"Våra gyllene år". Regi: Kent och Agneta Mattsson

För det mesta går livet "sin gilla gång". Det mesta man gör går på rutin. Men då och då försöker jag se på mitt, eller vårt, liv "utifrån". För att inte alldeles fastna i något slags mekaniskt arbete som till slut blir en grå gegga eller dimma. Där man inte känner så mycket, utan allt bara rullar på. Jag vill inte det. Jag föredrar att "se" på vårt liv som jag ser på en film. Ett drama. Vårt drama. Ibland får man anstränga sig för att få fram"filmfiltret". Ibland går det av sig själv. Som igårkväll.

Vi gick och lade oss vid 22.30-tiden. Aströtta, om man får uttrycka sig så pass dekadent. Vi hämtade var sin penna och ett stort korsord, på ett mittuppslag i ST. Vi hade var sin extra-kudde som stöd för tidningen. Till saken hör att min make har fått en stygg inflammation i sin vänstra axel. Det är den sidan som är bredvid min högra i sängen. Så utan att tänka mig för så kom jag åt den rackarns axeln några gånger, varvid ett illa stönande och skri utstöttes. Vi löste ett ord var femte minut ungefär. Lite trixigt korsord måste jag säga. Mina läsglasögon var inte mina bästa, så jag fick röra huvudet fram och tillbaka hela tiden. Som en duva. Maken klagade över att han nästan inte såg alls. Han frustade och stönade och hade sig. Och, utan att vara alltför avslöjande, så måste han gå upp och besöka toan. Och inte bara en gång. Och inte utan ljud, eftersom det gjorde ont vid varje rörelse.

När jag därtill lade mitt eget stånkande p g a värk och extrem trötthet, såg jag hela vår sovrums-situation som en fars. En riktigt rolig fars. Jag fick mig ett härligt, befriande skratt och lyckades även locka min man till dito. En härlig avslutning på en härlig kväll, som tidigare hade innehållit knytkalas som festavslutning på vår bokstudie-era.

"Hjälp, jag kan inte gå! Ge mig en rutig pläd"!

Vad är det med äldre filmer, handikappade människor, oftast kvinnor eller flickor, och rutiga plädar? De som är lama eller på något sätt gjort sig illa eller även om de är sjuka så att de är döende; så har de alltid rutiga plädar på sig. Jag menar, fanns det bara rutiga sådana förr, tillverkades de aldrig i något annat mönster? Eller var rutorna något slags symbol på sjukdom? Jag förstår inte det där riktigt. Så fort man ser en film och en kvinna sitter i en vilstol eller gungstol eller trädgårdsstol, bekvämt bakåtlutad och har en rutig pläd över benen, så tänker man genast: "Aha! Hon har blivit cancersjuk!" eller "...hon har blivit lam i benen!"

Det kanske verkligen var så, att var man sjuk så var det rutig pläd som gällde. Men vad jag inte riktigt hajar ändå är, att eftersom rutorna består av ränder, fast åt två håll, så måste det ändå ha funnits randiga plädar. Vi i vår familj hade ett antal filtar i vår ägo men ingen av dom var så där rutiga som på filmerna, alltså typ skotsk-rutiga. Vi hade blommor, ränder och andra mönster. Finns det någon där som kan hjälpa mig? Hjälpa mig att få rätsida på den rutiga pläden?

"Jag vill sjunga dem milda sånger..."

Tänk vad underbart det är med vänner! De är som en varm plats i solen när det blåser kyligt. Och som en skön, skuggig plats under ett träd eller parasoll när det är för hett och gassigt. Eller som en kall, skön drink med små vattendroppar på glaset när törsten håller på att förgöra en. Och som ett varmt, skönt bad med olja och skum när man är frusen in på bara skelettet...

Jag har upplevt det under drygt ett dygn nu. Vänner som är en källa till glädje, tröst och balsam för själen i en kall och hård värld. En plats där man får vara ledsen, fåordig, mångordig, glad, stillasittande, stillaliggande, läsande, sprallig, ja helt enkelt så får man vara sig själv för en stund. Och även för en lång stund. De tycker om en som man är. Finns det något mer befriande? Tror inte det.

De är värda mer än koraller, mina vänner. Mer än guld och saffran (!). De ger av sig själv(a) och av det de har och mer därtill om det är nödvändigt. Och jag skulle vilja, som en vacker boks titel lyder, sjunga dem milda sånger...

Ingen Shirley Temple, men...

Min mor stod och strök hårband. Hårband av nylon med fina fjärilsmönster. Breda, rosa och ljusblå med gröna och blå fjärilar. Hon strök dem på morgonen innan jag gick till skolan och innan hon gick till sitt arbete. På en filt på köksbordet, eftersom hon inte ägde någon strykbräda. Strykjärnet hade ett grönt handtag av trä, mycket tjock "sula" och tungt som ett as. Det värmdes på spisplattan. Hon satte det släta, varma bandet i mitt hår, som antingen var uppsatt i "Margareta-flätor" eller i en liten tofs på sidan på huvudet. Hon tyckte om det, tyckte om när jag var fin och prydlig.



När jag blev lite äldre skulle min mamma göra mig fin på ett annorlunda sätt. Ett sätt som lite större flickor fick erfara. Hon skulle locka mitt hår. Det gjorde hon genom att tillverka "papiljotter", ett slags hårrullar, av papper. Hon snurrade dem och rullade upp det blöta håret på pappers-snurrorna och knöt dem. Hårt! Det gjorde hiskeligt ont och jag minns dessa stunder som plågsamma. Vi satt i den utdragna kökssoffan. När jag skrek som mest, sade mamma alltid: "Vill man vara fin får man lida pin!" Och jag kunde känna hennes leende bakom ryggen. Men det värsta var inte att det gjorde så ont, det värsta var att hon bara satte dessa hemska papiljotter på sidorna av håret! Så att håret baktill var spikrakt! Var detta av: 1) bekvämlighetskäl? 2) hänsyn till mig så att jag skulle slippa fler smärtor? 3) mode-skäl ? Jag har aldrig frågat min mor om det, men jag tror jag måste göra det någon gång.

Jag minns i alla fall att jag tyckte det var jättesnyggt. Framifrån. Att baksidan mer liknade en trasig dörrmatta än en flicka, fick kvitta. Man skrattade och sprang vidare... i syrrans avlagda finklänning och den blå klubbjackan med märke på bröstfickan.

En bädd av färger...

Mörkret är brutalt men samtidigt barmhärtigt. Det är svart och det kommer som en ångvält och manglar en till marken när man minst av allt vill bli manglad. Efter ett tag, när man har vant sig, då kommer det som en hjälpare och liksom fångar upp en. Så att man slipper det skarpa vita. Dagsljuset. Men det mörka kommer inte förrän det blå har kommit. Och visat upp sig i sin vackraste dräkt. Uppvisningen går relativt fort men är sanslöst vacker. Den blå timmen. Skymningen. Ståtlig och unik står den där, ligger där och glimtar till. Sen kommer mörkret. Igen. Då kan man krypa in i dess tjocka famn och bara finnas till. Lite tillknycklad och lite manglad. Men inte så farligt. Man överlever.