Sanna Bente Emelie. Lisa Johanna. Anna Erika.

Ja, nu nalkas ett avsked. Yngsta dottern skall flytta från stán. Stán som hon älskar men behöver komma bort ifrån. I alla fall något eller några år. Jag förstår henne. Jag förstår att man någon gång måste få känna att "nu får människor lära känna mig som Sanna" och inte som "Mattssons" eller "Kents och Agnetas jänta".

Nu är tiden mogen att klippa navelsträngen från modern. På riktigt. Mina själviska känslor får jag gå förbi nu och jag kan faktiskt göra det! Utan att må dåligt! Jag är riktigt förvånad själv, faktiskt. Jag sätter mig in i hennes situation, så gott det nu går, och känner en bubblande glädje över att hon får byta stad. Det finns ju mejl. Och telefoner. Och billiga resor om man bokar 90 dagar innan man skall åka. (Jag har redan bokat en. Den 16 mars 2010). Det känns lite lättare så. Och på nyårsaftonen åker jag tåg ner klockan 12 på dagen. De andra åker med flyttbilen.

Men trots all optimism så lär jag någon gång i början på 2010 sitta här och gråta över att mitt sista barn har flyttat för gott. Även om hon hade egen lägenhet här i stan, så kunde hon ju komma förbi varje vecka och jag kunde sticka in huvet hos henne på en kopp. Så blir det inte nu. Det spontana försvinner.

MEN! Och detta MEN är jag glad över. Jag har fler barn. Och en av dom bor här i stan. Det betyder att jag kan slösa min spontana sida på henne. Hon har ju varit mera låst i och med att hon har man och två barn som kräver sitt. MEN nu kan jag frigöra henne. Tror jag. Och jag tror att det kan bli riktigt bra, för barnen har blivit lite större och hon och jag kan få mer av mor/dotter-tid. Härligt!

Sen har jag ju en dotter till...5 mil härifrån förvisso. MEN man vet aldrig. Hennes barn är också lite större nu...så det kanske kan bli lite mer spontanitet där också. Med tiden i alla fall. Det gäller att sprida gracerna...

"Du som har skapat jorden till att bestå"

Åh nej! Nu vill dom att jag skall bli isbjörnsfadder också! Jag klarar inte det här! Var skall man dra gränsen?

Inser man inte att verkligheten har hunnit ikapp oss? Det faktum att vi har skött jorden på ett ansvarslöst, kärlekslöst, själviskt, girigt sätt, har nu blivit uppenbart. Det lyser lika klart som en diamant på svart sammet.

Det kommer snart mera. Flera behjärtansvärda strategier och insamlande av pengar för att rädda mer och fler. Men det är bara att konstatera: Vi klarar inte detta. Vi är alldeles för självupptagna, eller rättare sagt, vi är helt enkelt inte konstruerade för att veta hur vi skall klara av att rätta till våra gigantiska misstag. Vi visste inte vilka konsekvenserna skulle bli. Och även om man kunde räkna ut dem i vissa fall, så brydde vi oss inte. Vi har en förmåga att se ungefär så långt näsan räcker, här och nu, den omedelbara kicken och tillfredsställelsen. Och det kommer inte att förändras för att vi har sett var det har lett oss.

Det finns någon som vet. Det finns en som kan. Och det är den som startat allt. Hela livsprocessen. Den som konstruerat DNA:t hos människan, djuren, växterna. Som har konstruerat det fantastiska universum. Med alla galaxer. Och galaxhopar. Den som har allt i sin hand. Allt har en gemensam nämnare. Alla och allt har en och samma Skapare.

Vi gör vad vi kan. Han kommer att göra det vi inte kan.

"Jag får liksom ingen ordning"

Det är alltid trevligt att gå på konsert. Speciellt när det är Lars Winnerbäck som är den utvalde. Det blir dock lite smolk i bägaren när jag känner att åldern kanske, kanske är ett litet problem. Jag menar, vad skall de unga tänka när jag, en 58-taggare, står tillsammans med dom nere på golvet. Det hade känts lite, lite bättre om det funnits sittplats. Men enbart av den anledningen.

Jag försöker putta dessa störande tankar åt sidan. Jag är ju med mina döttrar och min svägerska. Hon är ju inte heller ngn ungdom direkt. Det är ju löjligt att hålla på så här och älta fram och tillbaka. Jag skall väl vara glad att jag älskar att lyssna på musik och att gå på sådana här tillställningar.

Känslan sitter kvar. Och gnager och skaver. När vi står i kön söker mina ögon sig automatiskt till vilka som är där och vilken ålder. Vilken lättnad! Jag ser tidigt flera stycken som är i min ålder! Skönt! Nu kan jag koppla av och få bort det gruset.

Det är en mycket mäktig öppning på konserten. Åtta man (dvs sex män och två kvinnor, varav en är Anna Stadling. Som dessutom ser ut som jag gjorde för femton år sedan) gör denna konsert till en av de bästa. Döttrarna har dragit och står nästan längst fram. Svägerskan blev svettig och ställde sig längst bak. Så kvar är jag och alla unga. Nej, förresten. Ca fem meter ifrån mig, på min högra sida, står en rätt så liten man, flintis med grått hår på sidorna och mustasch och klappar händerna frenetiskt. Efter en timme åker hans tröja av och han fortsätter att klappa händerna i uppspelt glädje. Han står också ensam. Det känns bra! Vi är inte ensamma, vi är många. Vi är luften, som Lars sade när han förklarade att hans rädsla när han såg så många människor liknade rädslan att sitta i cockpit på flygplanet när man är flygrädd.

Kvällen är räddad och härlig. Full av glädje, underbara sånger, bilder som visas i bakgrunden och uppskattande applåder och tacksamma artister. Vi är en underbar publik. Och vi är en härlig blandning; från 15 till 75.

Så jag fortsätter. Så länge mina ben orkar. Om inte annat får jag väl ta med rullatorn och vila på den den dag jag inte orkar själv längre.

"Dagny, kom hit och spill....(forts).

Jag såg sista avsnittet av "Modethuset Chanel". I min förra krönika undrade jag var sömmerskorna, de STORA, enligt min mening, befann sig vid den glamourösa visningen. Svaret: De fick en egen visning!! Och sanning att säga; jag vet inte vad jag skall tycka om detta! Var (eller är) det ett privilegium eller är (var) det förnedrande? Eller??


----------------



Slutsats (efter en hel del tänkande): Det måste vara förnedring!! På en så hög nivå, att somliga uppfattar det som ett privilegium. Ibland är gränsen tunn.

"They call me fat mammy Brown..."

En blond, mycket söt flicka runt 20, med ljusblå pappersmössa på sina vackra lockar. Hon ligger på en brits med vita lakan. Pirrig och full av spänd förväntan. Snart skall hennes behag bli stora. Och supersnygga. Hon skall bli riktigt attraktiv. Och glädja sin älskade pojkvän. Och få större självförtroende. Stora bröst och stort självförtroende. Hmm...

På en annan kanal visas tonåriga, små söta flickor som förvandlats till ihåliga, mörkögda, tomögda figurer med benknotorna utstickande ovanför byxlinningen. De påminner om de fasansfulla bilderna från andra världskrigets fångar i koncentrationslägren. Men de som fått dessa flickor som benrangel är inte Hitler. Det är andra "diktatorer".

TV-kamerorna fångar in de mest fantastiska spektaklen och serverar till oss. Folket. Mammor med sina "vuxna" pojkar exponerar sig, både invändigt och utvändigt, när dessa gossar skall välja en eventuell livspartner. Mammorna tycker med eftertryck. De är 100-procentigt engagerade i sina söners val av flickvänner/fruar. De säger med bestämdhet om de tycker sonen har valt fel och har sina alldeles egna teorier. De struntar fullständigt i vad "mannen" ifråga tycker och känner. Och allt rullas upp inför offentligheten.

Dokusåpor som vältrar sig i parrelationer och parens sexuella aktiviteter på hotellrum. Partner byts antagligen ett antal gånger.

Bönder söker fruar, kvinnor söker bönder, fet-feta människor rullar fram på gatorna, lyckliga över att deras dallrande skinkor och valkar kammar in pengar. De vräker i sig socker, snabbmat och diverse äckligheter.

Ungdomar har låtit manipulera sig till att exponera sina intimaste handlingar offentligt.

Människan har aldrig varit så fri som nu. Tror hon. I själva verket är hon slav under förtrycket.


Denna uppräkning ter sig som den kommer från en riktigt gnällig moraltant. Det stämmer. Tanten ifråga är inte gnällig i normala fall. Men när det gäller ovan nämnda företeelser plus några fler, då är hon gnällig. Och upprörd. Upprörd över att människor låter sig formas i den form som världen runt omkring vill pressa in oss i. Det är förnedrande, tycker hon. Man föredrar att förnedra sig själv, istället för att respektera sig själv och sina medmänniskor och ha en sund, naturlig syn på livet, på sig själv och på andra. "Det är synd om människorna" sa gamle Strindberg. Han visste vad han pratade om. Men han visste nog inte HUR rätt han hade.