Ett nyckelbarns minnen

Jag var ett nyckelbarn. Jag hade en kedja runt halsen med en nyckel till lägenheten. Anledningen var naturligtvis att våra föräldrar arbetade. Jag var så van att det skulle vara så, det var inget konstigt med det. Men ändå lite sorgligt.

Min mamma hade velat vara hemma när jag kom från skolan. Men hon var tvungen att arbeta för att det skulle gå ihop. Det var knappt, eftersom min pappa ofta var sjukskriven. En dag i veckan var mamma ledig från arbetet. De dagarna glömmer jag aldrig. Om jag var ute på gården och lekte, så ropade jag alltid på henne. Köksfönstret var ofta öppet en liten bit, så jag visste att hon hörde mig. När hon kom till fönstret visste jag aldrig vad jag ville säga, utan frågade: "Hur mycket är klockan?" Vad jag egentligen ville, var att känna tryggheten och glädjen av att ha min mamma nära mig. Det kändes så skönt i magen att jag kunde ropa på henne. Och att hon kom och frågade vad jag ville.



Hennes lediga dagar bestod ofta av att baka bröd, tvätta i tvättstugan och stryka kläder. Jag fick alltid vara med. När vi bakade, så hade jag mitt lilla förkläde med en bröstlapp i form av ett hjärta på mig. Jag kände mig så huslig och fin när jag fick min lilla degbit och bakade mina små, runda , ojämna bullar. Jag fick lägga dem på samma plåt som mammas fina vetelängder. Jag förstod aldrig hur hon gjorde dessa vackra flätor. Hon tog saxen och klippte och slängde med degen på ett knepigt vis och det gick så fort så jag hann inte med. "Det där lär du dig när du blir större" sa min mamma. Så jag nöjde mig med mina små bullar.

I tvättstugan var det något alldeles speciellt. Särskilt när det var dags för vittvätt. Där nere fanns en stor panna med en liten lucka på. I luckan eldade man med ved för att värma upp vattnet inuti, där lakanen lades. Mamma tog sedan en ganska lång träpinne och vevade runt där inne. Det luktade underbart av "Jör", det vackra turkosblå tvättpulvret. Vi öppnade det lilla källarfönstret, eftersom det blev mycket ånga av det heta vattnet.

När lakanen hade kokat tillräckligt länge, lades de i det grå cementkaret och sköljdes i iskallt vatten. Där fick även jag vara med och veva med träpinnen. Det skulle alltid sköljas tre gånger, sedan var det rent och klart. Allt lades i en tvättkorg som vi bar uppför trappan och ut på gården. Där hade tvättlinorna spänts upp och vi hängde upp lakanen med klädnypor av trä. Jag plockade upp lakan från korgen och gav till mamma. Det var så härligt att se dem hänga och fladdra i vinden.

Kanske var det just för att jag var ett nyckelbarn som jag uppskattade dessa dagar så mycket. Och kanske är det just därför som de blivit så ljuva minnen.