"Mystic woman"

En dag som alla andra. Men ändå inte. Jag hör det dunsande som talar om att posten kommit. En av höjdpunkterna på dagen. Vita kuvert. Jag öppnar och sorterar. Det sista jag öppnar innehåller en bekräftelse på att pengar satts in på mitt konto. Jag blir glad först, men när jag ser namnet på den som satt in beloppet blir jag...brydd. Jag känner inte igen namnet. Jag känner inte igen adressen. Och jag kan inte förstå sammanhanget. Jag tänker och tänker. "Astrid Forsström i Danderyd". Det ringer ingen klocka. "Astrid Forsström".

När jag upprepat namnet ca femton gånger, så pirrar det till i hjärnkontoret. Jag kände en Astrid Forsström för 35 år sedan. Jag och min dåvarande man umgicks med Astrid och hennes man, Anders. Anders Forsström, en gammal skolkamrat till mitt "X". Jag såg henne framför mig. Kom precis ihåg hur hon såg ut: Mörk, page-klippt hår, vackert leende, mild och glad. "Men det kan omöjligt vara den Astrid, varför skulle hon sätta in pengar på mitt konto??"

Jag ringde nummerupplysningen och fick telefonnumret till denna Astrid i Danderyd. Ringde flera gånger om dagen i flera dagar. Inget svar. Men kände att jag måste få tag på henne. Hade inte samvete att ta emot pengar som antagligen inte var mina. Jag fortsatte ringa. Och ikväll svarade hon. Hon lät lite "kort" i tonen men jag kände igen rösten direkt. Det var "min" Astrid! Jag presenterade mig, förklarade ärendet lite formellt och när hon sagt att det måste blivit ngt fel på kontonumret, så var jag tvungen att säga det jag redan visste! Hon kände igen mig också och vi var lika chockade båda två! Detta var ju bara för otroligt för att vara sant!

Hur ofta händer det? Att ngn sätter in ett belopp på ett konto som är fel konto och kontoinnehavaren råkar vara en gammal väninna? Ja, jag har då aldrig råkat ut för ngt liknande förut. Kan det finnas ngn större tanke bakom detta? Frågan är nästan oundviklig. Astrid och jag pratade en bra stund. Berättade lite om våra respektive liv, våra barn, vad vi sysslar med osv. Det var fantastiskt! Vi har nu varandras adress och telefon så jag hoppas på en fortsatt kommunikation. Spännande! Vad lite man vet om det som väntar runt hörnet...

... och två par strumpor åt lille, lille bror...

Jag var 10 år. Min mamma hade klätt sig i en fin, beige manchesterklänning med små guldknappar framtill. Smalspårig manchester. Hon stod vid köksbänken och talade om att hon skulle åka till stan. Ensam. Jag frågade vad hon skulle göra där, men hon ville inte berätta. Det var jättekonstigt. Mamma brukade aldrig åka till stan ensam. Åtminstone inte utan att tala om vad hon skulle uträtta.Och hon brukade inte vara så "hemlig". Hon såg mycket allvarlig ut och sade att hon måste göra det här själv och att hon skulle berätta när hon kom hem. Jag blev rädd. Verkligen rädd. "Hon måste vara sjuk! Dödssjuk! Hon har säkert cancer och kommer snart att dö!" Skräcken grep tag i mig och jag mådde illa.

Aldrig har en dag varit så lång som den dagen. Vad jag gjorde för att fördriva tiden kommer jag inte ihåg. Men när mamma äntligen kom hem med bussen, framemot eftermiddagen, log hon med hela ansiktet. Ett härligt, förlösande leende. Jag förstod att det inte var cancer hon skulle berätta om. "Ni skall få en liten bror eller syster"! Sade hon. Jag trodde knappt mina öron! Hade väl aldrig ens kunnat tänka tanken. En baby! Det var det bästa som kunde hända! Vad gjorde det att jag var 10 och min syster 16? Det var de bästa nyheter vi kunde få.

Hur min syster kände vet jag inte riktigt. Vet i alla fall att när hon nio månader senare skjutsade vår lille-bror i vagnen, trodde en del att det var hennes barn. Det kanske inte var så roligt. Men jag tror inte att det var så tråkigt heller. Jag minns bara att vi älskade vår lille blåögde bror med de vita lockarna så mycket. Och älskar han, det gör vi fortfarande. Fast lockarna är inte kvar...