fredag 20 november 2009

Att ge eller inte ge; det är frågan!

Jag sitter framför TV:n. Och tittar på en spännande film. Snart är det paus, såklart. Nu är man förberedd, så jag hinner liksom alltid planera vad jag skall passa på att göra medan reklamen basunerar ut sina lockelser till vårt tomma vardagsrum. Gå på toa, sätta på kaffet, bre en macka... Men vänta! Jag kan ju inte gå nu. Ingvar Oldsberg vädjar ju till mig att jag skall skänka några hundralappar till hjärt- och lungfonden! Han som är så himla trevlig! Jag älskar Oldsberg. Perfekt som programledare till "På spåret". Och min mamma har nyligen haft en hjärtinfarkt. Få se... hur mycket kan jag ge... ?

Det börjar bli mycket galor nuförtiden. Men cancer-galan är ju faktiskt viktig. Och hur många är det inte som har fått bröstcancer? Jag känner flera stycken, och nästa gång kanske det är min tur. Visst skulle jag vilja att läkarna har tillräckligt med forskning i ryggen och tillräcklig utrustning för att kunna rädda mig om jag råkar "trilla dit "? Jag funderar hur mycket jag skulle kunna ge varje månad.

Min bror har en dotter som är 22 år. En jättefin tjej. Hon är fadder sedan flera år tillbaka. Det är bra. Jag har funderat på det också. Men jag har funnit en anledning, ett starkt skäl till att inte bli fadder. Det känns faktiskt skönt.

Det ringer människor från "de handikappades riksförbund". De brukar ringa en gång per år. Och jag brukar köpa brevmärken som man skall sätta på kuvert. Jag sätter dom aldrig på de kuvert jag skickar. De ligger i lådan. Men dom har i alla fall fått mina pengar...

Jag åker med tunnelbanan i Stockholm. Solen skiner och värmen lockar fram små droppar i pannan på mig. Jag rycker till när jag hör en man som vädjar: "Är det någon som har en slant så jag får äta frukost?" Jag tittar på honom. Och han på mig. Jag blir illamående. Nästan så jag får upp min frukost. Sedan vänder jag snabbt blicken ut genom fönstret igen. Han såg städad och snäll ut. Hjälp!! Det är något som är fel! Jag får samma otäcka känsla i maggropen som när jag ser Oldsbergs goa uppsyn i TV-rutan! Jag ger inget då. Och jag ger inget nu heller. Vad skall jag göra?

torsdag 19 november 2009

"Funeral for a friend..."

Vi lever i en sjuk värld.

En mor skall inte behöva begrava sitt barn. Det finns ingen sorg som övergår sorgen av att förlora sitt älskade barn. I en mors ögon är det hennes lille pojke eller hennes lilla flicka. Alltid. Om det är det omvända, att en son eller dotter begraver sin mor, är det lite humanare. Men inte ens då är det normalt. Vi är skapta för att leva. För alltid.

Vi lever i en sjuk värld.

Snart inträder en ny ordning.

Tack för det.

onsdag 18 november 2009

"Lyckliga gatan, du finns inte mer, ..."

Jag har funderat. Och funderat. På begreppet "utbränd". Eller snarare, orsaken till att man blir just utbränd. Eller orsakernal Jag är inte skeptisk. Tvärtom. Jag vet mycket väl att är man riktigt utbränd, då är man sjuk. Man kan vara riktigt illa däran. Och det kan gå många år innan man blir "som vanligt" eller frisk. Om man ens blir det. Riktigt.

Det sägs att man har gjort undersökningar som visar att Sverige är det enda land, där människor blir utbrända. Jag vet inte om det stämmer. Men OM det stämmer, så måste det ju rimligtvis vara något speciellt fenomen i just detta, vårt gamla Svedala, som icke finnes i något annat land. Och vad kan det vara? Det är detta jag har funderat på.

En faktor, måste absolut vara stress. Alltså ett inre jagande som hela tiden pockar på oss. Det gnager, det bankar på oss tills vi nästan känner oss kräk-färdiga. Denna inre stress, beror i sin tur på att vi lever efter: 1. Klockan 2. Plånboken. Eller det vi så innerligt gärna vill fylla plånboken med; pengar! Pengar och tid. Det är två kumpaner som jagar oss ända in i döden. Vi går över lik, för att fylla plånboken och göra alla andra nöjda utom oss själva. Och våra närmaste. Vi bara måste en massa saker. Vi måste hinna dit, vi måste hinna med det och vi måste hinna titta på det och vi måste hinna lyssna på dom och den... Vi måste så fruktansvärt mycket. Vad har vi fått det ifrån? Vem har sagt att vi måste en massa saker?

Dygnet har 24 timmar. Lika många timmar som det hade för 25, 35, 50 år sedan. Inte måste man så mycket då inte. Man överlevde i alla fall. Eller snarare: Då överlevde man. Nu dör människor i 50-årsåldern p g a hjärtinfarkt och stroke. Ja, jag vet att medelåldern har stigit. Men ändå. Faktum kvarstår. Man dör av andra orsaker, längre ner i åldrarna och då av orsaker som de gamla dog av förr. Och knappt det. Det är inte klokt.

Häromdagen slog mig en annan möjlig faktor. Vi, alltså svenskarna, är nog det enda folk som, generellt sett, har dåliga relationer med våra släktingar. I många länder tar man hand om varandra, bor hemma hos varandra, är lojala mot varandra, älskar varandra. Man är helt enkelt nära förbunden med sina familjer. Man gläds tillsammans, man gråter tillsammans, man sörjer tillsammans. Vad gör vi i Sverige? Vi lämnar in våra gamla föräldrar på "hem", där vi hälsar på pliktskyldigast ngn helg då och då. Vi är mycket intresserade av deras bankböcker och att de inte gör av med för mycket, så att det inte finns ngt kvar till oss efterlevande! Vi är besatta av pengar. Vi har mammon till Gud. Och jag tror att vi är inte hela människor, eftersom vi saknar den där härliga, kärleksfulla familjekänslan med våra släktingar. Fast vi är inte medvetna om det. Vi är inte medvetna om vilken vikt och betydelse det har att vara en stor, härlig släkt som värnar om varandra. Hur skall vi kunna vara medvetna om det när vi aldrig har fått uppleva det? I alla fall inte de senare generationerna. Själv vet jag knappt vad alla mina kusiner heter. Det har blivit det sociala arvet. Tragiskt!

Ja. Det är klart att det inte gäller alla. Naturligtvis. Men jag tror att det över lag stämmer. Vi har blivit urholkade människor som jagar efter vind och när ålderdomen kommer, om vi får uppleva den, så är vi bittra och känner oss svikna av livet. Det räcker inte med att vara den man är och vara nöjd. Förnöjsamhet är sällsynt. Tyvärr. En mycket värdefull egenskap. Man skall inte bara vara mamma, nej, en fräsch, snygg mamma som skall se lika ung ut när barnen är tonåringar som hon gjorde när hon fick sina barn. Dessutom karriärkvinna, bullbakande mamma, peppande mamma när ungarna dribblar bollen på planen, stöttande mamma och kärleksfull mot sin make. Och ungefär detsamma med pappan.

Är det konstigt att svenskar blir utbrända? Nej. Inte ett dugg. Man kan väl inte bli annat än utbränd, när man lever som i en tornado, som snurrar en runt, runt tills man kastas ut som en urvriden disktrasa.

Kanske en totalt värdelös analys. Kanske inte.

lördag 7 november 2009

"Så gick det till när mormor var ung..."

Popgala på Folkets park i Sundsvall, 1965. På scenen låg Svenne Hedlund. Han med puckel på ryggen. Söt som få. Förutom att han låg, hoppade han upp på högtalarna, där han rörde sig som ingen annan. Faktum var att han for omkring som en liten terrier på scenen. Samtidigt som han sjöng, så klart. Smidigt! Snyggt!

När han försiktigt väste:"... my baby drove up, in a brand-new...Cadillac..." vrålade vi fjortisar så mamma skulle ha trott att jag var helt sinnes-svag. Det var första gången jag skrek på en pop-gala. Och den sista. Det kändes fel men när jag såg alla andra göra det, ja... då kände jag mig cool och skrek jag också.

Hep Stars bodde, som många andra artister på 60-talet, på Liz Motell i Bredsand, där jag och mina kompisar bodde. Vi var givetvis där och hängde. Vi hade en plan. Vi visste vilka bilar de körde, två stycken Ford Admiraler, vinröda, och vi blev alldeles till oss när vi såg bilarna köra fram dit vi stod. Efter en stund skyndade vi oss runt hörnet, öppnade en dörr som inte var den egentliga entrédörren, och kände om den var öppen. Det var den! Vi, fyra fjortisar, smög snabbt in till korridoren där rummen låg. Vi visste vilket nummer dom hade och naturligtvis kände vi på dörren. Den var också öppen! Helt osannolikt! Vi smög in på rummet som var tomt. Jag satte mig på golvet och kände mig dum. Vad skulle jag säga och vad skulle jag göra när dom kom in? Tänk om dom skulle bli jättearga! Jag var inte lika frän som mina tre kamrater nämligen.

Vi fnissade och var jättenervösa när vi såg att dörrhandtaget trycktes ner. Hjälp! Dom kom in: Svenne, Christer, Lelle, Benny och Janne. Dom blev en aning förvånade när dom såg fyra skoljäntor som rodnande pladdrade och fnissade om vartannat. Jag har glömt vad som sades men jag anar att det inte var några direkt djupa samtal om livets mening. Jag har memorerat endast två saker: Jag fick blåsa håret på Svenne, eftersom det var nytvättat! Han frågade om jag ville! Och: Min bästa kompis, Lisa (som alla killar alltid blev kär i) kysstes med Benny Andersson innan vi lyckligt lullade hem på små rosa moln.

Vi levde länge på vårt vågade intrång. Något att berätta för barnbarnen. Men det där med Bennys och Lisas kyss, tror jag att jag utelämnar... Förutom att vi bara var barn, så kan man ju undra vilka barn som blir imponerade av att min kompis fick en kyss av Benny Andersson, en skäggig "gammal gubbe" som har spelat dragspel i "Allsång på Skansen"?!

tisdag 3 november 2009

"Words, don´t come easy..."

Nu för tiden dyker fler och fler situationer upp när man inser att man, inte bara nått den gyllene medelåldern, utan passerat den. Med råge! I alla fall när det gäller minnet. Ett slående exempel är på fredagkvällar. I TV 1 går ett musikaliskt frågeprogram, Doobidoo. Jag kan påstå att jag kan 75 % av frågorna. Men det är väl bra? Jag är ju med fortfarande. Men det kommer aldrig fram! Svaret! Jag vet så väl vilka artisterna var, vad låten heter, kan se dom för min inre syn. Men namnen är borta! Puts väck! Veck me blesta! Det är inte sant, vad är det för fel?! Fredag efter fredag, samma elände. Och det dom gör på slutet, och även i början förresten; ser en artist på en bild och skall komma på en låt som den artisten har gjort så att motparten, som står med ryggen mot artistbilden, skall komma på vem det är, det är det ingen idé att försöka vara med på ens. Tragiskt!

Ett annat tillfälle var när jag var på Drakborgen med ett av mina barn-barn. Det satt en ung pappa bredvid mig och vi tittade på barnen när dom lekte. Jag försökte starta någon form av konversation. "Vi har ju barnen här gemensamt i alla fall". Tänkte jag. "Vet du möjligen om man kan fylla på telefonen här ? " Frågade jag. "Eeeh, fylla på...du menar...internet?" "Nej, jag menar fylla på...(hjälp, vad heter det??).. "Du menar med...elektricitet? "Nej, .... FYLLA PÅ...!!!?" "Aha, du menar kontantkort?!" "Ja, naturligtvis, vet du om man kan köpa det här?" "Nej!" Den unga, alerta, ordstinna pappan vände snabbt bort huvudet och pysslade med något papper.

Vid det här tillfället undrade jag ändå efteråt, om det inte var han som var lite... eller var det jag som var lite....? Där kom det igen! Jag hittar inte orden. Var tar dom vägen? Alla orden som jag har lärt mig och som jag brukade kunna svänga mig med? Jag kom inte ens på vad kontantkort heter. Vad är det som händer med mig? HJÄLP! Poolia, visa vad du går för nu och kom! Jag behöver omedelbar assistans! Ge mig tillbaka mitt minne! Och alla ord! Som jag har förlorat någonstans på vägen...