Det fanns en tid, när små töser använde livstycken i naturfärgad eller vit bomull. De knäpptes med tygknappar. Korta resårband knäpptes fast i fyra likadana knappar; två framtill och två baktill Med dessa resårband knäpptes långstrumporna fast. Med ytterligare "lösa" knappar, som man lade under kanten, högst upp på strumpan och stoppade in i hålet på resårbandet. Puh! Låter som en krånglig procedur. Men det var inte så det kändes. Problemet kunde däremot ligga i att hitta knappar som passade i resårbandets hål. Det blev lite rafsande och krafsande i diverse lådor. Men det hörde till.
De större flickorna använde inte livstycken. De hade avancerat till korsetter. Med tillhörande strumpeband. En fantastisk uppfinning, där resårband, "hyska" i metall och knapp satt fast i ett. Att få bära dessa strumpeband var nästa steg till vuxenlivet. Jag glömmer aldrig mina första. Fast de sattes fast på livstycket. De fanns nämligen att köpa lösa. Korsettåldern var ännu inte inne för min del.
De var laxrosa och bara helt fantastiska! Jag fick följa med mamma till Njurundabommen och där gick vi in till Röhs tygaffär. Pappas faster, tant Maja och hennes son Yngve ägde den. Väggarna var täckta av hyllor med tjocka tygbalar från golv till tak. Siden, sammet, trasa, lump. Jag kan fortfarande känna lukten; den där instängda, kvava luften som var fylld av dammig tyg-doft! Yngve hade en lång trappstege som han klättrade upp och ner på med imponerande hastighet för att hämta det kunderna pekade på. Alltid med ett leende på läpparna och skojfriska kommentarer.
Vi skulle emellertid endast inhandla strumpeband åt mig. De låg i små pappersaskar i lådorna i den långa köpmansdisken av trä och glas. Tant Maja plockade fram några olika modeller och färger. Jag fastnade naturligtvis för de rosa skapelserna, med silverfärgade metallspännen! Jag trodde nästan inte att det var sant att jag skulle få dom. Jag kände plötsligt att jag inte var så liten längre.
När vi kom hem och hade krånglat på dessa strumpeband på livstycket och jag hade satt på mig en kort kjol med blommor på, så ställde jag mig framför spegeln och drog upp kjolen. Inte bara en gång. Jag kunde inte se mig mätt på dem. Jag bara måste visa min syster! Jag frågade mamma när hon slutade skolan och jag fick besked. Det skulle dröja en bra stund.
Jag var ett otåligt barn. Jag höll på att spricka av längtan att få visa henne! Jag gick ut och satte mig på den kalla cement-trappan till vårt hus och väntade. Och väntade. Min syster brukade alltid komma i sällskap med sina kompisar som åkte med samma skolbuss. Och så slog de följe uppför backen som gick precis utanför vårt hus. Nu kom bussen nere på vägen! Snart skulle hon vara här!
Nu såg jag dom komma med sina skolväskor dinglande i händerna. Jag måste vänta tills hon kom närmare. Men tiden gick ju så långsamt. Nu! "Layne! Layne! Titta! Jag har fått nya strumpeband!" Skrek jag så högt jag kunde, drog ivrigt upp kjolen och visade ogenerat mina små "lyckopiller".
Av någon underlig anledning så reagerade hon inte som jag hade trott. I stället för att förtjust beundra dem, blev hon röd som en pion i ansiktet och vände sig bort åt ett annat håll. Sedan skällde hon ut mig. Jag förstod absolut ingenting! Hur kunde hon bli så arg? När jag var så glad? Jag grät och mamma förklarade sedan hur det låg till. Jag kanske förstod. Jag vet inte så noga.
onsdag 19 december 2007
tisdag 11 december 2007
Jag tycker i alla fall att det är märkligt...
Det förekommer många debatter. Ofta. Utdragna. Vissa ämnen debatteras i åratal. Ett sådant ämne är "jämlikhet". Naturligtvis finns ett behov av jämlikhet. Annars skulle det knappast debatteras. Jag undrar dock ibland om man riktigt vet vad man pratar om. Det blir ofta skendebatter. Tycker det är skönt att slippa engagera mig. Varför jag inte gör det? Därför att jag fått så tydliga förklaringar på varför det är som det är. Vad det är som påverkar oss människor att handla orättvist och egocentriskt. Och jag har också fått klart för mig att det kommer att bli fullständigt rättvist och jämlikt på vår jord. Och att vi redan nu kan få hjälp att korrigera vår havererade inställning. Och lära oss att bli jämlika.
Men det finns speciellt en sak i dessa debatter, samtal och uttalanden som gör mig ledsen. Och det är det som berör "hemmet". Vi tycker alla att det är en självklarhet att få växa upp i ett hem med snälla föräldrar som tar hand om en och visar mycket kärlek. Nej, inte alla, eftersom vi också vet att alltför många barn inte har det så. Och det är hemskt, eftersom kärlek, trygghet, mat och kläder tillhör det fundamentala, d v s grunden för en trygg individ. Men vi vill alla kunna få ha det, eller hur? Ett barn är ju något som man vill ska vara välkommet och älskat och tillhöra det som gör livet till något alldeles extra. Ett underverk. Rent logiskt så borde det vara ett privilegium att få ta hand om detta, eller dessa, barn. Och inte bara barnet eller barnen utan också allt runt omkring. Det som bidrar till att barnet känner sig tillfreds, glad och kan växa upp till en lycklig människa. Hemmet. Att hålla hemmet fint. Rent. Pynta. Att göra det hemtrevligt. För sina barn och för sig själva. Om man är två.
Varför hör man så ofta: "Varför ska just jag vara hemma?" Varför är det kvinnan som ska måsta vara hemma med barnen?" "Varför ska jag gå miste om karriären?" "Hur ska jag kunna utvecklas som individ om jag går hemma och snyter barn medan mina kollegor håvar in storkovan?" "Om jag stannar hemma så här länge så är jag inte längre eftertraktad på arbetsmarknaden". Och så vidare. Jag menar verkligen inte att det är kvinnan som måste vara hemma. Mannen är i högsta grad lika ansvarig för barnen. Det är inte det. Det är inställningen. Inställningen som man många gånger har idag, både man och kvinna.
Ibland funderar jag ur barnens synvinkel. Och jag undrar hur man som liten tänker när man hör dessa samtal. Är vårt hem ett slags straff? Något som jag verkligen inte vill spendera hela dagarna vid. Är det så fruktansvärt att stå vid spisen och laga god mat till vår familj? Är det inte roligt att vara med barnen som jag helst av allt ville ha? Är det inte märkligt att det som en gång var en självklar uppgift, ett privilegium, har blivit något simpelt, icke intellektuellt och samhällsfrånvänt?! Att få vara helt delaktig i sitt barns uppfostran, helt få medverka till de grundläggande värderingarna i sina barns liv; att få vara pedagog, lärare i etik och moral, kock, lokalvårdare, mor, far, vän. Och att få ha tid att odla detta. Att lägga grunden till en älskad individs självkänsla. Är detta värdelöst? Hur kan det vara det? Förklara. För jag förstår inte.
Tänk att få höra: "Jag är så splittrad, för vi måste jobba båda två, och jag vill så gärna vara hemma med lillan och ta hand om hemmet". "Du får gärna jobba, jag är så nöjd om jag får vara hemma med Albin. Vi klarar oss säkert". Vad tror du Albin och lillan känner?
Men det finns speciellt en sak i dessa debatter, samtal och uttalanden som gör mig ledsen. Och det är det som berör "hemmet". Vi tycker alla att det är en självklarhet att få växa upp i ett hem med snälla föräldrar som tar hand om en och visar mycket kärlek. Nej, inte alla, eftersom vi också vet att alltför många barn inte har det så. Och det är hemskt, eftersom kärlek, trygghet, mat och kläder tillhör det fundamentala, d v s grunden för en trygg individ. Men vi vill alla kunna få ha det, eller hur? Ett barn är ju något som man vill ska vara välkommet och älskat och tillhöra det som gör livet till något alldeles extra. Ett underverk. Rent logiskt så borde det vara ett privilegium att få ta hand om detta, eller dessa, barn. Och inte bara barnet eller barnen utan också allt runt omkring. Det som bidrar till att barnet känner sig tillfreds, glad och kan växa upp till en lycklig människa. Hemmet. Att hålla hemmet fint. Rent. Pynta. Att göra det hemtrevligt. För sina barn och för sig själva. Om man är två.
Varför hör man så ofta: "Varför ska just jag vara hemma?" Varför är det kvinnan som ska måsta vara hemma med barnen?" "Varför ska jag gå miste om karriären?" "Hur ska jag kunna utvecklas som individ om jag går hemma och snyter barn medan mina kollegor håvar in storkovan?" "Om jag stannar hemma så här länge så är jag inte längre eftertraktad på arbetsmarknaden". Och så vidare. Jag menar verkligen inte att det är kvinnan som måste vara hemma. Mannen är i högsta grad lika ansvarig för barnen. Det är inte det. Det är inställningen. Inställningen som man många gånger har idag, både man och kvinna.
Ibland funderar jag ur barnens synvinkel. Och jag undrar hur man som liten tänker när man hör dessa samtal. Är vårt hem ett slags straff? Något som jag verkligen inte vill spendera hela dagarna vid. Är det så fruktansvärt att stå vid spisen och laga god mat till vår familj? Är det inte roligt att vara med barnen som jag helst av allt ville ha? Är det inte märkligt att det som en gång var en självklar uppgift, ett privilegium, har blivit något simpelt, icke intellektuellt och samhällsfrånvänt?! Att få vara helt delaktig i sitt barns uppfostran, helt få medverka till de grundläggande värderingarna i sina barns liv; att få vara pedagog, lärare i etik och moral, kock, lokalvårdare, mor, far, vän. Och att få ha tid att odla detta. Att lägga grunden till en älskad individs självkänsla. Är detta värdelöst? Hur kan det vara det? Förklara. För jag förstår inte.
Tänk att få höra: "Jag är så splittrad, för vi måste jobba båda två, och jag vill så gärna vara hemma med lillan och ta hand om hemmet". "Du får gärna jobba, jag är så nöjd om jag får vara hemma med Albin. Vi klarar oss säkert". Vad tror du Albin och lillan känner?
söndag 2 december 2007
Tågtankar
Jag har åkt tåg. Ett mycket behagligt sätt att färdas på. Man kan se naturen genom fönster och falla in i sina egna tankar och känslor. Och ingenting som stör. Och det tar tid. Men den tiden som det tar, den får man ju då. Och det är ju dumt att inte utnyttja den tiden till något som är skönt, trevligt och roligt. Kanske till och med nyttigt. Som till exempel lösa korsord, läsa en rolig bok, läsa en spännande bok, läsa Vakna!, läsa Bibeln, läsa en tidning späckad med feta matrecept eller bara sitta och iaktta medpassagerare.
Varje gång jag åker tåg så upplever jag samma sak, nämligen att i princip alla mina medresenärer verkar vara så, vad ska jag säga, intellektuella och upptagna . De sitter och pratar i sina små mobiltelefoner, läser i viktiga papper eller skriver på sina laptops, som de sedan behändigt viker ihop och stoppar ner i väskan. När de pratar i telefon eller med den som sitter bredvid, så är det aldrig med diskret, försiktig röst. Nej! Det är med högstämda, säkra, ibland bombastiska stämmor. Snygga kläder, välfriserade, välsminkade, "rätta" glasögon. Jag hör dialoger om mikrobiologi, matematik på hög nivå och jag känner mig plötsligt liten och lite dum.
Hur uppfattas jag när jag åker tåg egentligen? Hur betraktar mina medpassagerare mig, där jag sitter, djupt insjunken i tankar, växelvis ätandes medhavd föring, med bacon hängande i ena mungipan? Mina bruna, något nötta manchesterbyxor matchar i och för sig tröjan, som jag köpt på second-hand. Glasögonen är inga Rayban, men väl från Överskottet för 69:- inkl. fodral. Vad tänker de när de ser på mig när jag löser de små korsorden från Sundsvalls Tidning? Eller när de ser mig flina åt någon lustig tanke som infinner sig hos mig?
Kan det vara så, att det bara är en illusion? Papperen som ser så viktiga ut kan ju faktiskt vara anvisningar angående hur man finner närmaste nödutgång, matrecept, svar från kontaktannonser, tips på hur man konverserar eller något annat trevligt. Den högstämda tonen kanske påkommen just i denna stund, i avsikt att sprida något slags "säker zon" runt sig. Kanske man t o m kan gå så långt som att påstå, att det inte alltid är någon i andra änden på telefonlinjen?
Är det jag som drabbats av plötsligt mindervärdeskomplex? Om det är så, så är det högst tillfälligt och flyktigt. För när jag sitter där i SJ:s sköna fåtölj och ser ut genom det smutsiga fönstret, inser jag att jag är en ganska förnöjsam, för att inte säga lycklig liten figur. Som egentligen inte bryr sig ett dugg om de yttre attributen och eventuella föreställningar. Och när jag tar upp ett ex av Vakna! så är jag, om inte intellektuell, så åtminstone priviligierad. Men tankar kan slå en. Och passera.
Varje gång jag åker tåg så upplever jag samma sak, nämligen att i princip alla mina medresenärer verkar vara så, vad ska jag säga, intellektuella och upptagna . De sitter och pratar i sina små mobiltelefoner, läser i viktiga papper eller skriver på sina laptops, som de sedan behändigt viker ihop och stoppar ner i väskan. När de pratar i telefon eller med den som sitter bredvid, så är det aldrig med diskret, försiktig röst. Nej! Det är med högstämda, säkra, ibland bombastiska stämmor. Snygga kläder, välfriserade, välsminkade, "rätta" glasögon. Jag hör dialoger om mikrobiologi, matematik på hög nivå och jag känner mig plötsligt liten och lite dum.
Hur uppfattas jag när jag åker tåg egentligen? Hur betraktar mina medpassagerare mig, där jag sitter, djupt insjunken i tankar, växelvis ätandes medhavd föring, med bacon hängande i ena mungipan? Mina bruna, något nötta manchesterbyxor matchar i och för sig tröjan, som jag köpt på second-hand. Glasögonen är inga Rayban, men väl från Överskottet för 69:- inkl. fodral. Vad tänker de när de ser på mig när jag löser de små korsorden från Sundsvalls Tidning? Eller när de ser mig flina åt någon lustig tanke som infinner sig hos mig?
Kan det vara så, att det bara är en illusion? Papperen som ser så viktiga ut kan ju faktiskt vara anvisningar angående hur man finner närmaste nödutgång, matrecept, svar från kontaktannonser, tips på hur man konverserar eller något annat trevligt. Den högstämda tonen kanske påkommen just i denna stund, i avsikt att sprida något slags "säker zon" runt sig. Kanske man t o m kan gå så långt som att påstå, att det inte alltid är någon i andra änden på telefonlinjen?
Är det jag som drabbats av plötsligt mindervärdeskomplex? Om det är så, så är det högst tillfälligt och flyktigt. För när jag sitter där i SJ:s sköna fåtölj och ser ut genom det smutsiga fönstret, inser jag att jag är en ganska förnöjsam, för att inte säga lycklig liten figur. Som egentligen inte bryr sig ett dugg om de yttre attributen och eventuella föreställningar. Och när jag tar upp ett ex av Vakna! så är jag, om inte intellektuell, så åtminstone priviligierad. Men tankar kan slå en. Och passera.
lördag 10 november 2007
Jag vill veta sanningen
Jag minns tydligt hur jag som liten flicka funderade över livet. Och döden. Och att tiden vi fått här på jorden var alldeles för kort. Jag satt ibland i fåtöljen i vardagsrummet och tittade ut genom fönstret, på de höga träden där utanför, upp mot den blå, ibland grå, himlen och tänkte: "Tänk, att när jag dör, så kommer jag aldrig, aldrig, ALDRIG, mer tillbaks!" Jag liksom smakade noga på ordet aldrig och när jag smakat klart, så infann sig en slags ångestliknande känsla i min lilla mage. Och i mitt hjärta. Jag hade så svårt att förlika mig med att livet, som jag älskade så mycket, en gång verkligen skulle ta slut. Jag var omkring 10 år. Jag försökte prata med min mamma om det en gång. Det hände bara en gång, eftersom min mor inte var den typen av människa som ventilerade saker. Någonting alls. Som kommentar på mina funderingar, sade hon: "Man ska inte fundera så mycket på sånt där. För mig finns bara det jag ser, sol, himmel och hav". Jag förstod inte riktigt vad hon menade. Men hennes bestämda tonfall gjorde mig tyst. Jag pratade aldrig mer om det. Men jag tänkte. Genom hela min uppväxt, tonårstiden och även mitt vuxna liv. Jag genomgick olika faser. Men jag hade alltid en gnagande känsla av att nånting var fel. Det var nånting som inte stämde. Varför skulle man slita och släpa, sträva efter att göra bra ifrån sig, uppfostra barn till att bli goda medborgare, lära sig en massa saker i skolor, arbeta och städa och vara ren, snygg, fräsch, älska och ja, ni vet.... allt det där som vi människor håller på med ?! OCH SEDAN DÖ?
Jag träffade aldrig någon som tyckte som jag. Eller som kände som jag. Åtminstone var det ingen som ville prata om det. Jag fick också mer och mer, ju längre tiden gick, en känsla av att jag inte passade in här. Jag tyckte människor i stort var själviska, destruktiva, onda och de flesta bara tänkte på ytliga, materiella ting. Var hade människan och de mänskliga värdena tagit vägen. Hade de någonsin funnits? HJÄLP! Jag ville göra ett hål och komma ut nånstans där jag kunde börja om. Åren gick och jag fick svar på alla mina frågor. Jag fick mer än det. Jag fick veta sanningen om livet. Och sanningen om döden. Och jag kunde, sakta men säkert, börja leva mitt liv med ett säkert mål och mening. Och jag fick privilegiet att lära mina underbara flickor sanningen om livet. Och ännu i denna dag, lever vi efter denna underbara lärdom, som vi fått av vår Skapare, Jehova!. Och jag är en verkligt lycklig människa, kvinna, maka, mor och mormor.
Tack Jehova!
Jag träffade aldrig någon som tyckte som jag. Eller som kände som jag. Åtminstone var det ingen som ville prata om det. Jag fick också mer och mer, ju längre tiden gick, en känsla av att jag inte passade in här. Jag tyckte människor i stort var själviska, destruktiva, onda och de flesta bara tänkte på ytliga, materiella ting. Var hade människan och de mänskliga värdena tagit vägen. Hade de någonsin funnits? HJÄLP! Jag ville göra ett hål och komma ut nånstans där jag kunde börja om. Åren gick och jag fick svar på alla mina frågor. Jag fick mer än det. Jag fick veta sanningen om livet. Och sanningen om döden. Och jag kunde, sakta men säkert, börja leva mitt liv med ett säkert mål och mening. Och jag fick privilegiet att lära mina underbara flickor sanningen om livet. Och ännu i denna dag, lever vi efter denna underbara lärdom, som vi fått av vår Skapare, Jehova!. Och jag är en verkligt lycklig människa, kvinna, maka, mor och mormor.
Tack Jehova!
onsdag 7 november 2007
Snäcksamlaren
Jag har alltid hört att Medelhavet är turkosblått. Men aldrig sett det. Medelhavet alltså. Förrän nu. Vid första anblicken såg det ut som havet hemma i Alnösundet. Och då menar jag själva vattnet. Men när jag kom närmare, så såg jag med stor förundran hur det verkligen var turkosblått. När vågorna med stor grace närmade sig stranden, då blev det tydligt och jag blev liksom glad i hela kroppen. För det kändes så speciellt att själv få se det nästan alla visste. Med egna ögon. Och när jag tittade ner i vattnet, genom vattnet och såg sanden, eller stenarna, så blev jag ännu gladare. För sådana stenar finns inte hemma . Tror jag.
Jag som alltid har varit en badkruka slängde mig lyckligt i detta underbara element och flöt och simmade och sken ikapp med solen. Varje morgon. Flera gånger. Och jag som trodde att jag inte skulle vara speciellt intresserad av att sola och bada när vi åkte på semester. Där ser man. Nu har jag lärt känna ännu en liten bit av mig själv. Igen.
Det som har lockat mig mest av allt när jag har tänkt på att åka utomlands, är att få se alla blommande träd. Speciellt den cerise-rosa bouganvilan. Jag har sett dem på foton och suktat. Och suckat. Och nu var det just detta träd, eller denna blomma, som fångade min blick på första morgonpromenaden. Det första vi såg, som växte så vackert och hängde över murarna längs gatorna. Jag kunde inte se mig mätt. Det fanns vita, gula, oranga bouganvilor. Och röda, vackra blommor av en annan sort, som såg ut som någon slags hibiskus. Och granatäppleträd, apelsinträd, palmer som var stora och palmer som var små. Att få skåda allt detta i verkligheten, bara det gjorde mig lycklig. Jag fotade allt jag orkade med min lilla instamatic-kamera.
Det som lockat mig näst mest när jag har tänkt på att åka utomlands, är att få uppleva de ljumma, svarta kvällarna. Och att kunna sitta i bara ett linne på en balkong med en god drink. Det fick jag också göra nu. På åttonde våningen. Och utsikten var som vykorten jag skickade. Ett högt berg med Kleopatraborgen. Denna borg, eller slott, är ca 6 km lång och byggdes på 1200-talet och beboddes bl a av drottning Kleopatra. Nu är den en vacker ruin, som på kvällarna är upplyst och strålar över staden, som en tiara. Jag såg fram emot kvällarna, när jag fick sätta mig vid det lilla bordet på balkongen och betrakta denna sköna syn. Och den svarta, stjärnbeströdda himlen påminde mig om en sång som var mycket populär för ett antal år sedan, "Black velvet". Mjuk, svart sammet.
Där satt jag på kvällarna och sorterade de stenar jag plockat på stranden varje morgon. Plockat och beundrat. Det blev en hel del stenar. Men jag plockade också snäckor. Till mina underbara barnbarn. Som jag tänkte att dom skulle kunna spara som minnen från sin mormors första utlandsresa. Jag hittade tre snäckor. Till fyra barnbarn. Jag letade och letade. Och letade igen. Tre snäckor. Jag lade några väl utvalda stenar i små tygbörsar och tänkte göra det hela lite spännande med dessa snäckor. Jag blev nästan desperat till slut. Och letade lite till. Tre snäckor. Skulle jag strunta i dom? Eftersom ett barn skulle bli utan? Jag lade i dom och blundade. Visste inte vem som skulle få vilken börs. Sedan gick jag på en liten turkisk souveniraffär och köpte snäckor, eller musslor, i glas. Vackra, tyckte jag. Och lade en i varje börs. Kanske ett godkänt surrogat. Men jag letade i alla fall snäckor, och jag samlade dom jag hittade...
Jag som alltid har varit en badkruka slängde mig lyckligt i detta underbara element och flöt och simmade och sken ikapp med solen. Varje morgon. Flera gånger. Och jag som trodde att jag inte skulle vara speciellt intresserad av att sola och bada när vi åkte på semester. Där ser man. Nu har jag lärt känna ännu en liten bit av mig själv. Igen.
Det som har lockat mig mest av allt när jag har tänkt på att åka utomlands, är att få se alla blommande träd. Speciellt den cerise-rosa bouganvilan. Jag har sett dem på foton och suktat. Och suckat. Och nu var det just detta träd, eller denna blomma, som fångade min blick på första morgonpromenaden. Det första vi såg, som växte så vackert och hängde över murarna längs gatorna. Jag kunde inte se mig mätt. Det fanns vita, gula, oranga bouganvilor. Och röda, vackra blommor av en annan sort, som såg ut som någon slags hibiskus. Och granatäppleträd, apelsinträd, palmer som var stora och palmer som var små. Att få skåda allt detta i verkligheten, bara det gjorde mig lycklig. Jag fotade allt jag orkade med min lilla instamatic-kamera.
Det som lockat mig näst mest när jag har tänkt på att åka utomlands, är att få uppleva de ljumma, svarta kvällarna. Och att kunna sitta i bara ett linne på en balkong med en god drink. Det fick jag också göra nu. På åttonde våningen. Och utsikten var som vykorten jag skickade. Ett högt berg med Kleopatraborgen. Denna borg, eller slott, är ca 6 km lång och byggdes på 1200-talet och beboddes bl a av drottning Kleopatra. Nu är den en vacker ruin, som på kvällarna är upplyst och strålar över staden, som en tiara. Jag såg fram emot kvällarna, när jag fick sätta mig vid det lilla bordet på balkongen och betrakta denna sköna syn. Och den svarta, stjärnbeströdda himlen påminde mig om en sång som var mycket populär för ett antal år sedan, "Black velvet". Mjuk, svart sammet.
Där satt jag på kvällarna och sorterade de stenar jag plockat på stranden varje morgon. Plockat och beundrat. Det blev en hel del stenar. Men jag plockade också snäckor. Till mina underbara barnbarn. Som jag tänkte att dom skulle kunna spara som minnen från sin mormors första utlandsresa. Jag hittade tre snäckor. Till fyra barnbarn. Jag letade och letade. Och letade igen. Tre snäckor. Jag lade några väl utvalda stenar i små tygbörsar och tänkte göra det hela lite spännande med dessa snäckor. Jag blev nästan desperat till slut. Och letade lite till. Tre snäckor. Skulle jag strunta i dom? Eftersom ett barn skulle bli utan? Jag lade i dom och blundade. Visste inte vem som skulle få vilken börs. Sedan gick jag på en liten turkisk souveniraffär och köpte snäckor, eller musslor, i glas. Vackra, tyckte jag. Och lade en i varje börs. Kanske ett godkänt surrogat. Men jag letade i alla fall snäckor, och jag samlade dom jag hittade...
måndag 22 oktober 2007
En liten ljusgrön doft
Så var det det där med dofter. Det finns ingenting som kan förflytta en så snabbt och så intensivt som en doft. En doft av något svunnet. En gammal kärlek, en gammal tygaffär, ett hem fyllt av värme, en morfar, en farmor, en skogsutflykt. En gammal doft i en ny tid.
När jag öppnar en förpackning med Palmolivetvål, så händer just detta. Jag förflyttas. Till en speciell plats, men inte bara det, utan till en hel ritual kring denna plats. På 50-talet tillbringade vi, min familj och jag, tre veckor varje sommar ute i Bergafjärden. I tält. Den första semesterdagen var alltid lika spännande.
Vi hade packat allt och burit ut packningen på gården. Pappa ringde och beställde en droska.
Droska var dåtidens taxibil; en stor, svart volvo-sugga som kördes av en chaufför som bar svart mössa med något slags plastskärm. Vi satt på de ihoprullade, militärgröna sovsäckarna och väntade otåligt och upphetsat. När vi hörde det dova motorljudet och gummidäck mot gårdsgruset, så ropade vi till mamma och pappa att "nu har droskan kommit"! De gjorde en sista kontroll av spisplattor, lampor och sen kom sista resväskan ut. Allt packades in i det rymliga bagaget och vi intog våra platser i baksätet. Pappa satt förstås framme bredvid chauffören och språkade.
Väl framme vid Bergafjärdens camping, åkte all packning ut . Sedan följde samma rutin som alltid: Pappa gick i täten och vi efter som små ankungar. Nu skulle vi hitta en lämplig plats att slå upp tältet på. Efter mycket letande, så hittade vi den ultimata platsen. Alltid den bästa platsen. Sedan gick allt i rasande fart. Tyckte i alla fall jag och min syster, som sprang runt och spanade in lekplatserna, tältgrannarna och om det fanns några barn i våra åldrar. Tältet vägde några kilon, och likaså sovsäckarna. Så det tog sin ansenliga tid att komma till den plats som skulle belägras.
När vi kom tillbaka till tältplatsen, hade det mesta "fixats" iordning. Det pyttelilla, runda spritköket var tänt och doftade underbart. Maten smakade alltid extra härligt, tillagad på det primitiva sättet. Även när det var potatismos och korv. Vi åt av hjärtans lust; på ljusgula plasttallrikar med tillhörande muggar. Sedan fick vi i uppgift att plocka mycket granris som vi hjälptes åt med att lägga under våra sovsäckar så att vi skulle ligga mjukt. När kvällen gjorde entré fick vi extra filtar på sovsäckarna. För säkerhets skull. Och vi kunde spända och fnissande lyssna till nya ljud och avlägsna röster och skratt. En och annan överförfriskad persons skrålande kunde också nå våra öron.
På morgonen väcktes vi oftast av att solen gassade genom tältduken. Vi visste inte hur fort vi skulle komma ur de krångliga säckarna, som vanligtvis hade snott sig något varv runt lilla kroppen, och ut ur det kvalmiga tältet. Med var sin handduk på armen tågade vi så ner till stranden. Det långgrunda, solglittrande havet sträckte ut sig så långt ögat nådde. Då kom mamma med Tvålen! Den ljusgröna, magiska Palmolivetvålen! Vi tvättade oss från topp till tå och blev de renaste små flickor som sprang på en strand. Denna procedur följde varje morgon i tre veckors tid.
Det har gått många år. Denna lilla gröna, oansenliga tvål är nu min tidsmaskin. Jag kan använda den när jag vill. När det blir alltför stressigt, alltför hetsigt och alldeles för mycket av nutidsmänniskans trivialiteter, så drar jag upp den ur handväskan, insuper doften och låter mig fyllas av ljuva minnen; spritkök, hav, blålera, och en hel massa granris.
När jag öppnar en förpackning med Palmolivetvål, så händer just detta. Jag förflyttas. Till en speciell plats, men inte bara det, utan till en hel ritual kring denna plats. På 50-talet tillbringade vi, min familj och jag, tre veckor varje sommar ute i Bergafjärden. I tält. Den första semesterdagen var alltid lika spännande.
Vi hade packat allt och burit ut packningen på gården. Pappa ringde och beställde en droska.
Droska var dåtidens taxibil; en stor, svart volvo-sugga som kördes av en chaufför som bar svart mössa med något slags plastskärm. Vi satt på de ihoprullade, militärgröna sovsäckarna och väntade otåligt och upphetsat. När vi hörde det dova motorljudet och gummidäck mot gårdsgruset, så ropade vi till mamma och pappa att "nu har droskan kommit"! De gjorde en sista kontroll av spisplattor, lampor och sen kom sista resväskan ut. Allt packades in i det rymliga bagaget och vi intog våra platser i baksätet. Pappa satt förstås framme bredvid chauffören och språkade.
Väl framme vid Bergafjärdens camping, åkte all packning ut . Sedan följde samma rutin som alltid: Pappa gick i täten och vi efter som små ankungar. Nu skulle vi hitta en lämplig plats att slå upp tältet på. Efter mycket letande, så hittade vi den ultimata platsen. Alltid den bästa platsen. Sedan gick allt i rasande fart. Tyckte i alla fall jag och min syster, som sprang runt och spanade in lekplatserna, tältgrannarna och om det fanns några barn i våra åldrar. Tältet vägde några kilon, och likaså sovsäckarna. Så det tog sin ansenliga tid att komma till den plats som skulle belägras.
När vi kom tillbaka till tältplatsen, hade det mesta "fixats" iordning. Det pyttelilla, runda spritköket var tänt och doftade underbart. Maten smakade alltid extra härligt, tillagad på det primitiva sättet. Även när det var potatismos och korv. Vi åt av hjärtans lust; på ljusgula plasttallrikar med tillhörande muggar. Sedan fick vi i uppgift att plocka mycket granris som vi hjälptes åt med att lägga under våra sovsäckar så att vi skulle ligga mjukt. När kvällen gjorde entré fick vi extra filtar på sovsäckarna. För säkerhets skull. Och vi kunde spända och fnissande lyssna till nya ljud och avlägsna röster och skratt. En och annan överförfriskad persons skrålande kunde också nå våra öron.
På morgonen väcktes vi oftast av att solen gassade genom tältduken. Vi visste inte hur fort vi skulle komma ur de krångliga säckarna, som vanligtvis hade snott sig något varv runt lilla kroppen, och ut ur det kvalmiga tältet. Med var sin handduk på armen tågade vi så ner till stranden. Det långgrunda, solglittrande havet sträckte ut sig så långt ögat nådde. Då kom mamma med Tvålen! Den ljusgröna, magiska Palmolivetvålen! Vi tvättade oss från topp till tå och blev de renaste små flickor som sprang på en strand. Denna procedur följde varje morgon i tre veckors tid.
Det har gått många år. Denna lilla gröna, oansenliga tvål är nu min tidsmaskin. Jag kan använda den när jag vill. När det blir alltför stressigt, alltför hetsigt och alldeles för mycket av nutidsmänniskans trivialiteter, så drar jag upp den ur handväskan, insuper doften och låter mig fyllas av ljuva minnen; spritkök, hav, blålera, och en hel massa granris.
måndag 15 oktober 2007
En av många modeflugor
Jag måste berätta om prasselkapporna. Dessa fräcka, helsköna modekappor som kunde köpas i två fäger: marinblått eller mörkbrunt. Varför endast dessa två vansinniga färger? Det frågade man sig inte. Man bara måste ha en sån.
De var gjorda i en slags nylon som gränsade till plast. De var vattentäta också. Tror jag. Modellen var som en trenchcoat med skärp av samma kvalitet som själva kappan. Det knöts lämpligtvis baktill. Prasselkappan skulle inte knäppas. Den skulle liksom fladdra när man gick och händerna vilade säkert i sidofickorna. Om man ägde en prasselkappa så var man med. Kände sig helt rätt. Och den minsta lilla rörelse framkallade ett ljud, som av nyfallna höstlöv kring fötterna. Den vägde ingenting, kunde vikas ihop till en liten fyrkant eller rullas ihop och var då givetvis det ultimata plagget, var man än ställde kosan.
Till detta häftiga modeplagg bar man lämpligast "elastabyxor". Nämnda byxor var, som framgår av benämningen, elastiska och helst så snäva som möjligt. De hade också ett käckt band under foten. De fanns att köpa eller skicka efter i till exempel Rowells katalog i alla tänkbara färger. Själv fick jag ett par ljust turkosblå och bar dessa tillsammans med en mörkbrun prasselkappa. Gissa om man ägde! Till detta ett par vita tennisskor i tyg. De såg ut som de gör idag. En klassisk modell. De snyggaste elastabyxorna var av en alldeles speciell kvalitet, som var blank och gräsligt läckra. Jag nöjde mig med det icke-blanka materialet. Det funkade.
Frisyren till denna "outfit" var då en upptouperad, hårdsprayad variant. En del tjejer "pulade" in en fralla, alltså ett franskbröd, i håret, gömde den och touperade och sprayade så det skulle bli så högt som det nånsin var möjligt. Man kunde läsa i tidningen nån gång, att en del hade haft frallan kvar i håret så lång tid, att det hade blivit maskar i den. Detta kan dock ha varit en sån där påhittad historia. Men där gick gränsen för min del, jag var ganska rädd för att sticka ut för mycket.
Detta var tidigt 60-tal, så det hörde inte till det vardagliga att färga håret. Det förekom ju naturligtvis, men mera sällan. Min sex år äldre syster blekte sitt hår i vätesuproxid och två av "innetjejerna" där jag växte upp färgade vid ett tillfälle sitt hår ljust, ljust rosa. Det var verkligen något att beundra. Själv var jag hopplöst cendré.
Jag kommer inte ihåg hur länge dessa plast-trenchcoats var populära, jag gissar att de gick ur tiden ganska snabbt. Men var man en lite osäker, inte alltför kaxig böna på den tiden, så blev man nån när man ägde en prasselkappa.
De var gjorda i en slags nylon som gränsade till plast. De var vattentäta också. Tror jag. Modellen var som en trenchcoat med skärp av samma kvalitet som själva kappan. Det knöts lämpligtvis baktill. Prasselkappan skulle inte knäppas. Den skulle liksom fladdra när man gick och händerna vilade säkert i sidofickorna. Om man ägde en prasselkappa så var man med. Kände sig helt rätt. Och den minsta lilla rörelse framkallade ett ljud, som av nyfallna höstlöv kring fötterna. Den vägde ingenting, kunde vikas ihop till en liten fyrkant eller rullas ihop och var då givetvis det ultimata plagget, var man än ställde kosan.
Till detta häftiga modeplagg bar man lämpligast "elastabyxor". Nämnda byxor var, som framgår av benämningen, elastiska och helst så snäva som möjligt. De hade också ett käckt band under foten. De fanns att köpa eller skicka efter i till exempel Rowells katalog i alla tänkbara färger. Själv fick jag ett par ljust turkosblå och bar dessa tillsammans med en mörkbrun prasselkappa. Gissa om man ägde! Till detta ett par vita tennisskor i tyg. De såg ut som de gör idag. En klassisk modell. De snyggaste elastabyxorna var av en alldeles speciell kvalitet, som var blank och gräsligt läckra. Jag nöjde mig med det icke-blanka materialet. Det funkade.
Frisyren till denna "outfit" var då en upptouperad, hårdsprayad variant. En del tjejer "pulade" in en fralla, alltså ett franskbröd, i håret, gömde den och touperade och sprayade så det skulle bli så högt som det nånsin var möjligt. Man kunde läsa i tidningen nån gång, att en del hade haft frallan kvar i håret så lång tid, att det hade blivit maskar i den. Detta kan dock ha varit en sån där påhittad historia. Men där gick gränsen för min del, jag var ganska rädd för att sticka ut för mycket.
Detta var tidigt 60-tal, så det hörde inte till det vardagliga att färga håret. Det förekom ju naturligtvis, men mera sällan. Min sex år äldre syster blekte sitt hår i vätesuproxid och två av "innetjejerna" där jag växte upp färgade vid ett tillfälle sitt hår ljust, ljust rosa. Det var verkligen något att beundra. Själv var jag hopplöst cendré.
Jag kommer inte ihåg hur länge dessa plast-trenchcoats var populära, jag gissar att de gick ur tiden ganska snabbt. Men var man en lite osäker, inte alltför kaxig böna på den tiden, så blev man nån när man ägde en prasselkappa.
söndag 14 oktober 2007
Ett litet bröllopsminne
Det vankades bröllop. Ett bröllop som skulle stå mellan min fars lillebror och hans tilltänkta, hans fästmö. Det var min första vigsel. Alltså som jag fick bevittna. Jag var 11 år och lika förväntansfull som om jag hade blivit bjuden till slottet. Min mor hade sytt färdigt min klänning natten före. I röd sammet. En mild, mjuk, röd sammet. Med rund båthals, utan ärm och...det bästa av allt...ett ganska brett skärp i midjan med till och med spännet klätt i sammet! Det var inte att undra på att mor satt uppe länge innan allt var perfekt! Men oj så fin jag blev! Jag kunde absolut jämföras med prinsessorna på slottet. Nästan i alla fall.
När vi intagit våra platser på den hårda, kalla kyrkbänken, lade sig tystnaden som locket på en gräddig semla. Kyrkorgeln dånade, bröllopsmarschen spelades och alla reste sig, enligt traditionen. Brudbaret tågade högtidligt in i gången, lyckligt leende. Bruden var vacker med, som brukligt var, vit knäkort klänning, kort brudslöja och guldkrona. Hennes ögon strålade. Jag fascinerades av hennes klara, glada blick och hennes röda, generösa mun. Tänderna var bländande vita.
När vi intagit våra platser på den hårda, kalla kyrkbänken, lade sig tystnaden som locket på en gräddig semla. Kyrkorgeln dånade, bröllopsmarschen spelades och alla reste sig, enligt traditionen. Brudbaret tågade högtidligt in i gången, lyckligt leende. Bruden var vacker med, som brukligt var, vit knäkort klänning, kort brudslöja och guldkrona. Hennes ögon strålade. Jag fascinerades av hennes klara, glada blick och hennes röda, generösa mun. Tänderna var bländande vita.
När de stod framför prästen, utbrast min farmor, som helt saknade stil och finess, högt och tydligt: "Vad tjock hon är". Farmors kommentar var som en kniv som skar i vacker, spröd tyll.
Jag hoppades att bruden inte hörde.
Jag såg dem för bara några veckor sedan. De kom gående emot mig på en liten tvärgata mitt i Centrum. Jag kände inte igen dem direkt.Jag tänkte: "Vilket gulligt par. Tänk att se så kära ut, och hålla varandra i handen vid den åldern". När jag såg vilka de var, så stannade vi och jag utbrast: "Nej men var det ni som såg så söta ut!?" De skrattade och såg lika lyckliga ut som i kyrkan för 45 år sedan.
torsdag 11 oktober 2007
Ett nyckelbarns minnen
Jag var ett nyckelbarn. Jag hade en kedja runt halsen med en nyckel till lägenheten. Anledningen var naturligtvis att våra föräldrar arbetade. Jag var så van att det skulle vara så, det var inget konstigt med det. Men ändå lite sorgligt.
Min mamma hade velat vara hemma när jag kom från skolan. Men hon var tvungen att arbeta för att det skulle gå ihop. Det var knappt, eftersom min pappa ofta var sjukskriven. En dag i veckan var mamma ledig från arbetet. De dagarna glömmer jag aldrig. Om jag var ute på gården och lekte, så ropade jag alltid på henne. Köksfönstret var ofta öppet en liten bit, så jag visste att hon hörde mig. När hon kom till fönstret visste jag aldrig vad jag ville säga, utan frågade: "Hur mycket är klockan?" Vad jag egentligen ville, var att känna tryggheten och glädjen av att ha min mamma nära mig. Det kändes så skönt i magen att jag kunde ropa på henne. Och att hon kom och frågade vad jag ville.
Hennes lediga dagar bestod ofta av att baka bröd, tvätta i tvättstugan och stryka kläder. Jag fick alltid vara med. När vi bakade, så hade jag mitt lilla förkläde med en bröstlapp i form av ett hjärta på mig. Jag kände mig så huslig och fin när jag fick min lilla degbit och bakade mina små, runda , ojämna bullar. Jag fick lägga dem på samma plåt som mammas fina vetelängder. Jag förstod aldrig hur hon gjorde dessa vackra flätor. Hon tog saxen och klippte och slängde med degen på ett knepigt vis och det gick så fort så jag hann inte med. "Det där lär du dig när du blir större" sa min mamma. Så jag nöjde mig med mina små bullar.
I tvättstugan var det något alldeles speciellt. Särskilt när det var dags för vittvätt. Där nere fanns en stor panna med en liten lucka på. I luckan eldade man med ved för att värma upp vattnet inuti, där lakanen lades. Mamma tog sedan en ganska lång träpinne och vevade runt där inne. Det luktade underbart av "Jör", det vackra turkosblå tvättpulvret. Vi öppnade det lilla källarfönstret, eftersom det blev mycket ånga av det heta vattnet.
När lakanen hade kokat tillräckligt länge, lades de i det grå cementkaret och sköljdes i iskallt vatten. Där fick även jag vara med och veva med träpinnen. Det skulle alltid sköljas tre gånger, sedan var det rent och klart. Allt lades i en tvättkorg som vi bar uppför trappan och ut på gården. Där hade tvättlinorna spänts upp och vi hängde upp lakanen med klädnypor av trä. Jag plockade upp lakan från korgen och gav till mamma. Det var så härligt att se dem hänga och fladdra i vinden.
Kanske var det just för att jag var ett nyckelbarn som jag uppskattade dessa dagar så mycket. Och kanske är det just därför som de blivit så ljuva minnen.
Min mamma hade velat vara hemma när jag kom från skolan. Men hon var tvungen att arbeta för att det skulle gå ihop. Det var knappt, eftersom min pappa ofta var sjukskriven. En dag i veckan var mamma ledig från arbetet. De dagarna glömmer jag aldrig. Om jag var ute på gården och lekte, så ropade jag alltid på henne. Köksfönstret var ofta öppet en liten bit, så jag visste att hon hörde mig. När hon kom till fönstret visste jag aldrig vad jag ville säga, utan frågade: "Hur mycket är klockan?" Vad jag egentligen ville, var att känna tryggheten och glädjen av att ha min mamma nära mig. Det kändes så skönt i magen att jag kunde ropa på henne. Och att hon kom och frågade vad jag ville.
Hennes lediga dagar bestod ofta av att baka bröd, tvätta i tvättstugan och stryka kläder. Jag fick alltid vara med. När vi bakade, så hade jag mitt lilla förkläde med en bröstlapp i form av ett hjärta på mig. Jag kände mig så huslig och fin när jag fick min lilla degbit och bakade mina små, runda , ojämna bullar. Jag fick lägga dem på samma plåt som mammas fina vetelängder. Jag förstod aldrig hur hon gjorde dessa vackra flätor. Hon tog saxen och klippte och slängde med degen på ett knepigt vis och det gick så fort så jag hann inte med. "Det där lär du dig när du blir större" sa min mamma. Så jag nöjde mig med mina små bullar.
I tvättstugan var det något alldeles speciellt. Särskilt när det var dags för vittvätt. Där nere fanns en stor panna med en liten lucka på. I luckan eldade man med ved för att värma upp vattnet inuti, där lakanen lades. Mamma tog sedan en ganska lång träpinne och vevade runt där inne. Det luktade underbart av "Jör", det vackra turkosblå tvättpulvret. Vi öppnade det lilla källarfönstret, eftersom det blev mycket ånga av det heta vattnet.
När lakanen hade kokat tillräckligt länge, lades de i det grå cementkaret och sköljdes i iskallt vatten. Där fick även jag vara med och veva med träpinnen. Det skulle alltid sköljas tre gånger, sedan var det rent och klart. Allt lades i en tvättkorg som vi bar uppför trappan och ut på gården. Där hade tvättlinorna spänts upp och vi hängde upp lakanen med klädnypor av trä. Jag plockade upp lakan från korgen och gav till mamma. Det var så härligt att se dem hänga och fladdra i vinden.
Kanske var det just för att jag var ett nyckelbarn som jag uppskattade dessa dagar så mycket. Och kanske är det just därför som de blivit så ljuva minnen.
tisdag 9 oktober 2007
Dubbelgångaren
Ni känner säkert igen den här tanken: Om jag skulle se mig själv med andras ögon, vad skulle jag se då? Eller vem skulle jag se då? Ja, det beror ju i första hand på vem det är som ser på mig. Men generellt sett, eller hypotetiskt? Det är ganska intressant, eftersom man själv har lärt känna sig inifrån, så att säga. Och utifrån också naturligtvis, då man ju hela tiden lär sig saker om sig själv genom de människor man omger och har omgett sig med under hela sitt liv. Men det är ändå svårt att få en riktig självbild, en tydlig karaktärsbild, eller hur?
Det är också sällsynt att man ser någon och känner igen sig själv i den personen, så där direkt. Man, eller i alla fall jag, har ofta mycket starka associationer när jag ser andra, alltså att jag tycker ofta att "den och den" är mycket eller lite lik "den och den". Men inte när det gäller mig själv. Därför tycker jag att det är så roligt, att jag nu har hittat min dubbelgångare. Till både utseende och personlighet. Det har visserligen hänt ett par gånger under åren att jag sett kvinnor som jag reagerat på att dom är väldigt lika mig. Nästan läskigt. Men ingen som den här dubbelgångaren. Första gången jag mötte henne, så stannade jag, helt paralyserad, på flera meters avstånd och brast ut i ett högljutt skratt. Mitt sällskap tittade lite konfunderad på mig och hann inte ställa frågan, förrän jag pekade mot min dubbelgångare. "Men har du sett, det är ju jag!" Mitt sällskap såg i den riktning jag hade pekat och brast ut i ett gapflabb. "Ja minsann, det är det verkligen!".
Vi fortsatte stadspromenaden och närmade oss nämnda "look alike". Ju närmare vi kom, desto intressantare blev det, eftersom vi kunde konstatera att hela denna uppenbarelses utstrålning och intagna pose, var jag. Komiskt men underbart. Äntligen en helskön figur att kunna identifiera sig med. Och som föga bryr sig, om så alla människor från hela världen glor på henne där hon ligger. Vem hon är? En av de många drakarna nere i Sundsvalls city! Hon som ligger på mage strax utanför Indiska magasinet, den där rosa med en handduk över stjärten . Och hon påminner mig om det som en kär väninna sa till mig en gång: "Ja du, Agneta, när det blir för jobbigt och besvärligt, då får vi gå ner på torget och sätta oss på en bänk och mata duvorna och vicka på tårna". Den här lilla varelsen vickar visserligen inte på tårna, eller matar duvorna, men hon läser en god bok och sparkar med bena! Och inte är hon så liten heller, utan skär, fet och lycklig!
Det är också sällsynt att man ser någon och känner igen sig själv i den personen, så där direkt. Man, eller i alla fall jag, har ofta mycket starka associationer när jag ser andra, alltså att jag tycker ofta att "den och den" är mycket eller lite lik "den och den". Men inte när det gäller mig själv. Därför tycker jag att det är så roligt, att jag nu har hittat min dubbelgångare. Till både utseende och personlighet. Det har visserligen hänt ett par gånger under åren att jag sett kvinnor som jag reagerat på att dom är väldigt lika mig. Nästan läskigt. Men ingen som den här dubbelgångaren. Första gången jag mötte henne, så stannade jag, helt paralyserad, på flera meters avstånd och brast ut i ett högljutt skratt. Mitt sällskap tittade lite konfunderad på mig och hann inte ställa frågan, förrän jag pekade mot min dubbelgångare. "Men har du sett, det är ju jag!" Mitt sällskap såg i den riktning jag hade pekat och brast ut i ett gapflabb. "Ja minsann, det är det verkligen!".
Vi fortsatte stadspromenaden och närmade oss nämnda "look alike". Ju närmare vi kom, desto intressantare blev det, eftersom vi kunde konstatera att hela denna uppenbarelses utstrålning och intagna pose, var jag. Komiskt men underbart. Äntligen en helskön figur att kunna identifiera sig med. Och som föga bryr sig, om så alla människor från hela världen glor på henne där hon ligger. Vem hon är? En av de många drakarna nere i Sundsvalls city! Hon som ligger på mage strax utanför Indiska magasinet, den där rosa med en handduk över stjärten . Och hon påminner mig om det som en kär väninna sa till mig en gång: "Ja du, Agneta, när det blir för jobbigt och besvärligt, då får vi gå ner på torget och sätta oss på en bänk och mata duvorna och vicka på tårna". Den här lilla varelsen vickar visserligen inte på tårna, eller matar duvorna, men hon läser en god bok och sparkar med bena! Och inte är hon så liten heller, utan skär, fet och lycklig!
måndag 8 oktober 2007
De där monstren
Alla barn är någon gång rädda för monstren. De där som huserar under sängen eller i garderoben. Eller i källaren om man har någon. Vi lär barnen att de inte finns. Monstren. För det gör de ju inte heller. De har aldrig funnits. Förrän nu. Var? I Birsta så klart! Och inte bara där. Lite överallt ser man dom sticka upp sina fula trynen. Vare sig vi vill eller inte. De öppnar sina gigantiska käftar, som för att sluka oss med hull och hår, och dom lyckas. Desssa varuhusjättar, mataffärsdrakar och änd- och huvudlösa gallerior. Som man med nöd och näppe kommer ut ifrån. Eller hittar det man ska uti.
Det är lätt att få panik i de långa, breda gångarna. "Ursäkta, var har ni hygienartiklar?" "Ursäkta, var har ni knoppar till perculator?" "Ursäkta, ursäkta". Jag spanar frenetiskt efter de där skyltarna med produkternas namn så ögona blöder, men jag kammar noll. "Måste vara hemma om tjugo minuter. Hur ska det gå till?" Det svider till i magtrakten. Kassorna är öppna till en tredjedel och köerna långa som följetonger. Jag hinner med att läsa om två skilsmässor, tre misshandlar och en kidnappning på skvallertidningsrubrikerna , medan fem olika sorters halstabletter och tuggummin slinker ner av bara farten. Jag kommer på mig själv med att granska framförvarande dams kundvagns innehåll och försöker lista ut vad hon tänkt ut för middag till familjen idag. Pulsen sjunker för en kort sekund, medan jag krasst konstaterar att kvarterets pizzeria får stå för vår middag denna dag.
Nästa morgon upptäcker jag att jag ändå glömde ett par saker i min veckohandling. Jag får åka lite snabbt upp till "lill-Ica". Plötsligt inser jag att jag längtar dit. Jag travar glatt och frejdigt fram till charkuteridisken och beställer mina två hekto gallerrökta skinka. Oh, så trevligt! Personalen småpratar med varandra och skojar och fnissar. Jag får min skinka i en brun papperspåse med prislapp. Jag ler så nöjd och känner mig som en glad hemmafru i en Hemmets Journal-reklam för kopparputs, från femtiotalet. Jag lägger den bruna papperspåsen andäktigt i min korg och småplockar flera varor fast jag egentligen inga varor ska ha.
Damen i kassan skrattar hjärtligt som vanligt när hon pratar med sina kunder. Jag känner mig trevlig och yster. En tanke slår mig; "Hur länge blir den här lilla affären kvar?" Hur lång tid kan det ta innan monstren äter upp den? Och vi blir tvingade att för alltid vara deras offer?" Jag kör hemåt och väl ute på vägen, med höstsolen bländande genom vindrutan, lämnar jag dessa oroande tankar. Lämnar dem åt de som bestämmer.
Jag får väl vara nöjd med att jag ännu så länge kan bestämma var jag vill köpa min mjölk och mina kotletter. Men sakta smyger sig en gammal klyscha in i min hjärna: "Det var bättre förr".
Det är lätt att få panik i de långa, breda gångarna. "Ursäkta, var har ni hygienartiklar?" "Ursäkta, var har ni knoppar till perculator?" "Ursäkta, ursäkta". Jag spanar frenetiskt efter de där skyltarna med produkternas namn så ögona blöder, men jag kammar noll. "Måste vara hemma om tjugo minuter. Hur ska det gå till?" Det svider till i magtrakten. Kassorna är öppna till en tredjedel och köerna långa som följetonger. Jag hinner med att läsa om två skilsmässor, tre misshandlar och en kidnappning på skvallertidningsrubrikerna , medan fem olika sorters halstabletter och tuggummin slinker ner av bara farten. Jag kommer på mig själv med att granska framförvarande dams kundvagns innehåll och försöker lista ut vad hon tänkt ut för middag till familjen idag. Pulsen sjunker för en kort sekund, medan jag krasst konstaterar att kvarterets pizzeria får stå för vår middag denna dag.
Nästa morgon upptäcker jag att jag ändå glömde ett par saker i min veckohandling. Jag får åka lite snabbt upp till "lill-Ica". Plötsligt inser jag att jag längtar dit. Jag travar glatt och frejdigt fram till charkuteridisken och beställer mina två hekto gallerrökta skinka. Oh, så trevligt! Personalen småpratar med varandra och skojar och fnissar. Jag får min skinka i en brun papperspåse med prislapp. Jag ler så nöjd och känner mig som en glad hemmafru i en Hemmets Journal-reklam för kopparputs, från femtiotalet. Jag lägger den bruna papperspåsen andäktigt i min korg och småplockar flera varor fast jag egentligen inga varor ska ha.
Damen i kassan skrattar hjärtligt som vanligt när hon pratar med sina kunder. Jag känner mig trevlig och yster. En tanke slår mig; "Hur länge blir den här lilla affären kvar?" Hur lång tid kan det ta innan monstren äter upp den? Och vi blir tvingade att för alltid vara deras offer?" Jag kör hemåt och väl ute på vägen, med höstsolen bländande genom vindrutan, lämnar jag dessa oroande tankar. Lämnar dem åt de som bestämmer.
Jag får väl vara nöjd med att jag ännu så länge kan bestämma var jag vill köpa min mjölk och mina kotletter. Men sakta smyger sig en gammal klyscha in i min hjärna: "Det var bättre förr".
torsdag 4 oktober 2007
Gullregn
På Mose tid fick israeliterna mat i form av manna. Från himlen. Idag har vi fått gullregn från himlen. Inte det slags gullregn jag som liten flicka förälskade mig i när jag satt utanför min mormors och morfars hus och filosoferade på en bänk. Det där speciella, vackra trädet med stora, guldgula blomklasar som tungt hängde ner från sina blad. Och som också min mor och far har utanför sitt lilla sommarhus ute vid havet.
Nej, idag fick vi ett gullregn som egentligen inte kan beskrivas i ord. Jag har försökt. För mig själv. Men det går inte. Enda sättet är egentligen att antingen måla av det eller fotografera det. Jag vet inte att jag någonsin tidigare, något år, har upplevt något så... sagolikt. I ordets rätta bemärkelse. För det är egentligen bara i sagor eller möjligen i en och annan film man har kunnat se något liknande. Tecknad film.
Allt, precis allt; Våra vackra berg, det södra och det norra, hyreshusen, småhusen, bilarna, gatorna, gräsmattorna, fabrikerna, havet, människorna, badade i guld. Solens grandiosa sken fick trädens gul-oranga och röda färger att fullständigt explodera ut i luften. Och den klarblå himlen tycktes le åt detta fullkomliga arrangemang. Som en dirigent som förnöjd ser ut över sin ensemble när de harmoniskt spelat sitt komplicerade men sköna musikstycke. Detta måste vara skönhet på högsta nivå. Och här fick vi alla en chans att medverka.
Jag försattes genast till en liten sagobok från tidiga barnaår, som den lilla flickan som sitter i fönstret och ser ut på gatan utanför sitt hus. Hon ser förnöjd på alla aktiviteter där ute. Sopbilen kommer, brevbäraren delar ut brev, pappa kommer hem från arbetet med ett stort leende på läpparna. Allt andas frid i deras lilla värld. Mor stökar och lagar mat. "Och den gullgula solen lyser".
Det vackra blir så stort så det gör ont i bröstet och jag törs nästan inte andas. Det råder stillhet och en stund av vördnad.
Till och med de gula lyftkranarna nere vid hamnen är vackra. Stolta, kraftiga och arbetsdugliga sträcker de sina långa halsar upp mot skyn. Mot den höstblå himlen. De liknar nästan de majestätiska lönnarna och björkarna. Eller är det bara september som spelar mig ett spratt...?
Nej, idag fick vi ett gullregn som egentligen inte kan beskrivas i ord. Jag har försökt. För mig själv. Men det går inte. Enda sättet är egentligen att antingen måla av det eller fotografera det. Jag vet inte att jag någonsin tidigare, något år, har upplevt något så... sagolikt. I ordets rätta bemärkelse. För det är egentligen bara i sagor eller möjligen i en och annan film man har kunnat se något liknande. Tecknad film.
Allt, precis allt; Våra vackra berg, det södra och det norra, hyreshusen, småhusen, bilarna, gatorna, gräsmattorna, fabrikerna, havet, människorna, badade i guld. Solens grandiosa sken fick trädens gul-oranga och röda färger att fullständigt explodera ut i luften. Och den klarblå himlen tycktes le åt detta fullkomliga arrangemang. Som en dirigent som förnöjd ser ut över sin ensemble när de harmoniskt spelat sitt komplicerade men sköna musikstycke. Detta måste vara skönhet på högsta nivå. Och här fick vi alla en chans att medverka.
Jag försattes genast till en liten sagobok från tidiga barnaår, som den lilla flickan som sitter i fönstret och ser ut på gatan utanför sitt hus. Hon ser förnöjd på alla aktiviteter där ute. Sopbilen kommer, brevbäraren delar ut brev, pappa kommer hem från arbetet med ett stort leende på läpparna. Allt andas frid i deras lilla värld. Mor stökar och lagar mat. "Och den gullgula solen lyser".
Det vackra blir så stort så det gör ont i bröstet och jag törs nästan inte andas. Det råder stillhet och en stund av vördnad.
Till och med de gula lyftkranarna nere vid hamnen är vackra. Stolta, kraftiga och arbetsdugliga sträcker de sina långa halsar upp mot skyn. Mot den höstblå himlen. De liknar nästan de majestätiska lönnarna och björkarna. Eller är det bara september som spelar mig ett spratt...?
onsdag 3 oktober 2007
En morgon
En morgon är plötsligt allt annorlunda. Jag står framför den tandkrämsprickiga spegeln i badrummet och konstaterar att ingenting är eller kommer att vara som förut. Som ett nytt kapitel i en bok. Nej, en helt ny bok. Huset är sig likt, färgerna, möblerna, väggarna, golven, sprickorna i panelen, till och med gardinerna. Allt är sig likt. Men inte jag. Jag stirrar och kan inte förstå. En natt. Var kommer dom ifrån? Alla dessa rynkor? Försiktigt sätter jag fingrarna ovanför min mun och drar dom åt var sitt håll. Hårt. Men dom sitter kvar. Jag flyttar ner fingrarna till min hals och slätar ut den. Så där ja! Nu ser jag ju riktigt skaplig ut. Snygg! Så ska det ju vara. Jag släpper taget. Hjälp! Är detta sant? Vem har gjort det här? Jag känner hur svetten börjar sippra efter ryggen och i pannan. Hjärtat klappar fortare. Kan man inte fixa det här på något sätt? Jag vrider desperat på kranen med kallt vatten och låter det rinna ett bra tag. Tills det blir riktigt iskallt. Jag kupar mina händer och öser det kalla vattnet i ansiktet och på halsen. Jag tittar upp i spegeln igen. Jag tar handduken och torkar försiktigt. Ja, kanske lite bättre.
Jag springer ut från badrummet och kollar i hallspegeln. I hallen är det lite mörkare, inte så mycket dagsljus från det lilla fönstret. Fönstret i badrummet är ju ovanligt stort och ljuset blir ju lite overkligt. Så ljust är det ju inte när man möter folk i affären eller på gatan. I alla fall inte på eftermiddagarna. Eller på kvällarna.
En förfärlig tanke slår mig! Vad tänker maken varje morgon när han ser mig ligga och sova med dom där förskräckliga rynkorna innanför hårsvallet? Kan han känna att det var henne han blev kär i en gång? Han kanske blir skrämd men vill inte visa det?! Han går här på dagarna och mår dåligt över att jag inte längre är densamma!
Jag skyndar mig ut i köket och plockar ner lådan med fotografier. Det finns rätt så många fotografier av mig där. Speciellt ett när jag hade mitt långa hår kvar. Jag hittar det! Så där ser jag ju ut egentligen. Där var jag visserligen ca 30 , men det syns ju att det är jag. Jag tar fotot och öppnar skåpet med diverse saker. Här ska ju finnas flera fotoramar. Jag hittar en som är perfekt. Stoppar in mig i den lilla glasramen och går upp till sovrummet. Ställer det på det lilla nattbordet bredvid min mans säng.
Å, tänk att jag var så vacker ändå. Jag tyckte inte det, har aldrig tyckt att jag varit vacker. Men nu måste jag säga att jag var riktigt snygg. Jag känner mig lugnare och börjar bädda sängen. Jag öppnar balkongdörrarna och andas in den härliga vårluften. Solen tittar fram bakom talltopparna och fåglarna sjunger sin morgonsång, eller lunchsång kanske. Sängkläderna åker ut och det ska bli skönt att krypa ner i kväll när dom luktar sådär friskt och nyttigt.
Dagen skrider framåt medan Bruce Springsteen låter sin spruckna stämma fylla köket med "The river". Jag sjunger med i refrängerna. Och städar. Och diskar. Och lagar mat. Svettigt men trevligt. Jag känner mig duktig . Det känns fräscht och fint igen. Vad är lämpligare nu än en skön och välförtjänt dusch? Sagt och gjort. In i badrummet. Hääärligt! Jag har öppnat fönstret och tittar ut och fullkomligt njuter av den blå himlen och den där speciella vårdoften som jag känner så väl igen sen jag var liten. När jag torkat mig klart vänder jag mig om och ska borsta håret. Hjälp! Nu börjar hjärtat klappa så där obarmhärtigt igen. Och jag svettas fast jag är alldeles nyduschad. Nu är det säkert. Absolut fastslaget. Ingenting kommer att vara som förut. Jag vet vem jag är men ändå inte. Det stämmer inte riktigt. Och jag börjar känna mig liten och rädd. Och maktlös. Åldrandet har visat sitt fula tryne denna vackra, doftande vårdag.
Jag springer ut från badrummet och kollar i hallspegeln. I hallen är det lite mörkare, inte så mycket dagsljus från det lilla fönstret. Fönstret i badrummet är ju ovanligt stort och ljuset blir ju lite overkligt. Så ljust är det ju inte när man möter folk i affären eller på gatan. I alla fall inte på eftermiddagarna. Eller på kvällarna.
En förfärlig tanke slår mig! Vad tänker maken varje morgon när han ser mig ligga och sova med dom där förskräckliga rynkorna innanför hårsvallet? Kan han känna att det var henne han blev kär i en gång? Han kanske blir skrämd men vill inte visa det?! Han går här på dagarna och mår dåligt över att jag inte längre är densamma!
Jag skyndar mig ut i köket och plockar ner lådan med fotografier. Det finns rätt så många fotografier av mig där. Speciellt ett när jag hade mitt långa hår kvar. Jag hittar det! Så där ser jag ju ut egentligen. Där var jag visserligen ca 30 , men det syns ju att det är jag. Jag tar fotot och öppnar skåpet med diverse saker. Här ska ju finnas flera fotoramar. Jag hittar en som är perfekt. Stoppar in mig i den lilla glasramen och går upp till sovrummet. Ställer det på det lilla nattbordet bredvid min mans säng.
Å, tänk att jag var så vacker ändå. Jag tyckte inte det, har aldrig tyckt att jag varit vacker. Men nu måste jag säga att jag var riktigt snygg. Jag känner mig lugnare och börjar bädda sängen. Jag öppnar balkongdörrarna och andas in den härliga vårluften. Solen tittar fram bakom talltopparna och fåglarna sjunger sin morgonsång, eller lunchsång kanske. Sängkläderna åker ut och det ska bli skönt att krypa ner i kväll när dom luktar sådär friskt och nyttigt.
Dagen skrider framåt medan Bruce Springsteen låter sin spruckna stämma fylla köket med "The river". Jag sjunger med i refrängerna. Och städar. Och diskar. Och lagar mat. Svettigt men trevligt. Jag känner mig duktig . Det känns fräscht och fint igen. Vad är lämpligare nu än en skön och välförtjänt dusch? Sagt och gjort. In i badrummet. Hääärligt! Jag har öppnat fönstret och tittar ut och fullkomligt njuter av den blå himlen och den där speciella vårdoften som jag känner så väl igen sen jag var liten. När jag torkat mig klart vänder jag mig om och ska borsta håret. Hjälp! Nu börjar hjärtat klappa så där obarmhärtigt igen. Och jag svettas fast jag är alldeles nyduschad. Nu är det säkert. Absolut fastslaget. Ingenting kommer att vara som förut. Jag vet vem jag är men ändå inte. Det stämmer inte riktigt. Och jag börjar känna mig liten och rädd. Och maktlös. Åldrandet har visat sitt fula tryne denna vackra, doftande vårdag.
måndag 1 oktober 2007
Min röda klänning
Året är 1956. Mamma tar med min storasyster och mig till stan. Vi ska få nya klänningar. Hon vill alltid att vi ska vara propert och fint klädda. Men inte på ett sätt som är skrytsamt utan mer...värdigt. Hon vill att vi ska vara rena, prydliga och se ordentliga ut. Mamma får ibland sitta uppe halva nätterna för att sy både hängselkjolar och klänningar till mig och min syster. Eftersom vi är en arbetarfamilj och inte har så mycket pengar.
Men nu ska vi få köpa klänningar. Jag är mycket upprymd inför detta. Att få åka till stan med bussen är ett litet äventyr i sig. Vi går från busstationen till Storgatan och styr våra steg till "Burmans barnkläder". Mamma har tänkt att vi ska få ljusblå sidenklänningar. Hon tycker om blått och anser dessutom att jag passar så bra i den färgen.
Det går bra för min syster.Hennes klänning sitter precis som den ska och båda är nöjda. Det blir värre för mig. Det finns inte en likadan i min storlek. Och vi måste ha likadana säger mamma. Expediten tar fram en annan klänning, även den i siden , fast inte ljusblå. Utan en helt underbar, hallonröd färg! Jag är såld redan innan den kommer på. Mamma är tveksam. Den är ju inte ljusblå. Det svala sidenet glider över min lilla kropp och faller ner med ett lätt frasande ljud. Perfekt! Jag har aldrig sett något finare. Och det finaste av allt; längden! Den går strax nedanför knät! Jag älskar när klänningar når nedanför knät och inte ovanför. Jag strålar när jag ser på mig själv i den höga spegeln i Burmans provrum. Mamma strålar inte. Hon tycker att den är för lång för mig, eftersom jag inte är så gammal ännu. Det ser inte riktigt bra ut säger hon. Men jag bönar och ber. "Snälla mamma"! Hon faller till föga. Å, vad jag är lycklig! Det bubblar i magen! Jag kan knappt vänta tills vi kommer hem och jag får prova min vackra, hallonröda klänning igen!
Vi kliver in genom halldörren och jag sliter upp klänningen ur den platta, fyrkantiga kartongen och sätter den på mig. Jag står framför spegeln och snurrar runt som en liten ballerina. "Oh, titta vad vid den är i kjolen"! Jag skyndar mig ut genom dörren och ringer på hos grannen, tant Ingeborg. Hon öppnar försiktigt och klappar i sina händer i en överraskande gest när hon ser mig. "Men! Har du fått en ny klänning! Vad fin den är! Du ser ut som en prinsessa". Jag ler och snurrar runt i deras trånga hall. Jag har nog aldrig känt mig så fin i hela mitt lilla liv. Som en röd vallmo på en sommaräng.
Det går ett par dagar. Min mamma har bestämt sig. Vi ska lämna tillbaka klänningen. Hon är absolut inte nöjd med den. Vi måste få tag på en ljusblå sidenklänning som passar bättre till mig. Jag är helt utom mig av sorg.
Det enda jag kommer ihåg är att jag fick en sådan. Från en annan affär. Jag har sett när jag haft den på mig på fotografier. När min moster gifte sig till exempel. Men jag kommer inte ihåg den. Den gjorde mig inte lycklig. Så som en klänning kan göra en 5-årig flicka lycklig.
Men nu ska vi få köpa klänningar. Jag är mycket upprymd inför detta. Att få åka till stan med bussen är ett litet äventyr i sig. Vi går från busstationen till Storgatan och styr våra steg till "Burmans barnkläder". Mamma har tänkt att vi ska få ljusblå sidenklänningar. Hon tycker om blått och anser dessutom att jag passar så bra i den färgen.
Det går bra för min syster.Hennes klänning sitter precis som den ska och båda är nöjda. Det blir värre för mig. Det finns inte en likadan i min storlek. Och vi måste ha likadana säger mamma. Expediten tar fram en annan klänning, även den i siden , fast inte ljusblå. Utan en helt underbar, hallonröd färg! Jag är såld redan innan den kommer på. Mamma är tveksam. Den är ju inte ljusblå. Det svala sidenet glider över min lilla kropp och faller ner med ett lätt frasande ljud. Perfekt! Jag har aldrig sett något finare. Och det finaste av allt; längden! Den går strax nedanför knät! Jag älskar när klänningar når nedanför knät och inte ovanför. Jag strålar när jag ser på mig själv i den höga spegeln i Burmans provrum. Mamma strålar inte. Hon tycker att den är för lång för mig, eftersom jag inte är så gammal ännu. Det ser inte riktigt bra ut säger hon. Men jag bönar och ber. "Snälla mamma"! Hon faller till föga. Å, vad jag är lycklig! Det bubblar i magen! Jag kan knappt vänta tills vi kommer hem och jag får prova min vackra, hallonröda klänning igen!
Vi kliver in genom halldörren och jag sliter upp klänningen ur den platta, fyrkantiga kartongen och sätter den på mig. Jag står framför spegeln och snurrar runt som en liten ballerina. "Oh, titta vad vid den är i kjolen"! Jag skyndar mig ut genom dörren och ringer på hos grannen, tant Ingeborg. Hon öppnar försiktigt och klappar i sina händer i en överraskande gest när hon ser mig. "Men! Har du fått en ny klänning! Vad fin den är! Du ser ut som en prinsessa". Jag ler och snurrar runt i deras trånga hall. Jag har nog aldrig känt mig så fin i hela mitt lilla liv. Som en röd vallmo på en sommaräng.
Det går ett par dagar. Min mamma har bestämt sig. Vi ska lämna tillbaka klänningen. Hon är absolut inte nöjd med den. Vi måste få tag på en ljusblå sidenklänning som passar bättre till mig. Jag är helt utom mig av sorg.
Det enda jag kommer ihåg är att jag fick en sådan. Från en annan affär. Jag har sett när jag haft den på mig på fotografier. När min moster gifte sig till exempel. Men jag kommer inte ihåg den. Den gjorde mig inte lycklig. Så som en klänning kan göra en 5-årig flicka lycklig.
söndag 30 september 2007
Vissa dagar är gråare än andra
När jag vaknar en dag och känner det stora vemodet, så ligger dimman tät och regnet faller lätt från himlen. Allt är grått. Plötsligt blir de gula tapeterna i sovrummet också grå. Och bilderna i hjärnan. Och jag vill inte göra någonting. Men måste ändå. Med tankekraft så går det att ta sig upp ur sängen som sällan varit så skön som just idag. Stegen är långsammare än vanligt och rynkorna i ansiktet fler än vanligt. Konstigt. Igår var jag ju bara 25 och idag 75. På något outgrundligt sätt så går timmarna ganska skapligt snabbt ändå. Jag stryker några plagg och känner mig duktig i 20 minuter. Diskar och tvättar en maskin. Det doftar underbart av sköljmedlet. Jag blir lite gladare av det. Sedan tror jag att jag måste vila en stund. Morgonen har blivit till dag och en liten bit in på eftermiddagen. Utanför ligger dimman och gäckar. "Gissa om jag ska stanna eller ge mig av?" säger den. "Spelar ingen roll" tänker jag. Jag är ju ändå grå idag och 75.
Måste på något sätt göra ett ansikte så att vännerna vi är bjudna till ikväll ser att det är jag som kommer. Få se, hur ska det gå? Hur ska jag kunna sitta och vara glad när jag egentligen bara vill gråta? Våra gullvänner ska inte behöva känna att grått är min färg idag. Jag vänder mig till Jehova i bön för säkert femte gången idag. Ber om att han ska hjälpa mig, ge mig den kraft jag behöver för att klara av att känna glädjen igen. Som jag egentligen har. Inne i mig. Men just idag så har den stannat inne. Kanske för att det är så grått ute.
Det hjälper. När vi står innanför dörren hos dom, i hallen, så finns inga grå tankar längre. Vi lyckades samla ihop bitarna av mig och vi får en underbart vacker kväll. Den kommer jag att minnas länge. Av många anledningar.
Måste på något sätt göra ett ansikte så att vännerna vi är bjudna till ikväll ser att det är jag som kommer. Få se, hur ska det gå? Hur ska jag kunna sitta och vara glad när jag egentligen bara vill gråta? Våra gullvänner ska inte behöva känna att grått är min färg idag. Jag vänder mig till Jehova i bön för säkert femte gången idag. Ber om att han ska hjälpa mig, ge mig den kraft jag behöver för att klara av att känna glädjen igen. Som jag egentligen har. Inne i mig. Men just idag så har den stannat inne. Kanske för att det är så grått ute.
Det hjälper. När vi står innanför dörren hos dom, i hallen, så finns inga grå tankar längre. Vi lyckades samla ihop bitarna av mig och vi får en underbart vacker kväll. Den kommer jag att minnas länge. Av många anledningar.
fredag 28 september 2007
Ännu en underbar dag
En ny morgon. En ny dag. Ännu en dag av liv. Tack Jehova.
Min vän och jag har bestämt att vi ska gå i tjänsten. Vännen är Michaela. Mitt andliga barn. Vi bestämmer oss för att gå i gatutjänst, då det är en brittsommardag i slutet av september. Vi tar med bibel, traktat och tidskrifter och går utmed Selångersån. De silvriga bladen på pilträden är sammetslena och mycket vackra. Vi känner på dom. Mjuka som sammetstyg. Himlen är så klart blå som den kan bli och träden så gulröda som dom kan bli. "Skulle jag kunna få visa ett intressant vikblad?" "Nej tack". Damen går snabbt förbi. "Ursäkta, jag vill helt kort visa dig en intressant sak". "Nej tack". Vi ler. Vi är så lyckliga att få vara i Jehovas tjänst och försöka nå människor med det viktigaste budskapet i världen. "Skulle jag kunna få visa dig en intressant tanke här?". Killen plockar ur hörsnäckan och ser frågande ut. Jag får visa vikbladet och jag frågar om han tror på en skapare. Han dröjer innan han säger något. "Nej, jag tror inte på någon gud. Och om han finns, så vill han bara plåga oss. I alla fall mig". Detta leder till ett fint samtal. Jag har tidskriften som handlar om varför Gud tillåter ondskan. Han tar den och ser intresserat i den. Jag får visa från Bibeln om Guds namn. Och inbjuder honom till ett kollektfritt möte i Rikets sal. Han lyssnar. Och stannar kvar. Till slut skils vi. Jag är glad. Michaela strålar ikapp med solen. Och jag likaså. En person som har lyssnat till Guds namn , läst ur Bibeln och fått veta att vi är en ideell organisation som har offentliga möten på Rikets sal. Är inte detta underbart?
Dom gula lyftkranarna nere vid hamnen är också vackra mot den blå septemberhimlen. Nästan lite lika träden fast ändå inte. Så stor skillnad. Men på något sätt så lika. Eller är det bara september som spelar mig ett spratt?
Min mamma och jag var och handlade. "Hejdå" säger hon till alla små och stora tanter hon, eller vi, möter. Hon ler och låter så glad. Alla blir glada när hon vill prata med dom. Dom tycker att hon är glad och trevlig jämnt, säger dom. "Å vad rara och gulliga allihopa är" säger min mamma. Hon mår bra nu. Det märks. Hon ser så positivt på tillvaron. När vi kom hem efter en handel- och promenadrunda, satte hon sig i soffhörnan och utbrast: "Älskade soffhörna. Tänk, Alice Timander satt i soffan när hon dog. Vad skönt, va? Det är ju som man somnar. "Ja, och det
bästa är, att om du skulle göra det, så vaknar du ju upp igen". "Ja, i alla fall ett tag". Sa mamma.Och skrattade sitt pärlande skratt som jag minns sen jag var liten.
När jag var liten lärde jag mig att säga "hejdå" vare sig det var när jag mötte någon eller när jag tog avsked av någon. För så sade alltid både min pappa och min mamma. När jag blev äldre lärde jag mig att man brukade säga "hej" när man mötte någon och "hejdå" när man skildes
. Min mamma och pappa säger fortfarande "hejdå " oavsett om man möts eller skils. Det känns lite charmigt, tycker jag.
En annan sak som jag lärde mig när jag var liten var att "bolla" med två, tre och ibland fyra bollar. Mot en vägg. Helst en rappad, slät stenvägg. Hög och bred. Jag kommer så väl ihåg känslan. Vi var två eller tre stycken som tävlade. Vi bollade "12-spelet". När man missade så blev det den andres tur och när hon missade så blev det den tredjes tur osv. Ofta var det ju "hon". Det hände ibland att pojkarna ville vara med och försöka. Men det blev mest under skratt och flams. De var inte lika bra som vi flickor. Det accepterades att det var så. Åtminstone tänkte man så. Vad vet man, kanske det kändes jättehemskt för dom när dom inte lyckades lika bra, så dom skrattade bara för att dölja att dom egentligen ville gråta. Vad vet man.
Om jag kunde måla alla underbara, vackra bilder jag ser omkring mig så skulle jag måla och fylla ett helt, stort museum. "Jag skall måla hela världen lilla mamma" sjöng en liten rullstolsbunden flicka för många årtionden sedan. Nu förstår jag vad hon menade. Jag skulle också vilja måla hela världen. Men bilderna stannar i huvudet, innanför näthinnan. Och jag kämpar och tittar och blundar för att försöka få dom att stanna kvar. Och "titta" på dom sedan. För mig själv.
Mina barn är så vackra. Både utanpå och inuti. Jag önskar att jag kunde måla av dom. Dom är det vackraste jag vet. Det är så svårt att förstå det storslagna i att jag är deras mor. Jag, en liten oansenlig varelse. Vilken gåva som anförtrotts mig. Så mycket jag har att tacka Jehova för.
Min vän och jag har bestämt att vi ska gå i tjänsten. Vännen är Michaela. Mitt andliga barn. Vi bestämmer oss för att gå i gatutjänst, då det är en brittsommardag i slutet av september. Vi tar med bibel, traktat och tidskrifter och går utmed Selångersån. De silvriga bladen på pilträden är sammetslena och mycket vackra. Vi känner på dom. Mjuka som sammetstyg. Himlen är så klart blå som den kan bli och träden så gulröda som dom kan bli. "Skulle jag kunna få visa ett intressant vikblad?" "Nej tack". Damen går snabbt förbi. "Ursäkta, jag vill helt kort visa dig en intressant sak". "Nej tack". Vi ler. Vi är så lyckliga att få vara i Jehovas tjänst och försöka nå människor med det viktigaste budskapet i världen. "Skulle jag kunna få visa dig en intressant tanke här?". Killen plockar ur hörsnäckan och ser frågande ut. Jag får visa vikbladet och jag frågar om han tror på en skapare. Han dröjer innan han säger något. "Nej, jag tror inte på någon gud. Och om han finns, så vill han bara plåga oss. I alla fall mig". Detta leder till ett fint samtal. Jag har tidskriften som handlar om varför Gud tillåter ondskan. Han tar den och ser intresserat i den. Jag får visa från Bibeln om Guds namn. Och inbjuder honom till ett kollektfritt möte i Rikets sal. Han lyssnar. Och stannar kvar. Till slut skils vi. Jag är glad. Michaela strålar ikapp med solen. Och jag likaså. En person som har lyssnat till Guds namn , läst ur Bibeln och fått veta att vi är en ideell organisation som har offentliga möten på Rikets sal. Är inte detta underbart?
Dom gula lyftkranarna nere vid hamnen är också vackra mot den blå septemberhimlen. Nästan lite lika träden fast ändå inte. Så stor skillnad. Men på något sätt så lika. Eller är det bara september som spelar mig ett spratt?
Min mamma och jag var och handlade. "Hejdå" säger hon till alla små och stora tanter hon, eller vi, möter. Hon ler och låter så glad. Alla blir glada när hon vill prata med dom. Dom tycker att hon är glad och trevlig jämnt, säger dom. "Å vad rara och gulliga allihopa är" säger min mamma. Hon mår bra nu. Det märks. Hon ser så positivt på tillvaron. När vi kom hem efter en handel- och promenadrunda, satte hon sig i soffhörnan och utbrast: "Älskade soffhörna. Tänk, Alice Timander satt i soffan när hon dog. Vad skönt, va? Det är ju som man somnar. "Ja, och det
bästa är, att om du skulle göra det, så vaknar du ju upp igen". "Ja, i alla fall ett tag". Sa mamma.Och skrattade sitt pärlande skratt som jag minns sen jag var liten.
När jag var liten lärde jag mig att säga "hejdå" vare sig det var när jag mötte någon eller när jag tog avsked av någon. För så sade alltid både min pappa och min mamma. När jag blev äldre lärde jag mig att man brukade säga "hej" när man mötte någon och "hejdå" när man skildes
. Min mamma och pappa säger fortfarande "hejdå " oavsett om man möts eller skils. Det känns lite charmigt, tycker jag.
En annan sak som jag lärde mig när jag var liten var att "bolla" med två, tre och ibland fyra bollar. Mot en vägg. Helst en rappad, slät stenvägg. Hög och bred. Jag kommer så väl ihåg känslan. Vi var två eller tre stycken som tävlade. Vi bollade "12-spelet". När man missade så blev det den andres tur och när hon missade så blev det den tredjes tur osv. Ofta var det ju "hon". Det hände ibland att pojkarna ville vara med och försöka. Men det blev mest under skratt och flams. De var inte lika bra som vi flickor. Det accepterades att det var så. Åtminstone tänkte man så. Vad vet man, kanske det kändes jättehemskt för dom när dom inte lyckades lika bra, så dom skrattade bara för att dölja att dom egentligen ville gråta. Vad vet man.
Om jag kunde måla alla underbara, vackra bilder jag ser omkring mig så skulle jag måla och fylla ett helt, stort museum. "Jag skall måla hela världen lilla mamma" sjöng en liten rullstolsbunden flicka för många årtionden sedan. Nu förstår jag vad hon menade. Jag skulle också vilja måla hela världen. Men bilderna stannar i huvudet, innanför näthinnan. Och jag kämpar och tittar och blundar för att försöka få dom att stanna kvar. Och "titta" på dom sedan. För mig själv.
Mina barn är så vackra. Både utanpå och inuti. Jag önskar att jag kunde måla av dom. Dom är det vackraste jag vet. Det är så svårt att förstå det storslagna i att jag är deras mor. Jag, en liten oansenlig varelse. Vilken gåva som anförtrotts mig. Så mycket jag har att tacka Jehova för.
tisdag 25 september 2007
Ännu en dag är till ända. En blåsig, solig och varm septemberdag. Färgen var guld. Guld och blått. Dagen bestod i huvudsak av att skjutsa min lilla pappa till ett äldreboende i Njurunda för att stanna där i två veckor. Han förvånade mig med att vara så positiv till detta evenemang. Min pappa, som alltid varit en mycket bestämd person med stark vilja och som aldrig skulle kunna tänka sig att vistas på någon form av omhändertagande institution. Plötsligt blir han nästan lite upprymd av att få åka iväg. För att minuten efter bli orolig och ovetande om hur allt skall bli. Min mamma är trött. Trött och duktig. Hon har tvättat och packat kläder och mediciner, och det vill inte säga lite. Hon har passat upp, satt på blöja, lagat mat, kokat fika, lyssnat på tjat, prat, skrik och gullord. Det här blir en skön semester för henne. Och kanske också för honom.
"När jag kommer hem ska jag ta rullatorn och gå på affären och handla lite" säger hon. "Det ska bli roligt". "Och så ska jag leta upp nån bänk och sätta mig och njuta av det vackra vädret".
Mina föräldrar är vid livets slutskede. Ett tragiskt konstaterande. Men blandat med glädje. Glädje över att min mamma får känna lite frihet och själv bestämma var, när och kanske också
hur hon ska tillbringa en dag. Eller flera dagar. Flera dagar i livet. Och glädje över att pappa i alla fall har det bra där han är, människor som lyssnar på honom och som frågar honom om vad han tycker om och vill veta vem han är. Det tycker han om att få berätta. Och då blir jag glad.
"När jag kommer hem ska jag ta rullatorn och gå på affären och handla lite" säger hon. "Det ska bli roligt". "Och så ska jag leta upp nån bänk och sätta mig och njuta av det vackra vädret".
Mina föräldrar är vid livets slutskede. Ett tragiskt konstaterande. Men blandat med glädje. Glädje över att min mamma får känna lite frihet och själv bestämma var, när och kanske också
hur hon ska tillbringa en dag. Eller flera dagar. Flera dagar i livet. Och glädje över att pappa i alla fall har det bra där han är, människor som lyssnar på honom och som frågar honom om vad han tycker om och vill veta vem han är. Det tycker han om att få berätta. Och då blir jag glad.
En tanke i natten
Jag har ju hört talas om att folk kan ha bloggar. Jag har ju vetat vad det är, åtminstone på ett ungefär. Tanken har aldrig slagit mig att jag kan ha en egen blogg. Jag tycker mycket om att skriva och spåna lite så jag frågade min dotter: "Kan jag också ha en egen blogg?" "Javisst kan du det", svarade hon. Och då blev jag liksom upprymd. Tänkte att det kunde vara trevligt att berätta om någon rolig episod som hänt under dagen eller något tänkvärt jag varit med om eller läst om eller något annat som kan vara värt att sätta på pränt. Vilken grej!
Ja, det är inte lätt att vara en liten tant som inte är van vid dessa tekniska möjligheter och plötsligt upptäcka att man kan få vara en del av något så stort som en blogg!
Detta är Maland 3,14, Sundsbruk: En tanke i natten! (Tanken kommer en annan dag).
Ja, det är inte lätt att vara en liten tant som inte är van vid dessa tekniska möjligheter och plötsligt upptäcka att man kan få vara en del av något så stort som en blogg!
Detta är Maland 3,14, Sundsbruk: En tanke i natten! (Tanken kommer en annan dag).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)