"Blå, blå är kärleken...."

Det är intressant det här med färger, tycker jag. Färger har egentligen en huvudroll i ens liv. I alla fall i mitt. Jag har alltid tänkt på alla siffror i färger. Siffran 1 har till exempel varit gräddvit för mig. Och är det fortfarande. Siffran 2 är ljusgrön, 3 är roströd o s v. Kanske ett fall för doktorn, det är möjligt.

Min barndom, emellertid, var ljusblå. Och vad menar jag då? Jo, det mesta jag omgav mig med var just ljusblått. Aldrig marin. Ljust eller möjligen mellanblått. På sin "höjd". När jag var ca 2 år (en grön 2:a) stickade min mor en ljusblå hängselkjol, som jag mycket väl kommer ihåg. Jo, jag har minnen från den åldern. Jag har kollat med modern. Jag fick min första nalle, eller teddy-björn, som vi sade, när jag var just 2 eller möjligen 3 år. Vad var den för färg? Just det! Ljusblå. Jag kommer så väl ihåg det, eftersom den brummade så jag blev livrädd. När man höll den i liggande ställning och sedan lät den "böja" sig framåt, så utstötte den ett brummande ljud. Det skulle vara roligt, men mamma fick låsa in den i buffén i vardagsrummet. Och varje gång jag skulle gå förbi den för att komma till balkongen, så gick jag i en vid cirkel förbi den inlåsta brum-björnen. Så rädd var jag.

Jag har förut skrivit om min första sidenklänning. Den var också ljusblå. Fast det var den röda jag ville ha. Mor sydde också en annan ljusblå klänning, när jag var 4 (en mörkgrön fyra). Jag fick en alldeles underbar dockvagn, med suflett och krok på handtaget att hänga lilla handväskan på. Blå! Handväskan var vinröd.


Min första BB-rutiga (minns ni?) blus: Ljusblå/vitrutig. Mina första konståkningsskridskor: Ljusblå! När jag gick i första klass fick jag en jättesnygg duffel. Den var duv-blå med ljusblått skinn runt kapuschongen. Det sydde min mor dit.

Ja, så gick det på i några år. Jag behöver väl knappast säga att min mor äälskade ljusblått på små flickor. I alla fall om dom var blonda som jag. Min syster var mörk, så hon fick ha andra färger. Men med tiden får man ju lite egen smak så det där blå var inte klistrat på mig på samma sätt.

Men lite har det nog suttit kvar. På vissa saker. När vi till exempel köpte det här gamla huset, så skulle kökspanelen bara vara blå. Allmogeblå. Det fanns inte något alternativ för mig. Och det blev så. Jag målade och målade. Och målade håret också. Luggen blev också allmogeblå. Men min man tröstade mig med: "Ja du Agneta, du passar bra i blått du". Det tog tid innan jag kunde tvätta bort det helt och hållet. Men det matchade ju mina ögon. Eftersom jag är blåögd!!! Blåögd men inte BLÅÖGD!

Siffran 5 är ..ljusblå! 6 är mörkröd. 7 är ljusgul. 8 är mellanblå. 9 är brun. 10 är som 1:an, lite gulare. Och så vidare.

Mina härliga små tvångstankar tar vi i en annan blogg..... kanske.