Majorna betyder Kojorna.

Ja, så blev det då av. Besöket i Göteborg. Resan som jag beställde för länge sedan. Det började med att det bokade tåget blev inställt. Men slutade med att jag kom dit jag skulle.

När jag tidigt på morgonen och med svullna ögon entrade perrongen sken solen. Och ett litet stycke bort stod hon, den vackra jäntan med rosig sjal och solsken i blick. Det var ett kärt återseende vill jag lova.

Vid köksbordet i det fina köket, njöt jag av utsikten genom fönstret. Sol, blå himmel och ett svart hustak. Som jag älskar dessa tak! Det är som en sjukdom. Och dessutom satt en vacker kråka på taket och såg sig omkring. Den första dagen blev en vilodag. En pratdat. En skrattdag. En På Spåret-dag. En filmdag.

Den andra dagen åkte vi spårvagn. Varför har vi inte spårvagnar i Sundsvall längre? Långsam promenad genom Majorna. Besök på Bengans skivbutik. Jag köpte äntligen den skiva jag längtat efter. Vi fikade på ett underbart litet kafé, "La Petit Café" tror jag det heter. Små, gamla bord och stolar med flagnad färg och jättetrångt mellan borden så att man fick gå på "sidan" liksom. Man fick prata engelska med mannen bakom disken. Det gick bra. Hemma på kvällen åt vi den mest utsökta sushi jag någonsin ätit med ett gott glas vitt.

Den tredje dagen åkte jag spårvagn själv. Jag träffade vänner jag aldrig träffat förut. Det var mycket angenämt. Vi inbjöd människor till åminnelsen. Vi åt soppa. Vi hade trevligt. Väl hemma hade vi gäster, kära vänner sedan många år. Och jag träffade Rakel, som kommit till världen för inte så länge sedan och som jag aldrig träffat förut. En otroligt söt, smart och rolig liten tjej.

Den fjärde dagen åkte vi in till ett underbart ställe som Karin introducerade. Där åt vi brunch. Har aldrig sett något liknande matställe förut. Jag var lite pirrig innan jag skulle beställa, tyckte menyn var komplicerad. Men det gick det också. Gott! Och trevligt med den där mysiga känslan.
Vi promenerade till Kronhusbodarna, det gamla kulturstället med hantverk och gammaldags godisbutik. Bredvid låg "Ölrepubliken" upptäckte vi. Och den gick vi inte förbi. Utan in i. Stort var det, två våningar. Vi köpte varsin öl och gick en trappa upp. Jag drack "rököl" som hade ett tyskt namn. Den smakade bacon och var den godaste öl jag någonsin druckit. Jäntan min försökte hjärntvätta mig med dess riktiga namn, det tyska, men den tvätten gick inte. Det enda jag kommer ihåg är "rököl". Och att den var mer än god.

Den fjärde kvällen var helt klart den bästa på länge. Flickorna och jag. Plockmat som vi handlat tillsammans, kaffe Carlsson, gin-rummy (kortspel), Frank Sinatra, Willie Nelson, jazz och tjejernas mest förstklassiga humör gjorde mig lycklig och glad. Helt galet! Och härligt!

Ja, se den resan var ett riktigt lyckopiller. Och numera samlar jag på dom. Och lägger dom i en liten ask. När det blir lite grått och ledsamt så tar jag bort locket på asken, plockar upp ett piller och stoppar det i munnen. Och då mår jag bra igen... Jo, jag blev också lite förälskad. Kanske var det den begynnande våren, den smått värmande solen...jag blev förälskad i Göteborg.

"Den röda tråden"

Om man befinner sig i ett flygplan så ser man den inte. Under förutsättning att planet är uppe i luften, på sisådär ca 10.000 meters höjd. Det enda man ser då, är molntussar och möjligen en och annan glimt av blått hav och grönt gräs. Även om man inte ser att det är gräs; man bara förstår det.

Men det smala, relativt långa, röda skulle man inte se. Möjligen som en röd sytråd, fast...nej. Ändå räknas det till en av världens största celebra attraktions-symboler. Vad jag pratar om? Röda Mattan förstås! Den långa, stjärnbeströdda, åtrådda Röda Mattan! Ja, den har blivit en stjärnornas "livslinje". Har man nått till mattan, då har man antagligen lyckats i filmvärldens mecka; Hollywood!

Fram skrider dom, Gucciklädda män, med gnistrande galaleenden, vackra kvinnor vid sin sida och elegant levererade repliker. De vinkar och ler. Och de berömda kvinnorna, filmstjärnorna, tävlar om de vackraste klänningarna, frisyrerna, skorna. Dom ler ikapp. Och skrattar på de rätta ställena. Rynkfria trots dryga 60+ och mer.

Iklädd säckiga plyschbyxor, myströja, snusnäsduk i håret, rynkig hals och bäljande en stor kopp the, iakttar jag detta spektakel. Och befinner mig i en sådan där paradoxal situation, där jag å ena sidan ser allt detta som ett skådespel, ett större skådespel än själva filmerna, ett spel för galleriet. Ett tillfälle för stjärnorna att få vara just stjärnor, beundrade, ha allas blickar på sig, vara något mera än du och jag. Då tycker jag nästan lite synd om dom, dom ter sig lite "fattiga" på nåt vis, miljonerna till trots, där dom hungrar och törstar efter uppmärksamhet.

Å andra sidan sitter jag ju där i fåtöljen klockan två på natten och stirrar för att jag tycker att det ger mig något. Jag får en lustkänsla när jag ser alla vackra klänningar, perfekt sminkade ansikten, exklusiva smycken och allt annat som är vackert. Det blir många känslor på en och samma gång. Och när jag efter en stund har sett de flesta, så kan jag inte låta bli att för min inre syn se hur t ex Jennifer Lopez sitter på toan för att göra ifrån sig innan limousinen glider bort från hemmet, hur Cameron Diaz springer runt med osminkat ansikte och halvfett hår. Jeff Bridges kanske, bara kanske, har skrikit åt fina frun och hon har gråtit och varit ledsen och förstörd. Nu ser hon upp på sin man med ett stelt leende och turkosa örhängen. Ja, fantasin har inga gränser.

Ja, visst är denna händelse stor. Men inte så stor att man kan se den från ovan, bland molntussarna.
Allt handlar om vilket perspektiv man har på det som händer, eller...?

"Det bästa är ju ändå att vi lever..." citat av Ella Langsjö (mitt barn-barn)

Ja tänk vad tiden går. Nu är våren snart här. Nyss var det vinter. Det är vinter fortfarande...Men ändå inte riktigt... Vår är ju egentligen något som är precis mitt emellan vinter och sommar. Men vad kan man kalla det som är nu? Alltså det som är mitt emellan vinter och vår? Vårvinter? Vintervår?

Vad denna tid än kallas så lever jag. I den. Och det känns bra. Mer än bra. Och det är väl ändå huvudsaken. Det finns så mycket som är hemskt. Det finns alltid något att klaga över. Eller att irritera sig på. Eller att bli arg på. Och det finns så mycket att få ångest över. Men det finns så mycket att vara lycklig över. Att vara glad och tacksam för. Tänk att kunna kliva upp varje morgon, se träden och himlen utanför fönstret, känna doften av nybryggt kaffe i köket, höra grannen spola i toaletten och njuta av Willie Nelsons halvraspiga stämma i CD-spelaren. Jag fångar liksom in den lyckliga vardagen runt mig, in i mig. Och orkar lite till.