lördag 29 maj 2010

"Me and you and Emmylou"

Med den röd- o vitprickiga kaffekoppen vid min sida, fylld med en skvätt Jägermeister, sitter jag vid köksbänken och tittar ut genom fönstret. Kvällshimlen är försiktigt blå och hustaken slumrar skönt i försommarkvällen.

Fötterna är svällda som tennisbollar efter dagens stadsvandringar. Det har blåst men varit soligt. En riktigt mysig eftermiddag i Göteborg blev det. Vi insåg att det blev en eller två dagar för lite här nere. Det är flera saker vi hade velat göra, bl a gå på Sjöfartsmuseet, åka med Paddan och se Göteborg från vattnet med mera. Det hade också varit enastående att besöka Styrsö. Vi får ta några dagar till lite längre fram i sommar. Och investera dem i södern.

Efter mötet med uppmuntrande tal och vänner, besökte vi Beirut. Där samlades vi med många, härliga, humoristiska vänner och åt mat och drack vin så att gommarna sjöng. Allas utom Kents, som har svårt för det syrliga inslaget i det libanesiska köket. Men den första halvan njöt han av, innan surheten tog överhanden. Vi skrattade så vi kiknade och jag konstaterade att om man skulle måsta dö för tidigt, så vore det ett bra tillfälle. Förstå mig rätt, kära läsare.

Ja, köksbänken framför köksfönstret med den fina natthimlen och de vackra hustaken vore inte heller fel. Men ett ännu bättre alternativ är att få överleva och fortsätta att få njuta av allt detta och uppleva repriser. Gärna med Emmylou Harris i högtalarna. Och ett gäng glada kortspelare vid köksbordet bakom mig.

fredag 28 maj 2010

...men livet är bra härligt!

Ja, så är vi då i den underbara staden söder om Sundsvall; Göteborg! Det är grönt och skönt och fullt av liv. Och så är det en stor och vacker hamn med vackra hus längs inloppet och ståtliga, majestätiska lyftkranar!

Vi besökte Danmark. Fredrikshamn och Skagen. Tyvärr så räckte inte tiden till att se havet i Skagen, fast det var detta som var själva tanken. Med Skagen. Men! En idyllisk och trevlig stad var det i alla fall. Det gråkalla fick vi stå ut med. Det fanns sjalar och extrajackor. En riktig lyxdag med shopping av allehanda slag.

Jag fick äta det jag i så många år har suktat efter; Fish and chips! Det var fantastiskt gott. En himmelsk dressing med smak av vinäger var pricken över i:et. Och naturligtvis det lilla glaset med kallt, vitt vin till! Delicious!

Ja, det var en fin dag. Många, glada skratt och kluriga vitsar från det manliga sällskapet satte extra piff på allt. Som rosen på gräddtårtan. Eller nå´t.

fredag 21 maj 2010

"Good day sunshine"

Efter att jag och min syster storstädat vår mammas lägenhet, styrde jag kosan hem. Ja, först lämnade jag av min kära syster förstås. Väl hemma, kom den där härliga, hemtrevliga känslan över mig. Jag sprang ner till tvättstugan och laddade maskinerna. Skönt.

Jag satte mig i fåtöljen, tiden var ännu inte inne för matlagning. Jag tog en reklambroschyr och ett glas rosé och kände livet i mig.

När min man kom hem frågade jag varför han var så sen. Han drog upp ett paket ur ryggsäcken. Paketet hade ett lime-grönt papper och liknade en inslagen blombukett och visade sig vara just detta. En vacker bukett med bl a en solros, en röd ros och andra vackra blommor. Han hade gjort sig omaket att cykla in till Skönsberg på väg hem från jobbet, leta upp "Fröken Fräken" och köpa en fin blombukett för att vi hade bröllopsdag. Igår. Jag blev så glad, så glad. Igår glömde han bort det. Men det gjorde jag också, så det spelade ingen roll. Vi brukar glömma bort vår bröllopsdag för det mesta. Inte alltid, förstås.

Efter middagen föreslog min man att vi skulle ta en golfrunda. Då blev jag också glad. Det är så trevligt när han föreslår såna saker. Vi tycker mycket om att spela minigolf. Sagt och gjort. Vi gjorde en skapligt bra runda båda två. Årets första, by the way. Vi brukar tävla mot oss själva, försöka att slå vårt bästa resultat. Men även lite mot varandra. Jag slog verkligen mitt personbästa. Ever! Vad sägs om 46 slag?! Min bästa runda före det var på 52 slag, förra sommarn. Så jag var nöjd. Med golfen och hela denna kväll. Den var Solig, Varm och Glad.

självrespekt är en bra sak...

Man blir beklämd när man ser en ung, söt flicka i finaste svarta, korta klänningen, glittrigaste strumporna, den svarta vackra kepsen med sydda sömmar och högklackade pumps. Beklämmande nog kunde hon helt enkelt inte stå på benen, ännu mindre stå stilla. Hon måste ha fått i sig lite för mycket av det goda, hennes fötter var runda. Under sulorna, klackarna. Men varför skulle flickan med fina stassen, vistas bland a-lagarna och dricka a-lags-dricka?! Kl 12.00 på dagen?Och hur mådde hon? Jag ville bara fånga upp henne i min famn och bära hem henne till sängen, lägga henne i rena lakan och göra en ordentlig måltid åt henne. Och duscha bort spritlukten. Jag skulle sitta på sängkanten och hålla henne i handen så sänge hon ville. Och sjunga "Rönnerdal" av E Taube.

Torget bågnar av mösspåtagande, glada studenter. De är så exalterat glada, att de dansar på bänkarna nedanför scenen på torget, de kramas, dricker lite vin och öl. Alla har nån att hänga på. Alla utom sisådär...en. En inte alltför stor kille står där, en bit på sidan, med vit mössa på sig. Ingen närmade sig honom. Ingen verkade bry sig om honom. Ingen verkade tycka att han var nån att le mot, sjunga till eller dansa med. Eller ens prata med.

Tillsammans med allt tjo och tjim, alldeles för korta kjolar som visar allt och med byxor som börjar nånstans där stjärten slutar, med total noll koll på var allt skräp hamnar som man slänger iväg, så urartar en glädjefull fest för studenter och anhöriga och förvandlas till en olycksbådande händelse. Det gnager i hjärtat och rinner en tår från mitt ena öga.

Jag går hem, men med en annan sinnesstämning än tidigare. Det glada lade sig i ett litet hörn och det melankoliska tog plats. Det förändrade mina planer för den dagen.

lördag 15 maj 2010

Summerbreeze

Det bästa är alltid det som blir spontant. För det mesta. Ikväll blev en "bästa-kväll". Dottern frågade spontant om vi hade lust att grilla hamburgare med dom. Jag kände mig lite kluven, då jag hade mycket att göra hemma. Men vi tackade ja. Och det var det bästa ja vi har sagt på länge.

Det bjöds på årets första sommarkväll. Lördagen den 15 maj. 2010. Jag och maken cyklade till Västra Radiogatan och björkarna visade stolt upp sina nyutslagna små löv. Stämningen var så där som den bara är när det känns helt rätt; bäcken porlade, vinden var ljum, musiken var blandad och skön, rosévinet svalt och gott och maten underbar.

Mycket att göra hemma? Javisst. Men det kändes väldigt oviktigt just nu. Detta var viktigt. Att njuta av barnens glada skratt, av kvällen och varandra. Så småningom cyklade vi hem med kvälls-solen i ögonen och mungiporna vid öronen. Kan det bli bättre? Inte just.

onsdag 12 maj 2010

"These boops are made for ... heartache"

Ja, jag säger då det. Ibland blir man extra gripen av olika människo-öden. Ett som var mycket hjärteknipande var den unga, lilla stackars kvinnan med världens största bröst. 32 operationer! Och bland det första hon sade efter sin 32:a var att hon tänkte nog göra en till! Hon njöt av att nu ha slagit världsrekord på tutt-storlek. Hon talade om hur lycklig hon var i samma andetag som hon grät för att hon inte annars blev sedd. Så synd att hon inte kunde se sig själv. Så synd att hon inte kunde se att hennes bröst inte längre var bröst, utan groteska badbollar som var inopererade under huden! Stackars, lilla brud. Så vidrigt av läkarna att överhuvudtaget komma nära henne med skalpell och överhuvudtaget tänka tanken att hon skulle ha större och större bröst. Finns det ingen som har myndighet att stoppa dessa känslokalla så kallade doktorer? Jag tar mig friheten att kalla dem för kirurger i konsten att förnedra redan tillplattade männispillror.

lördag 1 maj 2010

"Saturday-night-fever?"

Vi har varit på restaurang ikväll. Och ätit buffé. Vietnamesisk buffé. Denna buffé var inklusive sushi. Jag tänkte: "Den här sushin är nog ingenting mot den jag brukar äta". Ack vad jag bedrog mig! Vilken tur. Att jag bedrog mig! Jag gick två gånger och laddade med utsökt sushi. Med "kawasaki-sås". Vännerna skrattade åt mig. Men jag säger "kawasaki-sås" för att vara på den "säkra" sidan. Jag vet att det inte heter så, jag vet att kawasaki är en motorcykel, men jag är ändå säker. Säker på att det är fel. Och nästan rätt. Så det blir liksom ett medvetet skämt. Fastän jag inte riktigt kommer ihåg det rätta namnet. Efter en stund kommer det; "Wasabi"! heter såsen. Den som är så stark att jag känner mig som "Katla" när jag andas ut. Kryddorna viner genom näsborrarna så man blir förvånad när eldflammorna uteblir.

Det var härligt att sitta bredvid min väninna som jag träffar så sällan nu. Åldersskillnaden är otippat stor. Inte för att jag inte visste hur gammal hon är, utan otippat därför att vår relation är så speciell. Hon är som ett av mina barn i ålder, men hennes mognad kombinerad med hennes barnasinne stämmer så väl in på min personlighet. Min mognad kanske är något hon behöver, jag vet inte. Jag tror det. Vi har roligt tillsammans. Hon är en mycket speciell människa egentligen. Hon är en sådan där kvinna som kan umgås med precis vem som helst, vilken ålder som helst, hon passar bara in på alla! Visst är det underligt? Men fantastiskt! Och hon skrattar sitt halv-råa, finska skratt oavsett vilka som är närvarande. Hon skojar och säger precis vad hon tänker och tycker. Men hon har den goda smaken att även utelämna sådant man inte säger offentligt. Glimten i ögat och mungiporna ständigt uppåt! Härlig tjej!

Kom hem och skådade mitt nymålade kök. Äggskalsfärgat! Äntligen! Det gula, sovrumsliknande har lämnat! Det är en skön känsla att komma in och kunna andas riktigt. Jag kunde inte det förut. Det gula satte ett slags stopp. Plockade upp tidningar och skurade det runda, gamla, lilla köksbordet och log ett belåtet leende.

Jag lade mig på sängen och tittade på "Kommissarie Lewis".Det var en fin lördagkväll!