måndag 25 maj 2009

En liten, liten gumma i en liten, liten stuga i en liten, liten by...

Ja, så har man då varit i Baksjöliden. En liten ort i Lappland, några mil ovanför Fredrika. Utan att vara elak, så är det ett ställe som jag tycker gör skäl för namnet. Det är helt enkelt "bakom". Bakom, eller bortom, "all ära och redlighet". Jag kan inte annat än beskriva den platsen som en landsväg med skog, skog, skog, skog, en och annan tjärn och mera skog, en liten by till, och mera skog och vackra berg längst bort i horisonten. De som orkat stanna kvar är få till antalet och måtte ha ett enastående "rotsystem" som gör att de inte kan slita sig. En av de kvinnor som bor där, i Baksjöliden, är ett riktigt rejält "fruntimmer". Sjuttiofem år, en och femtiotvå lång och lika jordnära som påskliljorna som lyser i hennes slänt framför huset. Med en kraft-karls styrka hugger och klyver hon veden till vedspisen i det lilla köket. Med metspöt i högsta hugg, besöker hon tjänarna som ligger "grann-gårds". Sätter sig på bryggan eller i båten och drar upp röding. Eller forell. Eller gädda. Hon hinner inte mer än slänga ut flötet på vattnet så rycker det i kroken. Och hon drar. Rakt upp i luften drar hon och slänger fisken bakom sig. Nitton stycken drog hon under den stund jag satt bredvid henne. Hon drog och jag krokade av dom. Jag drog två.Och min man två. Judit fick nitton, som sagt. Hon berättade om sommaren för ett år sedan. Hon hade åkt till den andra tjärnen. Hon hade parkerat bilen vid vägen och gick en liten stig genom skogen ner till vattnet. Hon metade som vanligt, drog upp fisk , fortsatte meta. Plötsligt kände hon att hon inte var ensam. Hon tittade upp och någon stod på andra sidan tjärnen. Den är inte så stor, tjärnen, men det var den som stod där. Och tittade intensivt på henne. En stor, kraftig, livs levande brun-björn! "Den var jättevacker! Ena örat var lite ljust och pälsen skimrade i olika, bruna nyanser"! Judit berättade vidare: "Jag sa högt för mig själv: Nej, jag tror inte det är sant. Så såg jag hur björnen började lufsa mot det smala vatten-sundet och kom närmare mig. Då sa jag högt igen: Nej, nu får det vara nog"! Hon packade sina pinaler, men tog sig inte tid att trycka ihop metspöt, varvid det träffade en gran och det uppstod ett "sjungande" ljud. När björnen nåddes av det, blev den förmodligen rädd. Den vände och sprang iväg. Och Judit åkte hem. Om hon blev rädd? Lite. Men inte så rädd att hon låtit bli att åka tillbaka till samma tjärn. Flera gånger! Ensam! "Det där förstår jag verkligen inte" sa jag med mycket bestämd stämma, eftersom jag lider av björn-skräck. "Gör du int´?" svarade Judit. "Nej, verkligen inte! Är du inte rädd?" "Vad ska han med jag till?" kontrade fruntimret!! På sin charmigaste dialekt. "Ja du, Judit, du är verkligen helt otrolig du" sa jag. Hon skrattade sitt mysigaste skratt. "Jo"! Sade hon och körde vidare i sin vita Mercedes från 1993.

tisdag 19 maj 2009

Jag hade en liten tanke

Söndag. Solig dag. Sjuttonde maj och Norges nationaldag. Vad är det man firar egentligen? Är det ens land? Vad är ens land egentligen? Är det naturen; de vackra träden, de majestätiska bergen, fjordarna, sjöarna etc?Eller är det de som styr? Är det dom som firas? Men de byts ju ut, ersätts, och sjuttonde maj är ju ändå nationaldag, oavsett vilka som styr. Och vad beträffar träden, bergen, sjöarna; är det inte den som satt dit dem som skall firas? Eller åtminstone äras? Banalt? Nej, inte alls. Men lite märkligt, när man analyserar. Eller hur?

True colours

Jag ligger på sängen och vilar och det är så oändligt skönt. Ibland är det liksom bara bättre än vanligt. Det är söndag, mitt emellan sent på eftermiddagen och tidigt på kvällen. Solen lyser fortfarande och jag känner mig så glad när jag tittar ut genom sovrumsfönstret. För jag ser träd. Jag ser den svarta stammen och grenarna med de ljus-gröna, nyss utslagna löven! De gnistrar i solskenet och jag skymtar den blå himlen där ovanför. Det blir alldeles lugnt och varmt i magen. Jag vrider mig en liten, liten aning och något blixtrar till och lyser skarpt. Neonfärger; orange, rött, grönt, gult. Det är extremt vackert. Färgerna växlar när jag rör huvudet endast en millimeter! Plötsligt ser jag att glas-prisman som hänger på ljuslyktan i fönstret träffas av solstrålarna och bildar detta ljus-spel. Jag hade tänkt blunda och sova en stund. Men jag kan inte. Det är alldeles för vackert. För vackert för att sova bort.

tisdag 12 maj 2009

Doktor "do little".

"Men se goddagens! Hur var det här då? Och hur var namnet? Jag heter Blom"! Dessa meningar upprepades ett antal gånger i en TV- revy för sisådär 40 år sedan. Eller kanske mer. En läkare gick "ronden" och stannade upp några sekunder vid varje patients säng och uttalade dessa meningar. Och gick sedan vidare till nästa. Och nästa. Och så vidare. Det var sextiotalets underhållning i god samhällskritisk anda.

Den här revyn dök upp i mitt minne för ett tag sedan, efter att jag varit på läkarbesök vid vårdcentralen. Jag har inte varit hos läkaren på flera år och hade så äntligen fått en tid. Tänkte att det var lika bra att dra alla besvär och åkommor nu när jag hade chansen. Så jag skrev en lista. " Det är inte klokt egentligen, vad sjuk jag är!" Det konstaterade jag liksom när jag såg allt på "pränt". "Läkaren kommer att tro att jag är hypokondriker" sade jag till min man dagen innan. Min fibromyalgivärk som bara blivit värre, diskbråcket som bråkar i tid och otid och tydligen spricker upp när det vill, wip-lash-skadan, min nedsatta hörsel plus andra diverse besvär. På morgonen innan jag gick till vårdcentralen, övade jag tyst för mig själv vad jag skulle säga, så att jag inte skulle glömma någonting.

Nåväl, jag möttes av en manlig läkare i min ålder, mycket sympatisk och trevlig. "Doktor Flink" presenterade han sig och räckte fram handen. "Agneta" kontrade jag. Och log. Han var bekymrad över att datasystemet inte fungerade och därmed hade han inte kunnat läsa in sig på mig. "Men vi kan ju prata i alla fall. Kanske vi ska gå ut och prata på ett kafé?" skojade han. Efter diverse skratt sansade han sig och bad mig berätta om mina besvär. Jag hann knappt med den första; fibron. Jag nämnde nåt om "du kanske tror jag är hypokondriker"-grejen. "Jag tror absolut inte det! Jag fattar inte att du kan se så glad ut med dessa kroniska besvär! Fantastiskt, tycker jag!"

Det började "spela" i ögonen på honom och han sa: "Jag är faktiskt fibromyalgi-läkare, så idag har du haft tur". Jag blev glad. Och överraskad. "Om du vill kan jag berätta lite om vad forskningen kommit fram till". "Ja, vad bra!" sa jag. Och han berättade. Och berättade. Det var mycket intressant. Jag började dock skruva otåligt på mig. Hur skulle jag hinna med resten? Till slut pep jag lite försiktigt: "Jo, det var faktiskt ett par saker till också... "Jag är ledsen, men halvtimmen har gått. Jag får bara en halvtimme med varje patient, så tyvärr, tiden är ute". "Va?! Sa jag. Jag pep inte nu. "En halvtimme?" Min hjärna gick på hög-hög-varv. Varför sa karln inte det från början, så hade jag frånsagt mig fibro-föreläsningen. Var det inte JAG som hade den här tiden? Var det en föreläsning jag hade betalat för? "Jag vill ha ett EKG och kolla min hörsel! Jag hör jättedåligt! Har gjort det ganska länge nu". Orden studsade ur mig med kulsprute-hastighet. Doktor Flink blev stressad, slet till sig en papperslapp och skyndade sig att "rafsa" ner båda sakerna på ett papper. "Du får kallelse till hörcentralen och kan gå ut till flickorna på labbet nu och få ett EKG!" Snabbt och effektivt! "Klarrrt och betalllt"! Som Patrik Larsson skulle ha sagt.

Doktor Flink och jag skakade hand och jag tackade för hjälpen. Han hade ändå skrivit ut en medicin och en remiss. Det var bra jobbat med tanke på föreläsningen. Och halvtimmen. Man får vara glad för det lilla...

lördag 9 maj 2009

The lions never sleep

Det var på dom jag alltid satte mig när vi gick förbi. Som alla andra barn gjorde. Mamma var för det mesta mycket tålmodig och väntade tills jag "suttit klart". Det var där jag med glädje satt och väntade tills min mamma handlade klart inne på EPA. Det var på Lejonen förstås! För det var den affär som låg där innanför när jag var barn. EPA med den första rulltrappan i Sundsvall. EPA med de mörkbruna, blanka, höga trädiskarna med ljus-gröna glasskivor som skärmade av det som fanns innanför. Så att ingen skulle kunna sträcka sig över disken och ta på varorna. Det var med stort välbehag jag gick i den affär´n. Strosade och njöt av alla fina saker. Och när det var riktigt gynnsamt i plånboken, bjöds det på bakelse och läsk en rulltrappa upp. Windsor-bakelse, den där med florsocker på och smörkräm mellan lagren. Eller Parisare. Också den med smörkräm.

Ja, det var på EPA med de två lejonen utanför som jag köpte min allra första parfymflaska. En liten, rund flaska med en pytteliten gummipropp i hålet innanför den vita plast-skruvkorken. På etiketten var det målat en blomma, en liljekonvalj. Och innehållet doftade just liljekonvalj. Jag öppnade den så fort jag kom ut på gatan, drog upp den lilla gummiproppen och drog in den ljuvliga doften i näsan. Det var noga att sätta tillbaka korkarna så de dyra dropparna inte skulle rinna ut. De dyra dropparna som jag betalat 3 kronor för.

EPA efterträddes av en klädaffär som hette "Tre Rosor". Där köpte jag min första bikini. Och lejonen stod fortfarande kvar. Och vaktade. Även när "Tre Rosor" efterträddes av "Henrix", en klädaffär för herrar. Med fräckaste kläderna i stán. Där köpte jag en tröja i present till min dåvarande pojkvän. Ja, många fler affärer har passerat revy i dom lokalerna. Och idag är det "Indiska magasinet". Och lejonen står fortfarande kvar och minner om min barndom... Fast dom är inte ensamma längre. För några år sedan fick de sällskap av några drakar. Vilka i sin tur förmodligen kommer att locka fram nostalgin hos nästa generation...

fredag 1 maj 2009

Für Greta, Dagny und Elise...

Två systrar bodde tillsammans. Fröknarna Björklund kallades dom alltid. Båda var ogifta och de var lärarinnor. Den ena undervisade i en skolklass. Den andra höll pianolektioner i deras gemensamma hem. Jag lärde mig spela piano hos den senare. Greta hette hon. Hon hade mörkt hår, lite ihopknipna läppar och var så där sträng-snäll som en fröken skulle vara. Jag tyckte nog om henne. Hon var rak som en eldgaffel i ryggen där hon satt framför pianot bredvid mig. Vi hade var sina pianopallar med stoppning. Förutom pianots ABC så lärde fröken Björklund mig att spela Tonerna av Sjöberg, Wienervalser, Poem och Für Elise. Och några fler. Varje lektion kostade 25 kronor och jag fick alltid ett handskrivet kvitto med tjusig skrivstil.


Det är så många år sedan men jag kommer fortfarande ihåg hur det luktade hos fröknarna Björklund. En aning instängt men ändå trevligt. Dagny, som Gretas syster hette, samlade på prydnads-katter. Hon hade en hel bokhylla full med porslins- och glas-katter i sitt rum. Över 200 stycken, om jag inte minns fel. Det var fascinerande, tyckte vi småflickor då. Hon undervisade i mellanstadiet och var en ganska tystlåten och stillsam kvinna.

Det gick en del rykten om dessa systrar. Att de hade vilda fester och var ute och åkte med raggarna på kvällarna. Att de klädde sig osedligt; i svarta skinnkläder och urringade tröjor. Jag såg för min inre syn hur detta skulle te sig, men jag hade väldigt svårt att ta in det. Men vi trodde nog i många år att det var så. Nu förstår jag bättre. Illvilliga rykten som spred sig för att två, mycket trevliga och prydliga och till åren komna systrar inte gift sig som de flesta andra, utan valt en annan väg. Visst var det annorlunda, men vad gjorde det?

Jag tänker på dom varje gång jag åker förbi stället de bodde på. Det var precis bredvid skolan jag gick i, den med trägolven, stentrapporna med fossil och de höga fönsterbänkarna och den arga vaktmästaren. Nu är både skolan och lärarbostäderna, borta. Och systrarna Björklund är också borta. Det känns lite konstigt. En plats som "kryllat" av människor. Av barn och lärare. De glada skratten från lekar på skolgården, skriken och de spröda pianotonerna med "Skalor och Etyder" är också borta. Märkligt, på något sätt. Vissa gånger blir det mera påtagligt hur konstigt livet är...