tisdag 18 oktober 2011

"Blood, sweat and tears..."

Jag har börjat träna. Äntligen! Jag tränar på gym. Och i grupp. Två gånger i veckan för att känna mig för vad min kropp orkar med. Det är så skönt på många sätt. Rent fysiskt för det känns som jag rensar ut en massa slagg och elände. Och för att jag blir sakta men säkert starkare. Och för att jag vet att det är nyttigt för hjärtat och ... hela systemet.

Första gången jag var där borde jag ha känt mig lite osäker och rädd. Jag menar; 60 år, otränad och helt ny, alltså jag kände inte en kotte där. Men icke! Osäker visst. Eftersom jag inte visste rutinerna. Men rädd? Nej, faktiskt inte. Jag tog det som det kom. Pratade med en kille som heter Johnny och Norrlands starkaste man. Han visade mig runt i lokalerna och tipsade om vilka apparater som kunde vara bra för mig. De stora speglarna på väggarna visade verkligen hur jag såg ut, vilket kan vara svårt att förstå i vardagen, eftersom man inte ser sig själv. Men nu såg jag mig själv; lite småmullig tant med tvär-randiga leggings. Alla andra hade svarta. Eller grå, men enfärgade. Men det gjorde ingenting! Jag har nog aldrig varit så fjärran ifrån ytliga ting. Jag kunde hela tiden fokusera på det viktiga; jag var där för att inhämta information om träning som jag så gärna ville börja med och så väl behöver! Inget annat störde. Och det var så härligt!

Han visade mig en grupp-aktivitet som kallas för "indoor-walking". Man står på ett slags cykel och tränar benen. "Du kan hoppa in här om du vill, de börjar strax" sa Johnny. "Javisst" sa jag. Så det var ca 10 vältränade damer i åldern 20-30 år och så jag. Trött, otränad och dubbelt så gammal. Men vad gjorde det? Jag gjorde det jag skulle i min takt och så gott jag kunde. Det var riktigt kul. Jag var helt fascinerad av "indoor-walking"-ledarinnan. Hon var i 30-årsåldern och ganska stadig. Hennes lår var som mina två tillsammans men med en fantastisk muskelmassa. Och hennes ben gick som trum-pinnar vid en trum-virvel när hon öste på det fortaste hon kunde. Svetten sprutade om henne och tempot var nästan förfärligt. Där låg jag i lä, men det var inget jag var ledsen för. "Om ett halvår kanske jag nästan kan hänga med" tänkte jag.

Kontentan av detta är bl a att det finns stora fördelar med hög ålder. Erfarenheten gör en trygg i sig själv. Det finns liksom inget som heter att göra bort sig. Hur ska jag kunna göra bort mig i en träningslokal? Det går ju inte. Om jag inte förstår så frågar jag någon. Det finns alltid någon där som vet. Om jag gör fel så frågar jag också eller så kommer jag på själv hur jag skall göra. Det är en sällsam känsla. Befriande liksom. Så akta er ungdomar! Snart kommer jag ångande och springer om er uppför stads-backen när ni går och drar benen efter er!

lördag 8 oktober 2011

"Gult är fult, rött är sött..."

När jag hade städat hälften av de blanka, nyslipade stentrapporna hörde jag en dörr öppnas. Jag stannade upp och såg att det var fru Hedman som kom ut i trapphuset. Hon var ovanligt vacker idag. Rak i ryggen, snygga kläder och svagt röda läppar. Hon log sitt vänliga leende och jag frågade hur det stod till. "Är dom bra dom där mopparna?" frågade hon och pekade på min blåa mopp med fransar i kanten. "Jag har fått en vit sån där men jag vet inte riktigt hur jag ska använda den" sa hon. Jag förklarade hur mycket bättre jag tycker den här är än den förra, gamla klassiska garnmoppen. Hur mycket lättare det är att komma åt smutsen i hörnen och vilken större yta den rengör, vilket gör att arbetet går snabbare.

Jag såg på henne och tyckte att det var något som inte stämde. "Ska du gå ut i det vackra vädret idag?" frågade jag. "Det är jättefint ute, klar och frisk luft" fortsatte jag. "Jag ska gå ut för första gången med den här " sa hon och sneglade ner på sitt sällskap; en röd rullator. Då insåg jag att det var den, den röda rullatorn, som gjorde att bilden inte stämde. Hon såg lite olycklig ut, som om hon hade fått en hundvalp i ett koppel och inte riktigt visste hur hon skulle hantera den. "Det där är nog det bästa hjälpmedel som finns nu" sa jag. Och menade det. "Min mor fick en för ett par år sedan och hon är så glad för den. Tack vare den kan hon gå på affären och handla och packa varor i den. Och sitta på den och vila en stund. Och sola sig".

"Jag har blivit svag i benen, ja, jag har inte ramlat än, men rätt vad det är så kan jag ju göra det. Jag har ju fyllt 85 nu. Och nu har mina barn sagt att jag ska skaffa en sån här" sa hon och jag tyckte jag skymtade en tår i ögonvrån. "Det gjorde du rätt i" sa jag." Du kommer att få ett nytt liv med den. Och du bär din ålder med heder. Man kan inte tro att du är 85". Hon log och tackade för det. "Förut gick jag ju varje dag till ICA Esplanad och handlade och träffade folk, det har jag inte kunnat göra på ett tag". "Nu kan du det" sa jag.

Jag öppnade hissdörren åt henne och hon gick med stor tveksamhet in i den vackra, 30-talsinspirerade hissen. Jag hörde att det bankade och skramlade när hon landade längst ner på bottenvåningen. Det var nog lite besvärligt när hon gick ut. "Hon vänjer sig snart" tänkte jag. Jag log när jag tänkte på henne där hon promenerade i höstsolen och tänkte att hon till och med kanske sparkade kring i löven på gatan. Där hon gick med sin röda, fina rullator.

Jag städade klart trapporna, hoppade sen upp på min svarta cykel och kände mig glad när jag cyklade genom stan, längs Selångersån och hem till Repslagarevägen. Lite vemodig; men glad.

lördag 1 oktober 2011

"Pictures of Lily..."

Jag tycker mycket om att iaktta. Iaktta människor; hur de ser ut, hur de gestikulerar, vad de har för kläder, hur de tycks förhålla sig till varandra osv. Att sitta på en bänk i en fin, rofylld park och iaktta; det är nästan lycka.

Det stimulerar också tanken. Jag ser bilder. På hur människorna kan tänkas leva, var de bor, hur de bor, vad de jobbar med. Men så händer det ibland, eller rättare sagt ganska ofta, att jag ser en bild...kanske på TV eller till och med i verkliga livet; ofta är det bilder på en regnvåt gata, en strand, ett hav, ett vackert hus, vackra hustak med solstrålar på och en och annan mås eller kråka, någon som promenerar på stranden eller på gatan i soldis eller något annat ljus som fascinerar... det suger till i mig och jag känner en sån lust. Men problemet är att jag vet inte vad jag känner lust till! Känner jag lust att måla? (Jag kan ju inte måla. Jag kan bara "kludda"). Känner jag lust till att skriva någon melodi eller text som beskriver det jag ser, eller känner, när jag ser detta mästerverk? (Jag kan ju inte skriva melodier eller texter. Ja, texter till krönikor men inte till melodier). Det är så frustrerande, för jag känner så starkt i mig att jag vill göra något med just den här bilden! Känner jag lust att fotografera? (Jag kan verkligen inte fotografera!)

Jag är så naiv så jag tror på riktigt att det är någonting i min kreativa människa som pockar på att få provas på, men jag förstår inte vad. Ett behov av att göra något med dessa underbara bilder. Men dom finns ju redan liksom, så jag kan ju ändå inte göra dem vackrare... Vill jag bara krypa in i bilden och vara där i sol-ljuset, diset, regnet och krypa ihop och känna mig jätte-trygg och må gott? Vill jag bara känna den där varma känslan i magen och vara kvar i den? Kanske. Jag vet inte. Är det nostalgi, den välkända, att jag förknippar bilderna med något som ligger mig varmt om hjärtat fast det inte riktigt kommer fram? Jag vet inte.

Värdelösa frågeställningar. Som inte spelar någon som helst roll. Som inte lämnar några som helst avtryck i historien. Men för mig är de...inte livsviktiga, men däremot intressanta och lite spännande. För vad vet man; endera dagen kanske jag får svaret...