Så var det det där med dofter. Det finns ingenting som kan förflytta en så snabbt och så intensivt som en doft. En doft av något svunnet. En gammal kärlek, en gammal tygaffär, ett hem fyllt av värme, en morfar, en farmor, en skogsutflykt. En gammal doft i en ny tid.
När jag öppnar en förpackning med Palmolivetvål, så händer just detta. Jag förflyttas. Till en speciell plats, men inte bara det, utan till en hel ritual kring denna plats. På 50-talet tillbringade vi, min familj och jag, tre veckor varje sommar ute i Bergafjärden. I tält. Den första semesterdagen var alltid lika spännande.
Vi hade packat allt och burit ut packningen på gården. Pappa ringde och beställde en droska.
Droska var dåtidens taxibil; en stor, svart volvo-sugga som kördes av en chaufför som bar svart mössa med något slags plastskärm. Vi satt på de ihoprullade, militärgröna sovsäckarna och väntade otåligt och upphetsat. När vi hörde det dova motorljudet och gummidäck mot gårdsgruset, så ropade vi till mamma och pappa att "nu har droskan kommit"! De gjorde en sista kontroll av spisplattor, lampor och sen kom sista resväskan ut. Allt packades in i det rymliga bagaget och vi intog våra platser i baksätet. Pappa satt förstås framme bredvid chauffören och språkade.
Väl framme vid Bergafjärdens camping, åkte all packning ut . Sedan följde samma rutin som alltid: Pappa gick i täten och vi efter som små ankungar. Nu skulle vi hitta en lämplig plats att slå upp tältet på. Efter mycket letande, så hittade vi den ultimata platsen. Alltid den bästa platsen. Sedan gick allt i rasande fart. Tyckte i alla fall jag och min syster, som sprang runt och spanade in lekplatserna, tältgrannarna och om det fanns några barn i våra åldrar. Tältet vägde några kilon, och likaså sovsäckarna. Så det tog sin ansenliga tid att komma till den plats som skulle belägras.
När vi kom tillbaka till tältplatsen, hade det mesta "fixats" iordning. Det pyttelilla, runda spritköket var tänt och doftade underbart. Maten smakade alltid extra härligt, tillagad på det primitiva sättet. Även när det var potatismos och korv. Vi åt av hjärtans lust; på ljusgula plasttallrikar med tillhörande muggar. Sedan fick vi i uppgift att plocka mycket granris som vi hjälptes åt med att lägga under våra sovsäckar så att vi skulle ligga mjukt. När kvällen gjorde entré fick vi extra filtar på sovsäckarna. För säkerhets skull. Och vi kunde spända och fnissande lyssna till nya ljud och avlägsna röster och skratt. En och annan överförfriskad persons skrålande kunde också nå våra öron.
På morgonen väcktes vi oftast av att solen gassade genom tältduken. Vi visste inte hur fort vi skulle komma ur de krångliga säckarna, som vanligtvis hade snott sig något varv runt lilla kroppen, och ut ur det kvalmiga tältet. Med var sin handduk på armen tågade vi så ner till stranden. Det långgrunda, solglittrande havet sträckte ut sig så långt ögat nådde. Då kom mamma med Tvålen! Den ljusgröna, magiska Palmolivetvålen! Vi tvättade oss från topp till tå och blev de renaste små flickor som sprang på en strand. Denna procedur följde varje morgon i tre veckors tid.
Det har gått många år. Denna lilla gröna, oansenliga tvål är nu min tidsmaskin. Jag kan använda den när jag vill. När det blir alltför stressigt, alltför hetsigt och alldeles för mycket av nutidsmänniskans trivialiteter, så drar jag upp den ur handväskan, insuper doften och låter mig fyllas av ljuva minnen; spritkök, hav, blålera, och en hel massa granris.
måndag 22 oktober 2007
måndag 15 oktober 2007
En av många modeflugor
Jag måste berätta om prasselkapporna. Dessa fräcka, helsköna modekappor som kunde köpas i två fäger: marinblått eller mörkbrunt. Varför endast dessa två vansinniga färger? Det frågade man sig inte. Man bara måste ha en sån.
De var gjorda i en slags nylon som gränsade till plast. De var vattentäta också. Tror jag. Modellen var som en trenchcoat med skärp av samma kvalitet som själva kappan. Det knöts lämpligtvis baktill. Prasselkappan skulle inte knäppas. Den skulle liksom fladdra när man gick och händerna vilade säkert i sidofickorna. Om man ägde en prasselkappa så var man med. Kände sig helt rätt. Och den minsta lilla rörelse framkallade ett ljud, som av nyfallna höstlöv kring fötterna. Den vägde ingenting, kunde vikas ihop till en liten fyrkant eller rullas ihop och var då givetvis det ultimata plagget, var man än ställde kosan.
Till detta häftiga modeplagg bar man lämpligast "elastabyxor". Nämnda byxor var, som framgår av benämningen, elastiska och helst så snäva som möjligt. De hade också ett käckt band under foten. De fanns att köpa eller skicka efter i till exempel Rowells katalog i alla tänkbara färger. Själv fick jag ett par ljust turkosblå och bar dessa tillsammans med en mörkbrun prasselkappa. Gissa om man ägde! Till detta ett par vita tennisskor i tyg. De såg ut som de gör idag. En klassisk modell. De snyggaste elastabyxorna var av en alldeles speciell kvalitet, som var blank och gräsligt läckra. Jag nöjde mig med det icke-blanka materialet. Det funkade.
Frisyren till denna "outfit" var då en upptouperad, hårdsprayad variant. En del tjejer "pulade" in en fralla, alltså ett franskbröd, i håret, gömde den och touperade och sprayade så det skulle bli så högt som det nånsin var möjligt. Man kunde läsa i tidningen nån gång, att en del hade haft frallan kvar i håret så lång tid, att det hade blivit maskar i den. Detta kan dock ha varit en sån där påhittad historia. Men där gick gränsen för min del, jag var ganska rädd för att sticka ut för mycket.
Detta var tidigt 60-tal, så det hörde inte till det vardagliga att färga håret. Det förekom ju naturligtvis, men mera sällan. Min sex år äldre syster blekte sitt hår i vätesuproxid och två av "innetjejerna" där jag växte upp färgade vid ett tillfälle sitt hår ljust, ljust rosa. Det var verkligen något att beundra. Själv var jag hopplöst cendré.
Jag kommer inte ihåg hur länge dessa plast-trenchcoats var populära, jag gissar att de gick ur tiden ganska snabbt. Men var man en lite osäker, inte alltför kaxig böna på den tiden, så blev man nån när man ägde en prasselkappa.
De var gjorda i en slags nylon som gränsade till plast. De var vattentäta också. Tror jag. Modellen var som en trenchcoat med skärp av samma kvalitet som själva kappan. Det knöts lämpligtvis baktill. Prasselkappan skulle inte knäppas. Den skulle liksom fladdra när man gick och händerna vilade säkert i sidofickorna. Om man ägde en prasselkappa så var man med. Kände sig helt rätt. Och den minsta lilla rörelse framkallade ett ljud, som av nyfallna höstlöv kring fötterna. Den vägde ingenting, kunde vikas ihop till en liten fyrkant eller rullas ihop och var då givetvis det ultimata plagget, var man än ställde kosan.
Till detta häftiga modeplagg bar man lämpligast "elastabyxor". Nämnda byxor var, som framgår av benämningen, elastiska och helst så snäva som möjligt. De hade också ett käckt band under foten. De fanns att köpa eller skicka efter i till exempel Rowells katalog i alla tänkbara färger. Själv fick jag ett par ljust turkosblå och bar dessa tillsammans med en mörkbrun prasselkappa. Gissa om man ägde! Till detta ett par vita tennisskor i tyg. De såg ut som de gör idag. En klassisk modell. De snyggaste elastabyxorna var av en alldeles speciell kvalitet, som var blank och gräsligt läckra. Jag nöjde mig med det icke-blanka materialet. Det funkade.
Frisyren till denna "outfit" var då en upptouperad, hårdsprayad variant. En del tjejer "pulade" in en fralla, alltså ett franskbröd, i håret, gömde den och touperade och sprayade så det skulle bli så högt som det nånsin var möjligt. Man kunde läsa i tidningen nån gång, att en del hade haft frallan kvar i håret så lång tid, att det hade blivit maskar i den. Detta kan dock ha varit en sån där påhittad historia. Men där gick gränsen för min del, jag var ganska rädd för att sticka ut för mycket.
Detta var tidigt 60-tal, så det hörde inte till det vardagliga att färga håret. Det förekom ju naturligtvis, men mera sällan. Min sex år äldre syster blekte sitt hår i vätesuproxid och två av "innetjejerna" där jag växte upp färgade vid ett tillfälle sitt hår ljust, ljust rosa. Det var verkligen något att beundra. Själv var jag hopplöst cendré.
Jag kommer inte ihåg hur länge dessa plast-trenchcoats var populära, jag gissar att de gick ur tiden ganska snabbt. Men var man en lite osäker, inte alltför kaxig böna på den tiden, så blev man nån när man ägde en prasselkappa.
söndag 14 oktober 2007
Ett litet bröllopsminne
Det vankades bröllop. Ett bröllop som skulle stå mellan min fars lillebror och hans tilltänkta, hans fästmö. Det var min första vigsel. Alltså som jag fick bevittna. Jag var 11 år och lika förväntansfull som om jag hade blivit bjuden till slottet. Min mor hade sytt färdigt min klänning natten före. I röd sammet. En mild, mjuk, röd sammet. Med rund båthals, utan ärm och...det bästa av allt...ett ganska brett skärp i midjan med till och med spännet klätt i sammet! Det var inte att undra på att mor satt uppe länge innan allt var perfekt! Men oj så fin jag blev! Jag kunde absolut jämföras med prinsessorna på slottet. Nästan i alla fall.
När vi intagit våra platser på den hårda, kalla kyrkbänken, lade sig tystnaden som locket på en gräddig semla. Kyrkorgeln dånade, bröllopsmarschen spelades och alla reste sig, enligt traditionen. Brudbaret tågade högtidligt in i gången, lyckligt leende. Bruden var vacker med, som brukligt var, vit knäkort klänning, kort brudslöja och guldkrona. Hennes ögon strålade. Jag fascinerades av hennes klara, glada blick och hennes röda, generösa mun. Tänderna var bländande vita.
När vi intagit våra platser på den hårda, kalla kyrkbänken, lade sig tystnaden som locket på en gräddig semla. Kyrkorgeln dånade, bröllopsmarschen spelades och alla reste sig, enligt traditionen. Brudbaret tågade högtidligt in i gången, lyckligt leende. Bruden var vacker med, som brukligt var, vit knäkort klänning, kort brudslöja och guldkrona. Hennes ögon strålade. Jag fascinerades av hennes klara, glada blick och hennes röda, generösa mun. Tänderna var bländande vita.
När de stod framför prästen, utbrast min farmor, som helt saknade stil och finess, högt och tydligt: "Vad tjock hon är". Farmors kommentar var som en kniv som skar i vacker, spröd tyll.
Jag hoppades att bruden inte hörde.
Jag såg dem för bara några veckor sedan. De kom gående emot mig på en liten tvärgata mitt i Centrum. Jag kände inte igen dem direkt.Jag tänkte: "Vilket gulligt par. Tänk att se så kära ut, och hålla varandra i handen vid den åldern". När jag såg vilka de var, så stannade vi och jag utbrast: "Nej men var det ni som såg så söta ut!?" De skrattade och såg lika lyckliga ut som i kyrkan för 45 år sedan.
torsdag 11 oktober 2007
Ett nyckelbarns minnen
Jag var ett nyckelbarn. Jag hade en kedja runt halsen med en nyckel till lägenheten. Anledningen var naturligtvis att våra föräldrar arbetade. Jag var så van att det skulle vara så, det var inget konstigt med det. Men ändå lite sorgligt.
Min mamma hade velat vara hemma när jag kom från skolan. Men hon var tvungen att arbeta för att det skulle gå ihop. Det var knappt, eftersom min pappa ofta var sjukskriven. En dag i veckan var mamma ledig från arbetet. De dagarna glömmer jag aldrig. Om jag var ute på gården och lekte, så ropade jag alltid på henne. Köksfönstret var ofta öppet en liten bit, så jag visste att hon hörde mig. När hon kom till fönstret visste jag aldrig vad jag ville säga, utan frågade: "Hur mycket är klockan?" Vad jag egentligen ville, var att känna tryggheten och glädjen av att ha min mamma nära mig. Det kändes så skönt i magen att jag kunde ropa på henne. Och att hon kom och frågade vad jag ville.
Hennes lediga dagar bestod ofta av att baka bröd, tvätta i tvättstugan och stryka kläder. Jag fick alltid vara med. När vi bakade, så hade jag mitt lilla förkläde med en bröstlapp i form av ett hjärta på mig. Jag kände mig så huslig och fin när jag fick min lilla degbit och bakade mina små, runda , ojämna bullar. Jag fick lägga dem på samma plåt som mammas fina vetelängder. Jag förstod aldrig hur hon gjorde dessa vackra flätor. Hon tog saxen och klippte och slängde med degen på ett knepigt vis och det gick så fort så jag hann inte med. "Det där lär du dig när du blir större" sa min mamma. Så jag nöjde mig med mina små bullar.
I tvättstugan var det något alldeles speciellt. Särskilt när det var dags för vittvätt. Där nere fanns en stor panna med en liten lucka på. I luckan eldade man med ved för att värma upp vattnet inuti, där lakanen lades. Mamma tog sedan en ganska lång träpinne och vevade runt där inne. Det luktade underbart av "Jör", det vackra turkosblå tvättpulvret. Vi öppnade det lilla källarfönstret, eftersom det blev mycket ånga av det heta vattnet.
När lakanen hade kokat tillräckligt länge, lades de i det grå cementkaret och sköljdes i iskallt vatten. Där fick även jag vara med och veva med träpinnen. Det skulle alltid sköljas tre gånger, sedan var det rent och klart. Allt lades i en tvättkorg som vi bar uppför trappan och ut på gården. Där hade tvättlinorna spänts upp och vi hängde upp lakanen med klädnypor av trä. Jag plockade upp lakan från korgen och gav till mamma. Det var så härligt att se dem hänga och fladdra i vinden.
Kanske var det just för att jag var ett nyckelbarn som jag uppskattade dessa dagar så mycket. Och kanske är det just därför som de blivit så ljuva minnen.
Min mamma hade velat vara hemma när jag kom från skolan. Men hon var tvungen att arbeta för att det skulle gå ihop. Det var knappt, eftersom min pappa ofta var sjukskriven. En dag i veckan var mamma ledig från arbetet. De dagarna glömmer jag aldrig. Om jag var ute på gården och lekte, så ropade jag alltid på henne. Köksfönstret var ofta öppet en liten bit, så jag visste att hon hörde mig. När hon kom till fönstret visste jag aldrig vad jag ville säga, utan frågade: "Hur mycket är klockan?" Vad jag egentligen ville, var att känna tryggheten och glädjen av att ha min mamma nära mig. Det kändes så skönt i magen att jag kunde ropa på henne. Och att hon kom och frågade vad jag ville.
Hennes lediga dagar bestod ofta av att baka bröd, tvätta i tvättstugan och stryka kläder. Jag fick alltid vara med. När vi bakade, så hade jag mitt lilla förkläde med en bröstlapp i form av ett hjärta på mig. Jag kände mig så huslig och fin när jag fick min lilla degbit och bakade mina små, runda , ojämna bullar. Jag fick lägga dem på samma plåt som mammas fina vetelängder. Jag förstod aldrig hur hon gjorde dessa vackra flätor. Hon tog saxen och klippte och slängde med degen på ett knepigt vis och det gick så fort så jag hann inte med. "Det där lär du dig när du blir större" sa min mamma. Så jag nöjde mig med mina små bullar.
I tvättstugan var det något alldeles speciellt. Särskilt när det var dags för vittvätt. Där nere fanns en stor panna med en liten lucka på. I luckan eldade man med ved för att värma upp vattnet inuti, där lakanen lades. Mamma tog sedan en ganska lång träpinne och vevade runt där inne. Det luktade underbart av "Jör", det vackra turkosblå tvättpulvret. Vi öppnade det lilla källarfönstret, eftersom det blev mycket ånga av det heta vattnet.
När lakanen hade kokat tillräckligt länge, lades de i det grå cementkaret och sköljdes i iskallt vatten. Där fick även jag vara med och veva med träpinnen. Det skulle alltid sköljas tre gånger, sedan var det rent och klart. Allt lades i en tvättkorg som vi bar uppför trappan och ut på gården. Där hade tvättlinorna spänts upp och vi hängde upp lakanen med klädnypor av trä. Jag plockade upp lakan från korgen och gav till mamma. Det var så härligt att se dem hänga och fladdra i vinden.
Kanske var det just för att jag var ett nyckelbarn som jag uppskattade dessa dagar så mycket. Och kanske är det just därför som de blivit så ljuva minnen.
tisdag 9 oktober 2007
Dubbelgångaren
Ni känner säkert igen den här tanken: Om jag skulle se mig själv med andras ögon, vad skulle jag se då? Eller vem skulle jag se då? Ja, det beror ju i första hand på vem det är som ser på mig. Men generellt sett, eller hypotetiskt? Det är ganska intressant, eftersom man själv har lärt känna sig inifrån, så att säga. Och utifrån också naturligtvis, då man ju hela tiden lär sig saker om sig själv genom de människor man omger och har omgett sig med under hela sitt liv. Men det är ändå svårt att få en riktig självbild, en tydlig karaktärsbild, eller hur?
Det är också sällsynt att man ser någon och känner igen sig själv i den personen, så där direkt. Man, eller i alla fall jag, har ofta mycket starka associationer när jag ser andra, alltså att jag tycker ofta att "den och den" är mycket eller lite lik "den och den". Men inte när det gäller mig själv. Därför tycker jag att det är så roligt, att jag nu har hittat min dubbelgångare. Till både utseende och personlighet. Det har visserligen hänt ett par gånger under åren att jag sett kvinnor som jag reagerat på att dom är väldigt lika mig. Nästan läskigt. Men ingen som den här dubbelgångaren. Första gången jag mötte henne, så stannade jag, helt paralyserad, på flera meters avstånd och brast ut i ett högljutt skratt. Mitt sällskap tittade lite konfunderad på mig och hann inte ställa frågan, förrän jag pekade mot min dubbelgångare. "Men har du sett, det är ju jag!" Mitt sällskap såg i den riktning jag hade pekat och brast ut i ett gapflabb. "Ja minsann, det är det verkligen!".
Vi fortsatte stadspromenaden och närmade oss nämnda "look alike". Ju närmare vi kom, desto intressantare blev det, eftersom vi kunde konstatera att hela denna uppenbarelses utstrålning och intagna pose, var jag. Komiskt men underbart. Äntligen en helskön figur att kunna identifiera sig med. Och som föga bryr sig, om så alla människor från hela världen glor på henne där hon ligger. Vem hon är? En av de många drakarna nere i Sundsvalls city! Hon som ligger på mage strax utanför Indiska magasinet, den där rosa med en handduk över stjärten . Och hon påminner mig om det som en kär väninna sa till mig en gång: "Ja du, Agneta, när det blir för jobbigt och besvärligt, då får vi gå ner på torget och sätta oss på en bänk och mata duvorna och vicka på tårna". Den här lilla varelsen vickar visserligen inte på tårna, eller matar duvorna, men hon läser en god bok och sparkar med bena! Och inte är hon så liten heller, utan skär, fet och lycklig!
Det är också sällsynt att man ser någon och känner igen sig själv i den personen, så där direkt. Man, eller i alla fall jag, har ofta mycket starka associationer när jag ser andra, alltså att jag tycker ofta att "den och den" är mycket eller lite lik "den och den". Men inte när det gäller mig själv. Därför tycker jag att det är så roligt, att jag nu har hittat min dubbelgångare. Till både utseende och personlighet. Det har visserligen hänt ett par gånger under åren att jag sett kvinnor som jag reagerat på att dom är väldigt lika mig. Nästan läskigt. Men ingen som den här dubbelgångaren. Första gången jag mötte henne, så stannade jag, helt paralyserad, på flera meters avstånd och brast ut i ett högljutt skratt. Mitt sällskap tittade lite konfunderad på mig och hann inte ställa frågan, förrän jag pekade mot min dubbelgångare. "Men har du sett, det är ju jag!" Mitt sällskap såg i den riktning jag hade pekat och brast ut i ett gapflabb. "Ja minsann, det är det verkligen!".
Vi fortsatte stadspromenaden och närmade oss nämnda "look alike". Ju närmare vi kom, desto intressantare blev det, eftersom vi kunde konstatera att hela denna uppenbarelses utstrålning och intagna pose, var jag. Komiskt men underbart. Äntligen en helskön figur att kunna identifiera sig med. Och som föga bryr sig, om så alla människor från hela världen glor på henne där hon ligger. Vem hon är? En av de många drakarna nere i Sundsvalls city! Hon som ligger på mage strax utanför Indiska magasinet, den där rosa med en handduk över stjärten . Och hon påminner mig om det som en kär väninna sa till mig en gång: "Ja du, Agneta, när det blir för jobbigt och besvärligt, då får vi gå ner på torget och sätta oss på en bänk och mata duvorna och vicka på tårna". Den här lilla varelsen vickar visserligen inte på tårna, eller matar duvorna, men hon läser en god bok och sparkar med bena! Och inte är hon så liten heller, utan skär, fet och lycklig!
måndag 8 oktober 2007
De där monstren
Alla barn är någon gång rädda för monstren. De där som huserar under sängen eller i garderoben. Eller i källaren om man har någon. Vi lär barnen att de inte finns. Monstren. För det gör de ju inte heller. De har aldrig funnits. Förrän nu. Var? I Birsta så klart! Och inte bara där. Lite överallt ser man dom sticka upp sina fula trynen. Vare sig vi vill eller inte. De öppnar sina gigantiska käftar, som för att sluka oss med hull och hår, och dom lyckas. Desssa varuhusjättar, mataffärsdrakar och änd- och huvudlösa gallerior. Som man med nöd och näppe kommer ut ifrån. Eller hittar det man ska uti.
Det är lätt att få panik i de långa, breda gångarna. "Ursäkta, var har ni hygienartiklar?" "Ursäkta, var har ni knoppar till perculator?" "Ursäkta, ursäkta". Jag spanar frenetiskt efter de där skyltarna med produkternas namn så ögona blöder, men jag kammar noll. "Måste vara hemma om tjugo minuter. Hur ska det gå till?" Det svider till i magtrakten. Kassorna är öppna till en tredjedel och köerna långa som följetonger. Jag hinner med att läsa om två skilsmässor, tre misshandlar och en kidnappning på skvallertidningsrubrikerna , medan fem olika sorters halstabletter och tuggummin slinker ner av bara farten. Jag kommer på mig själv med att granska framförvarande dams kundvagns innehåll och försöker lista ut vad hon tänkt ut för middag till familjen idag. Pulsen sjunker för en kort sekund, medan jag krasst konstaterar att kvarterets pizzeria får stå för vår middag denna dag.
Nästa morgon upptäcker jag att jag ändå glömde ett par saker i min veckohandling. Jag får åka lite snabbt upp till "lill-Ica". Plötsligt inser jag att jag längtar dit. Jag travar glatt och frejdigt fram till charkuteridisken och beställer mina två hekto gallerrökta skinka. Oh, så trevligt! Personalen småpratar med varandra och skojar och fnissar. Jag får min skinka i en brun papperspåse med prislapp. Jag ler så nöjd och känner mig som en glad hemmafru i en Hemmets Journal-reklam för kopparputs, från femtiotalet. Jag lägger den bruna papperspåsen andäktigt i min korg och småplockar flera varor fast jag egentligen inga varor ska ha.
Damen i kassan skrattar hjärtligt som vanligt när hon pratar med sina kunder. Jag känner mig trevlig och yster. En tanke slår mig; "Hur länge blir den här lilla affären kvar?" Hur lång tid kan det ta innan monstren äter upp den? Och vi blir tvingade att för alltid vara deras offer?" Jag kör hemåt och väl ute på vägen, med höstsolen bländande genom vindrutan, lämnar jag dessa oroande tankar. Lämnar dem åt de som bestämmer.
Jag får väl vara nöjd med att jag ännu så länge kan bestämma var jag vill köpa min mjölk och mina kotletter. Men sakta smyger sig en gammal klyscha in i min hjärna: "Det var bättre förr".
Det är lätt att få panik i de långa, breda gångarna. "Ursäkta, var har ni hygienartiklar?" "Ursäkta, var har ni knoppar till perculator?" "Ursäkta, ursäkta". Jag spanar frenetiskt efter de där skyltarna med produkternas namn så ögona blöder, men jag kammar noll. "Måste vara hemma om tjugo minuter. Hur ska det gå till?" Det svider till i magtrakten. Kassorna är öppna till en tredjedel och köerna långa som följetonger. Jag hinner med att läsa om två skilsmässor, tre misshandlar och en kidnappning på skvallertidningsrubrikerna , medan fem olika sorters halstabletter och tuggummin slinker ner av bara farten. Jag kommer på mig själv med att granska framförvarande dams kundvagns innehåll och försöker lista ut vad hon tänkt ut för middag till familjen idag. Pulsen sjunker för en kort sekund, medan jag krasst konstaterar att kvarterets pizzeria får stå för vår middag denna dag.
Nästa morgon upptäcker jag att jag ändå glömde ett par saker i min veckohandling. Jag får åka lite snabbt upp till "lill-Ica". Plötsligt inser jag att jag längtar dit. Jag travar glatt och frejdigt fram till charkuteridisken och beställer mina två hekto gallerrökta skinka. Oh, så trevligt! Personalen småpratar med varandra och skojar och fnissar. Jag får min skinka i en brun papperspåse med prislapp. Jag ler så nöjd och känner mig som en glad hemmafru i en Hemmets Journal-reklam för kopparputs, från femtiotalet. Jag lägger den bruna papperspåsen andäktigt i min korg och småplockar flera varor fast jag egentligen inga varor ska ha.
Damen i kassan skrattar hjärtligt som vanligt när hon pratar med sina kunder. Jag känner mig trevlig och yster. En tanke slår mig; "Hur länge blir den här lilla affären kvar?" Hur lång tid kan det ta innan monstren äter upp den? Och vi blir tvingade att för alltid vara deras offer?" Jag kör hemåt och väl ute på vägen, med höstsolen bländande genom vindrutan, lämnar jag dessa oroande tankar. Lämnar dem åt de som bestämmer.
Jag får väl vara nöjd med att jag ännu så länge kan bestämma var jag vill köpa min mjölk och mina kotletter. Men sakta smyger sig en gammal klyscha in i min hjärna: "Det var bättre förr".
torsdag 4 oktober 2007
Gullregn
På Mose tid fick israeliterna mat i form av manna. Från himlen. Idag har vi fått gullregn från himlen. Inte det slags gullregn jag som liten flicka förälskade mig i när jag satt utanför min mormors och morfars hus och filosoferade på en bänk. Det där speciella, vackra trädet med stora, guldgula blomklasar som tungt hängde ner från sina blad. Och som också min mor och far har utanför sitt lilla sommarhus ute vid havet.
Nej, idag fick vi ett gullregn som egentligen inte kan beskrivas i ord. Jag har försökt. För mig själv. Men det går inte. Enda sättet är egentligen att antingen måla av det eller fotografera det. Jag vet inte att jag någonsin tidigare, något år, har upplevt något så... sagolikt. I ordets rätta bemärkelse. För det är egentligen bara i sagor eller möjligen i en och annan film man har kunnat se något liknande. Tecknad film.
Allt, precis allt; Våra vackra berg, det södra och det norra, hyreshusen, småhusen, bilarna, gatorna, gräsmattorna, fabrikerna, havet, människorna, badade i guld. Solens grandiosa sken fick trädens gul-oranga och röda färger att fullständigt explodera ut i luften. Och den klarblå himlen tycktes le åt detta fullkomliga arrangemang. Som en dirigent som förnöjd ser ut över sin ensemble när de harmoniskt spelat sitt komplicerade men sköna musikstycke. Detta måste vara skönhet på högsta nivå. Och här fick vi alla en chans att medverka.
Jag försattes genast till en liten sagobok från tidiga barnaår, som den lilla flickan som sitter i fönstret och ser ut på gatan utanför sitt hus. Hon ser förnöjd på alla aktiviteter där ute. Sopbilen kommer, brevbäraren delar ut brev, pappa kommer hem från arbetet med ett stort leende på läpparna. Allt andas frid i deras lilla värld. Mor stökar och lagar mat. "Och den gullgula solen lyser".
Det vackra blir så stort så det gör ont i bröstet och jag törs nästan inte andas. Det råder stillhet och en stund av vördnad.
Till och med de gula lyftkranarna nere vid hamnen är vackra. Stolta, kraftiga och arbetsdugliga sträcker de sina långa halsar upp mot skyn. Mot den höstblå himlen. De liknar nästan de majestätiska lönnarna och björkarna. Eller är det bara september som spelar mig ett spratt...?
Nej, idag fick vi ett gullregn som egentligen inte kan beskrivas i ord. Jag har försökt. För mig själv. Men det går inte. Enda sättet är egentligen att antingen måla av det eller fotografera det. Jag vet inte att jag någonsin tidigare, något år, har upplevt något så... sagolikt. I ordets rätta bemärkelse. För det är egentligen bara i sagor eller möjligen i en och annan film man har kunnat se något liknande. Tecknad film.
Allt, precis allt; Våra vackra berg, det södra och det norra, hyreshusen, småhusen, bilarna, gatorna, gräsmattorna, fabrikerna, havet, människorna, badade i guld. Solens grandiosa sken fick trädens gul-oranga och röda färger att fullständigt explodera ut i luften. Och den klarblå himlen tycktes le åt detta fullkomliga arrangemang. Som en dirigent som förnöjd ser ut över sin ensemble när de harmoniskt spelat sitt komplicerade men sköna musikstycke. Detta måste vara skönhet på högsta nivå. Och här fick vi alla en chans att medverka.
Jag försattes genast till en liten sagobok från tidiga barnaår, som den lilla flickan som sitter i fönstret och ser ut på gatan utanför sitt hus. Hon ser förnöjd på alla aktiviteter där ute. Sopbilen kommer, brevbäraren delar ut brev, pappa kommer hem från arbetet med ett stort leende på läpparna. Allt andas frid i deras lilla värld. Mor stökar och lagar mat. "Och den gullgula solen lyser".
Det vackra blir så stort så det gör ont i bröstet och jag törs nästan inte andas. Det råder stillhet och en stund av vördnad.
Till och med de gula lyftkranarna nere vid hamnen är vackra. Stolta, kraftiga och arbetsdugliga sträcker de sina långa halsar upp mot skyn. Mot den höstblå himlen. De liknar nästan de majestätiska lönnarna och björkarna. Eller är det bara september som spelar mig ett spratt...?
onsdag 3 oktober 2007
En morgon
En morgon är plötsligt allt annorlunda. Jag står framför den tandkrämsprickiga spegeln i badrummet och konstaterar att ingenting är eller kommer att vara som förut. Som ett nytt kapitel i en bok. Nej, en helt ny bok. Huset är sig likt, färgerna, möblerna, väggarna, golven, sprickorna i panelen, till och med gardinerna. Allt är sig likt. Men inte jag. Jag stirrar och kan inte förstå. En natt. Var kommer dom ifrån? Alla dessa rynkor? Försiktigt sätter jag fingrarna ovanför min mun och drar dom åt var sitt håll. Hårt. Men dom sitter kvar. Jag flyttar ner fingrarna till min hals och slätar ut den. Så där ja! Nu ser jag ju riktigt skaplig ut. Snygg! Så ska det ju vara. Jag släpper taget. Hjälp! Är detta sant? Vem har gjort det här? Jag känner hur svetten börjar sippra efter ryggen och i pannan. Hjärtat klappar fortare. Kan man inte fixa det här på något sätt? Jag vrider desperat på kranen med kallt vatten och låter det rinna ett bra tag. Tills det blir riktigt iskallt. Jag kupar mina händer och öser det kalla vattnet i ansiktet och på halsen. Jag tittar upp i spegeln igen. Jag tar handduken och torkar försiktigt. Ja, kanske lite bättre.
Jag springer ut från badrummet och kollar i hallspegeln. I hallen är det lite mörkare, inte så mycket dagsljus från det lilla fönstret. Fönstret i badrummet är ju ovanligt stort och ljuset blir ju lite overkligt. Så ljust är det ju inte när man möter folk i affären eller på gatan. I alla fall inte på eftermiddagarna. Eller på kvällarna.
En förfärlig tanke slår mig! Vad tänker maken varje morgon när han ser mig ligga och sova med dom där förskräckliga rynkorna innanför hårsvallet? Kan han känna att det var henne han blev kär i en gång? Han kanske blir skrämd men vill inte visa det?! Han går här på dagarna och mår dåligt över att jag inte längre är densamma!
Jag skyndar mig ut i köket och plockar ner lådan med fotografier. Det finns rätt så många fotografier av mig där. Speciellt ett när jag hade mitt långa hår kvar. Jag hittar det! Så där ser jag ju ut egentligen. Där var jag visserligen ca 30 , men det syns ju att det är jag. Jag tar fotot och öppnar skåpet med diverse saker. Här ska ju finnas flera fotoramar. Jag hittar en som är perfekt. Stoppar in mig i den lilla glasramen och går upp till sovrummet. Ställer det på det lilla nattbordet bredvid min mans säng.
Å, tänk att jag var så vacker ändå. Jag tyckte inte det, har aldrig tyckt att jag varit vacker. Men nu måste jag säga att jag var riktigt snygg. Jag känner mig lugnare och börjar bädda sängen. Jag öppnar balkongdörrarna och andas in den härliga vårluften. Solen tittar fram bakom talltopparna och fåglarna sjunger sin morgonsång, eller lunchsång kanske. Sängkläderna åker ut och det ska bli skönt att krypa ner i kväll när dom luktar sådär friskt och nyttigt.
Dagen skrider framåt medan Bruce Springsteen låter sin spruckna stämma fylla köket med "The river". Jag sjunger med i refrängerna. Och städar. Och diskar. Och lagar mat. Svettigt men trevligt. Jag känner mig duktig . Det känns fräscht och fint igen. Vad är lämpligare nu än en skön och välförtjänt dusch? Sagt och gjort. In i badrummet. Hääärligt! Jag har öppnat fönstret och tittar ut och fullkomligt njuter av den blå himlen och den där speciella vårdoften som jag känner så väl igen sen jag var liten. När jag torkat mig klart vänder jag mig om och ska borsta håret. Hjälp! Nu börjar hjärtat klappa så där obarmhärtigt igen. Och jag svettas fast jag är alldeles nyduschad. Nu är det säkert. Absolut fastslaget. Ingenting kommer att vara som förut. Jag vet vem jag är men ändå inte. Det stämmer inte riktigt. Och jag börjar känna mig liten och rädd. Och maktlös. Åldrandet har visat sitt fula tryne denna vackra, doftande vårdag.
Jag springer ut från badrummet och kollar i hallspegeln. I hallen är det lite mörkare, inte så mycket dagsljus från det lilla fönstret. Fönstret i badrummet är ju ovanligt stort och ljuset blir ju lite overkligt. Så ljust är det ju inte när man möter folk i affären eller på gatan. I alla fall inte på eftermiddagarna. Eller på kvällarna.
En förfärlig tanke slår mig! Vad tänker maken varje morgon när han ser mig ligga och sova med dom där förskräckliga rynkorna innanför hårsvallet? Kan han känna att det var henne han blev kär i en gång? Han kanske blir skrämd men vill inte visa det?! Han går här på dagarna och mår dåligt över att jag inte längre är densamma!
Jag skyndar mig ut i köket och plockar ner lådan med fotografier. Det finns rätt så många fotografier av mig där. Speciellt ett när jag hade mitt långa hår kvar. Jag hittar det! Så där ser jag ju ut egentligen. Där var jag visserligen ca 30 , men det syns ju att det är jag. Jag tar fotot och öppnar skåpet med diverse saker. Här ska ju finnas flera fotoramar. Jag hittar en som är perfekt. Stoppar in mig i den lilla glasramen och går upp till sovrummet. Ställer det på det lilla nattbordet bredvid min mans säng.
Å, tänk att jag var så vacker ändå. Jag tyckte inte det, har aldrig tyckt att jag varit vacker. Men nu måste jag säga att jag var riktigt snygg. Jag känner mig lugnare och börjar bädda sängen. Jag öppnar balkongdörrarna och andas in den härliga vårluften. Solen tittar fram bakom talltopparna och fåglarna sjunger sin morgonsång, eller lunchsång kanske. Sängkläderna åker ut och det ska bli skönt att krypa ner i kväll när dom luktar sådär friskt och nyttigt.
Dagen skrider framåt medan Bruce Springsteen låter sin spruckna stämma fylla köket med "The river". Jag sjunger med i refrängerna. Och städar. Och diskar. Och lagar mat. Svettigt men trevligt. Jag känner mig duktig . Det känns fräscht och fint igen. Vad är lämpligare nu än en skön och välförtjänt dusch? Sagt och gjort. In i badrummet. Hääärligt! Jag har öppnat fönstret och tittar ut och fullkomligt njuter av den blå himlen och den där speciella vårdoften som jag känner så väl igen sen jag var liten. När jag torkat mig klart vänder jag mig om och ska borsta håret. Hjälp! Nu börjar hjärtat klappa så där obarmhärtigt igen. Och jag svettas fast jag är alldeles nyduschad. Nu är det säkert. Absolut fastslaget. Ingenting kommer att vara som förut. Jag vet vem jag är men ändå inte. Det stämmer inte riktigt. Och jag börjar känna mig liten och rädd. Och maktlös. Åldrandet har visat sitt fula tryne denna vackra, doftande vårdag.
måndag 1 oktober 2007
Min röda klänning
Året är 1956. Mamma tar med min storasyster och mig till stan. Vi ska få nya klänningar. Hon vill alltid att vi ska vara propert och fint klädda. Men inte på ett sätt som är skrytsamt utan mer...värdigt. Hon vill att vi ska vara rena, prydliga och se ordentliga ut. Mamma får ibland sitta uppe halva nätterna för att sy både hängselkjolar och klänningar till mig och min syster. Eftersom vi är en arbetarfamilj och inte har så mycket pengar.
Men nu ska vi få köpa klänningar. Jag är mycket upprymd inför detta. Att få åka till stan med bussen är ett litet äventyr i sig. Vi går från busstationen till Storgatan och styr våra steg till "Burmans barnkläder". Mamma har tänkt att vi ska få ljusblå sidenklänningar. Hon tycker om blått och anser dessutom att jag passar så bra i den färgen.
Det går bra för min syster.Hennes klänning sitter precis som den ska och båda är nöjda. Det blir värre för mig. Det finns inte en likadan i min storlek. Och vi måste ha likadana säger mamma. Expediten tar fram en annan klänning, även den i siden , fast inte ljusblå. Utan en helt underbar, hallonröd färg! Jag är såld redan innan den kommer på. Mamma är tveksam. Den är ju inte ljusblå. Det svala sidenet glider över min lilla kropp och faller ner med ett lätt frasande ljud. Perfekt! Jag har aldrig sett något finare. Och det finaste av allt; längden! Den går strax nedanför knät! Jag älskar när klänningar når nedanför knät och inte ovanför. Jag strålar när jag ser på mig själv i den höga spegeln i Burmans provrum. Mamma strålar inte. Hon tycker att den är för lång för mig, eftersom jag inte är så gammal ännu. Det ser inte riktigt bra ut säger hon. Men jag bönar och ber. "Snälla mamma"! Hon faller till föga. Å, vad jag är lycklig! Det bubblar i magen! Jag kan knappt vänta tills vi kommer hem och jag får prova min vackra, hallonröda klänning igen!
Vi kliver in genom halldörren och jag sliter upp klänningen ur den platta, fyrkantiga kartongen och sätter den på mig. Jag står framför spegeln och snurrar runt som en liten ballerina. "Oh, titta vad vid den är i kjolen"! Jag skyndar mig ut genom dörren och ringer på hos grannen, tant Ingeborg. Hon öppnar försiktigt och klappar i sina händer i en överraskande gest när hon ser mig. "Men! Har du fått en ny klänning! Vad fin den är! Du ser ut som en prinsessa". Jag ler och snurrar runt i deras trånga hall. Jag har nog aldrig känt mig så fin i hela mitt lilla liv. Som en röd vallmo på en sommaräng.
Det går ett par dagar. Min mamma har bestämt sig. Vi ska lämna tillbaka klänningen. Hon är absolut inte nöjd med den. Vi måste få tag på en ljusblå sidenklänning som passar bättre till mig. Jag är helt utom mig av sorg.
Det enda jag kommer ihåg är att jag fick en sådan. Från en annan affär. Jag har sett när jag haft den på mig på fotografier. När min moster gifte sig till exempel. Men jag kommer inte ihåg den. Den gjorde mig inte lycklig. Så som en klänning kan göra en 5-årig flicka lycklig.
Men nu ska vi få köpa klänningar. Jag är mycket upprymd inför detta. Att få åka till stan med bussen är ett litet äventyr i sig. Vi går från busstationen till Storgatan och styr våra steg till "Burmans barnkläder". Mamma har tänkt att vi ska få ljusblå sidenklänningar. Hon tycker om blått och anser dessutom att jag passar så bra i den färgen.
Det går bra för min syster.Hennes klänning sitter precis som den ska och båda är nöjda. Det blir värre för mig. Det finns inte en likadan i min storlek. Och vi måste ha likadana säger mamma. Expediten tar fram en annan klänning, även den i siden , fast inte ljusblå. Utan en helt underbar, hallonröd färg! Jag är såld redan innan den kommer på. Mamma är tveksam. Den är ju inte ljusblå. Det svala sidenet glider över min lilla kropp och faller ner med ett lätt frasande ljud. Perfekt! Jag har aldrig sett något finare. Och det finaste av allt; längden! Den går strax nedanför knät! Jag älskar när klänningar når nedanför knät och inte ovanför. Jag strålar när jag ser på mig själv i den höga spegeln i Burmans provrum. Mamma strålar inte. Hon tycker att den är för lång för mig, eftersom jag inte är så gammal ännu. Det ser inte riktigt bra ut säger hon. Men jag bönar och ber. "Snälla mamma"! Hon faller till föga. Å, vad jag är lycklig! Det bubblar i magen! Jag kan knappt vänta tills vi kommer hem och jag får prova min vackra, hallonröda klänning igen!
Vi kliver in genom halldörren och jag sliter upp klänningen ur den platta, fyrkantiga kartongen och sätter den på mig. Jag står framför spegeln och snurrar runt som en liten ballerina. "Oh, titta vad vid den är i kjolen"! Jag skyndar mig ut genom dörren och ringer på hos grannen, tant Ingeborg. Hon öppnar försiktigt och klappar i sina händer i en överraskande gest när hon ser mig. "Men! Har du fått en ny klänning! Vad fin den är! Du ser ut som en prinsessa". Jag ler och snurrar runt i deras trånga hall. Jag har nog aldrig känt mig så fin i hela mitt lilla liv. Som en röd vallmo på en sommaräng.
Det går ett par dagar. Min mamma har bestämt sig. Vi ska lämna tillbaka klänningen. Hon är absolut inte nöjd med den. Vi måste få tag på en ljusblå sidenklänning som passar bättre till mig. Jag är helt utom mig av sorg.
Det enda jag kommer ihåg är att jag fick en sådan. Från en annan affär. Jag har sett när jag haft den på mig på fotografier. När min moster gifte sig till exempel. Men jag kommer inte ihåg den. Den gjorde mig inte lycklig. Så som en klänning kan göra en 5-årig flicka lycklig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)