Lyckan kan vara rosa

Det fanns en tid, när små töser använde livstycken i naturfärgad eller vit bomull. De knäpptes med tygknappar. Korta resårband knäpptes fast i fyra likadana knappar; två framtill och två baktill Med dessa resårband knäpptes långstrumporna fast. Med ytterligare "lösa" knappar, som man lade under kanten, högst upp på strumpan och stoppade in i hålet på resårbandet. Puh! Låter som en krånglig procedur. Men det var inte så det kändes. Problemet kunde däremot ligga i att hitta knappar som passade i resårbandets hål. Det blev lite rafsande och krafsande i diverse lådor. Men det hörde till.

De större flickorna använde inte livstycken. De hade avancerat till korsetter. Med tillhörande strumpeband. En fantastisk uppfinning, där resårband, "hyska" i metall och knapp satt fast i ett. Att få bära dessa strumpeband var nästa steg till vuxenlivet. Jag glömmer aldrig mina första. Fast de sattes fast på livstycket. De fanns nämligen att köpa lösa. Korsettåldern var ännu inte inne för min del.

De var laxrosa och bara helt fantastiska! Jag fick följa med mamma till Njurundabommen och där gick vi in till Röhs tygaffär. Pappas faster, tant Maja och hennes son Yngve ägde den. Väggarna var täckta av hyllor med tjocka tygbalar från golv till tak. Siden, sammet, trasa, lump. Jag kan fortfarande känna lukten; den där instängda, kvava luften som var fylld av dammig tyg-doft! Yngve hade en lång trappstege som han klättrade upp och ner på med imponerande hastighet för att hämta det kunderna pekade på. Alltid med ett leende på läpparna och skojfriska kommentarer.

Vi skulle emellertid endast inhandla strumpeband åt mig. De låg i små pappersaskar i lådorna i den långa köpmansdisken av trä och glas. Tant Maja plockade fram några olika modeller och färger. Jag fastnade naturligtvis för de rosa skapelserna, med silverfärgade metallspännen! Jag trodde nästan inte att det var sant att jag skulle få dom. Jag kände plötsligt att jag inte var så liten längre.

När vi kom hem och hade krånglat på dessa strumpeband på livstycket och jag hade satt på mig en kort kjol med blommor på, så ställde jag mig framför spegeln och drog upp kjolen. Inte bara en gång. Jag kunde inte se mig mätt på dem. Jag bara måste visa min syster! Jag frågade mamma när hon slutade skolan och jag fick besked. Det skulle dröja en bra stund.

Jag var ett otåligt barn. Jag höll på att spricka av längtan att få visa henne! Jag gick ut och satte mig på den kalla cement-trappan till vårt hus och väntade. Och väntade. Min syster brukade alltid komma i sällskap med sina kompisar som åkte med samma skolbuss. Och så slog de följe uppför backen som gick precis utanför vårt hus. Nu kom bussen nere på vägen! Snart skulle hon vara här!

Nu såg jag dom komma med sina skolväskor dinglande i händerna. Jag måste vänta tills hon kom närmare. Men tiden gick ju så långsamt. Nu! "Layne! Layne! Titta! Jag har fått nya strumpeband!" Skrek jag så högt jag kunde, drog ivrigt upp kjolen och visade ogenerat mina små "lyckopiller".

Av någon underlig anledning så reagerade hon inte som jag hade trott. I stället för att förtjust beundra dem, blev hon röd som en pion i ansiktet och vände sig bort åt ett annat håll. Sedan skällde hon ut mig. Jag förstod absolut ingenting! Hur kunde hon bli så arg? När jag var så glad? Jag grät och mamma förklarade sedan hur det låg till. Jag kanske förstod. Jag vet inte så noga.

Jag tycker i alla fall att det är märkligt...

Det förekommer många debatter. Ofta. Utdragna. Vissa ämnen debatteras i åratal. Ett sådant ämne är "jämlikhet". Naturligtvis finns ett behov av jämlikhet. Annars skulle det knappast debatteras. Jag undrar dock ibland om man riktigt vet vad man pratar om. Det blir ofta skendebatter. Tycker det är skönt att slippa engagera mig. Varför jag inte gör det? Därför att jag fått så tydliga förklaringar på varför det är som det är. Vad det är som påverkar oss människor att handla orättvist och egocentriskt. Och jag har också fått klart för mig att det kommer att bli fullständigt rättvist och jämlikt på vår jord. Och att vi redan nu kan få hjälp att korrigera vår havererade inställning. Och lära oss att bli jämlika.

Men det finns speciellt en sak i dessa debatter, samtal och uttalanden som gör mig ledsen. Och det är det som berör "hemmet". Vi tycker alla att det är en självklarhet att få växa upp i ett hem med snälla föräldrar som tar hand om en och visar mycket kärlek. Nej, inte alla, eftersom vi också vet att alltför många barn inte har det så. Och det är hemskt, eftersom kärlek, trygghet, mat och kläder tillhör det fundamentala, d v s grunden för en trygg individ. Men vi vill alla kunna få ha det, eller hur? Ett barn är ju något som man vill ska vara välkommet och älskat och tillhöra det som gör livet till något alldeles extra. Ett underverk. Rent logiskt så borde det vara ett privilegium att få ta hand om detta, eller dessa, barn. Och inte bara barnet eller barnen utan också allt runt omkring. Det som bidrar till att barnet känner sig tillfreds, glad och kan växa upp till en lycklig människa. Hemmet. Att hålla hemmet fint. Rent. Pynta. Att göra det hemtrevligt. För sina barn och för sig själva. Om man är två.

Varför hör man så ofta: "Varför ska just jag vara hemma?" Varför är det kvinnan som ska måsta vara hemma med barnen?" "Varför ska jag gå miste om karriären?" "Hur ska jag kunna utvecklas som individ om jag går hemma och snyter barn medan mina kollegor håvar in storkovan?" "Om jag stannar hemma så här länge så är jag inte längre eftertraktad på arbetsmarknaden". Och så vidare. Jag menar verkligen inte att det är kvinnan som måste vara hemma. Mannen är i högsta grad lika ansvarig för barnen. Det är inte det. Det är inställningen. Inställningen som man många gånger har idag, både man och kvinna.

Ibland funderar jag ur barnens synvinkel. Och jag undrar hur man som liten tänker när man hör dessa samtal. Är vårt hem ett slags straff? Något som jag verkligen inte vill spendera hela dagarna vid. Är det så fruktansvärt att stå vid spisen och laga god mat till vår familj? Är det inte roligt att vara med barnen som jag helst av allt ville ha? Är det inte märkligt att det som en gång var en självklar uppgift, ett privilegium, har blivit något simpelt, icke intellektuellt och samhällsfrånvänt?! Att få vara helt delaktig i sitt barns uppfostran, helt få medverka till de grundläggande värderingarna i sina barns liv; att få vara pedagog, lärare i etik och moral, kock, lokalvårdare, mor, far, vän. Och att få ha tid att odla detta. Att lägga grunden till en älskad individs självkänsla. Är detta värdelöst? Hur kan det vara det? Förklara. För jag förstår inte.

Tänk att få höra: "Jag är så splittrad, för vi måste jobba båda två, och jag vill så gärna vara hemma med lillan och ta hand om hemmet". "Du får gärna jobba, jag är så nöjd om jag får vara hemma med Albin. Vi klarar oss säkert". Vad tror du Albin och lillan känner?

Tågtankar

Jag har åkt tåg. Ett mycket behagligt sätt att färdas på. Man kan se naturen genom fönster och falla in i sina egna tankar och känslor. Och ingenting som stör. Och det tar tid. Men den tiden som det tar, den får man ju då. Och det är ju dumt att inte utnyttja den tiden till något som är skönt, trevligt och roligt. Kanske till och med nyttigt. Som till exempel lösa korsord, läsa en rolig bok, läsa en spännande bok, läsa Vakna!, läsa Bibeln, läsa en tidning späckad med feta matrecept eller bara sitta och iaktta medpassagerare.

Varje gång jag åker tåg så upplever jag samma sak, nämligen att i princip alla mina medresenärer verkar vara så, vad ska jag säga, intellektuella och upptagna . De sitter och pratar i sina små mobiltelefoner, läser i viktiga papper eller skriver på sina laptops, som de sedan behändigt viker ihop och stoppar ner i väskan. När de pratar i telefon eller med den som sitter bredvid, så är det aldrig med diskret, försiktig röst. Nej! Det är med högstämda, säkra, ibland bombastiska stämmor. Snygga kläder, välfriserade, välsminkade, "rätta" glasögon. Jag hör dialoger om mikrobiologi, matematik på hög nivå och jag känner mig plötsligt liten och lite dum.

Hur uppfattas jag när jag åker tåg egentligen? Hur betraktar mina medpassagerare mig, där jag sitter, djupt insjunken i tankar, växelvis ätandes medhavd föring, med bacon hängande i ena mungipan? Mina bruna, något nötta manchesterbyxor matchar i och för sig tröjan, som jag köpt på second-hand. Glasögonen är inga Rayban, men väl från Överskottet för 69:- inkl. fodral. Vad tänker de när de ser på mig när jag löser de små korsorden från Sundsvalls Tidning? Eller när de ser mig flina åt någon lustig tanke som infinner sig hos mig?

Kan det vara så, att det bara är en illusion? Papperen som ser så viktiga ut kan ju faktiskt vara anvisningar angående hur man finner närmaste nödutgång, matrecept, svar från kontaktannonser, tips på hur man konverserar eller något annat trevligt. Den högstämda tonen kanske påkommen just i denna stund, i avsikt att sprida något slags "säker zon" runt sig. Kanske man t o m kan gå så långt som att påstå, att det inte alltid är någon i andra änden på telefonlinjen?

Är det jag som drabbats av plötsligt mindervärdeskomplex? Om det är så, så är det högst tillfälligt och flyktigt. För när jag sitter där i SJ:s sköna fåtölj och ser ut genom det smutsiga fönstret, inser jag att jag är en ganska förnöjsam, för att inte säga lycklig liten figur. Som egentligen inte bryr sig ett dugg om de yttre attributen och eventuella föreställningar. Och när jag tar upp ett ex av Vakna! så är jag, om inte intellektuell, så åtminstone priviligierad. Men tankar kan slå en. Och passera.