När jag vaknar en dag och känner det stora vemodet, så ligger dimman tät och regnet faller lätt från himlen. Allt är grått. Plötsligt blir de gula tapeterna i sovrummet också grå. Och bilderna i hjärnan. Och jag vill inte göra någonting. Men måste ändå. Med tankekraft så går det att ta sig upp ur sängen som sällan varit så skön som just idag. Stegen är långsammare än vanligt och rynkorna i ansiktet fler än vanligt. Konstigt. Igår var jag ju bara 25 och idag 75. På något outgrundligt sätt så går timmarna ganska skapligt snabbt ändå. Jag stryker några plagg och känner mig duktig i 20 minuter. Diskar och tvättar en maskin. Det doftar underbart av sköljmedlet. Jag blir lite gladare av det. Sedan tror jag att jag måste vila en stund. Morgonen har blivit till dag och en liten bit in på eftermiddagen. Utanför ligger dimman och gäckar. "Gissa om jag ska stanna eller ge mig av?" säger den. "Spelar ingen roll" tänker jag. Jag är ju ändå grå idag och 75.
Måste på något sätt göra ett ansikte så att vännerna vi är bjudna till ikväll ser att det är jag som kommer. Få se, hur ska det gå? Hur ska jag kunna sitta och vara glad när jag egentligen bara vill gråta? Våra gullvänner ska inte behöva känna att grått är min färg idag. Jag vänder mig till Jehova i bön för säkert femte gången idag. Ber om att han ska hjälpa mig, ge mig den kraft jag behöver för att klara av att känna glädjen igen. Som jag egentligen har. Inne i mig. Men just idag så har den stannat inne. Kanske för att det är så grått ute.
Det hjälper. När vi står innanför dörren hos dom, i hallen, så finns inga grå tankar längre. Vi lyckades samla ihop bitarna av mig och vi får en underbart vacker kväll. Den kommer jag att minnas länge. Av många anledningar.
söndag 30 september 2007
fredag 28 september 2007
Ännu en underbar dag
En ny morgon. En ny dag. Ännu en dag av liv. Tack Jehova.
Min vän och jag har bestämt att vi ska gå i tjänsten. Vännen är Michaela. Mitt andliga barn. Vi bestämmer oss för att gå i gatutjänst, då det är en brittsommardag i slutet av september. Vi tar med bibel, traktat och tidskrifter och går utmed Selångersån. De silvriga bladen på pilträden är sammetslena och mycket vackra. Vi känner på dom. Mjuka som sammetstyg. Himlen är så klart blå som den kan bli och träden så gulröda som dom kan bli. "Skulle jag kunna få visa ett intressant vikblad?" "Nej tack". Damen går snabbt förbi. "Ursäkta, jag vill helt kort visa dig en intressant sak". "Nej tack". Vi ler. Vi är så lyckliga att få vara i Jehovas tjänst och försöka nå människor med det viktigaste budskapet i världen. "Skulle jag kunna få visa dig en intressant tanke här?". Killen plockar ur hörsnäckan och ser frågande ut. Jag får visa vikbladet och jag frågar om han tror på en skapare. Han dröjer innan han säger något. "Nej, jag tror inte på någon gud. Och om han finns, så vill han bara plåga oss. I alla fall mig". Detta leder till ett fint samtal. Jag har tidskriften som handlar om varför Gud tillåter ondskan. Han tar den och ser intresserat i den. Jag får visa från Bibeln om Guds namn. Och inbjuder honom till ett kollektfritt möte i Rikets sal. Han lyssnar. Och stannar kvar. Till slut skils vi. Jag är glad. Michaela strålar ikapp med solen. Och jag likaså. En person som har lyssnat till Guds namn , läst ur Bibeln och fått veta att vi är en ideell organisation som har offentliga möten på Rikets sal. Är inte detta underbart?
Dom gula lyftkranarna nere vid hamnen är också vackra mot den blå septemberhimlen. Nästan lite lika träden fast ändå inte. Så stor skillnad. Men på något sätt så lika. Eller är det bara september som spelar mig ett spratt?
Min mamma och jag var och handlade. "Hejdå" säger hon till alla små och stora tanter hon, eller vi, möter. Hon ler och låter så glad. Alla blir glada när hon vill prata med dom. Dom tycker att hon är glad och trevlig jämnt, säger dom. "Å vad rara och gulliga allihopa är" säger min mamma. Hon mår bra nu. Det märks. Hon ser så positivt på tillvaron. När vi kom hem efter en handel- och promenadrunda, satte hon sig i soffhörnan och utbrast: "Älskade soffhörna. Tänk, Alice Timander satt i soffan när hon dog. Vad skönt, va? Det är ju som man somnar. "Ja, och det
bästa är, att om du skulle göra det, så vaknar du ju upp igen". "Ja, i alla fall ett tag". Sa mamma.Och skrattade sitt pärlande skratt som jag minns sen jag var liten.
När jag var liten lärde jag mig att säga "hejdå" vare sig det var när jag mötte någon eller när jag tog avsked av någon. För så sade alltid både min pappa och min mamma. När jag blev äldre lärde jag mig att man brukade säga "hej" när man mötte någon och "hejdå" när man skildes
. Min mamma och pappa säger fortfarande "hejdå " oavsett om man möts eller skils. Det känns lite charmigt, tycker jag.
En annan sak som jag lärde mig när jag var liten var att "bolla" med två, tre och ibland fyra bollar. Mot en vägg. Helst en rappad, slät stenvägg. Hög och bred. Jag kommer så väl ihåg känslan. Vi var två eller tre stycken som tävlade. Vi bollade "12-spelet". När man missade så blev det den andres tur och när hon missade så blev det den tredjes tur osv. Ofta var det ju "hon". Det hände ibland att pojkarna ville vara med och försöka. Men det blev mest under skratt och flams. De var inte lika bra som vi flickor. Det accepterades att det var så. Åtminstone tänkte man så. Vad vet man, kanske det kändes jättehemskt för dom när dom inte lyckades lika bra, så dom skrattade bara för att dölja att dom egentligen ville gråta. Vad vet man.
Om jag kunde måla alla underbara, vackra bilder jag ser omkring mig så skulle jag måla och fylla ett helt, stort museum. "Jag skall måla hela världen lilla mamma" sjöng en liten rullstolsbunden flicka för många årtionden sedan. Nu förstår jag vad hon menade. Jag skulle också vilja måla hela världen. Men bilderna stannar i huvudet, innanför näthinnan. Och jag kämpar och tittar och blundar för att försöka få dom att stanna kvar. Och "titta" på dom sedan. För mig själv.
Mina barn är så vackra. Både utanpå och inuti. Jag önskar att jag kunde måla av dom. Dom är det vackraste jag vet. Det är så svårt att förstå det storslagna i att jag är deras mor. Jag, en liten oansenlig varelse. Vilken gåva som anförtrotts mig. Så mycket jag har att tacka Jehova för.
Min vän och jag har bestämt att vi ska gå i tjänsten. Vännen är Michaela. Mitt andliga barn. Vi bestämmer oss för att gå i gatutjänst, då det är en brittsommardag i slutet av september. Vi tar med bibel, traktat och tidskrifter och går utmed Selångersån. De silvriga bladen på pilträden är sammetslena och mycket vackra. Vi känner på dom. Mjuka som sammetstyg. Himlen är så klart blå som den kan bli och träden så gulröda som dom kan bli. "Skulle jag kunna få visa ett intressant vikblad?" "Nej tack". Damen går snabbt förbi. "Ursäkta, jag vill helt kort visa dig en intressant sak". "Nej tack". Vi ler. Vi är så lyckliga att få vara i Jehovas tjänst och försöka nå människor med det viktigaste budskapet i världen. "Skulle jag kunna få visa dig en intressant tanke här?". Killen plockar ur hörsnäckan och ser frågande ut. Jag får visa vikbladet och jag frågar om han tror på en skapare. Han dröjer innan han säger något. "Nej, jag tror inte på någon gud. Och om han finns, så vill han bara plåga oss. I alla fall mig". Detta leder till ett fint samtal. Jag har tidskriften som handlar om varför Gud tillåter ondskan. Han tar den och ser intresserat i den. Jag får visa från Bibeln om Guds namn. Och inbjuder honom till ett kollektfritt möte i Rikets sal. Han lyssnar. Och stannar kvar. Till slut skils vi. Jag är glad. Michaela strålar ikapp med solen. Och jag likaså. En person som har lyssnat till Guds namn , läst ur Bibeln och fått veta att vi är en ideell organisation som har offentliga möten på Rikets sal. Är inte detta underbart?
Dom gula lyftkranarna nere vid hamnen är också vackra mot den blå septemberhimlen. Nästan lite lika träden fast ändå inte. Så stor skillnad. Men på något sätt så lika. Eller är det bara september som spelar mig ett spratt?
Min mamma och jag var och handlade. "Hejdå" säger hon till alla små och stora tanter hon, eller vi, möter. Hon ler och låter så glad. Alla blir glada när hon vill prata med dom. Dom tycker att hon är glad och trevlig jämnt, säger dom. "Å vad rara och gulliga allihopa är" säger min mamma. Hon mår bra nu. Det märks. Hon ser så positivt på tillvaron. När vi kom hem efter en handel- och promenadrunda, satte hon sig i soffhörnan och utbrast: "Älskade soffhörna. Tänk, Alice Timander satt i soffan när hon dog. Vad skönt, va? Det är ju som man somnar. "Ja, och det
bästa är, att om du skulle göra det, så vaknar du ju upp igen". "Ja, i alla fall ett tag". Sa mamma.Och skrattade sitt pärlande skratt som jag minns sen jag var liten.
När jag var liten lärde jag mig att säga "hejdå" vare sig det var när jag mötte någon eller när jag tog avsked av någon. För så sade alltid både min pappa och min mamma. När jag blev äldre lärde jag mig att man brukade säga "hej" när man mötte någon och "hejdå" när man skildes
. Min mamma och pappa säger fortfarande "hejdå " oavsett om man möts eller skils. Det känns lite charmigt, tycker jag.
En annan sak som jag lärde mig när jag var liten var att "bolla" med två, tre och ibland fyra bollar. Mot en vägg. Helst en rappad, slät stenvägg. Hög och bred. Jag kommer så väl ihåg känslan. Vi var två eller tre stycken som tävlade. Vi bollade "12-spelet". När man missade så blev det den andres tur och när hon missade så blev det den tredjes tur osv. Ofta var det ju "hon". Det hände ibland att pojkarna ville vara med och försöka. Men det blev mest under skratt och flams. De var inte lika bra som vi flickor. Det accepterades att det var så. Åtminstone tänkte man så. Vad vet man, kanske det kändes jättehemskt för dom när dom inte lyckades lika bra, så dom skrattade bara för att dölja att dom egentligen ville gråta. Vad vet man.
Om jag kunde måla alla underbara, vackra bilder jag ser omkring mig så skulle jag måla och fylla ett helt, stort museum. "Jag skall måla hela världen lilla mamma" sjöng en liten rullstolsbunden flicka för många årtionden sedan. Nu förstår jag vad hon menade. Jag skulle också vilja måla hela världen. Men bilderna stannar i huvudet, innanför näthinnan. Och jag kämpar och tittar och blundar för att försöka få dom att stanna kvar. Och "titta" på dom sedan. För mig själv.
Mina barn är så vackra. Både utanpå och inuti. Jag önskar att jag kunde måla av dom. Dom är det vackraste jag vet. Det är så svårt att förstå det storslagna i att jag är deras mor. Jag, en liten oansenlig varelse. Vilken gåva som anförtrotts mig. Så mycket jag har att tacka Jehova för.
tisdag 25 september 2007
Ännu en dag är till ända. En blåsig, solig och varm septemberdag. Färgen var guld. Guld och blått. Dagen bestod i huvudsak av att skjutsa min lilla pappa till ett äldreboende i Njurunda för att stanna där i två veckor. Han förvånade mig med att vara så positiv till detta evenemang. Min pappa, som alltid varit en mycket bestämd person med stark vilja och som aldrig skulle kunna tänka sig att vistas på någon form av omhändertagande institution. Plötsligt blir han nästan lite upprymd av att få åka iväg. För att minuten efter bli orolig och ovetande om hur allt skall bli. Min mamma är trött. Trött och duktig. Hon har tvättat och packat kläder och mediciner, och det vill inte säga lite. Hon har passat upp, satt på blöja, lagat mat, kokat fika, lyssnat på tjat, prat, skrik och gullord. Det här blir en skön semester för henne. Och kanske också för honom.
"När jag kommer hem ska jag ta rullatorn och gå på affären och handla lite" säger hon. "Det ska bli roligt". "Och så ska jag leta upp nån bänk och sätta mig och njuta av det vackra vädret".
Mina föräldrar är vid livets slutskede. Ett tragiskt konstaterande. Men blandat med glädje. Glädje över att min mamma får känna lite frihet och själv bestämma var, när och kanske också
hur hon ska tillbringa en dag. Eller flera dagar. Flera dagar i livet. Och glädje över att pappa i alla fall har det bra där han är, människor som lyssnar på honom och som frågar honom om vad han tycker om och vill veta vem han är. Det tycker han om att få berätta. Och då blir jag glad.
"När jag kommer hem ska jag ta rullatorn och gå på affären och handla lite" säger hon. "Det ska bli roligt". "Och så ska jag leta upp nån bänk och sätta mig och njuta av det vackra vädret".
Mina föräldrar är vid livets slutskede. Ett tragiskt konstaterande. Men blandat med glädje. Glädje över att min mamma får känna lite frihet och själv bestämma var, när och kanske också
hur hon ska tillbringa en dag. Eller flera dagar. Flera dagar i livet. Och glädje över att pappa i alla fall har det bra där han är, människor som lyssnar på honom och som frågar honom om vad han tycker om och vill veta vem han är. Det tycker han om att få berätta. Och då blir jag glad.
En tanke i natten
Jag har ju hört talas om att folk kan ha bloggar. Jag har ju vetat vad det är, åtminstone på ett ungefär. Tanken har aldrig slagit mig att jag kan ha en egen blogg. Jag tycker mycket om att skriva och spåna lite så jag frågade min dotter: "Kan jag också ha en egen blogg?" "Javisst kan du det", svarade hon. Och då blev jag liksom upprymd. Tänkte att det kunde vara trevligt att berätta om någon rolig episod som hänt under dagen eller något tänkvärt jag varit med om eller läst om eller något annat som kan vara värt att sätta på pränt. Vilken grej!
Ja, det är inte lätt att vara en liten tant som inte är van vid dessa tekniska möjligheter och plötsligt upptäcka att man kan få vara en del av något så stort som en blogg!
Detta är Maland 3,14, Sundsbruk: En tanke i natten! (Tanken kommer en annan dag).
Ja, det är inte lätt att vara en liten tant som inte är van vid dessa tekniska möjligheter och plötsligt upptäcka att man kan få vara en del av något så stort som en blogg!
Detta är Maland 3,14, Sundsbruk: En tanke i natten! (Tanken kommer en annan dag).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)