"Lotta , du var mobbad under hela din uppväxt. Din tonårstid var ett helvete. Och nu har du skrivit en bok om det..."
"Sven, du har suttit inne större delen av ditt liv. Men så hände något som förändrade allt. Och nu har du skrivit en bok om det..."
"Alicia, du var den sjätte i en syskonskara av tio. Du fick vara varken liten eller stor. Du beskriver ditt liv som i ett vakuum. Och nu har du skrivit en bok om det..."
"Vendela, du är hjärnan bakom dessa oerhört läckra, ovanliga glassar. Dom smakar inte som vi är vana, utan är smaksatta med lök, svamp och annat som vi bara hittills hittat i den traditionella maten. Och nu har du kommit ut med en bok om dessa härligheter..."
"Axel, du designar något så ovanligt som skålar av inget annat än läder. Jag har faktiskt aldrig sett något liknande. Och nu har du kommit ut med en bok om den unika konsten..."
"Irma, du har en mycket ovanlig sjukdom som kan göra att dina barn löper stor risk att utveckla densamma. Hur ser livet ut för er? Jag vet att ni har haft många svåra stunder. Men nu har ni kommit på ett sätt att hantera er situation. Du har nu kommit ut med en bok om det..."
Det är inget fel med att skriva böcker. Jag skulle bli glad om någon förläggare skulle intressera sig för något jag har skrivit. För det verkar som vi lever i en riktig bokskrivar-festival-yra. Allt går att skriva om. Det är ingen ände på böcker som "spottas" ut idag. Och det hjälper ju dessutom verkligen att skriva om något när det liksom breder ut sig i ens liv. När det pockar på och behöver komma ut. Det renar och rensar. Det är framförallt terapeutiskt och kan vara lärorikt även för läsaren. Och mycket är ju naturligtvis för vår kulinariska utveckling.
I TV-soffan intervjuas människor av allehanda slag, man hör allt, och det mesta resulterar i nya, fräscha böcker. Det rör sig om viner, champagne, whiskey, desserter, dukningar, trauman av olika slag; incest, våldtäkter, misshandel samt jordgubbsfromage och andra fromager, glassdrinkar, olika matlagningsmetoder, dietmetoder, med fett och utan fett, med grönsaker, utan grönsaker.
Jag lyssnar, gråter ibland över alla tragiska öden som når mina öron, hämtar in, lär mig och får lite insikt i sånt som jag inte haft insikt i tidigare. Men jag kan inte låta bli att le när jag hör de magiska orden: "Och nu har du Malte, kommit ut med en bok om detta ämne..."
onsdag 29 april 2009
tisdag 21 april 2009
Huvudsaken är väl att man är snygg... eller?
Nu är det dags att plocka fram cykeln. Jippii! Våren är kommen! Är det inte underbart?! Vi kan slänga den sunkiga vinterulstern åt pipsvängen och ömsa till den lätta vårjackan och hoppa i promenadskorna. Som Bombibitt, fast tvärtom. Släpp fångarna loss - det är vååår!!
Cykeln ja. Man blir som ett barn på nytt vid blotta förnimmelsen. Men idag slog mig en tanke som gjorde mig lite förskräckt. Nämligen tanken på att när man cyklar så skall man ha cykelhjälm! Jag vet inte vad som gjorde mig mest förskräckt: att jag plötsligt insåg att jag inte hade vare sig cykelhjälm eller ens tanken på att ha en sådan när jag cyklade ifjol. I alla fall inte på huvudet. Eller om det var att jag faktiskt bör, eller kanske till och med MÅSTE ha en cykelhjälm på huvudet. Eller melonhjälm. Eller nåt. Jag vill egentligen bara skoja bort tanken på en äkta cykelhjälm. Det är så främmande för mig att ta på mig en så att jag nästan överväger att inte cykla. Fast jag älskar att cykla. Mitt sunda förnuft säger mig att jag är dum och fåfäng och mycket omogen och barnslig. Och att jag inser att jag naturligtvis skall ha cykelhjälm. Men mitt andra jag, som inte är så förnuftigt utan enbart fåfängt, vägrar att sätta på mig en ful, äggformad plastbit i någon kulört färg! Och se ut som ett slags monstruös insekt!
Jag har inget försvar. Ja, möjligen att jag aldrig cyklar några längre sträckor på t ex E4 eller liknande tungt trafikerade vägar. Jag cyklar bara nere på stan. Visserligen är det mycket trafik och så, men det finns ju cykelvägar och man blir knappast påkörd. Visst kan jag cykla omkull, men hur stor är risken?
Jag drar mig till minnes ett samtal som jag hade med en granne för ca 20 år sedan. Vi hade sällskap från skolan, där vi varit på ett föräldramöte i våra barns klass. Grannen var mycket mån om sitt utseende och såg bra ut. Hon berättade att hon skulle åka slalom till helgen och hon hade köpt en ny, snygg skiddress. Jag sade lite förnumstigt: "Men du har väl slalomhjälm när du åker ?" Hon tittade på mig och skrattade: "Hjälm! Jag?! Aldrig! Jag skall vara snygg när jag åker jag!"
Jag fattade inte att man kunde bli så otroligt fåfäng. Så att man riskerade liv och lem för att se bra ut. Jag har själv åkt slalom många gånger efter det samtalet. Utan hjälm. Så jag måste nu så här i efterhand ge henne "cred" för att hon åtminstone hade den goda smaken att erkänna sin fåfänga. Och stå för den. Det var mer än vad jag gjorde, tydligen. Eller gör. Så nu sällar jag mig till min forna granne och piper skamligt: "Jag vill vara snygg när jag cyklar!"
Cykeln ja. Man blir som ett barn på nytt vid blotta förnimmelsen. Men idag slog mig en tanke som gjorde mig lite förskräckt. Nämligen tanken på att när man cyklar så skall man ha cykelhjälm! Jag vet inte vad som gjorde mig mest förskräckt: att jag plötsligt insåg att jag inte hade vare sig cykelhjälm eller ens tanken på att ha en sådan när jag cyklade ifjol. I alla fall inte på huvudet. Eller om det var att jag faktiskt bör, eller kanske till och med MÅSTE ha en cykelhjälm på huvudet. Eller melonhjälm. Eller nåt. Jag vill egentligen bara skoja bort tanken på en äkta cykelhjälm. Det är så främmande för mig att ta på mig en så att jag nästan överväger att inte cykla. Fast jag älskar att cykla. Mitt sunda förnuft säger mig att jag är dum och fåfäng och mycket omogen och barnslig. Och att jag inser att jag naturligtvis skall ha cykelhjälm. Men mitt andra jag, som inte är så förnuftigt utan enbart fåfängt, vägrar att sätta på mig en ful, äggformad plastbit i någon kulört färg! Och se ut som ett slags monstruös insekt!
Jag har inget försvar. Ja, möjligen att jag aldrig cyklar några längre sträckor på t ex E4 eller liknande tungt trafikerade vägar. Jag cyklar bara nere på stan. Visserligen är det mycket trafik och så, men det finns ju cykelvägar och man blir knappast påkörd. Visst kan jag cykla omkull, men hur stor är risken?
Jag drar mig till minnes ett samtal som jag hade med en granne för ca 20 år sedan. Vi hade sällskap från skolan, där vi varit på ett föräldramöte i våra barns klass. Grannen var mycket mån om sitt utseende och såg bra ut. Hon berättade att hon skulle åka slalom till helgen och hon hade köpt en ny, snygg skiddress. Jag sade lite förnumstigt: "Men du har väl slalomhjälm när du åker ?" Hon tittade på mig och skrattade: "Hjälm! Jag?! Aldrig! Jag skall vara snygg när jag åker jag!"
Jag fattade inte att man kunde bli så otroligt fåfäng. Så att man riskerade liv och lem för att se bra ut. Jag har själv åkt slalom många gånger efter det samtalet. Utan hjälm. Så jag måste nu så här i efterhand ge henne "cred" för att hon åtminstone hade den goda smaken att erkänna sin fåfänga. Och stå för den. Det var mer än vad jag gjorde, tydligen. Eller gör. Så nu sällar jag mig till min forna granne och piper skamligt: "Jag vill vara snygg när jag cyklar!"
fredag 17 april 2009
Rosor på kinden och solsken i blick...
En måndag morgon för snart två veckor sedan ringde telefonen här hemma. En främmande röst meddelade att min mamma hade larmat från sitt hem för att hon hade svårt att andas. En ambulans var på väg att hämta henne. Till sjukhuset. Den effektiva kvinnan i mig tog kommandot. Direkt. Jag tvättade mig, klädde mig, sminkade mig och for med ilfart till sjukhuset. Jag bad om styrka och kraft och lugn. Och jag fick det.
Jag anlände före min mor. När jag satt på bänken och väntade såg jag efter en stund några män som snabbt kom inspringande med en säng på hjul. Ett litet knyte med rött nattlinne och stor plastmask över ansiktet låg på den. Knytet var min mor. Det var mycket overkligt och det högg till i hjärtat. Jag reste mig automatiskt och sprang till en sköterska. Jag fick lugna mig ett tag. Hon var mycket vänlig och tillmötesgående. Tiden kröp fram. Så småningom fick jag komma in och träffa min mamma. Den stora masken över ansiktet hade bytts ut till en mindre mask. Hon såg lite tagen ut men rödblommig istället för blek. Det såg jag som ett positivt tecken. Livstecken.
Processen gick fort. Den mindre masken byttes relativt snabbt ut mot en " pryl" i näsan och mamma log skälmskt och sade: "Men hur kunde det här hända ?? Jag fattar ingenting"!! Efter en stund fick hon komma till röntgen. En och en halv timme därefter anlände hon till salen igen. Förutom den vita rocken, sjukhustäcket, d:o sängen och det faktum att vi fortfarande befann oss på sjukhuset, så såg min mamma ut som hon alltid har gjort. I alla fall de senaste åren. Pigg, glad och rödrosig. Och oförstående om att hon faktiskt hade haft en kraftig hjärtinfarkt. När vi frågade hur hon mådde så sade hon: "Jo, jag mår bra jag!"
Läkaren hade sagt att de skulle göra en ballongsprängning på henne. Hon undrade när den skulle gå av stapeln. Läkaren kontrade med att den hade de redan gjort. Min mamma blev storligen förvånad och sade: "Jag låg ju på röntgen och tittade på en skärm och såg nå´t som liknade en metkrok som liksom dinglade fram och tillbaka". "DET var ballongsprängningen!" Sade läkaren. Och mamma skrattade.
Ja. Lilla mor var överväldigad av att personalen var så underbar. Alla som avlöste varandra var fantastiska. Och de uträttade storverk. "Men jag har ju inget att jämföra med. Jag har ju aldrig legat på sjukhus förut". Sade hon och skrattade igen. Döm om personalens förvåning när hon som blev 85 för två månader sedan kläckte det.
Efter några fler dagar än läkarna räknat med, fick hon åka hem. Det som hindrat en tidigare hemfärd var det enormt höga blodtrycket. Som högst var det uppe i 220/70 och det var oroväckande i sig. När läkaren, sköterskorna och vi frågade om hon inte hade yrsel eller ont i huvet, log hon och svarade: "Nej, jag mår så bra så. Jag känner ingenting". Nu var det vi som inte fattade någonting. Vad är människan gjord av?
Nu är hon hemma. Lite trött men lugn och glad. Hon får sova på nätterna och en del av den reumatiska värken, som är den enda åkomma hon har förutom den med lilla hjärtat, är borta. Hon mår så bra och hon är glad på livet. Jag blir så glad när jag kommer dit och sätter mig med henne i soffan i vardagsrummet. Då börjar hon genast berätta vad som hänt i de senaste av avsnitten av "Hem till gården" och tycker att veterinären beter sig som en tok och att den och den är rejäl och den där mörka tjejen är lite lösaktig. Vi dricker kaffet, äter sockerkakan med citronsmak och allt är som vanligt...
Jag anlände före min mor. När jag satt på bänken och väntade såg jag efter en stund några män som snabbt kom inspringande med en säng på hjul. Ett litet knyte med rött nattlinne och stor plastmask över ansiktet låg på den. Knytet var min mor. Det var mycket overkligt och det högg till i hjärtat. Jag reste mig automatiskt och sprang till en sköterska. Jag fick lugna mig ett tag. Hon var mycket vänlig och tillmötesgående. Tiden kröp fram. Så småningom fick jag komma in och träffa min mamma. Den stora masken över ansiktet hade bytts ut till en mindre mask. Hon såg lite tagen ut men rödblommig istället för blek. Det såg jag som ett positivt tecken. Livstecken.
Processen gick fort. Den mindre masken byttes relativt snabbt ut mot en " pryl" i näsan och mamma log skälmskt och sade: "Men hur kunde det här hända ?? Jag fattar ingenting"!! Efter en stund fick hon komma till röntgen. En och en halv timme därefter anlände hon till salen igen. Förutom den vita rocken, sjukhustäcket, d:o sängen och det faktum att vi fortfarande befann oss på sjukhuset, så såg min mamma ut som hon alltid har gjort. I alla fall de senaste åren. Pigg, glad och rödrosig. Och oförstående om att hon faktiskt hade haft en kraftig hjärtinfarkt. När vi frågade hur hon mådde så sade hon: "Jo, jag mår bra jag!"
Läkaren hade sagt att de skulle göra en ballongsprängning på henne. Hon undrade när den skulle gå av stapeln. Läkaren kontrade med att den hade de redan gjort. Min mamma blev storligen förvånad och sade: "Jag låg ju på röntgen och tittade på en skärm och såg nå´t som liknade en metkrok som liksom dinglade fram och tillbaka". "DET var ballongsprängningen!" Sade läkaren. Och mamma skrattade.
Ja. Lilla mor var överväldigad av att personalen var så underbar. Alla som avlöste varandra var fantastiska. Och de uträttade storverk. "Men jag har ju inget att jämföra med. Jag har ju aldrig legat på sjukhus förut". Sade hon och skrattade igen. Döm om personalens förvåning när hon som blev 85 för två månader sedan kläckte det.
Efter några fler dagar än läkarna räknat med, fick hon åka hem. Det som hindrat en tidigare hemfärd var det enormt höga blodtrycket. Som högst var det uppe i 220/70 och det var oroväckande i sig. När läkaren, sköterskorna och vi frågade om hon inte hade yrsel eller ont i huvet, log hon och svarade: "Nej, jag mår så bra så. Jag känner ingenting". Nu var det vi som inte fattade någonting. Vad är människan gjord av?
Nu är hon hemma. Lite trött men lugn och glad. Hon får sova på nätterna och en del av den reumatiska värken, som är den enda åkomma hon har förutom den med lilla hjärtat, är borta. Hon mår så bra och hon är glad på livet. Jag blir så glad när jag kommer dit och sätter mig med henne i soffan i vardagsrummet. Då börjar hon genast berätta vad som hänt i de senaste av avsnitten av "Hem till gården" och tycker att veterinären beter sig som en tok och att den och den är rejäl och den där mörka tjejen är lite lösaktig. Vi dricker kaffet, äter sockerkakan med citronsmak och allt är som vanligt...
torsdag 16 april 2009
"Hon tycker om mat" sa Bill. "Hon är lat" sa Bull.
Kvällsmänniska. Det är jag det. Eller "nattuggla", "nattfjäril", "kvälläppa", vad som behagas. Hur som helst så är jag som mest verksam, eller åtminstone som mest i harmoni med min livslust och kreativitet, på kvällen/natten. Mycket opraktiskt vill jag säga. Åtminstone i vårt land. Eftersom vi lever så inrutade liv. Många tycker att man är lat och inte riktigt duktig. Men då vet man inte att vi "nattfjärilar" inte kan hjälpa att vi är just "nattfjärilar". Vi har inte tänkt att: "Nu bestämmer jag mig för att inte vilja stiga upp tidigt på morgonen och vara pigg och glad och hurtig och pratsam och arbetsam"! Nej! Jag har alltid stigit upp tidigt på morgonen och gått till skolan och senare till mina arbeten och stigit upp på nätter (inte en utan flera gånger per natt) när mina barn varit små, i alla fall under 7 år! Så det så!
Men jag har varit trött, tyst och sammanbiten. På morgonen. När min mamma väckte oss när vi skulle upp till skolan, så gick jag direkt ut till badrummet, satte mig på toalettstolen, lutade huvudet mot tvättstället och grät. Av trötthet. Och ovilja. Hela min person skrek: "Jag vill inte, jag orkar inte, jag kan inte!" Men den skrek tyst. Efter en stund gick den lydigt ut och gjorde det den skulle. Och så har det förflutit.
Nuförtiden kan jag ligga längre på morgnarna, vilket passar mig ypperligt. Det ligger nära till hands att tänka så här: "Om man går och lägger sig i tid på kvällen, så är man piggare på morgonen. What´s the problem?" The problem is: Man VILL inte gå och lägga sig i tid. Därför att när en viss tid inträtt på kvällen, så är det något som händer i kroppen! Fråga mig inte vad det är rent biologiskt, men det liksom "klickar till" och man känner den bubblande glädjen och arbetslusten ta tag i en. På dagarna uträttar man ju också saker naturligtvis, men i regel mest plikter, om ni förstår hur jag menar. Även om det också är positiva och glädjande saker. Men kvällen är på ngt sätt... magisk. All rusch har lagt sig och det inträder ett slags stilla ro. Och jag tror att det är den som är så inbjudande. Den manar till eftertanke.
Men den manar även till arbetslust. I alla fall hos mig. Det är mycket vanligt att jag skurar badrummet, städar skafferiet, torkar golv, dammtorkar etc. klockan 22 och framåt. Jag vet inte varför, det bara blir så. Ibland känns det som man är lite sjuk i psyket. Men faktum är att jag får nog lika mycket gjort som de duktiga som stiger upp klockan 7 och tvättar och bakar. Jag har många gånger önskat att jag skulle vara av den "ullen", men det funkar inte. Som om detta fenomen inte vore nog, så blir ju lusten att äta på kvällen lika stor som nyss nämnda lust. Man skall inte äta efter kl 18! Jag vet! Men det struntar jag faktiskt i. Det finns inget bättre än att ta sig en tallrik med keso och hallon eller en knäckemacka med ost vid 22-tiden. Nyttigt? Knappast. Men gott!
Man skulle nog kunna säga att jag är en livsnjutare... eller så är jag kanske det som det gamla ordspråket förtäljer: "På kvällen får den late brått". Lat, alltså...
Men jag har varit trött, tyst och sammanbiten. På morgonen. När min mamma väckte oss när vi skulle upp till skolan, så gick jag direkt ut till badrummet, satte mig på toalettstolen, lutade huvudet mot tvättstället och grät. Av trötthet. Och ovilja. Hela min person skrek: "Jag vill inte, jag orkar inte, jag kan inte!" Men den skrek tyst. Efter en stund gick den lydigt ut och gjorde det den skulle. Och så har det förflutit.
Nuförtiden kan jag ligga längre på morgnarna, vilket passar mig ypperligt. Det ligger nära till hands att tänka så här: "Om man går och lägger sig i tid på kvällen, så är man piggare på morgonen. What´s the problem?" The problem is: Man VILL inte gå och lägga sig i tid. Därför att när en viss tid inträtt på kvällen, så är det något som händer i kroppen! Fråga mig inte vad det är rent biologiskt, men det liksom "klickar till" och man känner den bubblande glädjen och arbetslusten ta tag i en. På dagarna uträttar man ju också saker naturligtvis, men i regel mest plikter, om ni förstår hur jag menar. Även om det också är positiva och glädjande saker. Men kvällen är på ngt sätt... magisk. All rusch har lagt sig och det inträder ett slags stilla ro. Och jag tror att det är den som är så inbjudande. Den manar till eftertanke.
Men den manar även till arbetslust. I alla fall hos mig. Det är mycket vanligt att jag skurar badrummet, städar skafferiet, torkar golv, dammtorkar etc. klockan 22 och framåt. Jag vet inte varför, det bara blir så. Ibland känns det som man är lite sjuk i psyket. Men faktum är att jag får nog lika mycket gjort som de duktiga som stiger upp klockan 7 och tvättar och bakar. Jag har många gånger önskat att jag skulle vara av den "ullen", men det funkar inte. Som om detta fenomen inte vore nog, så blir ju lusten att äta på kvällen lika stor som nyss nämnda lust. Man skall inte äta efter kl 18! Jag vet! Men det struntar jag faktiskt i. Det finns inget bättre än att ta sig en tallrik med keso och hallon eller en knäckemacka med ost vid 22-tiden. Nyttigt? Knappast. Men gott!
Man skulle nog kunna säga att jag är en livsnjutare... eller så är jag kanske det som det gamla ordspråket förtäljer: "På kvällen får den late brått". Lat, alltså...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)