Sjunger fåglarna i stán?

Vi skall flytta. Vi skall sälja vårt gamla fina trähus . Med det stora lantliga köket, med de fina trägolven, med de genuina spegeldörrarna. Vi skall sälja det hus som vi arbetat med i femton år och flytta närmare stán. Det skönaste med att bo i detta vårt älskade hus, har nästan varit morgnarna ute på trappan med dagens första kopp kaffe, när fåglarnas morgonserenader ekat uppifrån skogen. Mäktigt och mycket vackert!

Det har också varit fantastiskt att sitta under den stora parasollen och äta grillad fläskkotlett med glass och jordgubbar till efterrätt. Speciellt när hela familjen varit samlad; barn och barnbarn. Bilder av barnbarnens plaskande i den lilla poolen på gräsmattan har etsat sig fast i hjärnan. Av äppelträdens ljuvliga vit-rosa, nyutslagna blommor. Av de nyvattnade blomplantorna i stenmursrabatten. För att inte tala om de gamla storväxta, syrenträden med gammaldags, ljuslila blommor. Den söta parfymaktiga doften av denna syren tidiga junikvällar och synen av de nytvättade lakanen på torkvindan bakom den stora granen, finns också kvar i mitt sinne.

Men romantiken har alltid en baksida. Jobb som aldrig blivit färdiga. Saker som man självklart skulle ta itu med den och den helgen eller veckan eller möjligen veckan efter. Bräder som legat i högar. År efter år. Trots att de skulle ha flyttats för länge sedan. Det har köpts nya presenningar att täcka dem med. För att ge ett någorlunda "ordnat" intryck. Men visst har mycket arbete blivit utfört också. Min man har jobbat alldeles för mycket. Inte haft semester på många somrar. Men så fort något nytt blivit gjort, så har "nya" högar av nånting blivit liggande. I brist på tid. Och ork. Man har ju velat bara bo också. Och njuta av det. Men projekten har pockat på. Både inomhus och utomhus. Det slits och man har inte mycket val. Det som var romantiskt och underbart roligt i början har liksom överskuggats av något som nästan enbart är ett nödvändigt ont. Vår tid behövs till annat som är viktigare. Läget för det är moget nu, eftersom vi fem som flyttade hit numera är två. Två personer i ett relativt stort hus. Nej, nu får den epoken ersättas av en annan.

Visst är det en sorg på ett sätt. Många minnen är förknippade med vårt hus. Allt vi har gjort och allt vi ville göra. Men en annan, härlig känsla har börjat smyga sig på. Känslan av något alldeles nytt. Bara jag och min man i en lägenhet. Det innebär att vi kommer att ha semester när det är tid för semester. Vi kommer att kunna hälsa på våra vänner oftare, både här hemma och de som bor lite längre bort. Vi kan ge lite mer i vår tillbedjan, eftersom vi får mer tid och stressen skall bort. DEN SKALL BORT! Kvällspromenader, mer motion överhuvudtaget. Vilket är viktigt när man börjar närma sig den ålder då man kallas "äldre kvinna".

Vi kan promenera till city. Vi kan promenera till mötena och vi kan promenera till simhallen. Inte så dåligt. Man kan ju även sätta många fina blommor på en balkong och göra en lummig och trivsam liten miniträdgård. Där vi kan sitta vid ett litet bord och dricka morgonkaffet. Men frågan är: Sjunger fåglarna även i stán?

abborrgrund och gömda lik...?

1962. Jag var elva år fyllda. Vi hade hyrt en liten sommarstuga ute vid Skrängstabodarna. En gammal sjöbod, som inretts till sommarstuga. Den låg en bra bit ut i vattnet. Vi brukade skoja om att vi kunde ju sitta med metspöna och dra in fisken direkt i stekpannan.

Det var en gullig liten stuga. Den hette "SJÖBO".Det stod på en skylt ovanför den gröna dörren. Ett litet smalt kök och ett rum med öppen spis och spröjsade fönster med utsikt mot havet. Dit kom mamma med vår nyfödde lillebror. Hon hade förstås kommit hem till lägenheten med honom först, men sen var vi där ute hela sommaren, eftersom han föddes den fjärde juli.

Vår stuga låg tätt invid en annan sjöbod. Den hyrdes av en familj med två söner och en dotter. Den ena sonen var två år äldre än jag. Han var tretton och jag elva . Vi kompade bra ihop. Och våra familjer likaså. Jag kommer speciellt ihåg när vi anlände dit med mat och dryck för en tid framöver, alla kom ungefär samtidigt. Mamma, lillebror och jag brukade åka buss och pappa körde med sin turkosa moped. Han inväntade oss vid busshållplatsen och hjälpte till med matkassarna. Sedan sköljdes potatis i sjön och surströmmingsburkar öppnades och det togs en och annan snaps. Stämningen var ofta på hög nivå. Jag har ibland tänkt att det var en fantastisk tur att våra familjer trivdes så bra tillsammans eftersom vi liksom var tvungna att umgås. Man kunde stå mellan bodarna och sträcka ut händerna och nudda på ytterväggarna Så nära.

På förmiddagarna brukade Jan och jag springa till vallen och titta på när farbröderna tjärade sina båtar. Ja, jag sa tjära båtar! Alltså, den doften glömmer man ju aldrig! Fisknäten hängdes upp på de fula, grå stolparna och tjärdoften blandades med våt fisk.

Ibland låg vi på mage på bryggan och fångade småfisk i glasburkar. "Fångade klåddor" sade vi. Det gjorde vi även i den lilla bäcken hemma i Bredsand, nere vid stranden. Vi sa alltid "klåddor". Jag vet inte riktigt vad det betydde egentligen. Men det var små fiskyngel, i alla fall.

Jag fick för mig att jag skulle bada från bryggan, men det var ingen bra idé. Det var gräsligt dyig botten där och jag sjönk ner i den äckliga geggan om jag inte simmade frenetiskt och direkt. Och det luktade rena "skiten". Det gjorde jag inte om många gånger.

Badade gjorde vi däremot på en strand som låg ca 20 minuters båtfärd från stugan. Dit åkte vi så ofta vi kunde, när vädret var soligt och fint. Vi packade våra båtar och drog iväg. Grannarna och vi. Stranden var ofta fullbelagd efter ett tag. Det var ett underbart ställe . Vi kunde även gå på upptäcktsfärd uppe i skogen, ovanför själva badplatsen. Det gjorde vi ibland. Transistorradion var alltid med. Vem ville missa programmet "Sommar"? Det som kunde vara ett litet orosmoln var just att det ibland kom orosmoln på himlen. Som gjorde att det blåste upp och det var inte roligt vid hemfärden. Men min pappa kunde det där med vågorna. Man skulle alltid köra MOT vågorna, sa han. När han satt där med sin svarta vegamössa med svart plastskärm och en gammal regnrock över sig, såg han ut som den gamle i "Den gamle och havet". Och vi, rädda små fruntimmer, kröp ner på botten och kurade med regnrockar ovanpå oss. Den härliga soliga baddagen hade snabbt förvandlats till ett riktigt sommaräventyr.

På tal om äventyr. Jag och pappa åkte ibland ut på egna fisketurer. Det fanns fina abborrgrund där ute. Det var mysigt. Vi metade och pappa lärde mig att använda kastspöt. Vid ett av mina första kast, precis när jag hade fått in den rätta "knycken", så fastnade mitt fiskedrag i pappas fina mössa och när jag kastade ut med skaplig nybörjarschvung, så följde den med i vattnet! Svårt att säga vilken som blev mest chockad; pappa eller jag! Det gick ju att få den iland igen, som tur var.

Nästa gång det blev lite äventyrligt, var när vi var ute på en av dessa små fisketurer en eftermiddag. Det var inte alltför långt från stugan. Vi hade full uppsikt över den. Våra blickar fastnade på något mycket märkligt! Det låg en rund tingest strax under vattenytan. Vi tyckte det såg ut som ett huvud. När vi tittade under vattenytan så fortsatte figuren en bra bit nedåt. Nej! Kunde det verkligen vara sant! Jag kände hur skräcken grabbade tag i mitt hjärta. Hade vi funnit ett lik ?! Ja, vi hade ju läst i flera tidningar om hur folk hittade lik och delar av döda kroppar! Varför skulle inte vi kunna göra det?! Jag skrek till pappa och blundade. Han tog försikigt med åran och försökte lyfta på "liket". Det som framträdde var inte något annat än en väldigt död id, med massor av sjögräs som hade lagt sig ovanpå den och det nådde en bra bit nedåt botten. Ja, så var den mardrömmen över. Jag var ganska skärrad den natten. Sömnen uteblev.

När maten tröt och vi behövde fylla på förrådet, tog vi ibland båten till Skatan. Det tog lite tid, men det var ett underbart sätt att åka och handla ¨på. När jag blundar kan jag fortfarande se det glittrande, blå havet och känna doften av bensin och förnimma måsarnas lyckliga skriande när de fick fickrense till lunch.

Givetvis var affären av den sort som fanns i gamla sagoböcker. Man stod framför disken med en lapp och talade om för handlaren vad som önskades. Det fanns inte hundra sorters tandkräm och tvålar. Det var Pepsodent eller Colgate. Barnängens eller Palmolive. Möjligen Bris. Håret tvättades ofta med Lustre Creme, i ljusblå tub. Det gjordes alltid utomhus och sköljdes i en blå plastbalja med havsvatten.



Ja, kokt potatis och nystekt abborre, det var ingen dålig mat. Även gädda, när den var kokt med salt och med en god vitsås till var en delikatess.. Det var en ordinär sommarmeny dessa dagar. När det gäller surströmmingen, så lärde jag mig faktiskt att äta den också här ute i "SJÖBO". Då hade jag hunnit bli 18 år.

Vi fick uppleva många, fina somrar här. Jag blev ju också en tonåring och började få andra intres
sen. Träffade en kille och blev kär. Han och jag åkte ut ibland och hälsade på. En av dom gångerna färdades vi på varsin "moppe". Jag lånade hans och han lånade sin pappas "Push Alabama". Det var ett äventyr på sitt sätt. Eftersom det rörde sig om några mil.

Jag har åkt förbi där någon gång och tittat ner. Det står fortfarande "SJÖBO" på skylten. Det är andra som huserar där nu. Hoppas att de har lika trevligt som vi hade. Och att dom får några abborrar att röka eller steka. Dom ligger nog där ute på grunden och lurar... abborrarna, alltså.

Ett eget litet krypin

Vi låg och sov i en utdragbar kökssoffa av ljust trä, jag och min syster. Jag tror det var björk. En sådan där med sofflock som var klätt med röd galon. Och ryggstöd som var ett slags V-mönster.

Varje kväll upprepades proceduren: Vi lyfte köksbordet som stod framför soffan, placerade det långt ut på köksgolvet, sofflocket lyftes upp och låstes med en liten "spärr" i ena hörnet. Sovplatsen under den synliga bädden drogs ut och fälldes upp. Och vips, så var min och min systers sängar klara att intagas för natten. Vi låg under våra blå täcken med vita överlakan och lekte "kungens söner", "gissa färger" och andra nattlekar som kunde viskas fram i mörkret. I väntan på sömnen.

Vi hade inte egna rum. Vi fick ju leka i våra föräldrars sovrum när vi ville, så vi var ganska nöjda. Det fanns ett skåp i köket dock, där vi fick ha våra leksaker;baby- dockor av gummi, dockkläder, små dockskåpsmöbler, bollar, en svart liten symaskin som man kunde sy "på riktigt" med , någon röd gammal träbil med mera. Det var bara vårt skåp.

Vi växte emellertid, som barn gör, och vår mor och far tyckte nog att det var dags att byta ut detta leksaksterritorium till något annat. Varför inte ett utrymme till min 5 år äldre syster, så att hon kunde förvara sina speciella, personliga saker där? Sagt och gjort. Till hennes stora glädje förvandlades vårt skåp till hennes skåp. Hon kunde äntligen få ha lite privatliv. Och även jag skulle få ett eget litet "krypin". En av de två lådorna ovanför min systers skåp blev min. En egen låda! Där jag kunde förvara mina alldeles egna brevpapper, filmstjärns-buntar, pennor, pennvässare, suddar, en bok med "Mina klasskamrater", boken där alla ens kompisar kunde fylla i uppgifter om sig själva. Jag minns fortfarande flickornas telefonnummer.

Varje morgon öppnade jag min låda, där mina ägodelar låg i prydliga små högar. Det var bara mitt; det var en sällsam känsla. Varje eftermiddag efter skolan, öppnade jag min låda. Elizabeth Taylor, Brigitte Bardot, Rick Nelson, John Wayne, Rock Hudson och Doris Day var fortfarande kvar. Jag var så lycklig. Jag hade inte kunnat känna större glädje över att ha fått ett eget rum. Jo kanske, men då hade jag missat det stora; att glädjas över det lilla!

Snön ligger fin på taken

Jag satt vid köksbordet och åt mina frukostflingor. Jag tittade ut genom fönstret. Det var en mycket vacker morgon. Solen sken från en klarblå himmel. Utsikten var den vanliga, något annat vore märkligt. Huslängan som låg mitt emot vår länga var alltid först i fokus. Koll på grannarna, barnen på gården; slentrianmässigt iakttagande. Så brukade det förlöpa.

Men inte denna morgon. Denna morgon fastnade blicken omedelbart på något annat. Den fastnade rent bokstavligt. Nämligen på taket, det svarta taket på huslängan mitt emot. Det var täckt av ca två-tre decimeter vit, glittrande, gräddlik nysnö! Vilken syn! Jag liksom sögs fast och efter några sekunder kände jag hur "tandvattnet" började rinna så smått! Ja, det stämmer. "Tandvattnet"! Ni vet, som när man ser en reklambild av t ex Coca-cola nersänkt i isbitar och flaskan är täckt av små, rinnande vattendroppar när man är så där fasansfullt törstig! Precis så uppträdde mina slemhinnor nu! Jag kunde inte få nog av bilden av den skira, nyfallna snön.

Jag fortsatte efter ett tag med mina morgonbestyr, tog emot mina underbara dagbarn, och efter en stunds lek klädde vi oss i täckbyxor, täckjackor, luvor, halsdukar och handskar. Denna procedur var inte helt smärtfri, eftersom ett av barnen alltid var missnöjd med hur jag drog ihop byxbenen nertill för att sätta tjocksockorna utanpå. Det kunde ta en hel del tårar och skrik och svett från såväl barn som dagmamma. Mina egna små dockor var på skolan.

Vi pulsade i härlig , efterlängtad snö. Och en promenad bort emot sjukhuset. Gångvägarna och den omkringliggande skogen gjorde det här till ett barnvänligt och förtjusande område. Det inbjöd till lek och stoj. Snön var så fin. Och den glittrade så vackert. Men skenet bedrog. Alla vet ju att det är mycket föroreningar i snö. Så även jag. "Den kan inte vara så farlig. Man har ju aldrig hört eller läst om någon som blivit sjuk eller dött av att ha ätit snö"! Jag vände mig om och kontrollerade barnens aktiviteter. De såg inte mig nu. Fort! Nu! Jag skyndade mig att böja mig ner, formligen slevande den aptitretande snön in i munnen! I massor! Nu skrek barnen att jag också skulle vara med i leken. "Okay, jag kommer!"

Detta upprepades varje snörik dag. Vecka efter vecka. På kvällarna när jag duschade kom det där grävande begäret tillbaka. Jag beordrade min make att genast gå till frysen och ge mig alla isbitar! Jag tryckte in dem i munnen och krossade dem hänsynslöst och utan tanke på mina amalgamplomber. En efter en åkte de in och krasade så där härligt, som bara isbitar kan. Och jag njöt. Min man trodde inte sina ögon. Men sen vande han sig. Jag tror han lärde sig att se i blicken när det var dags.

Jag sökte inte för det här. Jag visste att jag snart skulle vara botad. I alla fall om några månader. Vad jag led av? Tillfällig sinnesrubbning? Ja, förmodligen. Men grundorsaken var graviditet! En vanlig, ordinär graviditet. Visst hade jag ätig gurkor, luktat på Tocalon-creme som jag gömt i skrivbordslådan på kontoret vid mina tidigare graviditeter, och läst om kvinnor som fått begär på tändsticks-svavel. Men detta hade jag aldrig hört talas om. Jag trodde själv att det var något allvarligt först, men gled snabbt in i rollen som den vaggande, bukväxande mamman /dagmamman som åt snö i smyg, när dagbarnen tittade åt ett annat håll.

När vår nya, underbara lilla dotter kommit fram, så tänkte jag naturligtvis att hon var värd alla eventuella bakterier och små osynliga maskar som jag fått i mig under resans gång. Och jag tror inte att hon tagit skada heller. Men visst väcker det konstiga minnen när jag tittar ut genom mitt nuvarande köksfönster så här 23 år senare, och betraktar hur solens strålar möter den nyfallna, gnistrande snön, som ligger fin på taken...

Mor lilla mor...

Hon är inte vad man kan kalla en stor kvinna. Tvärtom. En mycket liten kvinna. Om man ser till den fysiska växten. Jag tror att hon har varit ca 1,52 cm. Nu tror jag att hon är ca 1,47 cm. Hon är 83 år gammal och är min mor. Min lilla mor. För varje dag som går liknar hon mer och mer en hjälte. Eller rättare sagt, en hjältinna. Hon bestiger höga berg och murar. Hon slåss mot drakar. Utan svärd. Och utan häst. Men med en kämpaglöd och en optimism som jag bara kan beundra.

Jag har inte upplevt min mamma så här förut. Kanske för att hon aldrig pratat så mycket. Aldrig sagt hur hon upplever livet och dess olika strukturer. Man har kunnat ana, läst mellan raderna i hennes suckar, hennes hopknipta läppar. Hon har tagit itu med vardagen och alla dess bördor oavsett hur de sett ut. Jag minns aldrig att hon har legat sjuk någon gång, förutom när min lillebror var nyfödd, för sisådär 45 år sedan. Då fick hon hög feber. Annars var hon alltid på sitt arbete, utförde alltid sina sysslor och plikter i vårt hem.

Jag har faktiskt aldrig hört henne klaga eller knota över allt arbete. Hon har aldrig höjt rösten och skällt på mig, fast det sannerligen funnits orsak. Skällandet och den höga rösten stod vår far för. Tyvärr så lade nog hans intensitet locket på min mors känsloyttringar. De "klämdes" liksom in inuti henne. Jag är så ledsen för det. Det finns en stor del av både hennes och min och min systers liv därinne, som jag hade velat se! Hur hon uppfattade allt som omslöt oss! Alltför länge
levde hon sitt vardagsliv i sin slutna, egna värld.

När mamma och pappa umgicks med glada, nära vänner, levde min mamma upp. Jag kan se henne framför mig i vackra klänningar med en liten brosch, sparsamt med läppstift, högklackade pumps och med sitt pärlande, mycket melodiösa skratt. De samlades ibland på lördagskvällarna hemma hos oss och tog en drink innan de åkte iväg på dans. Eller gick på teater. Eller på bio. Jag och min syster tyckte det var nästan lika roligt som de själva. Då levde hon upp, min lilla mor. Å, vad jag tyckte hon var vacker. Jag kommer ihåg att jag alltid tyckte att hon målade läpparna för sparsamt, tyckte att hon skulle ta i lite mer. Då försökte hon med det, men det slutade alltid med att hon tog en bit toalettpapper och lade mellan läpparna, så det överflödiga läppstiftet absorberades upp. Och så log hon och jag tyckte att hon var lite tråkig.

Hon älskade oss barn. Det har jag aldrig tvivlat på. Hon gjorde allt för att vi skulle ha ett bra liv. Och det är jag mycket tacksam för. Pappa var ofta sjuk, åkte in och ut på sjukhus och opererades flera gånger. Och tog plats. Det blir väl så. Och mamma skötte om. En gång såg jag henne gråta. Jag överrumplade henne. Då blev jag orolig. Men hon lugnade mig. "Det är ingen fara, det är ingenting". Jag tror att jag hade velat veta vad som gjorde henne ledsen. Att hon hade berättat hur hon kände. Men hon ville aldrig berätta, ville aldrig belasta. Hon gjorde det hon trodde var det bästa. Och det kanske det var.

Nu är de båda gamla. Min far är inte riktigt vid sina sinnen, som man brukar säga. Den hänsynslösa ålderdomens fula tryne har slagit klorna i honom och trängt in i honom. Följden har blivit att han tar ännu mer plats och mor som blivit fysiskt klenare, orkar inte. ÄNTLIGEN har hon pratat! Efter åratal av tystnad och pliktkänsla och lojalitet, som är så vacker, så törs hon visa att hennes liv också är värdefullt. Hon har bett om hjälp! Hjälp att sköta sin man, så att också hon kan få lite egen tid. Egen tid! Det har hon aldrig haft. För första gången i deras 62 -åriga äktenskap, får mor några dagar egen tid. Fjorton dagar i månaden. Och detta har varit förlösande. Hon pratar, hon berättar, hon lägger ut texten och hon skrattar och hon kan till och med bli irriterad på mig! Och jag tycker det är underbart! Jag liksom myser, när hon snäser till och blir lite ilsk på mig, visar att hon tycker jag är jobbig. Hon är lycklig över att hon fått en egen liten rullator att stödja sig på, då reumatismen ger sig tillkänna. Hon jublade när hon fick eget färdtjänstkort. Nästan som om hon tagit körkort. Hon kan åka vart hon vill! HON LEVER! Hon har slagits mot skammen och rädslan, och har bekämpat dem. Konturerna blir tydligare, jag ser personen bakom mamman. Jag beklagar att den visade sig så sent, men jag är så lycklig att jag fick se henne! För jag älskar nämligen den lilla späda, levnadsglada personen, som är min mor, väldigt, väldigt mycket!!

I denna ljuva barndomstid...

"Vi brukade sitta ute på isen på små ihopfällbara tältstolar och pimpla aborre i små, svarta hål som min pappa gjort med sin isborr. Vi solade, log och åt apelsiner. Termosen med den varma chokladen stod parkerad vid fötterna och gjorde en grop i snön. Av värmen. Det var underbart".

"Vi åkte skidor, hela familjen. Till Fågelbergsstugan eller NTO-stugan och hade matsäck med. Så klart. Det var så härligt. Jag minns så väl suset från tallarna och granarna när vi gled fram i skidspåret. Och hur snön glittrade och hur tålmodigt mor och far väntade när jag inte riktigt orkade åka lika snabbt som dom. Vi var trötta men glada när vi kom hem".

"Somrarna bestod av bad, sommarsaft med apelsinsmak och Guld-Marie-kex. Och kvällsbad. Speciellt härligt var det när det hade regnat, då var vattnet så varmt och härligt. Och vi skrattade och hade roligt".

"På våren samlades vi ungar på gården och spelade kula. Med nyinköpta stenkulor. Eller spelade brännboll. Eller lekte kurra och bov och polis till sent på kvällarna".

Ja, vi berättar gärna härliga barndomsminnen med ett leende på läpparna och glädje i hjärtat. Vi minns hur vi alltid gjorde någonting tillsammans. Med föräldrar och med kompisar. Varje säsong var på något mystiskt sätt förknippat med någon eller några särskilda händelser. Egentligen var livet på den tiden mycket händelserikt. Hade vi överhuvudtaget några tråkiga, händelselösa stunder när vi inte visste vad vi skulle göra? Om vi inte var ute med hela familjen så lekte vi med ungarna på gården, med bästa kompisen eller hälsade på släktingar.

Ja, visst var det så. Men inte riktigt sant ändå. För vid närmare eftertanke så gjorde man det man minns så påtagligt och med så stor värme inte så ofta. Inte så ofta som man tror. I mitt fall så var vi väl ute på isen och pimplade någon eller kanske några gånger. Möjligen åkte vi skidor varje vinter, men inte så väldigt ofta. Och varje gång vi skulle upp för den hemska backen till Fågelbergsstugan, så fick jag ångest. Jag hade alltid bakhala skidor och jag hatade att anstränga mig fysiskt. Detta trots att pappa så noggrant hade vallat med stearinljus. Visst hälsade vi också på folk. Ibland. Och dom hälsade på oss. Ibland. Och nog fanns det stunder när man inte visste vad man skulle hitta på. Men det som är så fantastiskt är, att när man tänker på och summerar sin barndom så upplever man det gärna som att vi "alltid gjorde det och det på sommaren och på vintern och på hösten och på våren".

Är inte detta underbart? För då slipper vi ju ha det dåliga samvetet över det vi försummat med våra egna barn. Eftersom dom bör ju uppleva det på samma sätt. Något har vi ju gjort med dom, och även om det är det lilla vi har gjort, så blir det ju härliga minnen för deras del. Som dom i sin tur kan berätta för sina barn. Och det kan ju vara en tröst i en stressad värld, där många känner att dom inte räcker till.

HAV HOPP alla föräldrar! När ni åker till badhuset tillsammans, så kommer barnen att minnas det länge. När ni klättrar upp för tornet och tittar på utsikten över stan från Norra stadsberget, så minns barnen det en lång tid framöver, antagligen som ett stort äventyr. Och när ni köper glass på torget och gråsparvarna pickar upp smulorna från strutarna, så minns dom också det. Även den långa, jobbiga bilresan, när Kalle och Lisa turas om att skrika och vara kissnödig och sugen på det man absolut inte har med sig, kommer att te sig som rena drömsemestern när dom blir stora.

De avlägsna minnena har nämligen en förmåga att breda ut sig, förgylla sig och med det göra vårt liv och vår vardag lite angenämare. Och kanske är det också en del av förklaringen till att man så ofta hör den slitna frasen: "Det var bättre förr..."

Kom och köp konserverad gröt!

"Hej och hå! Vi skall ut och gå! Vart skall vi gå? Till köpcentret måste du förstå! Jaså?"

Har vi passerat den tid när man som familj gjorde en picknick-korg med ost- och skinksmörgåsar, varm choklad och kaffe? Kanske tog med några fiskespön? Eller en badboll eller fotboll att leka eller spela med? Den rutiga filten, den glada glädjen och det skrattiga skrattet?

Har vi glömt att ekorrarna fortfarande skuttar omkring i träden? Att småfåglarna älskar att picka på de smulor vi slänger eller tappar när vi äter våra bullar? Att suset i talltopparna kan låta som smäktande toner mot vårt öra? Att man fortfarande kan se molnens olika formationer likna gubbar, elefanter, får? När man ligger på marken och betraktar dem? Att barnens hud doftar underbart när den är smekt av solen?

Kommer vi ihåg hur vi liksom kände ett slags lättnad och frid när vi kom ut i naturen? Hur barnen kastade sig iväg på stigen i granskogen, där solen smygtittade på oss mellan grenarna? Hur tystnaden liksom kom och mötte oss och hälsade oss välkommen? Ungarnas skratt ekade mellan stubbarna, ett och annat gnäll på grund av ett myggbett, det hörde till. Allas glädje över att se hur de flitiga, duktiga myrorna hade kunnat bygga så höga stack-hus? Vi tog oss tid och stod länge och beundrade och fascinerades. Tiden gick. Det gjorde ingenting. Vi mådde ju så bra.

Nu står vi och beundrar TV-apparater i nya, platta modeller. Platta datorer, små mobiltelefoner som knappt syns i handen. Med inbyggda kameror, datorer och mycket mer. Vi fascineras av alla häftiga prylar, TV-spel, billiga CD-skivor, DVD-filmer. "Kom och köp! Köp en till! April, april!"

Jag sätter på kaffet. Sätter mig vid köksbordet. Läser tidningen. Suckar lite. Och läser reklambladen från alla åtta affärer. Suckar lite till. Och inser det jag en längre tid befarat. Att shoppingen har blivit 2 000-talets nya fritidsintresse!! Och jag känner hur jag längtar efter att få sitta som tjuren Ferdinand, under en korkek och lukta på blommorna! Och ligga på gräset och titta på alla elefanter, får och clowner medan jag kisar mot solen. Och när jag gör det, tänker jag ligga där i hundra år!

Det gör ont när knoppar vissnar...

När våren är kommen plus två till tre veckor till, så börjar mina tankar vandra i blommornas tecken. Petuniornas, violernas, krassens och lavendelns tecken. "I år", tänker jag, "skall jag göra nåt annorlunda!" Jag har nämligen sett ett av alla underbara trädgårdsprogram, där alla vackra, svala kvinnor med gröna fingrar medverkar, hur man kan sätta olika sorters lökar i tre lager i en och samma korg! När det översta lagret av t ex krokus har blommat färdigt, tar nästa lager av t ex snödroppar vid och när det har blommat klart, så tar det sista vid. Med blomning av en annan sorts blommor. "Är det sant?" tänker jag högt. Så vackert det var! Och fiffigt! Man skulle bädda med och tillverka hela denna skapelse av grön mossa.

Vi bor ju fantastiskt bra. Så jag tar ett av mina barnbarn och vi knatar upp till el-ljusspåret som går alldeles ovanför vårt hus. Nu skulle vi ta en härlig skogspromenad och upptäcka spännande saker på marken, kanske till och med upptäcka en hare eller ekorre! Jag tar med mig en ICA-kasse . Att stoppa mossan i. Vi hittar mycket och fin, grön mossa, som vi försiktigt skrapar bort från stenar. Och så lägger vi den andäktigt i plastkassen. Jag känner mig yster och glad. Vad fint det skulle te sig med alla de där blomsorterna i min avlånga, zink-kruka! Jag ser den för min inre syn. Första gången jag skulle sätta vårlökar! Vi går näranog i en timme i skogen och barnbarnet plockar lite roliga pinnar och kottar. "Dom kan man göra jätteroliga djur av", meddelar jag muntert. Fåglarna sjunger sina livfulla serenader, det doftar skog, solen plirar fram mellan träden och jag känner mig lycklig.

Väl hemma igen, så placerar vi ut våra små fynd på bron. Och känner oss nöjda. Jag fixar iordning saft och kex till min älskling och kaffe till mig själv. Efter en stund stoppar jag tillbaka mossan i plastkassen och ställer den efter väggen. Någon dag denna vecka skulle jag åka till Weibulls och köpa lökar. Det skulle jag verkligen göra.

Dagarna går fort alltså. Jag får inte riktigt tid med lökhandeln. "Jag hinner", "det är ingen brådska". Det var ju skönt. Det är så mycket annat som måste göras också. Så dagarna går. Jag sneglar på påsen med mossan. "Jag måste verkligen ta tag i det där" tänker jag och rusar vidare.

Juni månad är kall. När det gått tre veckor in i denna mytomspunna månad, styr jag kosan till blomtälten ute i Birsta. De har ju alltid rea på blommor den här tiden. Jag plockar lite av den vanliga sorten; petunior, tobaksblommor, lobelior, margueriter och några fler. Upprymd skyndar jag mig hem, plockar de bruna papperskassarna ur bilens bagage plus en stor påse planteringsjord. Jag har ställt ut mina stora, fina keramikkrukor och fyller dem frenetiskt med jord. Och sätter i blommorna." Ååååå! Det ser lika fint ut som på TV-programmen! Och finare blir dom när värmen kommer på riktigt och dom börjar breda ut sig så där vackert över krukkanterna!" Jag planterar några perennor i stenpartirabatten och utökar alltså denna med ett antal gedigna, gammaldags blomster. "Stenarna i den här gamla muren måste vi fixa snart, den är ju så fin egentligen".

Jag tar en paus och plockar ihop de små, svarta plastkrukorna som jag slitit blommorna ur. Jag samlar dom i en av papperskassarna och ställer dom vid väggen. Då ser jag den! Plastkassen! Med all den gröna, underbara mossan! Mitt dåliga samvete gör sig påmint och jag får ett anfall av värdelöshetskänsla. Jag kan liksom inte närma mig påsen. Förmår mig inte att konfrontera den. Så den får stå kvar. "Jag har ju i alla fall fina blommor nu. Det kan ingen ta ifrån mig".

På kvällarna plockar jag fram vattenslangen och vattnar mina små kärlekar. De växer och frodas. Ännu mer nu än förra sommaren. Dagarna blir mycket soliga. Och mycket heta. Så slangen åker fram varje kväll. Det är lite bökigt att snurra ihop slangen över armen och hänga upp den efter varje gång. Så ibland får den ligga kvar som en lamslagen orm över gårdsgruset.

Sommaren går. Blommorna är underbara. Nästan hela tiden. Mot slutet av juli ser de inte så lyckade ut egentligen. "Hur kan det komma sig? Jag som varit så noga med vattningen. Ja, i och för sig så har jag väl slarvat lite på slutet. Orkar liksom inte riktigt". Men jag känner mig ganska nöjd ändå.

September anländer. Ljuva september. Guldgula september. Och lägger ett lätt, skimrande lock av stilla ro över allt och alla. Det blir tyst. Naturen liksom vilar efter ett hektiskt växande. Jag törs nästan inte prata högt ute, är liksom rädd att störa vilan. Det är lätt att njuta nu. Innan hösten kommer . Och när den kommer, lägger jag mig gärna i vardagsrumssoffan. Och slår på TV:n. Äntligen, nu ska jag titta på "Gunnels gröna" och få lite nya, fräscha tips till nästa odlingssäsong.....

Ett litet hörn av Provence

Vi tog bussen till Stockholm. Jag och min man. En mycket grå, regnig, grinig fredagförmiddag. När vi klev in i bussen var det närapå fullsatt. Det luktade blött, instängt, andedräkt från nyss rökande munnar. Humöret var ungefär på samma nivå. Varken högre eller lägre.

Resan gick fint. En liten serveringsvärdinna gick med en liten korg, fylld med allehanda godsaker. Vi inhandlade macka och kaffe. Vi läste, småpratade och löste korsord och hade allmänt trevligt. Trots allt.

När vi anlände till Stockholm började pulsen öka. Inte sakta men säkert. Bara säkert och direkt. På en sekund. Folkmassorna, tempot, stämningen, de höga ljudnivåerna från tunnelbanorna, allt sköljde över mig på kortast möjliga tid. Vi ilade till T-banan och inväntade det lilla tunneltåget mot Norsborg. När vi hade hittat sittplatser kände jag plötsligt hur stel och tom jag blev. Massor av folk. Ingen smålog. Alla var trötta. Så klart. Många var på hemväg från sina jobb. Men när man befinner sig bland så mycket människor så blir de uttråkade ansiktsuttrycken så påtagliga. Så man tar efter.

När den datorstyrda rösten ropade "Skärholmen" så reste jag på mig. Inte min man. Jag gjorde ett nervöst tecken åt honom att resa sig. Men han vägrade. Var så säker på att vi inte var framme ännu. Jag ryckte och knyckte ännu mer nervöst och turligt nog så reste han på sig. Våra goda vänner som vi skulle bo hos hade lovat att möta oss. När vi kom ut på torget så fanns de inte där. Vi väntade. Gick ut i regnet och spanade. In igen. Gick ut i regnet. Där kommer dom. Jag höjde handen och vinkade. När dom kom närmare såg jag att det var ett helt annat par som inte jag kände. Jag kände mig mycket löjlig och fortsatte vinka, som om jag vinkat åt ett annat par bakom dom. Gick in igen. Väntade och ringde. Inget svar. Då måste dom vara på väg. Gick ut för jag vet inte vilken gång i ordningen och började oroa mig. Men det behövde jag inte göra, för nu kom dom verkligen. Jag blev så glad och kramade min väninna hårt och innerligt. Det var några år sedan sist. Vi fick åka bil med packningen fastän det inte var så långt. Angenämt.

När vi hade åkt upp med hissen och kommit till rätt våning, så öppnade våra vänner dörren till lägenheten. Jag tittade in och ....ja, vad ska man säga?! Om jag hade haft tankar åt ett håll som liknade förundran över konsten att bo i ett sådant förortsområde och tråkiga, gråa höghus, så försvann dom med det gråa vi lämnade bakom oss.
När vi kom in i hallen, så uppenbarade sig nämligen något som jag inte kan likna vid något annat än ett litet hörn av Provence. Vi möttes av sprakande färger, tegelvägg, vackra klinkersplattor, smidesmöbler, blommor, väggar fulla av oljemålningar, orkidéer i varje fönster, vackra lampor, mattor, bord,..... och väninnan med det generösa leendet, sprudlande pratet, de bruna mandelformade ögonen och de kryddoftande, färggranna maträtterna i grytorna på spisen. Detta är nämligen matmammornas moder! Efterrätternas drottning!

Det var några dagar av härlig gemenskap, trevliga, gemytliga samtal, goda måltider, glas fyllda av vin från Frankrike, Spanien och likör med mandelsmak. Det regnade hela tiden men det gjorde ingenting. Vi hade värme, glädje, färger och hjärtliga stunder.

När jag betraktade mig själv mot denna bakgrund, så såg jag mig som någon som bor i något som en viss herr Gardell så klockrent kallat för "Mellanmjölkens land". Fast vid närmare eftertanke, så kan jag sträcka mig till att säga: "I Långfilens land". För lite mer än mellanmjölk tycker jag nog att jag är. Lite mer karaktär, på något sätt. Och den innehåller lite mer, känns lite krämigare, liksom.

Jag som så länge längtat efter att få åka till Provence! Nu har jag åtminstone sett en liten bit.

Det tackar jag för!