"Lady in red"

Idag cyklade jag ner till city. Men bara en "snabbis". Jag handlade lite mat på Hemköp i stenstán. Vilket gjorde att jag inte alls vistades på ovansidan, på Storgatan och själva centrum. Det var väl inget konstigt med det, kan man tycka. Nej, det var det inte heller. Såvida man inte betänker att jag då inte heller träffade på Gullan. Det var konstigt. Åtminstone lite ovanligt.

Gullan är en mycket parant kvinna. Hon bär sina år med heder och utgör numera stommen i Sundsvalls flanörer. Om man räknar med människor som mycket ofta, för att inte säga alltid, finns med i vimlet i city. Gullan är alltid där. Om jag befinner mig vid Navet, så är hon där. Om jag strosar på Storgatan, så är hon där. Om jag söker mig in på ett av alla mysiga caféer, så är hon där. En dag för inte så länge sedan körde jag bil och försökte smått stressad hitta en parkeringsplats nära Kulturmagasinet. Jag reflekterade över en dam i vita byxor, knallröd kavaj, vitt blankt hår i page-frisyr och läppar lika lysande röda som kavajen. Något tveksamt försökte hon korsa den livligt trafikerade gatan. Med en lätt skrämd men stadig blick trotsade hon farorna. Det var inte Gullan från Arkadien, men dock Gullan från Bredsand. Vacker som få. Och ståtlig likaså.

Jag minns henne från min barndom. Hon är mor till sex barn. Fem pojkar och en flicka. Flickan gick i samma klass som mig under hela låg-, mellan- och högstadiet och heter Karin. Hon visste redan från första klass att hon ville bli sjuksköterska. När fröken frågade vad vi ville jobba med när vi blev stora tvekade hon aldrig. Karin räckte alltid upp handen: "Sjuksköterska!" svarade hon bestämt och kavat. Det är bara henne jag kommer ihåg när det gällde framtida ykesval eftersom hon verkligen blev sjuksköterska. Och sedermera barnmorska. Ja, hon var en målmedveten tös och inte bara det; utan en duktig sådan.

När jag var på jakt efter en lång-klänning att ha på en fest kring sensommaren så stötte jag på Gullan på en liten tvärgata. När jag cyklade förbi Torget satt hon med några av sina bekanta och njöt av en glass-strut en solig eftermiddag. Jag stannade cykeln och sa: "Gullan! Är Du här idag också?!" "Ja, om inte jag är här, då har stán rasat"! Kontrade Gullan och slickade skrattande på sin glass med sin röda mun. Jag tror inte det blev något över till gråsparvarna.

Rapport från en som var "back-stage"

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Sommaren 2010 var det fest här i stan. Det var mycket festande i vår stad den sommaren. Den här speciella helgen skulle inga mindre än Ulf Lundell och Roxette uppträda! Inga B-band precis. Stora, berömda artister. Mega-stjärnor. Och var i Sundsvall skulle de spela? På Stadion! Bara ett par hundra meter från vårt hus! När folk frågade mig om jag skulle gå och se nämnda stjärnor, svarade jag: "Jag sitter på balkongen och lyssnar. Gratis". Jag sa det glatt och lite, men bara lite, stolt. Jag hade ju suttit där och lyssnat på Nina Persson sommaren innan när hon gästade gatufesten. Det lät alldeles utmärkt bra och jag kände mig priviligierad att bo så nära stan.

Fredagen kom. Sommarkvällen nalkades, om än lite grå. Jag öppnade balkongdörren, hällde upp ett glas vin och inväntade den stora stunden. Musiken anlände, rytmerna likaså. Men det var något som inte stämde. Jag lyssnade och lystrade men jag hörde inga melodier. Takterna gick liksom i bak-takt och ljudet studsade på ett märkligt sätt. Jag kände igen Uffes röst, men vad sjöng han? Visserligen är man ju van att inte alltid höra texterna när han sjunger, eftersom han har ett säreget sätt att framföra sångerna på, men det här liknade inget jag tidigare hört. När det gått ungefär en halvtimme, insåg jag att hela konserten skulle låta likadan. Ljudet skulle fortsätta att studsa. Scenen var uppställd så att Uffe och co stod med ryggen mot oss! Och därför kunde ljudvågorna inte nå mig! What a shame!

Jag blev inte gammal på balkongen. Jag satte mig vid datorn istället. Ljudet var fortfarande starkt och tydligt, ja till och med genomträngande. Ibland skallrade fönstret framför mig, ovanför skrivbordet. Men vad var det för glädje med det, när det bara var "oljud". För det var precis vad det var. Musik som inte når fram, utan bara en massa ljud som går bakvägen; Oljud!

När konserten var slut hände något som gjorde att jag hoppade en bit ovanför stolen. Jag tittade ut i sommarkvällen. Mörkret hade fallit. Plötsligt exploderade himlen på andra sidan glasrutan! Fyrverkerier avlöste varandra och himlen badade i en kaskad av färger! Vackert så det förslog! De gick inte i baktakt, de nådde verkligen fram.

Så visserligen missade jag en "gammal", kär stjärna men fick njuta av en annan "stjärna"; ett färgsprakande skådespel på sammetsblå sommarhimmel! Då får man väl ändå vara nöjd ? Det tycker i alla fall jag, en pop-mormor på Repslagarevägen. Och när man inser detta, att fyrverkerier kan "smälla högre", eller i alla fall lika högt som en gammal idol, då är man verkligen det; en pop-mormor!

"Å, å, å tjejer, vi måste höja våra röster för å höras..."

Ett av mina favoritställen här i Sundsvall, min hemstad, är Kulturmagasinet. Det är så fantastiskt vackert när de byggt in husen och gatorna med glas. Att ute har blivit inne. Det är häftigt.

Caféet med de gröna järnsmides-stolarna och de små borden, som ligger "ute" fast "inne" och även caféet "inne" är pittoreskt och inbjudande. Och så är det ju det här med olika rum som tilltalar mig. Man kan gå in i olika prång och vrår och rum för att läsa, sitta och småprata, titta på folk, filosofera, lyssna på musik, spela schack, titta på utställningar och naturligtvis låna böcker, filmer, skivor. Ofta har de bättre utbud på äldre filmer, som är lite svåråtkomliga i videobutiker. Ja, och doften av böcker bidrar ju naturligtvis till trivseln. Har nästan alltid tyckt om den. Ända sedan mina barn var små och vi gick till biblioteket och lånade sagoböcker som vi läste när vi hade kvällningsproceduren.

Det är därför glädjande när mina barn-barn, som jag haft med till Kulturhuset ett antal gånger sedan de var mycket små, verkar tycka lika mycket om det som jag gör. De vill alltid att vi skall gå dit och nu sist var det Ella Langsjö. Hon och jag. När vi kommit in genom svängdörrarna, så satte hon fart mot hissen. "Mormor, kan vi åka upp till isgrottan?" "Jag tror inte vi har tid med det idag". Sa jag. "Men snälla momma, vi kan väl!"Då for en tanke snabbt som tanken genom mitt huvud. "Hur kan jag säga nej till att lill-jäntan vill gå och se den fina permanenta utställningen av "sol, vind och hav"? Så jag ändrade mig och gick med på förslaget.

Vi åkte 2 trappor upp och det var då den började. Guidningen. Ella tog kommandot och blev min ciceron. Hon gick med bestämda steg flera meter före mig och talade om vad allting var. Hon pekade och pratade och berättade att dom visar en film om hur man tillverkar ett svärd som ser exakt ut som det gamla originalet. (Den har vi sett flera gånger tillsammans). Hon ville se den nu igen, men tyvärr var tekniken ur funktion. Hon fortsatte emellertid frenetiskt sin vandring och vi kikade in i glasmontern med gamla svärd, smycken och andra vackra saker. Hon berättade att allt detta hade man grävt fram ur jorden och gjort iordning. Hon stegade vidare till nästa rum och talade om vad byttorna var gjorda av och att man minsann kunde se att det var näver från björkar. Hon påpekade mycket tydligt att jag inte fick röra någonting. Jag vidrörde lätt den ena byttan och frågade om hon kände igen den, att den liknade min kaffeburk som också är gjord av näver. "Akta, rör den inte!" var det enda jag fick till svar. "Ok" kontrade jag och följde efter henne in i nästa del av museet.

"Nu åker vi ner" befallde hon och tryckte på hissknappen. Hon hittade hissen före mig och så åkte vi ner till biblioteksavdelningen. Där valde hon snabbt böcker som handlade om hur man sköter hästar och kaniner. Vi tog dom under armen och gick ut till låne-tanten. Klarrt och betallt!

Jag tackade för den fina guidningen och vi satte oss belåtna i bilen och åkte till min mor, Ellas gammel-mormor Lisa. Hon slickade förnöjsamt på sin GB-sandwich och såg ut att tycka att hon ärligt förtjänat den. Och det hade hon verkligen! En gulligare och snabbare guidning får man leta efter. Det kan vara värt att be henne om en tur, det kostar bara en glasspinne...

"Jag är kär, är förälskad i Göteborg..."

Staden med många ansikten. Ja, så kan man kalla Göteborg, eller som en bekant vitsigt sa; "Göte Borg; vet han att ni skall komma nu då?"



Jag tycker nog att Göte har fått fler ansikten nu. Efter några besök med större och fler turer runt omkring, så visar sig fler och vackrare nunor. En av dessa var ju, eller är, Botaniska trädgården. En oas av ljuvligheter, skog nästan som en regnskog, ludna mjuka humlor och färggranna fjärilar som små, sköna invånare som man inte lägger märke till om man inte fokuserar. För fokusera måste man göra här. Annars missar man enormt mycket. Stora gräsmattor för den som antingen blir trött i fötterna eller inte orkar gå särdeles mycket och njuta av blomstren.



Jag visste inte att det fanns så många olika sorters dahlior! Jag räknade inte nu, men det var otroligt många. Den ena mer magnifik än den andra. Jag kände verkligen hur "livsandarna" hoppade i mig och glädjen blev gladare för varje steg jag tog. Man kan nog kalla denna trädgård för ett "litet" paradis.



Guldhedstornet gick inte av för hackor heller. Lite 80-tals-inredning, lite slitet men icke desto mindre charmigt. Utsikten var förvånansvärt mäktig, så långt man såg ändå! Jag trodde inte att så många, frodiga, gröna träd fyllde staden och ytterområdena. En särdeles skön syn må jag säga.

Att se Göte från vattnet var också en intressant vinkel på det hela. Och att dessutom få veta lite mer om mannen och hans förehavanden var ett kul inslag och lite kuriosa.

Och så en nostalgitripp till mitt hem ca 35 år tillbaka i tiden. Stenungsund. Jag tyckte det var fult och eländigt då, men nu har det utvecklats till en snygg och trivsam plats. Surströmming på det var inte fel, tvärtom! Trevligt sällskap och sällskapsspel förhöjde.

Än en gång bjöd Göte på en mycket angenäm vistelse i sitt hägn.