Prickar röda och koppor som kan DÖDA!

Jag var ett mycket sjukt barn. Hade i princip alla sjukdomar man kan få. Som är smittsamma. Och även sådana som man dör av. Mässlingen, vattkoppor (eller "vattenkoppar", som man sade), påssjuka, halsfluss, röda-hund, smittkoppor, spetälska, böldpest, hjärntumör m fl. Hjärtfel inkluderat.

Det där med mässlingen och vattkoppor var ganska trevligt, eftersom man blev så upp-passad av mamma. Och dessutom blev min äldre syster sjuk samtidigt, så vi låg till sängs tillsammans. Och när värsta feberperioderna var över, så lekte vi i våra sängar och sjöng och hittade på allt möjligt roligt. Och fick varm mjölkchoklad. Plus att man fick vara hemma från skolan. Party!
Det var nästan som i Madicken-filmerna.

De andra sjukdomarna, de där hemska, som man dör av, var inte lika trevliga. De framkallade ångest. Ångest och dödsfruktan! Smittkopporna gjorde att jag var inomhus i ca 3 dagar. Spetälskan fick jag inte vara hemma för, utan var tvungen att gå till skolan i alla fall. Mamma tyckte nämligen inte att jag var sjuk, jag bara inbillade mig sade hon. Och pappa höll med.

Jag hade läst i tidningen att vid spetälskans inledningsstadium uppträdde vita fläckar på huden, var som helst på kroppen, som senare blev som fördjupningar och till slut frättes huden upp! Jag undersökte min späda kropp mycket noggrant. Och vad fann jag, om inte två vita fläckar, precis på mitten av revbenen på höger sida! Alltså, på huden ovanpå revbenet. Jag blev alldeles kallsvettig och lilla hjärtat slog volter i bröstet. Jag var på skolan när jag upptäckte det och med faslig fart sprang jag och hämtade min kompis, drog in henne på flicktoaletten, låste dörren och drog upp min tröja. "Titta, jag har fått spetälska!!" Hon visste inte vad hon skulle tro, men hon såg ju fläckarna och jag betraktade noga hennes allvarliga, fräkniga ansikte. Jag gick som i en dimma resten av dagen och när jag kom hem visade jag min familj. Jag började gråta hysteriskt (det var inte så ovanligt). De andra tittade på mina nyupptäckta spetälske-fläckar och började skratta. Hur kunde dom skratta när jag var döds-sjuk?! Fattade dom inte att jag måste till sjukhus snarast möjligt?! Men pappa konstaterade lugnt att detta inte var så farligt. Det var bara några helt normala pigmentfläckar. Jag litade inte helt på honom, men det kändes genast något lättare.

Nästa gång jag blev döds-sjuk var när jag läst i tidningen Dagbladet, att smittkopporna hade drabbat en eller ett par personer i Stockholm. I Stockholm! Men det var ju inte så långt från oss! Och fruktansvärt smittsamt! Det hördes ju på namnet:SMITTKOPPOR!! Åååå, jag kommer naturligtvis att bli smittad! Det behövs ju bara att det kommer någon nära mig som varit i Stockholm och .... så ligger jag där! Med ansiktet och kroppen full av såna där äckliga, stora, svarta skorpor! Överallt! Och så dör man långsamt! Som i TV-serien "Nana". Jag visste att det skulle sluta så här! Mina föräldrar försökte verkligen prata mig tillrätta. Men jag låg i fosterställning på kökssoffan med det röda galonet och hade ångest. Jag vägrade gå till skolan, utan stängde in mig i flera dagar. Tills jag hade fått LITE distans till nyheten och tänkte att jag kanske , bara kanske, skulle klara mig.

Ja, så passerade alla de andra barnsjukdomarna revy och med jämna mellanrum fick mamma åka med mig till sjukhuset och kolla magen, hjärtat, benen, huvet och så vidare. Ingen läkare hittade emellertid något fel på mig. Frisk som en nötkärna! Men det är inte någon garanti för att man aldrig kommer att få en dödlig sjukdom. Om ett tag. Åtminstone när jag blir äldre, så där runt 30. Då kommer jag säkert att dö i cancer. Tänkte jag. Idag är jag 57. Och lever på "övertid". Och jag har levt ett ganska innehållsrikt liv får jag säga. Med några minnesvärda"nära-döden-upplevelser" som jag kommer att minnas så länge jag lever...

Skenet bedrar...

Jag har haft utseendet emot mig. På det sätt att jag, om inte alltid, så i alla fall mycket ofta, givit helt felaktiga signaler till omgivningen. Signaler som "Akta er, här kommer jag!". "Jag är någon, vem är du?" "Dig hälsar inte jag på". Och så vidare. Och så vidare. Hemska saker! Saker som jag aldrig någonsin haft i mitt sinne. Men som ändå varit tecknat utanpå.

Tvärtom, så har jag alltid varit en osäker individ. Speciellt under tonåren, som de flesta är just då. Men även senare. Jag tyckte alltid att alla andra var mer kunniga, kunde "föra sig", hade bra samtalsämnen, var allmänbildade; verkade säkrare i största allmänhet, än vad jag var. Så i större sammanhang kände jag mig alltid som en liten unge, även om jag var äldst.

Därför blev jag mer än chockad första gången jag fick höra att jag gjort någon så ledsen genom att vara "överlägsen". Jag trodde inte det var sant! Hur kunde man bara tro det? Om dom kunde läsa min insida, så skulle dom få se att jag var precis raka motsatsen! Jag hade inte ens tänkt i dom banorna. Jag grät och bad om förlåtelse för mitt beteende, för jag förstod ju att jag gjort den här människan mycket ledsen. Hon grät själv, fast hon var vuxen och jag var nästan vuxen.

Jag fick lära mig att börja syna mig själv rejält i sömmarna. Betrakta mig själv och försöka förstå vad det var som gjorde mig så "högdragen". Jag vet inte, jag hade nog bara en speciell ton eller en jargong, som jag inte var medveten om. Men konstigt att den kan visa nåt som inte finns.
Jag har verkligen rannsakat mig, så det är sant!

Det har även hängt med mig i mitt vuxna liv. Men jag tror och hoppas att jag blivit bättre på att tänka mig för hur jag uttrycker mig. Men tyvärr så kan jag nog fortfarande ha ett ofördelaktigt sätt att göra mig hörd på. Det är hemskt. Och hemskt svårt att förändra, eftersom ens sätt att prata och agera sitter så djupt rotat. Min dotter kan fortfarande säga till mig: "Vad du låter arg, mamma". Jag blir lika chockad nu, som jag blev då, för flera år sedan. Jag har inte känt mig arg, inte ens frustrerad. Kanske lite mån om att visa min övertygelse om nåt. Eller nåt. Jag har väl en ivrig och distinkt personlighet.

När jag började plugga på högskola, i Härnösand, så var jag fruktansvärt nervös. Jag var 32 år, hade två flickor och hade inte suttit vid skolbänken på 14 år. Och jag förstod att jag skulle höra till de äldre. Jag hade ingen jag kände där. Eftersom jag inte ägde bil på den tiden, så fick jag åka buss från Sundsvall. Jag tog reda på hur jag skulle gå och kom så fram. Fruktansvärt! Jag har förträngt i detalj hur det förlöpte, men kommer ihåg att vi satt i en stor sal på låga bänkar. Jag hade väl pratat ihop mig med ett par kvinnor i min ålder. Det visade sig att vi skulle gå samma program. Det kändes i alla fall lite tryggt. De verkade trevliga också.

Så det blev lättare dagen efter. Dom jag träffat visade sig vara mycket trevliga och lättsamma och vi umgicks hela dagen. Jag var glad och uppåt, när den ena av dom sa: "När jag kom hem igår, så frågade min sambo om jag träffat några trevliga människor. Jag svarade att jag träffat några som var trevliga, men en som verkade vara en snork-kärring!" Snork-kärringen var jag! Men anledningen att hon kunde ´berätta det för mig, var att hon under denna andra dag hade ändrat uppfattning om mig totalt. Hon gillade mig. Mycket. Vad glad jag blev. Men så förtvivlad jag var att hon hade kunnat tolka mig så. Jag fattar inte vad jag gör när jag signalerar såna trumpetstötar. Jag måste vara ungefär som Morran i Mumindalen! Men som tur är så håller det inte i sig så länge.

Vi blev i alla fall bästa vänner. Vi hade många, vansinnigt roliga stunder under dessa två och ett halvt år! Och jag kan fortfarande minnas den här tiden med ett leende på mina läppar. Jag har kommit fram till att det måste vara min osäkerhet som gör mig så stel, så när jag kämpar för att inte visa den, så ser jag högfärdig och snorkig ut. Men skenet bedrar. Jag är långt ifrån högfärdig. Jag har aldrig haft hög integritet, utan har hellre känt mig som en öppen bok. Varsågod att bläddra! Men fenomenet är ganska intressant, kan jag tycka. Hård yta, mjuk insida...

Älska alla människor, även "tvättstuge-detektiver"!

Jag har fått bekräftat det jag länge har anat. Vilket område man än bor i, så finns det tvättstuge-detektiver. När jag var relativt ung och nygift och bodde i södra Sverige, utanför Göteborg, råkade jag på en för första gången. Hon var en rätt så trevlig kvinna, några år äldre än mig. Det slog aldrig fel. Varje vecka när det var min tvätt-dag så kom hon nertassande. Inte direkt, men efter ett tag. Hon var väldigt intresserad av min städning efter att jag var klar med tvätten. Hon berömde mig för att jag städade så bra. Man tycker att hon kunde ha nöjt sig då. Men icke. Hon fortsatte med sina besök. Och berömde varje gång. Och pratade illa om dom andra, som inte städade efter sig. Hon var inte vaktmästare, fast man kunde absolut få det intrycket. Till slut blev det en aning irriterande. Men vad jobbigt hon måste ha haft det, om hon sprang ner och kollade varenda hyresgäst!!

"Detektiven" bodde i hyreshuset mitt emot vårt. Jag kunde se hennes fönster från vårt köksfönster och började snart upptäcka något som nästan skrämde mig lite. Hon tycktes tvätta fönstren varje vecka. Först trodde jag att det var en tillfällighet. Kanske att det hade dammat lite extra från vägen utanför eller att det hade blivit extremt randigt efter regnet. Men det upprepades vecka efter vecka. Och inte bara det. Kvinnan bytte gardiner också. Varje vecka. Till slut blev det en ritual. Jag stod och tittade åt hennes fönster så fort jag arbetade i köket. Trodde inte det var sant, liksom.

När jag träffade henne en dag, så sade hon: "Vad du verkar vara duktig. Jag ser ju hur du bakar och grejar så ofta i köket!" !!! Okay. Det var inte bara jag som tittade på hennes idoga fönsterputsande, hon tittade på mitt idoga bakande! Men för att kunna se det måste man ju se intensivt IN genom fönstret. Och så hör man så ofta att grannar inte bryr sig om varandra! Här visste grannarna minsann vad vi pysslade med! Vilken omsorg!

Sedan har jag bott i några olika bostadsområden. Och det har varit ungefär likadant överallt. En människa som alltid kommer ner och kontrollerar om man städar till belåtenhet eller ej! Någon som gnäller eller berömmer. Tydligen handlar det väldigt mycket om kontrollbehov. Och kontrollbehov bottnar ju i något negativt. När man dessutom måste putsa fönster varje vecka, och tycker att andra är så duktiga, kan man bara gissa att det handlar om dålig självkänsla i botten. Eller?

Så, när vi träffar dessa hatade "tvättstugedetektiver" är det kanske på sin plats att vi berömmer dom och pratar med dom och gör dom till våra vänner. Kanske kan vi lägga en grund för en slags kamratskap, "tvättstugekamratskap", få tillfälle att komma in på deras problem, vilket det uppenbarligen är. Jag tror nämligen att det är ett större problem för dom själva än för oss som blir drabbade. Ett vänligt bemötande mot någon som är grinig och irriterad kan göra underverk. Kom ihåg: "Det du vill att andra skall göra mot dig, skall du göra mot dom"!

Därför skriver jag: Peace!

"Jag får din baby så får du två blommor...?"

Vi bytte bokisar. De "mest värda" var de som var äldre, som många hade haft före mig. Och jag ägde till och med sådana som min mamma hade haft när hon var flicka! Det var blomkorgar med röda och blå blommor. De var slitna, krackelerade i färgerna. Jag tog i dessa med allra största försiktighet. De sparades i genomskinliga papperspåsar, tunna och ömtåliga även de.

De allra vackraste bokmärkena var de gamla med glitter. Det gick att köpa nya kartor med märken som man klippte ut. Men de var inte lika värdefulla och attraktiva.

Vi satt på rasterna i skolan och bytte. Vi hade fina askar med våra bokmärkssamlingar. Chokladkartonger med blommor och guld. Vi var så ivriga att vi kunde sitta på en stor sten, en hård stentrappa eller ett räcke, bara det gick att byta. Jag minns speciellt ett bokmärke som var mycket populärt, det var en ung kvinna med en sjuksyster-uniform som satt i en korgstol och matade en liten baby med nappflaska. Baby-bokmärken tillhörde också favoriterna. Små, gulliga babysar inlindade i söta blå och rosa filtar med rosetter. Vi ääälskade dom!

Lika mycket kom jag att älska filmstjärnorna. De små bilderna buntades ihop med gummisnoddar. Det var Marilyn Monroe i baddräkt, Brigitte Bardot i korsett, Rick Nelson med gitarr, Elvis med och utan gitarr, James Dean med mystisk blick, Rock Hudson med snett leende, Sandra Dee med blont hår och oskyldiga, bruna ögon och många fler. Vi bytte och hade våra egna favoriter. Sophia Loren och Gina Lollobrigida tillhörde toppsnäckorna.

Bilderna försvann. Och stjärnorna likaså. Man undrar var.

Fotografiskt minne

Jag kan fortfarande se dem framför mig. När jag blundar. De svartvita fotona, föreställande min mor vid unga år, min far vid unga år och med uppspända muskler, min morbror, moster, mors bästa väninna, fars bästa kompis m fl, m fl. De unga herrarna hade ofta hattar, lite på sned, överrockar, ibland vita sockor i de svarta, välputsade skorna. Min far var s k "swing-pjatte", ett mode där byxorna var vid "högvattenmärket", d v s kortare än normalt. Hatten satt käckt på nacken och kavajen längre än det ordinära snittet.



Något som nästan alltid figurerade på gamla foton var trampcyklarna. När ungdomarna hade varit på dans någon lördagkväll, hade de alltid cykeln med. Ibland åkte väninnan på pakethållaren. Ungdomarna satt också ofta på staket och dinglade med benen. Jag vet inte om de hoppade upp och satte sig just när de skulle fotograferas eller om de liksom satt där och språkade i största allmänhet. Var det någon slags trend på 30- och 40-talet att sitta och hänga på staket?

Det finns ett foto som jag aldrig kommer att glömma, eftersom det utlöste en mycket stark känslo-yttring hos mig. Jag var kanske 4-5 år när jag hittade ett föreställandes min mor, som då var runt de 30. Hon satt på en gräsplan, på "huk" och tittade lite sorgset in i kameran. När jag höll fotot i min hand, så tittade hon ju på mig, naturligtvis. Hon hade en jättefin blus, ljusrosa med svarta prickar. Fotot var svart/vitt men jag minns blusen från "verkligheten" och tyckte mycket om den.

Min reaktion när jag såg mamma, ensam och ingen enda människa i närheten, var att jag började gråta hejdlöst. Var var pappa? Hade han övergivit henne? Var var alla hennes vänner? Hade hon inte någon kvar? Jag var förkrossad. Helt övertygad om att hon var absolut ensam och olycklig. Det hjälpte inte hur mycket pappa och mamma försökte förklara att det var pappa som stod med kameran framför henne. Jag förstod inte. Hon var ju ensam! Såg dom inte det? Ja, det tog ett tag innan tunnelseendet försvann och jag kunde förlika mig med förklaringen.

Fotoalbum är fortfarande ett trevligt nöje. Sist vi var hemma hos mina föräldrar, hämtade Sanna och jag en diger lunta. Vi plöjde från tidigt 60-tal fram till vår tid. Det blir lite som en följetong. Jag får nog tacka min lilla pappa för att han efterlämnat dessa minnen. Det är faktiskt han som stått för det myckna fotograferandet. Dessutom var han mycket duktig. Det finns många vackra naturbilder med i samlingarna. Och fina minnen som vi har tillsammans.

Vad mig anbelangar, så har jag också många foton. Många består av mitt pekfinger som alltid kommer i vägen och en del halva huvuden och kroppar. Men bortsett från dom, så finns det en del fina bilder på mina barn och diverse vänner och släktingar. Jag har länge tänkt att jag skall göra fina fotoalbum av dessa och känner att det snart är dags att börja det projektet. Så jag får väl ta och blåsa dammet av plåtburken, där de just nu befinner sig...

Kalla händer! (Varmt hjärta?)

"Jag undrar hur det kan komma sig att jag inte har blivit bättre på att hålla reda på mina vantar med åren. Nu måste jag ju ändå klara av att ha kvar dessa"...tänkte jag för en månad sedan när jag gick ut från "Väskan" med nyinköpta fingervantar. Tjocka, sköna, flanell-fodrade fingervantar. 69 kronor. Törs aldrig köpa dyrare, eftersom jag ALLTID lagt bort vantar sedan jag var ca 9 år gammal. Jag behöll dem i en vecka, sedan dess är de försvunna. I oktober, när jag var nere i Ängelholm, köpte jag ett par vinröda, snygga fingervantar. Borta!

Jag skulle kunna räkna upp hundratals vantar, handskar, väskor som lämnat mig, eller som jag lämnat. Min totala brist på omhändertagande och omsorg om dylika föremål är ett stående föremål för förundran. Min egen förundran över fenomenet. Vad är det som är fel? Uppskattar jag inte de här sakerna? Jo, jag gör ju det. Väldigt mycket. Jag har alltid liksom bara köpt väskor som jag verkligen blivit...kär i. Men jag har lagt bort dom. Glömt dom.

En väska, den som jag var mest betuttad i av alla, glömde jag på en restaurang i Rumänien 1982. Den var av ljust läder och mycket snygg. En annan omtyckt var i mörkbrunt läder med mocka-applikationer! Urläcker! Den blev kvar på en restaurang någonstans i Sverige. Södra Sverige. Kvarglömd under en lång bilresa. Saknade den tyvärr efter alldeles för många mil.
Men det var inte bara väskor och vantar. Hjärnsläppen har avlöst varandra. I de mest skiftande sammanhang, får jag säga.

Min virrighet, eller vad man skall kalla det, yttrade sig ibland på mycket tragi-komiska vis. En sommar när jag hade tagit bussen till stan för att bl a köpa plant på torget, kom jag hem med vackra blommor. Upphetsad plockade jag upp dem en och en, planterade dem i bakonglådorna, slängde påsarna de transporterats i och njöt av de små liven. Efter en stund skulle jag samla ihop alla grejor och då upptäckte jag att plånboken saknades. Jag blev kallsvettig. Den fanns bara inte. Jag letade överallt, helt desperat. Jag var ensamstående tvåbarnsmor och hade det inte fett. Panik bröt ut. Jag fick sätta mig ner och riktigt tänka efter var jag haft den. Jag hade ju uppenbarligen betalat planten och även bussresan hem. Så långt var allt ok. Just ja! Jag hade slängt påsarna med blommorna i. Och jag drog mig till minnes att jag lagt plånboken i en av dessa påsar. Jag gick upp till soprummet, öppnade soptunnan som jag slängt dem i. Och där! Längst ner på botten låg min kära, bruna plånbok. Min livlina. Min fästman tyckte det var lite gulligt när jag var så där vimsig. Nåja, vi hade bara varit tillsammans några månader! Det skulle bli annat ljud i skällan längre fram. Inte fullt så gulligt!

Något år före "plånboken i soptunnan", hade jag varit på fest hos min kära syster. Eftersom jag inte hade någon bil, så åkte jag alltid buss vid den här tiden. Så även denna kväll. Vi hade haft en trevlig fest med mycket god mat och gott vin. Så det var nog tur att jag åkte buss också av den anledningen. Räkor hade varit på menyn. Och lite annat. På nattkröken när min syster hade skrapat upp allt räkskal ur "slasken" och lagt dem i en plastkasse, skulle hon gå ut och slänga den i soporna. Alla vet ju hur räkskal luktar, så man förstår ju att hon ville få det gjort. Men, som den barmhärtiga samarit jag är, erbjöd jag mig att slänga påsen när jag ändå skulle gå till busshållplatsen.

Sagt och gjort. Jag grabbade tag i påsen. En knallblå plastpåse. Slängde väskan på axeln, tackade för en trevlig kväll och travade iväg. Bussen kom, jag klev på och satte mig längst bak. Det var natt, jag hade druckit lite vin, ätit massor, så jag var trött och satt och halvsov sådär lagomt skönt. När jag tittade ut såg jag att jag snart var hemma. Jag reste mig upp för att ringa på klockan, när jag plötsligt känner en konstig doft från mitt knä. Vad är det jag sitter och håller i? En blå plastpåse! Full med räkskal!! Jag visste inte om det var roligt eller enbart tragiskt. Efter alla mina vansinniga hjärnsläpps-turer, så har jag nästan nått fram till den ultimata! Jag har i alla fall valt att skratta även åt denna sop-påse-episod. Snacka om "bag-lady".

Vid det här laget kan man ju tycka att det skall bli bättre med åren. Åt detta kan jag bara säga: "Neheeej"! Jag borde skämmas att berätta om alla små husdjur som jag till exempel har lyckats ta död på. En alldeles underbar gullhamster, ett charmigt marsvin som hette "Gustavsson", två ljuvliga, "snattrande" zebra-finkar bl a. Det enda jag kan trösta mig med i dessa sammanhang är, att det absolut inte var meningen! Jag höll på att bli tokig och nästan förklara mig själv för djurmördare! Men jag kan bara konstatera att det var olyckliga omständigheter och lite annat som kom i min väg.

Så, med tanke på detta, vad är väl ett par (eller flera par) förlorade vantar? En "fis" i rymden! Just nu använder jag ett par rosa fingervantar, som krympte i tvätten och som var Sannas. Hon ville inte använda dom sen dom blivit för små. Men jag straffade mig själv med att tvinga in mina stora händer i dom och intala mig att jag får vara glad att jag får använda dom och att jag har lyckats behålla dom i....få se.....några veckor...

"Lady in green"

Jag hade två kompisar som var mina "bästisar". Jag kan inte säga vem jag tyckte mest om att vara med. Ibland blev man ovän med den ena och ibland med den andra. Då var det bra att de var två. De var båda också två år äldre än jag. Det har alltid varit så.

Rut var mamma till en av dom, Anneli. Anneli hade också en yngre syster som hette Elisabeth. De bodde i huset som låg mittemot vårt. Det var alltid spännande att vara hos Anneli. Den spänningen berodde på Rut. Hon var lite annorlunda än de andra mammorna. Inte för att alla var lika, men hon hade något som ingen annan hade. Hon "satte färg" på livet. Hon var lång, hade svart, lockigt hår och målade alltid sina läppar knallröda. Hon bar ofta örhängen och pärlhalsband. Inte som dom andra hemmafruarna med städrockar och halsdukar i håret. Och utan smink.



Sån var inte Rut. Nej, hon såg alltid till att hon hade en fin klänning på sig. Hon tyckte om starka färger. Jag kommer särskilt ihåg en knall-grön, med knappar fram och skärp i midjan. Som hon var noga med att knyta. Hon var inte rädd att visa att hon hade former. När hon gick till soptunnan och slängde sopor, bar hon inte sophinken som de flesta andra. Som den dam hon var, trädde hon den på armen och bar den som om den vore en handväska. Och så gick hon sakta och graciöst uppför grusgången, vickade lite på höfterna och log sitt breda, härliga leende med de hallonröda läpparna! Jag tyckte att hon var vacker och exotisk.

När hon hade dukat till middag, så hade hon tallrikar med guldkant. Även om det var en måndag. Hon satt ibland och drog med fingret på guldkanten, småskrattade och sa: "Titta vad fint! Det är guuuld! Hon hade även guld i munnen, på vissa av sina tänder. Hon var inte rädd att visa dem utan tyckte själv att det var tjusigt. Rut gick oftast i högklackade pumps, vilket gjorde henne ännu ståtligare. När hennes man kom hem från fabriken, gick hon fram och gav honom en kyss! Det tyckte jag om att se! Då "sparkade" hon med ena benet bakåt, uppåt, precis som på film.

Eftersom jag själv var förtjust i bling-bling när jag var en liten tös, så glömmer jag aldrig ett par knall-blå örhängen; långa med många hängande glaspärlor. De kändes tunga och härliga när jag knäppte fast dom i örsnibbarna. De var Ruts och jag fick låna dom när jag ville.

När vi cyklade nere på vägen, såg man henne ofta sticka ut sitt svarta, burriga huvud genom det pyttelilla badrumsfönstret. Som vette mot vägen. Hon stod och såg på människorna och såg ut att trivas med det. Och vinkade glatt. Jag tror att Rut var en kvinna som kunde konsten att förvandla det vardagliga till något lite mer sofistikerat. Hon försökte med små medel att sätta "guldkant" på tillvaron. Som gjorde henne lika lycklig som guldkanten på tallriken, den hon strök på med sitt finger...

"Jättebra konsert på Eon"

Ja, så var vi då på konsert. Det var Kent och det var bra. Mycket bra. Fantastiskt. Musiken lät precis som på skiva. Fast mäktigare när man ser dem. Hela intrycket blir naturligtvis ett annat. Det enda som störde var den fula Eon-arenan. Jag kan inte hjälpa det, men jag tycker den är gräsligt ful och obekväm, med såå branta läktare. Det hade heller inte varit fel om fler hade fyllt på de tomma stolarna.

Det bästa var att vi var där tillsammans; Erik(a), Ro, Sanna och jag (Mu). Sanna sprang ner på golvet. Söt som socker och ivrig på musiken. Ro ville också dit, men vi tre hade ju köpt sittplatser. Det ryckte i henne och till slut kunde hon inte hålla sig. Hon gick och pratade med en av vakterna och slutligen såg vi henne släntra sig ner och småspringa fram till sin lill-syrra. Lång, smal, och propert svartklädd. Ett kort ögonblick såg jag den studsande, neon-rosett-prydda tösen för min inre syn. Kontrasten slog mig.

Erik satt kvar med mig. Blond, svartklädd, stillsam. De är så vackra, barnen. Vi stampade takten med fötter och klappade takten med händer. Jag sjöng när jag kunde texten, vilket inte var så ofta. Jag är dålig på texter. Jag vet inte så noga vad låtarna heter heller. "Columbus" till exempel, kallar jag "Stockholm". Men det gör inget, det är lika bra ändå. Fast det är klart, det vore ju roligare att kunna fler texter. Får väl lära mig. Har försökt med Winnerbäcks låt... den här.... som handlar om ...... ja, jag vet inte så noga. Men det är svårt att lära sig utantill numera, det försvinner så snabbt. Melodierna kommer jag i alla fall ihåg.

Vi var glada och nöjda när vi hade applåderat fram dem några gånger och åkte därifrån med glädje och skratt. Det är förunderligt vad musik kan förhöja vardagen. En gåva att vara tacksam för. Det svåra är att komma hem till tystnaden och försöka förklara hur bra det var. Det går ju inte! Hur skall man kunna förklara en hel upplevelse? "Var det bra"?"Ja, jättebra"! Det faller liksom platt på nå´t vis. Och den uppspelta glädjen lägger sig ganska snabbt. Det är ju helt naturligt. Men inom mig lever musikglädjen fortfarande. Har vaknat två morgnar nu med "Stockholm" och "Utan dina andetag" snurrande i huvudet. De passar också väl med vädret som har varit de här dagarna. Det blir lättare att stå ut med grått regn och rusk. Nästan som i en film. Med film-musik. Hmmmm.....

"All you need is love"

Varför utsätter jag mig för detta? Vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år?! Jag förvandlas till någon jag inte tycker särskilt mycket om, lindrigt sagt. Dagen börjar i regel bra, speciellt om solen skiner. Trallande glad eller åtminstone charmigt gnolande går jag ut genom ytterdörren med läppstiftet på plats. Privilegiet att ha en bil som tar mig dit jag vill. Pengar att handla mat för och lite annat får också plats. Ännu en fin dag. Och fredag dessutom. Myskväll och helg.

Jag kör i sakta mak med radion på. I regel P1, eftersom jag tycker om när dom pratar på radion. Ett säkert ålderstecken. Nojan över det har jag kommit över, jag bara njuter. Jag närmar mig stan och det känns härligt att se lite folk, båtar vid hamnen och bussar som rör sig. Jag tycker om det. Jag parkerar vid trappstädningen och betalar parkeringen med mitt visa-kort! Tra-la-la. Det skall bli trevligt att städa trapporna idag. Känner mig vid god vigör. Hoppas att jag inte hinner få ont, bara. Tankarna vandrar i den stilen.

Det gick ju bra det där. Nu går jag och tar en fika. Mmmmm! Vad bra jag har det, det är nästan oförskämt. Nej, här kan jag inte sitta hela dan, fast det är inspirerande att sitta och filosofera i godan ro. Och njuta av nuet. Nu åker jag och handlar lite mat. Tänk att jag alltid, ända sedan jag började jobba för hundra år sedan, har tyckt att det varit roligt att handla mat. Har alltid tyckt att det är ett slags förmån, eller privilegium. Så detta är inte något jag gruvar mig för. Tvärtom!

Få se nu, skall jag ta City Gross, Willys här i Skönsberg, Willys i Birsta eller ICA Maxi i Birsta? Det beror ju på vad jag skall uträtta för ärende efteråt. Vad blir mest praktiskt? ....... Nej, jag tar Willys i Birsta och efter det åker jag hem, det är ju nära. Men, jag skall ju ha lite vin. Så jag tar Systembolaget här i Bydalen. Och det är där jag förvandlas!På parkeringen.Till något slags reptil-liknande figur, som börjar använda signalhornet i tid och otid. Plötsligt stannar bilen framför av en icke synlig anledning. Och inte bara stannar. Den blir stannande! Vafalls?! Vad håller dom på med? Jag tuutar! Mer än en gång. Ut flyger en storväxt man och börjar "leka charader". Han ställer sig mot mig och gör yviga rörelser som liknar någon som styr en bil med en ratt! I luften! Vilken i..ot! OK, jag fattar vinken. Jag kör om honom. Skyll dig själv om jag skrapar din backspegel!

Äntligen ute på vägen igen. Jag närmar mig Birsta. Konstiga vägar dom har gjort här, tycker jag. Jag blir omkörd på både höger och vänster sida. Rondellerna avlöser varandra och inne i själva affärsområdet är det fler-filigt. Ingen vet riktigt hur dom ska köra, verkar det som. Tutan igen. Alla beter sig som galna. Inte riktigt fullt ut. Jag-först-mentaliteten råder här. Jag som så ihärdigt försöker jobba på att ha en kärleksfull och tolerant inställning till alla människor. Det funkar ganska bra. Ända tills det blir fredag. Då inträder en anarki-liknande anda. Både i mig och i trafiken. Och det är vid dessa tillfällen jag frågar mig vad jag håller på med. Varför jag utsätter mig för detta fredag efter fredag. Vad är det som är fel? Är spåren i hjärnan så djupa att det inte går att programmera om? Behöver jag gå i terapi? Detta med trafik-kaos i veckoslut är ju knappast någon ny företeelse. Ändå förefaller det som en överraskning varje gång.

Jag inser att när det nu är som det är, så är det ju faktiskt upp till mig om det skall bli någon förändring i det här avseendet. Men skall jag då alltså göra dessa fredags-"ritualer" till intet och börja handla mitt i veckan? Vore inte det lite tråkigt? Eller kanske skönt? Jag handlar visst mitt i veckan ibland, men det blir bara lite då och då. Kanske jag skall lägga om mitt veckoschema?! Eller VILL jag utsätta mig? Är det det det handlar om? Vill jag bli lite arg och ....Nä, det vill jag inte. Det vet jag. Det är inte bra för mitt allmäntillstånd eller för något eller någon annan heller.

Det finns bara en sak att göra. Jag får helt enkelt träna på att inte hetsa upp mig, oavsett vilken knivig situation jag än hamnar i. Jag får ännu mer intensivt be om tålamod och självbehärskning, så jag klarar detta på ett överkomligt sätt. Så att jag kan fortsätta med mina fredagssysslor. Och se med hoppfulla ögon på mina medpassagerare. Och på mig själv. Kanske börja vinka åt dom istället för att tuta som en galning. För hur det än är, så är det nåt speciellt med fredagar, eller hur?

"Diggilo diggilu, häng mé mamma Mu"

När mina två äldsta dockor var 7 resp 10 var dom och jag på konsert i Nordichallen. Tillsammans med vår närmaste granne. Också en ensamstående tjej med två barn i samma åldrar som mina. Det var en minnesvärd afton. Spänningen var på hög nivå. Deras första, riktiga konsert. Förut hade de ju varit och sett Mora Träsk, men det här var på "riktigt". De skulle ju se brödra-trion med, inte guldbyxorna, men väl med guldskorna! Bröderna Herrey! In real life!

Vi mammor satte oss några bänkrader upp, medan våra töser fick lov att springa och ställa sig nere på "plattan", på golvet. Det var en fröjd att se. Vem brydde sig om killarna på scenen, när man kunde underhållas av synen av spända, lyckliga flickor, som inte hade annat i fokus än att få se sina artister på riktigt. Deras ögon lyste och kinderna var rosiga av upphetsning. Och lilla Ro var som vanligt "uppklädd" enligt senaste modet: Kort vit klänning, ett brett neon-gult skärp som lyste på magen och en tyll-scarf i håret, som hon knutit med Sundsvalls största rosett lite snett uppe på huvet. I neon-rött! Lillan lyste på flera hundra meters håll och eftersom hon var en livlig tös, som alltid småsprang, så guppade stora rosetten käckt och jag behövde inte vara rädd att tappa henne ur sikte. Vilken kväll. När showen var över, var dockorna alldeles svettiga men lyckliga!

Efter bara ett eller två år, så var det dags igen. I isladan i Timrå. Jag, Erik och Ro och en kompis till någon av flickorna, jag kommer inte ihåg vem. Då var det Europe´s tur. Jag har aldrig varit direkt intresserad eller attraherad av hårdrock, men detta band var bra ändå, tyckte jag. Det är lätt att minnas när ljuset släcktes, det var blå belysning framme vid scenen och trycket enormt när de körde igång med "The final count-down"! Det var en riktig höjdare. Då var mamma Mu med i publik-kören. Härligt!

Och nu "smäller det" igen. Tredje konserten tillsammans med alla mina döttrar.Efter ca 23 år.Och nu är de ju tre. Kent-kväll! Också i Timrå, Eon-arenan. Eftersom de tillhör mina favoriter, ser jag mycket fram emot den här kvällen. Och för att vi får gå tillsammans igen. Det har gått några år, men känslan blir nog ungefär densamma. Eftersom jag skall sitta på bänk, så får jag hoppas att jag hittar igen "girlsen" om de skulle få för sig att smita ner på golvet, trots att jag inte har några lysande neon-detaljer att hålla mig till...

"Blå, blå är kärleken...."

Det är intressant det här med färger, tycker jag. Färger har egentligen en huvudroll i ens liv. I alla fall i mitt. Jag har alltid tänkt på alla siffror i färger. Siffran 1 har till exempel varit gräddvit för mig. Och är det fortfarande. Siffran 2 är ljusgrön, 3 är roströd o s v. Kanske ett fall för doktorn, det är möjligt.

Min barndom, emellertid, var ljusblå. Och vad menar jag då? Jo, det mesta jag omgav mig med var just ljusblått. Aldrig marin. Ljust eller möjligen mellanblått. På sin "höjd". När jag var ca 2 år (en grön 2:a) stickade min mor en ljusblå hängselkjol, som jag mycket väl kommer ihåg. Jo, jag har minnen från den åldern. Jag har kollat med modern. Jag fick min första nalle, eller teddy-björn, som vi sade, när jag var just 2 eller möjligen 3 år. Vad var den för färg? Just det! Ljusblå. Jag kommer så väl ihåg det, eftersom den brummade så jag blev livrädd. När man höll den i liggande ställning och sedan lät den "böja" sig framåt, så utstötte den ett brummande ljud. Det skulle vara roligt, men mamma fick låsa in den i buffén i vardagsrummet. Och varje gång jag skulle gå förbi den för att komma till balkongen, så gick jag i en vid cirkel förbi den inlåsta brum-björnen. Så rädd var jag.

Jag har förut skrivit om min första sidenklänning. Den var också ljusblå. Fast det var den röda jag ville ha. Mor sydde också en annan ljusblå klänning, när jag var 4 (en mörkgrön fyra). Jag fick en alldeles underbar dockvagn, med suflett och krok på handtaget att hänga lilla handväskan på. Blå! Handväskan var vinröd.


Min första BB-rutiga (minns ni?) blus: Ljusblå/vitrutig. Mina första konståkningsskridskor: Ljusblå! När jag gick i första klass fick jag en jättesnygg duffel. Den var duv-blå med ljusblått skinn runt kapuschongen. Det sydde min mor dit.

Ja, så gick det på i några år. Jag behöver väl knappast säga att min mor äälskade ljusblått på små flickor. I alla fall om dom var blonda som jag. Min syster var mörk, så hon fick ha andra färger. Men med tiden får man ju lite egen smak så det där blå var inte klistrat på mig på samma sätt.

Men lite har det nog suttit kvar. På vissa saker. När vi till exempel köpte det här gamla huset, så skulle kökspanelen bara vara blå. Allmogeblå. Det fanns inte något alternativ för mig. Och det blev så. Jag målade och målade. Och målade håret också. Luggen blev också allmogeblå. Men min man tröstade mig med: "Ja du Agneta, du passar bra i blått du". Det tog tid innan jag kunde tvätta bort det helt och hållet. Men det matchade ju mina ögon. Eftersom jag är blåögd!!! Blåögd men inte BLÅÖGD!

Siffran 5 är ..ljusblå! 6 är mörkröd. 7 är ljusgul. 8 är mellanblå. 9 är brun. 10 är som 1:an, lite gulare. Och så vidare.

Mina härliga små tvångstankar tar vi i en annan blogg..... kanske.

"Vilka stora öron du har" sa Rödluvan..

Jag åkte ibland med flickorna till Norra berget här i stán. Det var väl mest Sanna som var intresserad, eftersom stor-syrrorna hade hunnit bli 13 resp 16. Vi gick runt däruppe och tittade på djuren; de långhåriga kossorna från Skottland, kaninerna, grisarna och getterna. Det var rogivande och lill-Sanna, 4 år, tyckte detsamma.

När vi hade spankulerat en stund, så stannade vi till vid ett av staketen och iakttog getfamiljen. Den bestod ju, som de flesta familjer, av mamma, pappa, barn. Mamman var inget problem, det såg Sanna vem hon var. Killingarna likaså. Men när stor-baggen, pappan, kom lunkandes med de kopiöst stora, runda nästan snäckliknande hornen så blev hon inte så lite brydd. Hon tittade på mig med sina gröna, filosofiska ögon en stund. Sedan tittade hon på get-pappan en gång till. Så tittade hon på mig och så viskade hon, lite smått skrajsen: "Mamma, titta vilka stora öron getingen har"!

Älsklingen min! Kan det bli så mycket charmigare? Kommentarer överflödiga. Tänkte jag då och så tänker jag fortfarande.

Lill-tulla med stor-täcket

Jag blir så inspirerad av "mumelens" blogg, där hon berättar små, söta episoder när hennes barn var små, så jag kan inte hålla mig heller. Har väl återgett någon om lilla Ro (Johanna), men känner att jag vill berätta mera. Jag brukar ju kalla mina flickor för dockor ibland. Och jag tycker verkligen att det är passande. Speciellt när de var små var de som små, vackra, förtjusande dockor.

När Ro föddes, så var Erik (Erika) 2 år och 5 månader. Hon visade aldrig någon svartsjuka mot sin lillasyster. Hon hade henne som riktig docka stundtals. Hon fick köra henne i sin marinblå dockvagn (under mitt överinseende) , pudra henne i stjärten, smörja, byta blöja etc. När jag ammade den nya bebisen, så låg Erik på den andra armen och jag läste sagor. Hon var så nöjd och belåten.

Det hände att Ro skrek, som alla småbarn, och speciellt en kväll tyckte nog ändå Erik att det fick vara nog. Jag stod i köket och hade den lilla liggandes på köksbordet, på en filt. Hon var så missnöjd och skrek och skrek så det lilla gulbruna, ihopskrynklade ansiktet var som ett russin. Till slut sprang lill-Erik därifrån och jag tänkte att nu får hon ett bryt på allt skrikande. Det hördes inte ett pip från henne dock, hon uppehöll sig inne på sitt rum. Efter en bra stund hörde vi hennes små steg. När vi vände oss om och tittade, så hade lill-tulla hämtat sitt eget, alldeles nya juniortäcke med det nya, fina röd/vitrandiga påslakanet, och släpade det till köket. "Här ska lillasyster få, så hon inte fryser" sa hon. Och så slängde hon det relativt stora täcket på den lilla, lilla, knappt 3 kg:s bebis-dockan!!!

Vi tyckte det var en alldeles fantastisk syskon-kärlekshandling, påkommen av en liten 2-åring, i som hon tyckte, nödens stund. Hon hade ju lika gärna kunnat ta Ro:s eget täcke, men icke. Hon gav sitt fina, röda till syrran. "Så ska en slipsten dras"!

Florence Nightingale. Vem är det?

Jag har alltid varit en blyg, osäker unge. Jag var livrädd att till exempel uppträda eller framträda inför publik. Ändå uppträdde jag inför stor publik, en gång när jag var med i "Blåvingarna" och vi var med i någon teater. Jag var vitsippa och hade en fasligt vacker tyllkjol i vitt, med silverstjärnor på. Och en gång i småskolan vid "roliga timmen". Där hade jag lärt mig "Fröken Johansson och jag" av Thore Skogman och sjöng för full hals, rädd som en liten sparv. Jag förstår inte varför jag utsatte mig för detta, eftersom jag var fysiskt sjuk innan jag skulle fram och visa mig. Och ju äldre jag blev, ju värre blev det.

Ett tillfälle var verkligen speciellt. Jag gick i sjunde klass, var 14 år och alltså en mycket sårbar och lätt rodnande tonåring. Vår lärare i historia och svenska hade bestämt att vi skulle läsa om en speciell händelse eller person i en bok och sedan stå framför klassen och hålla ett framförande om det vi läst. Han bestämde att jag skulle läsa om Florence Nightingale och berätta om henne. Jag gick motvilligt med på det, det dröjde ju ett tag innan själva framförandet skulle äga rum.

Jag lånade hem boken och läste, vilket jag aldrig haft problem med. Jag hade ganska lätt för mig, om jag så får säga, så jag lärde mig det relativt fort. Jag läste dock kapitlet om och om igen. Tills det satt. Jag var så rädd att jag skulle glömma någonting, så jag lärde mig det utantill. Det var ett gediget kapitel.

Dagen kom och jag skulle fram. Jag kände den totala paniken komma krypande och slog rot i mig. Jag pratade med läraren och förklarade att jag inte kunde göra det här. "Jodå, det kan du, det vet jag"! "Nej, jag kan inte, jag kommer att dö!" "Men du får ju ha boken med dig, där framme". "Jag behöver ingen bok, jag kan det utantill". "Då så!" "Jag gör det inte!" "Jag vägrar"! Alltså, jag var så rädd, så jag trodde bokstavligt att jag skulle dö. Min lärare, som trodde så orubbligt på min förmåga att genomföra detta, tog helt enkelt tag i mig, lyfte mig på sina bara armar och bar mig fram till den lilla upphöjningen bredvid katedern!!! Så nu stod jag där. Med ansiktet blossande rött och blodet pulserande i varenda fiber!! Om golvet hade kunnat rämna under mig. Aldrig förr eller senare har jag önskat det så hett! Men nu fanns det ingen återvändo. Jag började rabblande berätta om Florence Nightingale, vartenda ord, varenda bokstav fanns med. Men jag tror inte att någon i klassen hade hört någon prata så fort förut. Aldrig kunde man väl tro att duktiga Florence´s liv, som var så händelserikt, kunde avhandlas så snabbt. De fattade nog ingenting. Magistern stod helnöjd längst bak i klassrummet, med armarna i kors och med sitt breda leende från öra till öra.

När jag var klar så applåderade alla. Och min "majje", som jag inte älskade så mycket just då, öste lovord över mig. Det gjorde han även när han tvingade mig spela teater en gång, med samma nervositet. Han tyckte att jag var "särskilt duktig". Antagligen så hade han bestämt sig för att den här typen av pedagogik var rätt. Och jag måste säga, nu i efterhand, att jag tror att det funkade. I alla fall för mig. För ju äldre jag blev, ju mer självförtroende fick jag. Han kanske plockade fram något i mig och lösgjorde mina obefogade rädslor. Ibland tänker jag att det hade kunnat gå precis tvärtom. Han kanske hade kunnat förstöra det lilla som fanns. Inte vet jag.

Idag är jag tacksam för det han gjorde, även om det var ruskigt pinsamt då. Jag har bara positiva tankar om honom och känner fortfarande att han verkligen trodde på mig. Han var så säker på att det skulle gå bra, och det var nog det jag kände. Att han litade på mig. Han visste det jag själv inte visste. Att jag skulle klara det jag själv var övertygad om att jag inte skulle klara. Nämligen att bestiga berg. Som syntes för höga.

Jag tror att fler vuxna skulle vara som Sture. Han hade ett outtömligt engagemang för det han jobbade med och respekt för de ungdomar han arbetade med. Respekt och tillit. Som barn så växer man när man får den här "näringen", när någon tror på en.

Så Sture, om Du läser det här och du känner igen Dig: Tack för att du pushade mig till gränsen för vansinne och att du visste att det skulle falla väl ut. Det är nog mycket Din pedagogik som har hjälpt mig senare i livet. Du skall veta att jag tänkt på Dig mer än en gång. Och berättat. Du var en fantastisk lärare och jag hoppas att Du har ett bra liv.

"Åh, det är skönt när mitt Stockholm är grönt.."

Första gången jag flyttade till Stockholm var i början på 70-talet. Jag bodde själv för första gången. Det blev en hisnande upplevelse av många orsaker. En tid jag aldrig kommer att glömma.

Det blir lätt så att man går väldigt mycket i Stockholm. Åker T-bana och går. Promenerar. Och jag upplevde sköna, vardagliga händelser när jag promenerade till T-banan och bussen på morgonen, på väg till jobbet. Ögonblick som etsat sig fast i min hjärna. Och i mitt sinne. Den tid på dygnet när allt vaknar. Människor, katter, grönsaksstånd på torget, bilarna ur garagen, dimmorna från vattenytan och solen
från horisonten. Till och med jag var vaken. Gummor, eller kvinnor, som lyfte upp sina lådor fulla av rosor och astrar, mammor som stretade med sina små barn till dagis. Doften från...ja, jag vet inte riktigt från vad. Men det doftade underbart. Den småkalla, begynnande höstluften och.. när man nalkades hamnen; ljuden från båtarna och lyftkranarna. Det skrällde och smällde. I plåt. Och det liksom spratt till av liv i hela mig. Jag insöp alla dessa intryck på en och samma gång och kände att jag levde. Jag fick vara en del av det stora livet.

Det kan ha varit associationer till Per-Anders Fogelströms "Mina drömmars stad" och hela den serien, som jag läst tidigare, som gjorde att det blev så starkt. Alla dessa intryck. Och att det var just Stockholm. Den stora huvudstaden. Det kändes nästan som jag var med i den boken. Fast flera decennier senare. En fortsättning. Som den romantiker och dagdrömmare jag alltid varit. Och egentligen är vi ju med där allihop, vi är ju en fortsättning på historien.

Kanske är det därför som jag har så lätt att tycka om hamnen nere vid Sundsvalls-fjärden också. Speciellt tidigt på morgonen. Det är tyvärr så sällan som jag rör mig så tidigt numera. Men när jag gör det, får jag samma känsla. Och några hundra meter därifrån möter jag nyvakna lapplisor, tågkonduktörer vid järnvägen, arbetare och tjänstemän på väg till sina arbetsplatser. Det är något som representerar liv. Liv och rörelse. Arbete, verksamhet av olika slag. Människor som förtjänar till sitt uppehälle. Det är något vackert med det. Vackert och starkt och beständigt.

Och det kan också vara orsaken till att de gula lyftkranarna nere vid hamnen så ofta har fått vara med som huvudfigurer i mina krönikor. De är symboler för arbete. Så vackra. Stora, stolta, kraftiga, arbetsdugliga. Och på natten är dom till och med upplysta av gula lampor. Mot den mörka natthimlen. Titta själva så får ni se..