"Will you beleive me, will you still need me, when I´m 64?"

Alla vet vi ju att allt levande är indelat efter sina arter. Blommor är indelade efter sina arter, djur efter sina. Etc. Och så finns människan. Människan är en art. Det vet vi, eftersom människoarten kan föröka sig inom den mänskliga familjen. Så långt allt väl.

Det slår mig, att många av oss betraktar en stor procent av människorna som en annan art; Gamlingarna. Det är uppenbart hur även jag själv, när jag var lite yngre än jag är idag, gjorde detsamma. Utan att tänka på att jag gjorde det. "Vad gulligt när två gamlingar håller varandra i hand", ... "vad äckligt att två gamlingar har sex", "...man kan ju inte prata med dom om det, de förstår nog inte.. de är så gamla". På vårdhemmen ordnar man fester med barnsånger och andakter med prästen, och tar för givet att gamlingarna skall tycka att allt är såå roligt! Tänker man nånsin på att dessa gamlingar, för inte så många år sedan, var män och kvinnor i sina bästa år, med starka åsikter för eller emot både vissa slags fester och prästerskap. De är fortfarande män och kvinnor.
Män och kvinnor som har uppfostrat barn, arbetat hårt, engagerat sig i livet och för det mesta tagit hand om åldrande föräldrar och svärföräldrar. Är det för mycket begärt att man respektfullt frågar om man vill eller inte vill delta i olika aktiviteter? Är det för mycket begärt att man tar hänsyn till dessa mäns och kvinnors tankar, känslor och önskemål? När tog man sig rätten att köra över vuxna män och kvinnor bara för att man har levt några år längre än man själv har gjort, för att benen blivit svaga och huvet lite rörigare? Att hjälpa, tillmötesgå och att gissa sig till borde vara en självklarhet. Och att visa respekt i allt detta. Ingen har sagt att det är lätt. Men det är en skyldighet.

När man själv börjar närma sig livets utförsbacke, ser man allt med andra ögon. Plötsligt ser man inte längre en gamling, utan en man med många års erfarenhet. Man kan skönja hur han såg ut som 50-åring, ja, som ung pojke. Detta är människor som har facit i sin hand. Människor som vet det mesta om livet. Människor som av den yngre generationen borde bli tillfrågade om vad som krävs, hur det känns, hur man skall göra för att klara sig i livet. Det är människor som har älskat, sörjt, och fortfarande älskar.

Det är inte vi och dom. Det är... vi. Vi människor. Och tillsammans borde vi vara respektfulla givare och tagare i livets skola.

"...och fiskarna i havet dör". (Hosea 4:3)

BP: "Oljan har kommit för att stanna!! Inget att diskutera. Detta är ett faktum". Alla håller inte med. Många, stora filmstjärnor i Hollywood engagerar sig. "Saken är klar; Bort med oljan! Kvar står endast alternativa energikällor!"

Det är krig. Om oljan. Ett något annorlunda krig. Något nytt? Verkligen inte. Oljeläckaget är nytt eftersom det är så stort. Det är så stort så det skrämmer människorna. Det är så allvarligt så att det gör ont när man tänker på drabbade människor. Och djur.

Nu har BP lovat president Obama att upplåta många miljarder dollar till hjälp för bl a de drabbade. Storstilat! Man bad om ursäkt. Det har gått några veckor sedan utsläppet var ett faktum. Men ändå. Man bad om ursäkt.

Detta är bara ett exempel på otaliga dilemman som vi uppenbarligen inte kan lösa. Men lite större än en droppe i havet.

"...akta dig för eld och djupa vatten...spring aldrig, aldrig bort från mig..."

Så var det då dags. Att inviga "Himlabadet". Vi bor ju så att säga grann-gårds, så det kändes naturligt på nåt vis. Två av mina barn-barn bor ju i Stöde och jag ville att dom skulle komma till mig nu när dom har sommarlov och allt. Och det ville dom också. Så jag föreslog att vi skulle gå till "Himlabadet". Det kändes rätt.

Jag har aldrig varit något vattenfreak. Just därför blev jag så överraskad över mina positiva känslor när jag första gången besökte "Paradisbadet" i Ö-vik för ett antal år sedan. Jag hade osedvanligt roligt och kände mig som ett barn på kalas. Jag hade lika roligt varje gång vi var där sedan. Så med anledning av detta, hade jag automatiskt uppskruvade förväntningar på "Himlabadet". Men jag blev lite besviken. Det var svårt att sätta fingret på vad det var, men jag kände mig bara besviken. Jag hittade liksom ingen riktig plats där jag kände mig avslappnad och trygg. Pojkarna, i alla fall Simon som är 10, simmade och hade trevligt. Men det var ju dom där "himla" strömmarna som suger tag i en och man följer med vare sig man vill eller inte. Och DET GILLAR INTE JAG! Dessutom tycker jag att det var "himla" djupt överallt. Måns, som inte riktigt kan simma än, var rädd för strömmarna också. Som tur var, annars hade jag aldrig pallat. Jag tog honom om midjan och vi höll oss till kanten och följde ändå med ett varv. Det var faktiskt lite läskigt. Jag blir alltid lite rädd att jag ska tappa kontrollen och sjunka. Och om jag då har ett barn i famnen, ...!!

Vi hittade dock bubbelpoolen. Den var skön, men så fort röda lampan lyste och det var dags för rening av vattnen, fick vi stiga ur den. Och invänta den gröna lampan. Jag pratade med två äldre tonårstjejer och frågade vad dom tyckte om badet. De var helnöjda. De tre stora kanorna var koncentrerade till ett område vid ändan av huset. Det gjorde också att det kändes lite som "området där vi inte åker, eftersom det är så "himla" stora kanor! I Ö-vik är de mer utspridda och lockar även en nojig tant som mig att välja åtminstone den mellan-höga.

När jag hade pratat med flickorna som var supernöjda, upplyste dom mig om att det fanns en större bubbelpool i mitten av hallen. Det var en rund, mosaikbeklädd byggnad med tak och gluggar som "fönster". Jag hade sett den, men inte fattat att det var bubbelpool därinne. Det var så djupt där när vi skulle titta in, så vi vände snabbt. Men där var det verkligen mysigt. Varmt, bubbligt och "nice and cosy". Så där satt vi, pojkarna och jag, och tyckte ändå att "Himlabadet" var en ganska bra idé. Den kändes bättre när jag hade smält allt och fick lite mer perspektiv på det hela. Inredningen var tilltalande med mycket mosaik, gröna växter och träd.

Ja, om det blir många besök vet jag inte. Skulle inte tro det. Men en fredagkväll, efter en hård arbetsvecka, kan jag tänka mig att jag och maken tar en tur dit till bubbelpoolen med tak och in till relax-avdelningen. Och simmar några längder i "Multi-bassängen" som inte var öppen ännu.

Men namnet "Himlabadet" fick en djupare innebörd för mig i alla fall...

Coola kulor

Vi är verkligen inne i en kul-epok nu. Vi och vi...det kanske var att ta i, men i alla fall barnen. Barnen på skolan och på fritids. Jag har aldrig sett något liknande faktiskt. Var man än tittar så ser man bara kulor! Kulpåsarna, som ofta är svarta med coola silvermönster eller svarta nät-påsar, dignar av de stora kul-bumlingarna som ser ut att väga ngt kilo och de några hundra mindre glaskulorna. Inte stenkulor som vi hade. De ser man aldrig nu. Småkillarnas armar blir långa som följetonger när de bär ut dem på rasten.

Det är kul. Alltså...kul med kulor. Det är alltid trevlig när man ser att barn idag tenderar att leka samma lekar som vi gjorde när vi var små. Det kallas visst nostalgi. Men samtidigt har jag nog sällan sett så stor orsak till bråk, besvikelse och gråt, som nu i dessa kul-tumultens dagar. Fastän man noga och många gånger, som pedagog, förklarar att "innan man börjar spela mot varandra och vinner kulor av sin kompis, måste man tala om vilka regler som gäller och alla skall vara överens", så kommer det alltid någon lite tuffing som kaxigt gått med på att vinna eller försvinna, och gråter hjärtskärande så tårarna rinner i floder nerför de smutsiga kinderna. "Hhaan--tvingadeeee--meeej!!!"

Inomhus är det kulförbud så länge det är styrda aktiviteter. Då måste man ha dem liggande i fickor eller ute på hyllorna. Hur många kan hålla sig? Mitt under samlingen eller sagan, så ser man en blänkande "dank" eller "trilling" i en liten handflata. Vi rycker dem snabbt. Och stoppar dem i vår ficka tills senare. Sådana är reglerna. Det händer många gånger varje dag. Efter ett antal dagar byts den där härliga nostalgin ut mot något som mera liknar urk-känslor! Jag tål inte se dem längre! När jag hör ljudet av dom, det där klirrande som glas mot glas, så känner jag adrenalinet. Jag får behärska mig. Kan ju inte bli arg för att barnen älskar sina kulor. Det är ju så fint och oskyldigt och trevligt! Det är glas-klart; Livet är sten-kul!