Oj! Nu firar jag 200-bloggars-jubileum! Vem kunde tro det när jag skrev den första, trevande i detta tekniska universum?! Det var många års skrivlusta som legat uppdämd i mig, som kom ut. Först lite stapplande, och så mer och mer och till slut flödade tankarna och orden ur mig. Det var en sällsam känsla som aldrig kommer tillbaka. Inte på samma sätt.
Det känns liksom i maggropen när jag har nåt att skriva. Inte för att jag tycker att jag har nåt speciellt att berätta, jag tror inte att jag är nåt speciellt alls. Det finns inte mycket som inte redan skrivits om. Men å andra sidan så har ju det jag säger aldrig sagts på det sätt som jag säger det heller. Så lite speciellt är det ju ändå, när allt kommer omkring. Det är ju jag. Och mycket är ju personliga tankar och känslor. Så...jo, det är nog speciellt ändå. Och precis som alla människor är speciella så är väl också jag det. Så det så.
Just nu är det tomt i maggropen. Det var bara detta; en liten uppmuntran till mig själv, för att jag varit så flitig och plitat ner 200 bloggar. Och tre av dessa har publicerats i ST minsann! Så: Grattis på mig, Aggisen! Fortsätt blogga! Alltid gläder Du någon, om inte annat mig själv!
lördag 24 juli 2010
torsdag 15 juli 2010
Ro, ro till fiskeskär, många fiskar finns det där...
Tillsammans med min man har jag varit ute på några fisketurer genom åren. Vi åker oftast till en och samma tjärn. Ibland får vi fisk, ibland inte. Det är alltid roligt när man får napp och speciellt om man får dra upp en silverglänsande, sprattlande öring som blir en god middag i ugnen. Men nappar det inte på ett par timmar, så tappar jag lätt sugen. Jag är väl ingen entusiast. Det har jag heller aldrig trott, även om det står mera klart nu än någonsin.
Tycker jag om att fiska? Jag kan inte svara på den frågan faktiskt. Jag har försökt men kommer aldrig fram till något koncist svar. Det är lite komplicerat nämligen. När vi skall ut och fiska så brukar det kännas så här: "Å vad jobbigt! Kliva upp tidigt på morgonen medan kroppen fortfarande är stel och ond! Trött, eftersom min sömn är konstant dålig. Packa en massa grejor och när vi kommit fram så skall man dra packningen någon kilometer till vårt "läger". Jag orkar inte! Jag vill inte! Jag vill vara hemma och cykla ner till stan! Eller åka ut till havet, till Spikarna! Då behövs ingen tung packning, bara en korg med termos och ngt tilltugg. Och en filt. Eller stol. Det är så okomplicerat".
När vi väl kommit iväg till lilla tjärnen, gått den lilla stigen och landat på den lilla lägerplatsen, så är det mesta ok. När jag sorterat upp alla grejer och fått ordning på vad som är vad, så brukar det kännas skönt. För det mesta till och med jätte-skönt. När vi grejat en härlig eld, så är det hur skönt som helst. Fiskespöet hanteras väl sisådär av undertecknad. Vissa gånger krokar jag fast masken som ingenting, andra gånger klarar jag inte av att känna hur den slingrar sig mellan fingrarna. Då blir det ett jobb för maken. Jag engagerar mig en stund, men uteblir napp så tryter intresset snabbt. Däremot blir jag gärna försjunken i läsning och lösning av korsord i många timmar. Med avbrott för matlagning på stormkök och kaffedrickning! Det är riktigt mysigt. Så när man frågar mig om jag tycker om att fiska, så vet jag ändå inte. Jag tycker ju om allt runt omkring, nåja, nästan allt, när jag väl kommit på plats, men det är ju när allt är klart.
Senaste fisketuren var en riktigt lyckad en. Maken sa att vi inte behövde åka förrän mitt på dagen. Jag vaknade med värk och tog en tablett. Var tvungen att sova en stund till. När jag masat mig upp åkte han och handlade en stol åt mig, eftersom jag glömt min på ett ställe. Jag skulle få ta det lugnt och inte stressa! Jag kände mig genast gladare och förtröstansfull! Han kom hem med en lime-gul stol och vi tog det lugnt och fint. Jag packade maten och tyckte att det var trevligt. Vi åkte till ett annat ställe denna gång. En annan tjärn.När vi kom fram fick vi visserligen gå ett stycke, men vilket ställe vi landade på! Det var ett sån´t där vackert, öppet ställe med stora ytor men ändå mitt ute i skogen. En fin stuga, fint utedass, fin eldstad och vackert överallt! Jag har nog aldrig känt mig så harmonisk på någon fisketur.
Vädret var perfekt. Lite sol, lite blåst och lagom värme. Jag metade, kastade, läste och löste korsord. Underbart. Sedan började jag fundera igen. Tycker jag om att fiska? Jag kunde fortfarande inte svara på frågan. När jag försökt med fisket i några timmar, även om det var lite slött och lite då och då, så gjorde jag ett "sista" kast. Jag, eller rättare sagt, metreven med plastflötet, hamnade uppe i närmsta tall! Efter diverse ord från mig, kom maken och skar av reven. Jag satte mig i min lime-färgade tygstol, blickade upp mot tallkronan, såg flötet dingla och svaja tillsammans med tallens grenar i vinden, som ett eldrött miniklot mot den klarblå himlen. Jag började asgarva. Sanningen är nog den, att jag inte tycker speciellt mycket om att fiska. Utflykt i naturen är härligt, men själva fiskandet kan jag nog vara utan. Fast det vore ju spännande om man kunde få en flygfisk någon gång...
Tycker jag om att fiska? Jag kan inte svara på den frågan faktiskt. Jag har försökt men kommer aldrig fram till något koncist svar. Det är lite komplicerat nämligen. När vi skall ut och fiska så brukar det kännas så här: "Å vad jobbigt! Kliva upp tidigt på morgonen medan kroppen fortfarande är stel och ond! Trött, eftersom min sömn är konstant dålig. Packa en massa grejor och när vi kommit fram så skall man dra packningen någon kilometer till vårt "läger". Jag orkar inte! Jag vill inte! Jag vill vara hemma och cykla ner till stan! Eller åka ut till havet, till Spikarna! Då behövs ingen tung packning, bara en korg med termos och ngt tilltugg. Och en filt. Eller stol. Det är så okomplicerat".
När vi väl kommit iväg till lilla tjärnen, gått den lilla stigen och landat på den lilla lägerplatsen, så är det mesta ok. När jag sorterat upp alla grejer och fått ordning på vad som är vad, så brukar det kännas skönt. För det mesta till och med jätte-skönt. När vi grejat en härlig eld, så är det hur skönt som helst. Fiskespöet hanteras väl sisådär av undertecknad. Vissa gånger krokar jag fast masken som ingenting, andra gånger klarar jag inte av att känna hur den slingrar sig mellan fingrarna. Då blir det ett jobb för maken. Jag engagerar mig en stund, men uteblir napp så tryter intresset snabbt. Däremot blir jag gärna försjunken i läsning och lösning av korsord i många timmar. Med avbrott för matlagning på stormkök och kaffedrickning! Det är riktigt mysigt. Så när man frågar mig om jag tycker om att fiska, så vet jag ändå inte. Jag tycker ju om allt runt omkring, nåja, nästan allt, när jag väl kommit på plats, men det är ju när allt är klart.
Senaste fisketuren var en riktigt lyckad en. Maken sa att vi inte behövde åka förrän mitt på dagen. Jag vaknade med värk och tog en tablett. Var tvungen att sova en stund till. När jag masat mig upp åkte han och handlade en stol åt mig, eftersom jag glömt min på ett ställe. Jag skulle få ta det lugnt och inte stressa! Jag kände mig genast gladare och förtröstansfull! Han kom hem med en lime-gul stol och vi tog det lugnt och fint. Jag packade maten och tyckte att det var trevligt. Vi åkte till ett annat ställe denna gång. En annan tjärn.När vi kom fram fick vi visserligen gå ett stycke, men vilket ställe vi landade på! Det var ett sån´t där vackert, öppet ställe med stora ytor men ändå mitt ute i skogen. En fin stuga, fint utedass, fin eldstad och vackert överallt! Jag har nog aldrig känt mig så harmonisk på någon fisketur.
Vädret var perfekt. Lite sol, lite blåst och lagom värme. Jag metade, kastade, läste och löste korsord. Underbart. Sedan började jag fundera igen. Tycker jag om att fiska? Jag kunde fortfarande inte svara på frågan. När jag försökt med fisket i några timmar, även om det var lite slött och lite då och då, så gjorde jag ett "sista" kast. Jag, eller rättare sagt, metreven med plastflötet, hamnade uppe i närmsta tall! Efter diverse ord från mig, kom maken och skar av reven. Jag satte mig i min lime-färgade tygstol, blickade upp mot tallkronan, såg flötet dingla och svaja tillsammans med tallens grenar i vinden, som ett eldrött miniklot mot den klarblå himlen. Jag började asgarva. Sanningen är nog den, att jag inte tycker speciellt mycket om att fiska. Utflykt i naturen är härligt, men själva fiskandet kan jag nog vara utan. Fast det vore ju spännande om man kunde få en flygfisk någon gång...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)