessa ljuvliga skapelser? Undrar jag stilla.

Östermalm. Sturegallerian. "Fina folket". Saluhallen är magnifik. Som att vandra in i det som var en gång. Inga kändisar denna gång... trodde jag. Men...är det inte självaste Jamie Oliver som står därborta? Med ett filmteam? Jo minsann! Men med kläder på... Och ingen mindre än Kristina Lugn sveper förbi oss i Sturegallerian. Inte lika vacker som fjärilarna... men nästan.

Säga vad man vill om Stockholm. Hon är en osedvanligt vacker sommarstad och ger mig bilder och minnen som kommer att värma i den kommande vinterångesten.

"Something tells me I´m into something good"

Vi var ner till min mamma en dag, jag och min man. Det var en så´n där lagom solig och lagom varm och skön dag. Vi tog en liten promenad och mamma njöt av den. Och även vi. Vi gick till affären och bestämde snabbt att vi skulle bjuda mor på mat på byns pizzeria. Efter en pizza och ett glas rött blev hon ännu gladare. Det var utsökt och sedan avnjöts kaffet på hennes balkong.

När vi åkte hem såg min man en skylt vid Bredsand, där jag växte upp, på vilken det stod: "REA fiskegrejor". "Jag måste åka in och titta lite" sa han. När jag förstod att rean var på "Kusten", min barndoms älskade "Kusten", beslöt jag att följa med in. Detta nämnda ställe var nämligen en typ av Folkets hus. Det var där vi gick på bio, julgransplundringarna, scout-basarerna, teatrarna, underhållningarna som vi scouter och blåvingar stod för och senare danser i "rotundan". Till bl a "Leif Håkanssons". Där tränade jag varje vecka pingis med Lena och Margareta. "Kusten" inrymde även ett fik, där man gärna satt och hängde och tjuvrökte och spelade Herman´s Hermits på juke-boxen till sent på kvällarna. Och sen fick jag smyga in på tå för att inte väcka mor och far och riskera att avslöjas av röklukten. De tyckte nämligen inte om att jag satt där med de äldre tonåringarna.

Hur som helst, jag följde med in. Och utan att överdriva: det var som att kliva rakt in i 60-talet! Allt var exakt likadant som då! Garderoberna i turkosblå träpanel till höger från entrén, gardiner med 60-talsmönster, möblerna, lamporna, luckan i väggen i dansrotundan, där man köpte läsk och godis vid danserna. Till och med den lilla pinnsoffan där man satt och vilade mellan jul-lekarna! Jag sprang runt som en liten vild unge och kollade in varenda detalj. Jag kände på dörrarna till biosalongen, men de var tyvärr låsta. Jag gick även en trappa ner och ville titta där vi spelade pingis. Den dörren var också låst. Men ändå! Måtte de aldrig göra om detta underbara kult-ställe! "Länge leve Kusten!"

Det blev inte så mycket fiskegrejor köpt, men i alla fall något lite. Det spelar ingen roll. Jag hade fått något som inte kan köpas för pengar; en otippad, fantastisk NOSTALGI-tripp!! Igen! Och summan av kardemumman: Det bästa ÄR faktiskt gratis och livet ÄR underbart!

"Jag tycker inte om min hals längre..."

"Jag känner mig som 60 fast jag är 42. Har fått rynkor i pannan och stor näsa och nästan inga läppar. Min man säger jämnt att jag är vacker, men jag tycker att jag är ful. För att inte tala om mina bilringar".

Känns det igen? Visst! Vi kvinnor är ganska lika. Vi vill vara vackra, men inte bara det, vi vill känna oss vackra. Varför räcker det inte med att mannen ideligen intygar att vi verkligen är det? Alltså vackra.

Ett alltför vanligt fenomen. Skönhet kommer inifrån. Ett gammalt uttryck som inte desto mindre är sant. Om vi känner oss älskade, lever ett rikt liv och dessutom har lärt oss att tycka om oss själva som individer, så kan vi nog lättare försonas med att vi blir äldre. Även om det är svårt. Man känner sig som 25 men spegeln säger något annat.

MEN! Som vi alla känner till, så fixar man det mesta. Robin McGraw, den berömde dr Phil´s vackra fru, har ju KOMMIT UT MED EN BOK! om detta ämne. Tillägnad alla oss kvinnor! Hon valde dessutom ut två kvinnor i lite olika åldrar med något olika hudproblem men också med dålig självkänsla. Detta i sin mans program. Dessa två kvinnor skulle få hjälp minsann. Robin tillkallade sina experter, inte mindre än åtta stycken! Några skulle ta hand om huden, några tog hand om bilringarna, någon tog hand om det "inre" så att de skulle bli glada igen!! Som om det skulle vara någon konst att bli glad om man fick hjälp av en hel stab, med de problem som man anser ligga bakom bristen på glädjen!

Så! Det är väl ingen konst! Sluta gnälla alla klimakteriekossor! Om du känner dig deppad för att du inte ser ut som 25 längre, tillkalla Robin McGraw så kommer hon susande med sin lilla expertgrupp och hjälper oss! Är vi inte priviligierade, så säg...?!

"Frihet är det bästa ting..."

"Vänta tills det blir sommar! Då kommer ni att sakna huset. Att vara på marken och känna gräset under fötterna". En av många kommentarer från olika människor, sedan vi sålt huset. Jag förstår hur de tänker. Det ÄR underbart att känna gräset mellan tårna, sitta på altantrappan med en kaffekopp, gunga i hammocken och läsa tidningen. Och lyssna på fåglarna.

Jag har vetat att jag måste invänta den här tiden och verkligen känna efter. För det kan ju tänkas att de har rätt, de som säger så. Innerst inne så visste jag dock, att de inte har rätt. Inte den här gången. Men jag svarade: "Det kan tänkas att det blir så. Men jag tror inte det. Vi får se".

Vi har cyklat. Vi har promenerat. Vi har varit i Lappland och fiskat. Vi har varit i Västansjö och fiskat. Vi har varit och paddlat kanot i Indalsälven. Jag cyklar ner på stan. Vi sitter på Norra Berget och dricker kaffe med en svindlande utsikt över staden. I kvällssol.

En torsdagkväll, under Gatufesten, satt jag på min lilla balkong. Omgiven av vackra blommor och en ljuslykta. Klockan var 23 och "A Camp" med Nina Persson inledde konserten på stan. Jag lyssnade och njöt. Lika väl som de som hade betalat inträde för att också se dem. Jag smuttade på ett glas rött och läste Mari Ljungstedts sommarföljetong i ST, "Den dubbla tystnaden". Jag vill kalla det en optimal timme. Som jag kommer att minnas länge.

Nej, jag saknar inte hammocken, huset eller gräset under fötterna. Lika lite som jag saknar sågen, hammaren, spikarna, spånet eller målarfärgen. Jag har känt efter. Det har snart gått en sommar, två, om man räknar den förra. Vi flyttade faktiskt den 1 juli 2008. Så: Ni hade fel. Vi trivs alldeles förträffligt i vår lilla lägenhet trots att det är sommar. Och snart åker vi till Polen. Och efter det till Stockholm. Och efter det...vem vet ?

"Mystic woman"

En dag som alla andra. Men ändå inte. Jag hör det dunsande som talar om att posten kommit. En av höjdpunkterna på dagen. Vita kuvert. Jag öppnar och sorterar. Det sista jag öppnar innehåller en bekräftelse på att pengar satts in på mitt konto. Jag blir glad först, men när jag ser namnet på den som satt in beloppet blir jag...brydd. Jag känner inte igen namnet. Jag känner inte igen adressen. Och jag kan inte förstå sammanhanget. Jag tänker och tänker. "Astrid Forsström i Danderyd". Det ringer ingen klocka. "Astrid Forsström".

När jag upprepat namnet ca femton gånger, så pirrar det till i hjärnkontoret. Jag kände en Astrid Forsström för 35 år sedan. Jag och min dåvarande man umgicks med Astrid och hennes man, Anders. Anders Forsström, en gammal skolkamrat till mitt "X". Jag såg henne framför mig. Kom precis ihåg hur hon såg ut: Mörk, page-klippt hår, vackert leende, mild och glad. "Men det kan omöjligt vara den Astrid, varför skulle hon sätta in pengar på mitt konto??"

Jag ringde nummerupplysningen och fick telefonnumret till denna Astrid i Danderyd. Ringde flera gånger om dagen i flera dagar. Inget svar. Men kände att jag måste få tag på henne. Hade inte samvete att ta emot pengar som antagligen inte var mina. Jag fortsatte ringa. Och ikväll svarade hon. Hon lät lite "kort" i tonen men jag kände igen rösten direkt. Det var "min" Astrid! Jag presenterade mig, förklarade ärendet lite formellt och när hon sagt att det måste blivit ngt fel på kontonumret, så var jag tvungen att säga det jag redan visste! Hon kände igen mig också och vi var lika chockade båda två! Detta var ju bara för otroligt för att vara sant!

Hur ofta händer det? Att ngn sätter in ett belopp på ett konto som är fel konto och kontoinnehavaren råkar vara en gammal väninna? Ja, jag har då aldrig råkat ut för ngt liknande förut. Kan det finnas ngn större tanke bakom detta? Frågan är nästan oundviklig. Astrid och jag pratade en bra stund. Berättade lite om våra respektive liv, våra barn, vad vi sysslar med osv. Det var fantastiskt! Vi har nu varandras adress och telefon så jag hoppas på en fortsatt kommunikation. Spännande! Vad lite man vet om det som väntar runt hörnet...

... och två par strumpor åt lille, lille bror...

Jag var 10 år. Min mamma hade klätt sig i en fin, beige manchesterklänning med små guldknappar framtill. Smalspårig manchester. Hon stod vid köksbänken och talade om att hon skulle åka till stan. Ensam. Jag frågade vad hon skulle göra där, men hon ville inte berätta. Det var jättekonstigt. Mamma brukade aldrig åka till stan ensam. Åtminstone inte utan att tala om vad hon skulle uträtta.Och hon brukade inte vara så "hemlig". Hon såg mycket allvarlig ut och sade att hon måste göra det här själv och att hon skulle berätta när hon kom hem. Jag blev rädd. Verkligen rädd. "Hon måste vara sjuk! Dödssjuk! Hon har säkert cancer och kommer snart att dö!" Skräcken grep tag i mig och jag mådde illa.

Aldrig har en dag varit så lång som den dagen. Vad jag gjorde för att fördriva tiden kommer jag inte ihåg. Men när mamma äntligen kom hem med bussen, framemot eftermiddagen, log hon med hela ansiktet. Ett härligt, förlösande leende. Jag förstod att det inte var cancer hon skulle berätta om. "Ni skall få en liten bror eller syster"! Sade hon. Jag trodde knappt mina öron! Hade väl aldrig ens kunnat tänka tanken. En baby! Det var det bästa som kunde hända! Vad gjorde det att jag var 10 och min syster 16? Det var de bästa nyheter vi kunde få.

Hur min syster kände vet jag inte riktigt. Vet i alla fall att när hon nio månader senare skjutsade vår lille-bror i vagnen, trodde en del att det var hennes barn. Det kanske inte var så roligt. Men jag tror inte att det var så tråkigt heller. Jag minns bara att vi älskade vår lille blåögde bror med de vita lockarna så mycket. Och älskar han, det gör vi fortfarande. Fast lockarna är inte kvar...

En liten, liten gumma i en liten, liten stuga i en liten, liten by...

Ja, så har man då varit i Baksjöliden. En liten ort i Lappland, några mil ovanför Fredrika. Utan att vara elak, så är det ett ställe som jag tycker gör skäl för namnet. Det är helt enkelt "bakom". Bakom, eller bortom, "all ära och redlighet". Jag kan inte annat än beskriva den platsen som en landsväg med skog, skog, skog, skog, en och annan tjärn och mera skog, en liten by till, och mera skog och vackra berg längst bort i horisonten. De som orkat stanna kvar är få till antalet och måtte ha ett enastående "rotsystem" som gör att de inte kan slita sig. En av de kvinnor som bor där, i Baksjöliden, är ett riktigt rejält "fruntimmer". Sjuttiofem år, en och femtiotvå lång och lika jordnära som påskliljorna som lyser i hennes slänt framför huset. Med en kraft-karls styrka hugger och klyver hon veden till vedspisen i det lilla köket. Med metspöt i högsta hugg, besöker hon tjänarna som ligger "grann-gårds". Sätter sig på bryggan eller i båten och drar upp röding. Eller forell. Eller gädda. Hon hinner inte mer än slänga ut flötet på vattnet så rycker det i kroken. Och hon drar. Rakt upp i luften drar hon och slänger fisken bakom sig. Nitton stycken drog hon under den stund jag satt bredvid henne. Hon drog och jag krokade av dom. Jag drog två.Och min man två. Judit fick nitton, som sagt. Hon berättade om sommaren för ett år sedan. Hon hade åkt till den andra tjärnen. Hon hade parkerat bilen vid vägen och gick en liten stig genom skogen ner till vattnet. Hon metade som vanligt, drog upp fisk , fortsatte meta. Plötsligt kände hon att hon inte var ensam. Hon tittade upp och någon stod på andra sidan tjärnen. Den är inte så stor, tjärnen, men det var den som stod där. Och tittade intensivt på henne. En stor, kraftig, livs levande brun-björn! "Den var jättevacker! Ena örat var lite ljust och pälsen skimrade i olika, bruna nyanser"! Judit berättade vidare: "Jag sa högt för mig själv: Nej, jag tror inte det är sant. Så såg jag hur björnen började lufsa mot det smala vatten-sundet och kom närmare mig. Då sa jag högt igen: Nej, nu får det vara nog"! Hon packade sina pinaler, men tog sig inte tid att trycka ihop metspöt, varvid det träffade en gran och det uppstod ett "sjungande" ljud. När björnen nåddes av det, blev den förmodligen rädd. Den vände och sprang iväg. Och Judit åkte hem. Om hon blev rädd? Lite. Men inte så rädd att hon låtit bli att åka tillbaka till samma tjärn. Flera gånger! Ensam! "Det där förstår jag verkligen inte" sa jag med mycket bestämd stämma, eftersom jag lider av björn-skräck. "Gör du int´?" svarade Judit. "Nej, verkligen inte! Är du inte rädd?" "Vad ska han med jag till?" kontrade fruntimret!! På sin charmigaste dialekt. "Ja du, Judit, du är verkligen helt otrolig du" sa jag. Hon skrattade sitt mysigaste skratt. "Jo"! Sade hon och körde vidare i sin vita Mercedes från 1993.

Jag hade en liten tanke

Söndag. Solig dag. Sjuttonde maj och Norges nationaldag. Vad är det man firar egentligen? Är det ens land? Vad är ens land egentligen? Är det naturen; de vackra träden, de majestätiska bergen, fjordarna, sjöarna etc?Eller är det de som styr? Är det dom som firas? Men de byts ju ut, ersätts, och sjuttonde maj är ju ändå nationaldag, oavsett vilka som styr. Och vad beträffar träden, bergen, sjöarna; är det inte den som satt dit dem som skall firas? Eller åtminstone äras? Banalt? Nej, inte alls. Men lite märkligt, när man analyserar. Eller hur?

True colours

Jag ligger på sängen och vilar och det är så oändligt skönt. Ibland är det liksom bara bättre än vanligt. Det är söndag, mitt emellan sent på eftermiddagen och tidigt på kvällen. Solen lyser fortfarande och jag känner mig så glad när jag tittar ut genom sovrumsfönstret. För jag ser träd. Jag ser den svarta stammen och grenarna med de ljus-gröna, nyss utslagna löven! De gnistrar i solskenet och jag skymtar den blå himlen där ovanför. Det blir alldeles lugnt och varmt i magen. Jag vrider mig en liten, liten aning och något blixtrar till och lyser skarpt. Neonfärger; orange, rött, grönt, gult. Det är extremt vackert. Färgerna växlar när jag rör huvudet endast en millimeter! Plötsligt ser jag att glas-prisman som hänger på ljuslyktan i fönstret träffas av solstrålarna och bildar detta ljus-spel. Jag hade tänkt blunda och sova en stund. Men jag kan inte. Det är alldeles för vackert. För vackert för att sova bort.

Doktor "do little".

"Men se goddagens! Hur var det här då? Och hur var namnet? Jag heter Blom"! Dessa meningar upprepades ett antal gånger i en TV- revy för sisådär 40 år sedan. Eller kanske mer. En läkare gick "ronden" och stannade upp några sekunder vid varje patients säng och uttalade dessa meningar. Och gick sedan vidare till nästa. Och nästa. Och så vidare. Det var sextiotalets underhållning i god samhällskritisk anda.

Den här revyn dök upp i mitt minne för ett tag sedan, efter att jag varit på läkarbesök vid vårdcentralen. Jag har inte varit hos läkaren på flera år och hade så äntligen fått en tid. Tänkte att det var lika bra att dra alla besvär och åkommor nu när jag hade chansen. Så jag skrev en lista. " Det är inte klokt egentligen, vad sjuk jag är!" Det konstaterade jag liksom när jag såg allt på "pränt". "Läkaren kommer att tro att jag är hypokondriker" sade jag till min man dagen innan. Min fibromyalgivärk som bara blivit värre, diskbråcket som bråkar i tid och otid och tydligen spricker upp när det vill, wip-lash-skadan, min nedsatta hörsel plus andra diverse besvär. På morgonen innan jag gick till vårdcentralen, övade jag tyst för mig själv vad jag skulle säga, så att jag inte skulle glömma någonting.

Nåväl, jag möttes av en manlig läkare i min ålder, mycket sympatisk och trevlig. "Doktor Flink" presenterade han sig och räckte fram handen. "Agneta" kontrade jag. Och log. Han var bekymrad över att datasystemet inte fungerade och därmed hade han inte kunnat läsa in sig på mig. "Men vi kan ju prata i alla fall. Kanske vi ska gå ut och prata på ett kafé?" skojade han. Efter diverse skratt sansade han sig och bad mig berätta om mina besvär. Jag hann knappt med den första; fibron. Jag nämnde nåt om "du kanske tror jag är hypokondriker"-grejen. "Jag tror absolut inte det! Jag fattar inte att du kan se så glad ut med dessa kroniska besvär! Fantastiskt, tycker jag!"

Det började "spela" i ögonen på honom och han sa: "Jag är faktiskt fibromyalgi-läkare, så idag har du haft tur". Jag blev glad. Och överraskad. "Om du vill kan jag berätta lite om vad forskningen kommit fram till". "Ja, vad bra!" sa jag. Och han berättade. Och berättade. Det var mycket intressant. Jag började dock skruva otåligt på mig. Hur skulle jag hinna med resten? Till slut pep jag lite försiktigt: "Jo, det var faktiskt ett par saker till också... "Jag är ledsen, men halvtimmen har gått. Jag får bara en halvtimme med varje patient, så tyvärr, tiden är ute". "Va?! Sa jag. Jag pep inte nu. "En halvtimme?" Min hjärna gick på hög-hög-varv. Varför sa karln inte det från början, så hade jag frånsagt mig fibro-föreläsningen. Var det inte JAG som hade den här tiden? Var det en föreläsning jag hade betalat för? "Jag vill ha ett EKG och kolla min hörsel! Jag hör jättedåligt! Har gjort det ganska länge nu". Orden studsade ur mig med kulsprute-hastighet. Doktor Flink blev stressad, slet till sig en papperslapp och skyndade sig att "rafsa" ner båda sakerna på ett papper. "Du får kallelse till hörcentralen och kan gå ut till flickorna på labbet nu och få ett EKG!" Snabbt och effektivt! "Klarrrt och betalllt"! Som Patrik Larsson skulle ha sagt.

Doktor Flink och jag skakade hand och jag tackade för hjälpen. Han hade ändå skrivit ut en medicin och en remiss. Det var bra jobbat med tanke på föreläsningen. Och halvtimmen. Man får vara glad för det lilla...

The lions never sleep

Det var på dom jag alltid satte mig när vi gick förbi. Som alla andra barn gjorde. Mamma var för det mesta mycket tålmodig och väntade tills jag "suttit klart". Det var där jag med glädje satt och väntade tills min mamma handlade klart inne på EPA. Det var på Lejonen förstås! För det var den affär som låg där innanför när jag var barn. EPA med den första rulltrappan i Sundsvall. EPA med de mörkbruna, blanka, höga trädiskarna med ljus-gröna glasskivor som skärmade av det som fanns innanför. Så att ingen skulle kunna sträcka sig över disken och ta på varorna. Det var med stort välbehag jag gick i den affär´n. Strosade och njöt av alla fina saker. Och när det var riktigt gynnsamt i plånboken, bjöds det på bakelse och läsk en rulltrappa upp. Windsor-bakelse, den där med florsocker på och smörkräm mellan lagren. Eller Parisare. Också den med smörkräm.

Ja, det var på EPA med de två lejonen utanför som jag köpte min allra första parfymflaska. En liten, rund flaska med en pytteliten gummipropp i hålet innanför den vita plast-skruvkorken. På etiketten var det målat en blomma, en liljekonvalj. Och innehållet doftade just liljekonvalj. Jag öppnade den så fort jag kom ut på gatan, drog upp den lilla gummiproppen och drog in den ljuvliga doften i näsan. Det var noga att sätta tillbaka korkarna så de dyra dropparna inte skulle rinna ut. De dyra dropparna som jag betalat 3 kronor för.

EPA efterträddes av en klädaffär som hette "Tre Rosor". Där köpte jag min första bikini. Och lejonen stod fortfarande kvar. Och vaktade. Även när "Tre Rosor" efterträddes av "Henrix", en klädaffär för herrar. Med fräckaste kläderna i stán. Där köpte jag en tröja i present till min dåvarande pojkvän. Ja, många fler affärer har passerat revy i dom lokalerna. Och idag är det "Indiska magasinet". Och lejonen står fortfarande kvar och minner om min barndom... Fast dom är inte ensamma längre. För några år sedan fick de sällskap av några drakar. Vilka i sin tur förmodligen kommer att locka fram nostalgin hos nästa generation...

Für Greta, Dagny und Elise...

Två systrar bodde tillsammans. Fröknarna Björklund kallades dom alltid. Båda var ogifta och de var lärarinnor. Den ena undervisade i en skolklass. Den andra höll pianolektioner i deras gemensamma hem. Jag lärde mig spela piano hos den senare. Greta hette hon. Hon hade mörkt hår, lite ihopknipna läppar och var så där sträng-snäll som en fröken skulle vara. Jag tyckte nog om henne. Hon var rak som en eldgaffel i ryggen där hon satt framför pianot bredvid mig. Vi hade var sina pianopallar med stoppning. Förutom pianots ABC så lärde fröken Björklund mig att spela Tonerna av Sjöberg, Wienervalser, Poem och Für Elise. Och några fler. Varje lektion kostade 25 kronor och jag fick alltid ett handskrivet kvitto med tjusig skrivstil.


Det är så många år sedan men jag kommer fortfarande ihåg hur det luktade hos fröknarna Björklund. En aning instängt men ändå trevligt. Dagny, som Gretas syster hette, samlade på prydnads-katter. Hon hade en hel bokhylla full med porslins- och glas-katter i sitt rum. Över 200 stycken, om jag inte minns fel. Det var fascinerande, tyckte vi småflickor då. Hon undervisade i mellanstadiet och var en ganska tystlåten och stillsam kvinna.

Det gick en del rykten om dessa systrar. Att de hade vilda fester och var ute och åkte med raggarna på kvällarna. Att de klädde sig osedligt; i svarta skinnkläder och urringade tröjor. Jag såg för min inre syn hur detta skulle te sig, men jag hade väldigt svårt att ta in det. Men vi trodde nog i många år att det var så. Nu förstår jag bättre. Illvilliga rykten som spred sig för att två, mycket trevliga och prydliga och till åren komna systrar inte gift sig som de flesta andra, utan valt en annan väg. Visst var det annorlunda, men vad gjorde det?

Jag tänker på dom varje gång jag åker förbi stället de bodde på. Det var precis bredvid skolan jag gick i, den med trägolven, stentrapporna med fossil och de höga fönsterbänkarna och den arga vaktmästaren. Nu är både skolan och lärarbostäderna, borta. Och systrarna Björklund är också borta. Det känns lite konstigt. En plats som "kryllat" av människor. Av barn och lärare. De glada skratten från lekar på skolgården, skriken och de spröda pianotonerna med "Skalor och Etyder" är också borta. Märkligt, på något sätt. Vissa gånger blir det mera påtagligt hur konstigt livet är...

"Och nu har du, Agneta, skrivit en blogg om det..."

"Lotta , du var mobbad under hela din uppväxt. Din tonårstid var ett helvete. Och nu har du skrivit en bok om det..."

"Sven, du har suttit inne större delen av ditt liv. Men så hände något som förändrade allt. Och nu har du skrivit en bok om det..."

"Alicia, du var den sjätte i en syskonskara av tio. Du fick vara varken liten eller stor. Du beskriver ditt liv som i ett vakuum. Och nu har du skrivit en bok om det..."

"Vendela, du är hjärnan bakom dessa oerhört läckra, ovanliga glassar. Dom smakar inte som vi är vana, utan är smaksatta med lök, svamp och annat som vi bara hittills hittat i den traditionella maten. Och nu har du kommit ut med en bok om dessa härligheter..."

"Axel, du designar något så ovanligt som skålar av inget annat än läder. Jag har faktiskt aldrig sett något liknande. Och nu har du kommit ut med en bok om den unika konsten..."

"Irma, du har en mycket ovanlig sjukdom som kan göra att dina barn löper stor risk att utveckla densamma. Hur ser livet ut för er? Jag vet att ni har haft många svåra stunder. Men nu har ni kommit på ett sätt att hantera er situation. Du har nu kommit ut med en bok om det..."

Det är inget fel med att skriva böcker. Jag skulle bli glad om någon förläggare skulle intressera sig för något jag har skrivit. För det verkar som vi lever i en riktig bokskrivar-festival-yra. Allt går att skriva om. Det är ingen ände på böcker som "spottas" ut idag. Och det hjälper ju dessutom verkligen att skriva om något när det liksom breder ut sig i ens liv. När det pockar på och behöver komma ut. Det renar och rensar. Det är framförallt terapeutiskt och kan vara lärorikt även för läsaren. Och mycket är ju naturligtvis för vår kulinariska utveckling.

I TV-soffan intervjuas människor av allehanda slag, man hör allt, och det mesta resulterar i nya, fräscha böcker. Det rör sig om viner, champagne, whiskey, desserter, dukningar, trauman av olika slag; incest, våldtäkter, misshandel samt jordgubbsfromage och andra fromager, glassdrinkar, olika matlagningsmetoder, dietmetoder, med fett och utan fett, med grönsaker, utan grönsaker.

Jag lyssnar, gråter ibland över alla tragiska öden som når mina öron, hämtar in, lär mig och får lite insikt i sånt som jag inte haft insikt i tidigare. Men jag kan inte låta bli att le när jag hör de magiska orden: "Och nu har du Malte, kommit ut med en bok om detta ämne..."

Huvudsaken är väl att man är snygg... eller?

Nu är det dags att plocka fram cykeln. Jippii! Våren är kommen! Är det inte underbart?! Vi kan slänga den sunkiga vinterulstern åt pipsvängen och ömsa till den lätta vårjackan och hoppa i promenadskorna. Som Bombibitt, fast tvärtom. Släpp fångarna loss - det är vååår!!

Cykeln ja. Man blir som ett barn på nytt vid blotta förnimmelsen. Men idag slog mig en tanke som gjorde mig lite förskräckt. Nämligen tanken på att när man cyklar så skall man ha cykelhjälm! Jag vet inte vad som gjorde mig mest förskräckt: att jag plötsligt insåg att jag inte hade vare sig cykelhjälm eller ens tanken på att ha en sådan när jag cyklade ifjol. I alla fall inte på huvudet. Eller om det var att jag faktiskt bör, eller kanske till och med MÅSTE ha en cykelhjälm på huvudet. Eller melonhjälm. Eller nåt. Jag vill egentligen bara skoja bort tanken på en äkta cykelhjälm. Det är så främmande för mig att ta på mig en så att jag nästan överväger att inte cykla. Fast jag älskar att cykla. Mitt sunda förnuft säger mig att jag är dum och fåfäng och mycket omogen och barnslig. Och att jag inser att jag naturligtvis skall ha cykelhjälm. Men mitt andra jag, som inte är så förnuftigt utan enbart fåfängt, vägrar att sätta på mig en ful, äggformad plastbit i någon kulört färg! Och se ut som ett slags monstruös insekt!

Jag har inget försvar. Ja, möjligen att jag aldrig cyklar några längre sträckor på t ex E4 eller liknande tungt trafikerade vägar. Jag cyklar bara nere på stan. Visserligen är det mycket trafik och så, men det finns ju cykelvägar och man blir knappast påkörd. Visst kan jag cykla omkull, men hur stor är risken?

Jag drar mig till minnes ett samtal som jag hade med en granne för ca 20 år sedan. Vi hade sällskap från skolan, där vi varit på ett föräldramöte i våra barns klass. Grannen var mycket mån om sitt utseende och såg bra ut. Hon berättade att hon skulle åka slalom till helgen och hon hade köpt en ny, snygg skiddress. Jag sade lite förnumstigt: "Men du har väl slalomhjälm när du åker ?" Hon tittade på mig och skrattade: "Hjälm! Jag?! Aldrig! Jag skall vara snygg när jag åker jag!"

Jag fattade inte att man kunde bli så otroligt fåfäng. Så att man riskerade liv och lem för att se bra ut. Jag har själv åkt slalom många gånger efter det samtalet. Utan hjälm. Så jag måste nu så här i efterhand ge henne "cred" för att hon åtminstone hade den goda smaken att erkänna sin fåfänga. Och stå för den. Det var mer än vad jag gjorde, tydligen. Eller gör. Så nu sällar jag mig till min forna granne och piper skamligt: "Jag vill vara snygg när jag cyklar!"

Rosor på kinden och solsken i blick...

En måndag morgon för snart två veckor sedan ringde telefonen här hemma. En främmande röst meddelade att min mamma hade larmat från sitt hem för att hon hade svårt att andas. En ambulans var på väg att hämta henne. Till sjukhuset. Den effektiva kvinnan i mig tog kommandot. Direkt. Jag tvättade mig, klädde mig, sminkade mig och for med ilfart till sjukhuset. Jag bad om styrka och kraft och lugn. Och jag fick det.

Jag anlände före min mor. När jag satt på bänken och väntade såg jag efter en stund några män som snabbt kom inspringande med en säng på hjul. Ett litet knyte med rött nattlinne och stor plastmask över ansiktet låg på den. Knytet var min mor. Det var mycket overkligt och det högg till i hjärtat. Jag reste mig automatiskt och sprang till en sköterska. Jag fick lugna mig ett tag. Hon var mycket vänlig och tillmötesgående. Tiden kröp fram. Så småningom fick jag komma in och träffa min mamma. Den stora masken över ansiktet hade bytts ut till en mindre mask. Hon såg lite tagen ut men rödblommig istället för blek. Det såg jag som ett positivt tecken. Livstecken.

Processen gick fort. Den mindre masken byttes relativt snabbt ut mot en " pryl" i näsan och mamma log skälmskt och sade: "Men hur kunde det här hända ?? Jag fattar ingenting"!! Efter en stund fick hon komma till röntgen. En och en halv timme därefter anlände hon till salen igen. Förutom den vita rocken, sjukhustäcket, d:o sängen och det faktum att vi fortfarande befann oss på sjukhuset, så såg min mamma ut som hon alltid har gjort. I alla fall de senaste åren. Pigg, glad och rödrosig. Och oförstående om att hon faktiskt hade haft en kraftig hjärtinfarkt. När vi frågade hur hon mådde så sade hon: "Jo, jag mår bra jag!"

Läkaren hade sagt att de skulle göra en ballongsprängning på henne. Hon undrade när den skulle gå av stapeln. Läkaren kontrade med att den hade de redan gjort. Min mamma blev storligen förvånad och sade: "Jag låg ju på röntgen och tittade på en skärm och såg nå´t som liknade en metkrok som liksom dinglade fram och tillbaka". "DET var ballongsprängningen!" Sade läkaren. Och mamma skrattade.

Ja. Lilla mor var överväldigad av att personalen var så underbar. Alla som avlöste varandra var fantastiska. Och de uträttade storverk. "Men jag har ju inget att jämföra med. Jag har ju aldrig legat på sjukhus förut". Sade hon och skrattade igen. Döm om personalens förvåning när hon som blev 85 för två månader sedan kläckte det.

Efter några fler dagar än läkarna räknat med, fick hon åka hem. Det som hindrat en tidigare hemfärd var det enormt höga blodtrycket. Som högst var det uppe i 220/70 och det var oroväckande i sig. När läkaren, sköterskorna och vi frågade om hon inte hade yrsel eller ont i huvet, log hon och svarade: "Nej, jag mår så bra så. Jag känner ingenting". Nu var det vi som inte fattade någonting. Vad är människan gjord av?

Nu är hon hemma. Lite trött men lugn och glad. Hon får sova på nätterna och en del av den reumatiska värken, som är den enda åkomma hon har förutom den med lilla hjärtat, är borta. Hon mår så bra och hon är glad på livet. Jag blir så glad när jag kommer dit och sätter mig med henne i soffan i vardagsrummet. Då börjar hon genast berätta vad som hänt i de senaste av avsnitten av "Hem till gården" och tycker att veterinären beter sig som en tok och att den och den är rejäl och den där mörka tjejen är lite lösaktig. Vi dricker kaffet, äter sockerkakan med citronsmak och allt är som vanligt...

"Hon tycker om mat" sa Bill. "Hon är lat" sa Bull.

Kvällsmänniska. Det är jag det. Eller "nattuggla", "nattfjäril", "kvälläppa", vad som behagas. Hur som helst så är jag som mest verksam, eller åtminstone som mest i harmoni med min livslust och kreativitet, på kvällen/natten. Mycket opraktiskt vill jag säga. Åtminstone i vårt land. Eftersom vi lever så inrutade liv. Många tycker att man är lat och inte riktigt duktig. Men då vet man inte att vi "nattfjärilar" inte kan hjälpa att vi är just "nattfjärilar". Vi har inte tänkt att: "Nu bestämmer jag mig för att inte vilja stiga upp tidigt på morgonen och vara pigg och glad och hurtig och pratsam och arbetsam"! Nej! Jag har alltid stigit upp tidigt på morgonen och gått till skolan och senare till mina arbeten och stigit upp på nätter (inte en utan flera gånger per natt) när mina barn varit små, i alla fall under 7 år! Så det så!

Men jag har varit trött, tyst och sammanbiten. På morgonen. När min mamma väckte oss när vi skulle upp till skolan, så gick jag direkt ut till badrummet, satte mig på toalettstolen, lutade huvudet mot tvättstället och grät. Av trötthet. Och ovilja. Hela min person skrek: "Jag vill inte, jag orkar inte, jag kan inte!" Men den skrek tyst. Efter en stund gick den lydigt ut och gjorde det den skulle. Och så har det förflutit.

Nuförtiden kan jag ligga längre på morgnarna, vilket passar mig ypperligt. Det ligger nära till hands att tänka så här: "Om man går och lägger sig i tid på kvällen, så är man piggare på morgonen. What´s the problem?" The problem is: Man VILL inte gå och lägga sig i tid. Därför att när en viss tid inträtt på kvällen, så är det något som händer i kroppen! Fråga mig inte vad det är rent biologiskt, men det liksom "klickar till" och man känner den bubblande glädjen och arbetslusten ta tag i en. På dagarna uträttar man ju också saker naturligtvis, men i regel mest plikter, om ni förstår hur jag menar. Även om det också är positiva och glädjande saker. Men kvällen är på ngt sätt... magisk. All rusch har lagt sig och det inträder ett slags stilla ro. Och jag tror att det är den som är så inbjudande. Den manar till eftertanke.

Men den manar även till arbetslust. I alla fall hos mig. Det är mycket vanligt att jag skurar badrummet, städar skafferiet, torkar golv, dammtorkar etc. klockan 22 och framåt. Jag vet inte varför, det bara blir så. Ibland känns det som man är lite sjuk i psyket. Men faktum är att jag får nog lika mycket gjort som de duktiga som stiger upp klockan 7 och tvättar och bakar. Jag har många gånger önskat att jag skulle vara av den "ullen", men det funkar inte. Som om detta fenomen inte vore nog, så blir ju lusten att äta på kvällen lika stor som nyss nämnda lust. Man skall inte äta efter kl 18! Jag vet! Men det struntar jag faktiskt i. Det finns inget bättre än att ta sig en tallrik med keso och hallon eller en knäckemacka med ost vid 22-tiden. Nyttigt? Knappast. Men gott!

Man skulle nog kunna säga att jag är en livsnjutare... eller så är jag kanske det som det gamla ordspråket förtäljer: "På kvällen får den late brått". Lat, alltså...

Vad är konst? Blommig falukorv!

"Vägen till mannens hjärta går genom magen". En sanning. Med modifikation. Att nå hjärtat på en annan människa är inte så lätt. Eller borde i alla fall inte vara så lätt. Så lätt som att gratinera en urläcker pastarätt, steka små, jämna fina köttbullar eller grädda en skapligt frasig ugnspannkaka med bacon. Jag vet inte hur det är rent generellt. I mitt fall så lyckades jag nå min nuvarande mans hjärta med sistnämnda. Pannkakan. Nej, det var nog snarare att den vann halva sträckan till hjärtat. Resten krävde sin man. Eller kvinna.

Var vill jag komma? Jo, jag har funderat. Under så många år. Och inte bara jag, utan i princip alla människor, åtminstone i västvärlden, på denna nästan universella fråga: Vad är konst? Finns det någon som kan svara? Jag har sett att den varit på tapeten nu igen, men har tyvärr missat om den fått något svar.

Många är de konstnärer som försökt besvara den frågan i handling. Bl a genom att naken stå och kissa i ett museum (eller konsthall), bajsa och kleta blod på något underlag, sitta fastkedjad vid någon stolpe, förstöra tunnelbanor, stjäla en bänk från ett museum osv. Men även, naturligtvis, genom att måla underbara tavlor och skulptera fantastiska alster. Skriva romaner, diktsamlingar, sånger, musikstycken, texter av allehanda slag. Med mera, med mera. Vi kan konstatera att människans kreativitet är enorm.

Jag tror att det är ganska enkelt. När jag ser på en tavla eller ett smycke eller en skulptur t ex, och jag då får en stark, positiv känsla i mitt hjärta och jag vill fortsätta att se på den därför att den gör mig så glad eller rent av lycklig, ja då tycker jag att det måste vara konst. Att provocera till negativa eller till och med destruktiva känslor som en del menar också är syftet med konst; det kan väl inte vara någon konst. Att göra människor arga eller ledsna eller deprimerade. Det är väl bara att lyssna på nyheter och läsa tidningsrubriker. Konsten måste väl ändå ligga i att få fram det ljusa, sköna som vi alla har inom oss. Att locka fram det vi alla har men som alltför ofta inte släpps ut. Men när det släpps ut så smittar det.

Så jag hävdar att svaret på frågan är: det som berör vårt hjärta på ett så positivt sätt att vi känner lycka, glädje, livslust, njutning, nostalgi, rytm, kärlek, längtan med mera. Min man hävdar fortfarande att det till stor del var "fläskpannkakan" som fångade hans hjärta. Jag vet inte om jag tror på det, eller snarare vill jag inte tro det. Det är väl ingen konst att göra en fläskpannkaka...

Det stora vemodet rullar in ... igen.

VI BEHÖVER LJUS! Eller hur?! Jag är så trött så trött och känner mig liksom halvt död. Det är något som fattas i mig. Något viktigt. Det som får de s k "livsandarna" att hoppa fram och dansa. Så synd att inte få fram livet i mig och få det ur mig. Känner mig så tråkig var gång någon frågar hur jag mår eller hur det är. Jag vill inte ljuga, så jag säger oftast "inte så bra" eller "jo vars, jag är ju på benen" eller "huvet upp och fötterna ner". Finns det några tråkigare kommentarer? Nej, definitivt inte. Och kroppen värker och ryggen håller på att lossna. Känns det som. Jag är en lycklig "skit" egentligen, så jag trivs inte i den här "depp-kostymen". Vad göra??

Vänta på ljuset! Tänk positivt! Gör roliga saker! Var glad. Eftersom man blir glad av att vara glad. Det ligger mycket i det. Men även om man känner glädje inom sig, glädje över att bara finnas, så är vägen därifrån och ut lång ibland. Inser att vintern inte är vän med mig numer. Och inte jag med den. Tyvärr. Den är vacker och gnistrande och bländande. Men den biter som en orm. För att inte tala om när man skall använda bilen. Vissa mornar är det 1 cm tjockt islager på rutorna, nästan omöjligt att skrapa bort. Vackert? Javisst! Men ack så slitigt. Ibland ligger det ca 1-2 dm snö på hela bilen. Fram med sopen och sedan är jag full med snö. Borsta bort och in i kall-bilen! Snön följer alltid med fötterna in på mattan. SOM BLIR ALLDELES FULL AV IS!

För att inte tala om när bilen snurrar runt i rondellen fastän jag kör 40 km/t! Och även på en raksträcka med, visserligen knölig is och hjulspår, men dock! Ingen annan snurrar runt, utan bara jag! Vad gör jag för fel? Kör jag för sakta? Eller är det nåt annat fel på mig? Jag fattar ingenting.

Jag får snart säga som en av mina sonsöner: "Jag hatar den här da´n!" när ngt krånglar eller inte blir som han vill i början på dagen. Så känner jag också. Vilken paradox! Jag tackar för varje dag jag får, är så lycklig att få vara med en dag till och ändå skall det kännas så här! Jag tycker inte om det alls.

Nåja. Nu har jag fått hosta upp en mycket depressiv sida av mitt vinterland. Och det känns bra, tror jag. Jag fortsätter dock att längta efter ljuset. För jag vet att det snart är här... har redan känt av lite... ngt lite värme från solen och lite längre dagar. Snart så...

Teknikens underverk

När mina barn var små, gillade dom inte att jag pratade i telefon. De klängde på min rygg eller på hela mig och pockade ständigt på uppmärksamhet. Alla mammor har upplevt det. Barnen ville alltid vara i centrum. Men en liten mamma måste också få koppla bort de små en stund och prata vuxenprat.

Några årtionden senare har mobiltelefonen gjort entré. Vilket i sin tur har gjort både tonåringar, vuxna, inklusive pappor och mammor, i mycket högre grad än tidigare, absorberade av sina telefonsamtal. Speciellt när man inte ens behöver hålla i den längre. Mobilen alltså. Nej, det räcker att ha en propp i örat och båda händerna upptagna med annat. Om man vill. Behändigt.

Detta i sin tur har resulterat i att många, jag säger inte alla, pratar i sina mobiler även när man hämtar barnen på dagis. Det första barnet får se när mamman eller pappan kommer efter en lång dag, är att man skrattar och pratar med någon som inte syns. Medan barnet klär på sig och försöker visa vilken fin teckning hon/han har gjort. Responsen blir delad. Så klart. Men det blir en vana och alla vänjer sig. Även barnen. Kanske.

För några veckor sedan hörde jag om en känd "bloggerska" som hade fött barn. Hon bloggade till och med under förlossningen. "Aaaah, nu kommer en värk! En till! Nu ser jag huvudet!! Wow!!" Ett barn kommer till världen och får inte ens vid det magiska ögonblicket helhjärtad uppmärksamhet från mamma! Tekniken har tagit kommandot. Fullständigt! "What a world!"

Ja, jag säger då det.

Gränslös kärlek...

Jag var 7 år gammal. Jag minns att jag tittade på klockan mycket noggrant varje eftermiddag. När den var 16.30 skyndande jag mig ut, snabbt som blixten, och ställde mig framför staketet nere vid husets kortvägg. Och väntade. På vad? På Åge! Jag var kär! Och föremålet för min kärlek cyklade varje dag förbi vårt hus som låg strax invid vägen. Varje dag klockan 16.45, eftersom han slutade jobbet 16.30.

Jag spanade och spanade. Så fort jag fick syn på honom, så slog mitt hjärta frivolter. Åååh, han var så snygg! Han hade mörkt, lockigt hår, lite brunbränt ansikte med röda kinder och log alltid när han tittade på mig. Han log inte bara med munnen utan också med ögonen. Och då såg man de små skrattrynkorna. Han hade ofta en ljusgul skjorta som matchade så fint mot färgen i ansiktet.

När jag stod där och spanade efter Åge och väntade på att få se honom, så fanns det inget annat som fick komma i vägen mellan honom och mig. Han var den underbaraste man kunde tänka sig. Och dessutom spelade han trumpet. Jag såg honom ibland på midsommar-festerna vi hade nere på planen ovanför stranden. Han uppträdde på scenen där. Han spelade så vackert. Och ibland hade han en så´n där röd grej som han höll för trumpethålet när han spelade. Då lät det lite speciellt, det blev en annan ton. Den där grejen kallades för "sordin" fick jag veta senare. Åge var en riktig musiker! Att han var 25 och jag 7 var inget problem. Inte för mig i alla fall. Och inte för någon annan heller. Tror jag. Den kärleken var helt oberoende av yttre omständigheter. Men den rann ut i sanden med tiden; stilla och tyst. Tills den fångades i glömska. Men den fanns där. Och den var min allra första kärlek.

Äta bör man...

Det är något med mig som jag själv inte riktigt förstår. Jag längtar ibland intensivt efter att gå på till exempel den traditionella "jul-rean" för att se om jag hittar något fint. En kappa hade jag tänkt mig nu då. Men när rean väl börjat, så tänker jag att jag väntar ett tag för det brukar bli ännu billigare om en eller ett par veckor.

Sagt och gjort! Efter ett par veckor åker jag iväg och när jag väl "entrar" den första affären så händer alltid samma sak. Jag stannar upp, fortsätter att gå lite osäkert och ovetande om vilken monter jag skall gå loss på först. Jag nuddar lätt plaggen , går igenom blusar och tröjor på de första montrarna och snurrar dem lite lojt. Det går fort att se vad som finns. I alla fall vad som inte finns och vad jag skulle kunna bli intresserad av. Jag blickar ut över butiken och ser de stora, kulörta skyltarna med "REA 40-70 %". Och jag känner mig så förtvivlat trött. Det känns som jag inte ids gå en meter till. Jag orkar verkligen inte. Och jag bryr mig inte. Lätt besviken lommar jag ut och åker hem. I ärlighetens namn behöver jag ju ingen kappa. Inte egentligen. Eftersom jag har ett par stycken.





Precis samma fenomen händer när jag går på marknader. Det paradoxala är just att känslan före kan vara så stark. En stark längtan och ett "kill" i magen för att det skall bli så roligt. Och så trevligt att få köpa ngt riktigt snyggt till nästan inget pris alls! Hej och hå! Jag är 57 år och har ännu inte lärt mig. Det är likadant varenda gång. Jag vet ju det. Det är ju när jag inte har tänkt att handla ngt speciellt, utan bara någon gång går och små-tittar utan mål, som jag kan fastna för något plagg eller ngt smycke till överkomligt pris. Och då handlar jag. Jag är inte speciellt intresserad av att gå och titta i klädaffärer egentligen. Ibland undrar jag vad jag är för en udda kvinna. Man skulle kunna tänka att jag på grund av detta är billig i drift. Men så är nog inte fallet, eftersom pengar gärna snabbt försvinner ur mina händer ändå. Antagligen på grund av att jag tycker så mycket om att köpa någon ny ljuslykta, kudde, ngn liten tavla eller ngt annat trevligt till hemmet. Och jag unnar mig gärna en lunch på stan lite då och då.

Det är som det är med det. Inget att tala om. Men jag tycker nog att det är lite synd ändå. Det skulle vara roligt att vara lite mer klädintresserad. Lite mera flärd kanske. Det är så snyggt med välklädda människor. När jag har hittat kläder som jag tycker är snygga och som jag trivs i, då använder jag dessa tills de i princip "ramlar av mig". Jag trivs så bra i dom. Plaggen blir nästan som mitt andra skinn på ngt vis. En del av mig. Så... antingen är jag lite knäpp eller så kanske man kan kalla det förnöjsamhet... eller ? I alla fall när det gäller kläder. Eller så är jag helt enkelt en hopplöst tråkig typ som hellre sitter på en bänk på Torget och äter en varm korv med bröd och tittar på människorna och duvorna än fyndar och på så sätt försöker spara en slant till familjekassan...

I huvet på en liten tjej...

Vi är alla bara människor. Våra skolkamrater, arbetskamrater, grannar och så vidare. Någon eller några av dessa kan emellertid ha någon form av talang, så stor att man till och med kan bli framgångsrik med hjälp av den. Framgångsrik och berömd. Får underhålla på scener runtom i landet och även i TV. Plötsligt inser man att man känner en kändis. Coolt!

Så den där killen som var en aning mesig, på gränsen till ful, inte lika mycket "med" som de andra i plugget, förvandlas på något outgrundligt sätt till Någon. Han blir snygg, charmig, man iakttar varje gest, sättet han rör sig på, kläderna, frisyren, rumpan, leendet. Allt! Och om han råkar få syn på lilla mig, så känns det...magiskt.

Han fortsätter karriären. Det går bra. Väldigt bra. Han får börja turnera i andra länder och blir snabbt en världskändis. Släpper plattor, syns på tidningsomslag och i skvallerspalter. Småtjejerna går över lik för att få uppmärksamhet från just honom. Efter några år blir det tyst. Lite drogproblem, brustet hjärta, mera drogproblem, utnyttjad. Kanske. Superkändisen dalar. Får dåligt rykte. Har svårt att komma igen. Både i karriären och som människa. Han glöms bort mer och mer. Till slut glömmer man att han funnits.

En dag när jag promenerar på "min gata" så ser jag någon jag tycker mig känna igen. Mycket vagt men ändå. Någon som påminner om...just ja! Det är ju HAN! Jag blir lite, lite skakig och vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Jag tittar ihärdigt ett tag tills hans blick möter min. Då vänder jag huvudet åt ett annat håll.

Jag fortsätter promenaden och hjärtat klappar fortfarande lite extra. Men jag vet inte längre varför. Är det för att jag har mött världs-stjärnan, superkändisen, idolen här hemma, på "min gata"? Det var ju också hans gata en gång i tiden. Eller är det för att jag vet att han har haft stora problem med missbruk och destruktiva förhållanden och gjort ett antal självmordsförsök? Tycker jag synd om honom? Blir jag kanske förvånad över att han lever? Eller är jag helt enkelt upprörd över att en liten människa har gått vilse i världen? Det vet jag inte. Antagligen är det en blandning av alltihop. Det jag undrar mest över är: När blir en vanlig människa något annat än en människa? När blir han "gudomlig" och magisk? Och så begärlig att nästan alla vill ha honom? På något sätt! Och vad är han nu? Är han stjärnan, idolen, missbrukaren eller är han bara killen på "min gata"?

" I see friends shaking hands, saying "how do you do?" They´re really saying "I love you..."

Solen skiner. Himlen är blå. Andan faller på. Dessa tre kriterier är förutsättningar för en riktigt härlig långpromenad. De begynnande depressiva, destruktiva känslor som kan ha kommit smygande är med ens försvunna. Borta! Som med vinden! Man känner livet i sig, som Madicken sa.

Var man än tittar så ser man människor som är ute och promenerar. Hand i hand, arm i arm, ensamma, tillsammans med sin hund, pappor och mammor med barn. De små barnen dras i pulka och de lite större hoppar i snödrivorna. De skrattar. Och föräldrarna ler. Och allt är vackert. Högskoleområdet är vackrast. Just de husen är byggda med en speciell arkitektur. Vilken vet jag tyvärr inte. Funderar på om det kan vara ett slags kopior från den gamla sågverkstiden här i Sundsvall, som väl var i mitten och slutet av 1800-talet.

Det känns som alla är statister i en film. (Börjar ana en "filmskada". På allvar). Vi hälsar alla på varandra trots att vi aldrig tidigare träffats. Ändå känns det helt naturligt att le och säga "hej". Man gör så när man är ute på promenad. Det är härligt, käckt och välartat. Dagen är så att säga räddad. Den efterföljande städningen går som en dans. Och även matlagningen. Man mår helt enkelt bra av att röra på sig, både fysiskt och mentalt. Och av att möta ljuset. Och människorna.

När man några dagar senare är på affären för diverse matinköp kanske man träffar samma människor. Det vet man inte så noga. En sak vet man: Vi hälsar inte. Vi känner ju inte varandra.