måndag 28 april 2008

Biomagi

Röda Kvarn, Svea, Konsert, Saga, China. Namn som minner om det förflutna. Namn på fem av de biografer som fanns i Sundsvall. På 50-talet och 60-talet. Antagligen tidigare också. Senare stängdes de och ersattes av nybyggda lokaler som rymmer flera biosalonger under samma tak. Modernt. Som en galleria. En bio-galleria.



Jag tycker inte om gallerior. Inte de med butiker heller. Det är inte som "riktiga" affärer. Likaså dessa med biograferna. Det är inte biografer" på riktigt" liksom. Det var en sådan skön känsla när man var utomhus och det kanske var grått och lite regnigt. Eller jättekallt och snöigt. Och så fick man den strålande idén att gå på bio. Man slank in på Saga, den lilla gulliga biografen i hörnet. Köpte biljetter i den lilla glasluckan med en leende tant. Och så gick man fram till den lilla godisdisken. Det är klart att det var kö, men inte så lång. Sen äntrade man biosalongen och såg fram emot en ca 2 timmar lång visning. Inklusive reklam. Myysigt!



Det är klart att man kan gå in på en bio-galleria när det regnar eller snöar också. Och gå fram till godiskiosken och handla godis. Och köper biljetter, det gör man ju. Men det sitter en hel rad med människor bakom disken. De ser inte alls glada ut. Mest trötta. Det är tveksamt om man skall ha godis, eftersom det är flera och långa köer. Det blir trängsel och väntan. När det är tid att gå in till salongen uppstår en lätt förvirring. "Vilken salong skall vi till? Ettan, tvåan, trean, fyran, femman eller möjligen sexan? Vad står det på biljetten? Svetten börjar lacka och stressen kryper fram. Man skall inte känna sig stressad när man är på bio!



Men bio-kulturen håller jag kär. Oavsett den yttre fasaden. (Men jag föredrar verkligen den äldre modellen och hoppas och tror att den kommer igen. Snart). Min allra första bio-film såg jag med mina föräldrar på "Palladium" i Kvissleby. Jag var ca 4 år och det enda jag kommer ihåg är att det var en tecknad historia med ett grönt lejon som höll på att skrämma vettet ur mig. Jag grät och skrek till mammas och pappas förfäran. De fick bära ut mig därifrån. Det var alltså ingen hit.



Men det randades andra tider. Några år senare var det matinéföreställningar klockan tre varje söndageftermiddag. Vi bodde hundra meter nedanför en biograf, så det blev inte alltför sällan att man gick och tittade på svart-vita Tarzanfilmer, Harold Lloyd-filmer och Helan och Halvan-filmer. Egentligen förstod jag mig inte riktigt på de sistnämnda. De hör ju till humor-genren, men den sortens humor var inte min humor. Jag var förvånad över att alla asgarvade så infernaliskt. Så det hände att jag fick till ett och annat konstgjort skratt jag också. För att passa in.



Min första kvällsfilm och färgfilm tillika minns jag mycket väl. Den var tillåten från 11 år och jag fick lov att gå med min stora-syster och hennes kompis. Filmen hette "Laila" och var en romantisk sak. Den passade mig som hand i handske, eftersom jag var ett litet allvarligt barn. Killen som spelade huvudrollen hette Sven-Gösta Jonsson eller "den rockande samen". Stor idol just då. Med sitt mörka, lockiga hår, snälla ögon, sitt halvsneda leende och sin vackra samedräkt förtrollade han varenda skolflicka. Han hade slagit igenom med en låt som blev en jätte-hit och som började: "Jag är lapp och jag har mina renar..." När han sjöng den i filmen och satt bakom sina renar och körde sin släde, då bultade hjärtan ikapp med bjällrornas pinglande. En höjdarfilm med vackra färger!



Sen blev det många som passerade revy. "Summer holiday" med Cliff Richard, "Jailhouse rock" med Elvis, "Blue Hawaii" också med Elvis, "Loveletters in the sand" med Pat Boone, "Förälskad i Köpenhamn" med Siw Malmqvist, "Det svänger på slottet" med Alice Babs, "En nolla för mycket" med Lill-Babs med flera, med flera. Det magiska ögonblicket kom när man hade suttit länge och väntat i salongen med lamporna tända. Plötsligt tonades ljuset ner, sakta och försiktigt. Killarna började busvissla. Och vi slet upp kolor och övriga godisar och slängde kola-papper över hela bio-salongen! Reklamen var helt fascinerande. Nästan lika bra som filmen. När man gick hem två timmar senare, var man antingen kär i Elvis, Tommy Steele, Cliff Richard eller Sven-Gösta Jonsson!



Numera är filmvalet av annat slag. Men känslan densamma. Just när lamporna släcks plockar jag fram min mm..-påse, ett måste vid dessa tillfällen. De underbara chokladkulorna slinker in i munnen, fler åt gången. Det pirrar i magen och jag önskar att jag hade några rival-och dixi-kolor att riva papperet av och kasta ut över alla som sitter där. Men det kan man ju inte göra. Eller...?

söndag 27 april 2008

Blåsippan ute i backarna står

Vårmässan! Vilket vackert namn! När man dessutom upplevt riktigt soliga, härliga, dagar med tussilago, vitsippor och blåsippor på en och samma vecka, kommer så Vårmässan som på beställning. Man liksom välkomnar den som "pricken över i:et" med öppna armar. "Det skall bli riktigt trevligt att gå på Mässan och strosa, ta det lugnt och verkligen ta mig tid och titta. Titta på vackra saker och praktiska prylar. Låta mig inspireras och ha en skön stund för mig själv".

Dagen till ära hade jag klätt mig i kjol och knäppkängor. Jag ville känna mig lite finare än vanligt. Knäppkängor med klack. Visst började det värka lite i mina fötter, speciellt som jag hade städat trapporna i nämnda kängor, innan jag åkte dit. "Men det blir nog bra ändå. Jag är van att ha ont". Jag flöt runt en stund. Efter några minuter nåddes jag av Tony Irvings välbekanta stämma med sin charmiga brytning. Men jag kunde inte se honom. Jag sträckte och vred på huvudet men ingen Tony. Däremot syntes en stor pil och texten "Stora scenen" på en skylt. Jag drog slutsatsen att den svensktalande amerikanen befann sig där. Men jag orkade inte bry mig längre. Jag vet ju hur han ser ut dessutom. Så jag lunkade vidare.

Plötsligt slog det mig. Jag hade gått på det igen. Höga förväntningar - noll utdelning. Hur kommer det sig att jag glömmer detta fenomen varje gång? Visserligen går jag inte varje år på Vårmässan. Inte på marknader heller. Men när jag gör det så händer samma sak. Jag ser så fram emot detta, ja rent av längtar så mycket att få en stunds avkoppling och se om jag hittar något fint eller nyttigt att inhandla. Ett litet avbrott i vardagen. Och varje gång blir jag lika besviken. Jag ser i princip samma saker. "Ja just ja, det var så här det var". På slutet av vandringen får jag mer och mer bråttom. Orkar knappt titta på alla stånd och prylar. Och när jag stannar vid någon monter, så drabbas man av den typiska säljarmentaliteten. Nästan som i Turkiet. Desperata försäljare som hugger som en kobra så fort de får chansen.

Efter att trots allt ha frågat om råd och tittat på en kaffemaskin, stannar jag vid ostdisken. Kan bara inte låta bli. Får smaka på flera olika getostar. Fastnar för alla, men köper en liten bit av den med fyllig vitlökssmak. Vilken njutning! Jag betalar och går vidare med den lilla osten i en plastpåse dinglande i min hand. Vid nästa monter står en dam i min ålder, med en dammsugare bredvid sig. Jag blir lite intresserad, eftersom vi behöver en ny sugare. Men här visar det sig att det är slangen som är grejen. Så fort damen fångar min blick, börjar hon prata och så springer hon bort, flera meter. "Se, så långt man kan gå med den här fantastiska slangen. Den räcker 10 meter och man slipper släpa och dra på den tunga, besvärliga dammsugaren..."!! Jag lyssnar och nickar. Slangen kostar 500 kronor och verkar lockande. Men med tanke på att vi behöver en ny dammsugare först och främst, så...

Jag konstaterar att min upplevelse av Vårmässan är densamma som när jag läst ett nummer av "Vi i villa". Inbjudande omslag, vackra bilder men fylld med reklamannonser. Mycket lite substans. Stället kryllar av välsmorda munläder som talar väl för varan och det tar bort den lilla inspiration man faktiskt kunde känna lite tillstymmelse av i början.

Jag lämnar lokalen, besviken men samtidigt mycket nöjd med min lilla ostbit i väskan. Den praktiska dammsugarslangen har redan lagt sig längst bak i hjärnan. Hittar min bil efter febrilt letande på den gigantiska P-platsen. Hade tänkt åka vidare till ett annat ställe, men beslutar att köra direkt hem. Mina värkande fötter och min stackars rygg har fått nog idag. Soffan ter sig som ett lockande alternativ till det jag egentligen tänkt göra. Jag sparkar av mig mina fina knäppkängor i hallen och där ligger de fortfarande. Fulla av lera påminner de mig om att våren har kommit...

fredag 25 april 2008

I Keralas bakvatten via Sundsvallsfjärden

Det var en av de där härliga vårdagarna i slutet av april. Jag hade ända sedan i vintras längtat efter att promenera och sitta nere vid hamnen. I vår vackra stad. Men tillfället hade inte visat sig. Den här dagen gjorde det det. Nästan som det tog plats och sa: "Här har du mig, en timme som du inte vet vad du skall hitta på. Tills du skall hämta din väninna. Den där hamnen du har tänkt på och talat om. Inta den. NU!"

Vädret var verkligen sagolikt. Blå himmel. Lysande, varm vårsol. Saken var klar. Jag styrde min lilla Ford ner till vattnet. Till min lycka såg jag att det fanns en bänk. Ja, två bänkar till och med. Underbart. Jag gick genast fram och skulle sätta mig. Men jag blev stående. En aning stel. Bänken var rejält smutsig och det låg en kvarglömd snusdosa på den. Inte så farligt kanske, men det störde mina förväntningar. Jag kom ihåg att jag hade en kudde i baksätet i bilen så jag hämtade den och lade den på det smutsiga. Jag satte mig bredvid snusdosan och låtsades att jag inte såg den.

Vinden var en aning kylig. Men det gjorde absolut ingenting. Jag njöt av solen. Doften och den lite råa havsluften svepte mot mig. Jag var i mitt rätta element. Jag plockade fram en tidskrift med en artikel om "Keralas bakvatten". Under läsningens gång blev det så uppenbart att våra olika sinnen samverkar på det mest förunderliga sätt. Om och när de får möjlighet.


Artikeln beskrev på ett fantastiskt sätt det natursköna området i sydvästra Indien med sjöar och kanalsystem. Ombyggda risbåtar, husbåtar, naturbefolkningen i dess dagliga arbete; bl a den fiskande delen av befolkningen. Jag läste om kvinnorna som med väl inövad snabbhet och precision fångar diamantciklider med sina bara händer och de vackra, kinesiska fisknäten som faktiskt är en turistattraktion. Det fanns en bild på en fiskare som slängde ut sitt lysande oranga nät mot det klara blå vattnet! I sanning en vacker syn! Ett sådant fisknät kan ge mat till en hel by, förtäljer artikeln.

När jag satt där på den gröna smutsiga bänken med snusdosan, var jag för en stund förflyttad. Förflyttad till Kerala med det unika kanalsystemet och den andlöst vackra naturen. Till byn med de femstjärniga hotellen och de primitiva båtarna. Jag kunde höra, om än diffust, samtalen och de glada skratten från dessa arbetande människor. Det glittrande vattnet i Sundsvallsfjärden, den speciella doften, solen och vinden försatte mig i detta underbara tillstånd. Jag gjorde en resa. Med en mycket god eftersmak.

Eftermiddagen med min väninna var fin. En stund jag länge hade sett fram emot. Vi var inne i ett gammalt hus och åt hembakat tunnbröd med diverse pålägg. Och chokladkaka med vispgrädde. Och drack kaffe. Medan elden sprakade i den öppna spisen. Vi språkade och vi skrattade. Om allvar och skämt. Tiden stod still. Seklen länkade i varandra. Vi kunde lika gärna ha varit två pigor eller finfruar på 1700-talet. Alla som var där var glada. Och vi var också glada. Glädjen överbryggde sorgen. Som också fanns där. Det var bland annat den vi pratade om. Men den fick en mjuk inramning.

Jag tror att mitt besök i hamnen och i Indien förmerade eftermiddagens sköna samvaro med min kära väninna...

måndag 21 april 2008

Den fula, fina fisken

Jag står framför fönstret i min mors sovrum och ser på den. Den pryder sin plats på fönsterbrädan som den prydnadssak den är. "Den" är en fisk, en öring, som liksom hoppar upp ur vattnet. Den är grå-brun med fläckar och skimrar som pärlemor; grönt, rosa, violett. Som blir starkare när solen lyser på dem. Jag stryker med fingret på dess rygg. Och konstaterar att den är en mycket ful prydnadssak. Det tycker inte min mor. Därför står den nu i hennes sovrumsfönster.

Och jag minns hur jag som liten tjej fick den i present på min födelsedag. Jag tror att det var på min 8-årsdag. En av mina morbröder, Gereon, gav mig den. Ett udda namn på en udda man. Gereon hade aldrig varit gift. Han hade haft en fästmö någon gång. Och blivit olycklig. Han var kort till växten och bar alltid keps. Eller hatt. Ögonen och munnen log alltid. I alla fall mot mig. Jag tyckte mycket om honom. När han hade lediga dagar var han med sina kamrater. De spelade kort och dragspel. Och sjöng och hade roligt. Och tog sig ett och annat glas.

Den här dagen var jag ute på gården och lekte. Plötsligt fick jag se min morbror komma nere på vägen och styra kosan upp mot mig. Han log som vanligt och jag blev glad i magen. Det var inte så ofta han kom och man visste aldrig när han skulle komma. Vi satte oss på cementbron med stålgallret. Vi pratade lite och så tog han fram ett paket från kavajens innerficka. Det var något som var inslaget i tidningspapper. Han gav det till mig och sa grattis. Mycket överraskad virade jag upp tidningspapperet. Försiktigt. Det kändes att det var något ömtåligt inuti. Det visade sig vara denna tidigare nämnda fisk. Öringen som hoppade upp ur vattnet. Jag tyckte den var vacker. När man rörde den, skiftade den i olika färger. Jag var så glad.

Jag ställde den i fönstret på mitt och min systers gemensamma rum när vi fick ett. Jag tittade ofta på den och beundrade den. När jag blev äldre och flyttade hemifrån blev den kvar i föräldrahemmet. Där står den alltså än idag.

Jag har bestämt att jag skall hämta hem min fisk. För även om det nu är den fulaste sak jag äger, så är det den finaste, eftersom jag fick den på ett annorlunda sätt. Jag tror att morbror Gereon hade valt den för att han verkligen ville ge mig något och inte för att han måste. Sådant känner man när man är barn. Omslagspapperet gjorde det mer spännande. Jag kanske ställer den i ett fönster där solen skiner från morgon till kväll, så man alltid kan se de intensiva färgerna skimra som pärlemor.

onsdag 16 april 2008

Den lilla sjöjungfrun berättar...

Några gånger har jag faktiskt lyckats med konststycket att kliva ur sängen 5.30 för att åka till simhallen. Och idka morgonsim. En underbar anordning. Det är en alldeles särskild stämning i en simhall i sådan arla morgonstund. Man går lite försiktigare, nästan viskar till varandra och smäller inte i dörrar som annars.

Efter den snabba "för-duschen" och baddräktspåtagningen svassar jag ut i den härligt klordoftande simhallen. Som nu är nedsläckt. Personalen har placerat ut vackra kandelabrar efter bassängkanten och tänt stearinljus i dessa och det blänker så sagolikt i det stilla vattnet. Lite som "Tusen och en natt" . Morgontröttheten och surmulheten försvinner knappt märkbart och ersätts av lugn, frid, harmoni.

Jag klättrar försiktigt ner för stegen i vattnet och tar några lugna simtag. Det svaga ljudet av vattnet är som ljuv musik. Som ackompanjeras av smäktande, sköna, instrumentala toner ur högtalarna. Detta är den optimala början på en ny dag! Jag svävar fram genom vattnet och när jag blundar låtsas jag att jag simmar i Medelhavet en mörk, stjärnklar natt med min älskade simmande bredvid mig.

Plötsligt händer något! Ett förfärligt ljud; frustande, hulkande, skär det genom märg och ben! Jag vänder huvudet åt det håll ljudet kommer ifrån. Och snett bakom mig kommer en människa, en man, ångande i 100 knyck! Han begraver huvudet mellan varje simtag och låter som ett slags djur när huvudet kommer upp igen! Jag känner blixtsnabbt att det här är fel! Det kan inte vara möjligt! Detta är en avskild stund, en mjuk start på dagen så att våra sinnen skall vänja sig vid vardagen i takt med gryningsljuset! Mitt inre lugn och min frid förvandlas till ren, skär ilska och aggression. Hjärtat börjar pumpa och jag mår inte bra. Jag måste stilla mig. Dessa känslor hör inte hemma här. MEN FRUSTANDE TÄVLINGSSIMMARE HÖR INTE HELLER HEMMA I DEN BLÅ LAGUNEN KL 6 på morgonen!! Jag får lust att klaga. Tala om för personalen att detta borde förbjudas. Men, vid närmare eftertanke så har väl alla rätt att simma, även om simsätten är olika. Jag sväljer ilskan men fortsättningen i bassängen blir inte densamma.

Efter den sköna duschen och bastun äter jag en smaskig frukost. Liknande en liten hotellfrukost. Efter några hundra meters bröstsim blir man ganska hungrig och det smakar extra gott med rostat bröd, kokt ägg, fil och musli. Och naturligtvis melonen till dessert. Jag njuter i fulla drag och slår fast att detta måste bli en återkommande vana. En liten lyxingrediens i den grå vardagen. Men jag hoppas att det inte blir en vana för tävlingssimmare. I alla fall inte att vara så tävlingslysten och frenetisk och fanatisk just då! Lite hänsyn alltså, om man får be... Hur var det nu? "I de lugnaste vattnen simmar de...farligaste (?) fiskarna"?

tisdag 15 april 2008

"Vem kan trösta Knyttet?"

Jag gick låg- och mellanstadiet i en stor, gammal skola med trägolv, stentrappor och höga fönsterbänkar i korridorerna. Jag minns speciellt det där med hur högt det var till fönstren. Vi brukade klättra upp och sätta oss där och dingla med benen efter rasterna, i väntan på att få gå in i klassrummet.

En dag kom en av pojkarna i klassen och viskade i mitt öra att Lasse Lönndahl skulle komma och hämta honom efter skolan. Men han skulle vänta tills alla hade åkt hem, eftersom det skulle bli sådan uppståndelse annars. Han anförtrodde denna fantastiska nyhet till mig och lovade att jag skulle få träffa idolen och få åka hem med dom. Vilken grej! Jag tog det inte för otroligt, eftersom jag visste att hans mamma var lite känd och umgicks med andra kända personer.

Detta var stort. Vi var 8 år gamla och jag hade aldrig i mitt lilla liv sett en kändis "på riktigt" förut. Vi väntade. Och väntade. Jag frågade otåligt om han inte skulle komma snart. "Jodå". Han kommer. Vi väntade. Och väntade. Men inte kom det någon Lasse. Det kom någon annan dock, och hämtade upp min klasskamrat. Jag fick inte åka med så jag blev alldeles ensam kvar. Ensam på hela skolan! Utom mig av besvikelse och rädsla började jag fundera på hur jag skulle komma hem! Jag sprang ut på den tomma och ödsliga skolgården och skyndade mig till vägen. Man måste korsa Riks-13, som stora vägen hette då, för att komma till busshållplatsen. När jag stod och väntade vid övergångsstället såg jag min buss passera hållplatsen på andra sidan och nonchalant svepa förbi mina ögon. Tårarna rann på kinderna och jag var förtvivlad och rädd!

Jag kommer faktiskt inte ihåg hur jag kom hem. Jag vet bara att jag var ensammast och övergivnast i hela världen. Som lilla "Knyttet". Vem kunde trösta henne?

söndag 13 april 2008

"Familjeresan"

Jag minns den som igår. Semesterveckan utanför Luleå, bortom civilisationen. Vi hade bestämt att ha en vecka på ett vackert ställe i vårt vackra land, utan bekvämligheter. Utan TV. Och utan telefon. Kort sagt utan lyx. Vi skulle leva ett naturnära liv i några dagar och känna vad det verkligen innebar att umgås. Med varandra. Prata med varandra och göra saker tillsammans.

Vi fick tag på en stuga som vi hyrde i en vecka. När vi hämtade ut nyckeln, bådade det gott. Nyckeln var lika stor som min hand och av den riktigt gamla modellen. Det visade sig att stugan var ett gammalt härbre från 1700-talet. Timrat och pittoreskt. Jag jublade, min man nickade glatt, 3-åriga Sanna sprang runt benen på oss och de två tonåringarna, 13 och 15, rörde inte en min. De tyckte nog att vi hamnat en LITEN aning på sidan. Mysigt, jorå, men...

Det var jättefint inne. En liten kokplatta, fotogenlampa över bordet och ett loft där sängplatserna var. Utedasset var pricken över i:t. Ett riktigt gammaldags sommarnöje. Med havet bara en liten bit nedanför, blev det ett litet paradis. Vi hade det så skönt. Och det bästa av allt var att inte höra en enda telefonsignal på flera dagar. Bara det höjde njutningen till nivå 2. På kvällarna spelade vi "plump" och "bluffstop" och "500" i fotogenlampans sken.Våra tonåringar var riktigt duktiga på att umgås. Även om dom inte var speciellt förtjusta i det där med surrande flugor runt stjärten när man kissade.

En av de sista nätterna fick de nog. Vi hade lagt oss för kvällen och det fanns några instängda getingar där vi skulle försöka sova. Dom surrade och snurrade runt våra huvuden och vi slog efter dom, vilket hjälpte föga. Flickorna var nära sammanbrottet och till slut gav dom upp och travade mycket distinkt nerför stegen och ut till bilen. De tänkte sova i den istället. Allt var tydligen bättre än detta "getingbo". Jag såg på dom genom fönstret; Erik med solglasögon och blonderat hår (solbrillorna satt på vare sig det var natt, dag, soligt eller mulet den här tiden) och Ro med tofsen vippande på hjässan! Dom var för söta. Irriterade och trötta gick dom med kuddarna och täckena i släptåg fram till volvon och kröp så in i den. Jag låg och väntade på att dom skulle komma tillbaka, men icke. Dom somnade faktiskt därute.

Getingarna var verkligen envetna. Jag gick upp och rullade ihop en tidning. Gav mig inte förrän jag fick in en fullträff på en av dom. Den ramlade död ner genom "hålet" där stegen stod och hamnade på köksgolvet där nere. Äntligen! Men när dödandet var över kände jag att jag behövde uträtta behov. Jag klättrade ner på stegen för att ta mig till hemliga stället. När jag klev ner från sista steget och satte foten på golvet, kände jag en smärta under trampdynan som var obeskrivlig. Jag skrek och min man undrade vad i allsin dar jag höll på med. Jag tittade under foten och på golvet. Vad fick jag se? Jo, naturligtvis den lilla envetna insekten som jag nyss tagit död på! Det var väl klart att jag skulle kliva rätt på den! Hur stor var chansen? Jag hoppade på ett ben ut och gjorde det jag skulle och hoppade på samma ben uppför stegen igen för att försöka få några timmars sömn denna händelserika natt.

Flickorna var glada när vi åkte hem. "Stig-Helmer" och jag var, om inte glada så i alla fall nöjda. Det hade varit en skön, avkopplande vecka och vi hade allt kommit lite närmare varandra. Det måste vi tillstå. Vi hade badat, även om det inte var så varmt i vattnet. Det blåste rätt så bra vid havet. Men havet är alltid havet. Befriande, friskt och väldoftande! Och utedass är alltid utedass. Det finns nog inget ställe där man kan höra tystnaden så påtagligt. Endast tallarnas sus och flugornas sommarsurr är förnimbart. Och det inbjuder till läsning av opretentiös litteratur och välgörande tankeverksamhet. Inte fullt så väldoftande dock. Det enda som kan få en därifrån är väl just doften. Men det är nåt visst med att bo primitivt; tända fotogenlampor, elda i vedspis, jaga flygfän, tvätta sig och borsta tänder utomhus, sitta på utedass... det kan vara värt lite gnäll och tjat. Ja, det är faktiskt mycket utvecklande. För att inte säga terapeutiskt! Och man känner sig som "urmodern", i familjen Hedenhös. Ett redigt, rejält "fruntimmer"!

torsdag 10 april 2008

Klappgröt, klimp och Brita Borg

Matkultur är ett härligt ord! Det framkallar många, olika bilder. Från olika länder. Glada människor, bruna, gula, svarta människor. Och färggranna maträtter, exotiska frukter och vackra grönsaker. Matkultur är helt enkelt ett mycket positivt ord. Och intressant. Det blir liksom ofrånkomligt att man jämför. Sitt eget lands matkultur med t ex Frankrikes, Japans och Englands matkultur. Och då är det också lätt att känna en liten aning av besvikelse. Handen på hjärtat; Vad har vi att komma med? Palt? Kroppkakor? Pannkaka? Köttbullar? Sill? Ja, jag älskar den här maten jag också. Men...den känns lite...vad ska man säga...degig? Färglös kanske? Fantasilös? Jag vet inte och det får vara hur det vill med det när allt kommer omkring.

Det hör ju också till saken att det finns massor av svenska maträtter som jag personligen aldrig har smakat och mycket mindre lagat. Så jag vet att det blir en del generaliserande. Vi har mycket på vårt svenska smörgåsbord som smäller högt. Men om man jämför...?

Hur som helst! Detta länkar till en liten spännande fraktion av matkulturen, nämligen den regionala. Jag har förstått att mycket av det som äts beror på var i landet man bor. Det finns maträtter som jag åt, speciellt när jag var liten, som jag har trott att alla åt. Men icke! Det som för mig var självklart att inmundiga, har en del aldrig hört talas om. Vad kan då detta vara?

Till exempel så åt vi mycket ofta kokt kornmjölsgröt till frukost. Vad är det med det då? Jo, jag fick vanlig filmjölk med strösocker på min djupa tallrik och kornmjölsgröten på ett litet kaffefat. Så tog man en sked gröt och fyllde på med den sockrade filen. Mums!

När vi åt tunna pannkakor, så serverade mamma alltid lingonsylt till och kall, skivad falukorv.Jättegott! Så när jag blev vuxen och gräddade pannkakor var det självklart med den kalla korven till. Detta framkallade dock många höjda ögonbryn och glada skratt från en del "oinvigda".

Till middag blev det ofta morotsstuvning och stekt falukorv. Mellanmål kunde bestå av uppstekt havregröt , kanelbullar som skars i småbitar och åts med mjölk och sylt på tallrik. På kvällarna avslutade min pappa alltid med att dricka ett glas mjölk med lingonsylt som han länge och omsorgsfullt hade rört ner i mjölkglaset.
Det har jag dock aldrig lockats av att prova. Men det är ganska vanligt om jag förstått rätt.

Behagliga minnen väcks när jag tänker på vattenchokladen som vi drack varje morgon innan vi åkte till skolan. Varm vattenchoklad och knäckebrödsmörgås med ost. Eller falukorv. Men på lördagarna, när det fortfarande var obligatorisk skolgång dessa dagar, fick vi het mjölkchoklad med härliga limpsmörgåsar med ost eller medwurst! Det var en lyxig variant som finns kvar i gladminnet! Denna lyxfrukost ackompanjerades alltid av "Frukostklubben" med Sigge Furst. (Där var många fina, populära artister som medverkade i det programmet, bl a Lily Berglund, Brita Borg, Britt Damberg, Gunwer Bergqvist, Siw Malmkvist, Lasse Lönndahl m fl.)

Ja, nostalgin flödar. Igen. Den är ett härligt smörjmedel i dessa tider. Och numera kan man öka dosen eftersom SVT har lagt in "Minnenas television" lite då och då i programutbudet. Härligt!
Har ni inte sett det, så rekommenderas det varmt. För det mesta är sevärda filmer och reportage på tapeten. Och en och annan TV-teater. Det skadar nog inte att få frossa i lite nostalgi när världen är så kall och hård och hemsk på många sätt, eller hur?

Men tillbaka till maten. Den rosa klappgröten, kommer ni ihåg den? Gör man den nuförtiden? När mina "storflickor" var små så gjorde jag faktiskt den ganska ofta. Den äkta långfilen, är det någon som sysslar med den? Krämer och kompotter, soppor med klimp m m. Inte så nyttig mat, speciellt inte i dessa GI-tider. Men ibland vill man bara glömma om det är nyttigt eller inte, bara laga det man tycker är gott, eller snarare det man tyckte var så gott! Och så är man där igen, i nostalgins sköna, ombonade land. Och gnolar en gammal slagdänga om att mamma är lik sin mamma...

tisdag 8 april 2008

"Av barn och fyllhundar..."

Mitt yngsta barn, Sanna, visade mycket tydligt när hon var missbelåten över något när hon var en liten tös. Hon hade ett talande minspel, kan man säga. Hon kunde även uttrycka sig tydligt verbalt. Ett gott tecken tycker jag. Det fanns dock tillfällen när det var mindre lämpligt, eller åtminstone mindre önskvärt.

Ett av dessa tillfällen var när hon vid 4 års ålder fick följa med mig på stan för diverse shopping. Vi avslutade det hela med att gå till Systembolaget. Jag skulle köpa en eller ett par flaskor vin. Jag kommer inte så noga ihåg. Det var ovanligt lite folk där denna eftermiddag. Jag tror att det var en fredag. Det var fortfarande kölappar och vi hade tagit en och satt oss snällt på en bänk för att vänta på vår tur.

Det var tyst och ganska tråkigt att sitta och vänta. Speciellt för en liten 4-åring. Plötsligt hör jag min dotter säga, nej, högljutt utstöta:"MAMMA, MÅSTE VI GÅ HIT VARJE DAG??

Jag trodde inte jag hörde rätt! Jag tittade på dottern, slängde ett öga runt omkring oss, tog sats för att säga något i stil med: "Men vad är det du säger? Vi går väl verkligen inte hit varje dag, inte ens varje vecka. Och du har bara varit med några få gånger!Var får du allt ifrån?" Men jag insåg med ens att det inte var någon idé att säga något. Det skulle bara låta som en dålig ursäkt. Ett barn säger ju alltid sanningen, eller...?


Jag fattar fortfarande inte var hon fick det där med "varje dag" ifrån. Hennes egen förklaring till detta idag är, att det antagligen var så vansinnigt tråkigt att sitta där och dessutom vänta och vänta, så att det kändes som de få gångerna var varje dag! Det var i alla fall ett av de där tillfällena då man ville att det skulle öppnas en lucka i golvet och man fick försvinna. En riktig klassiker.

Hur var det nu? "Av barn och fyllhundar får man höra sanningen"?! Vem talar sanning här? Barnet eller "fyllhunden"? Definitivt inte båda!

måndag 7 april 2008

Fear of flying

Ja, detta var titeln på en roman av Erica Jong, som kom ut någon gång på 70-talet om jag inte minns fel. Men det är också benämningen på min relation till flygplan. Fram till i oktober 2007, så hade jag flugit två gånger i mitt liv (tre ggr om man räknar antal enkelresor). Det var alltså 25 år sedan den sista resan.

I oktober bestämde vi oss för att resa till Turkiet. Äntligen! Vi har pratat om att resa eller inte resa. Efter flera år av ältande; "skall vi eller skall vi inte?" bestämde vi oss: Vi skall! Flyga! Både jag och min man är barnsligt flygrädda. Vi skyndade oss att betala resan, dels för att vi var tvungna för att hinna före sista betalningsdag och dels för att slippa tänka på själva flygresan i sig. Och hinna ångra oss.

Nu fanns det ingen återvändo. Vi var så spända och uppspelta för att vi äntligen skulle få åka på en efterlängtad och välbehövlig semester. Det skulle bli underbart att komma till varmare breddgrader med sol och bad och annorlunda natur. Omväxling helt enkelt. När vi kom ut till flygplatsen började mina nerver krångla ordentligt. Jag hade bett Kent att han skulle spela lite cool, eftersom jag trodde att han skulle vara den mest nervöse av oss. Men, det visade sig att det var jag. Jag var rent hispig. Plötsligt visste jag ingenting om var vi skulle bege oss. Kent var min klippa och jag höll honom hårt i armen och slet i hans jacka i ca 1 timme, medan vi väntade på att få kliva ombord.

Väl ombord så höll jag på att svimma. Jag ville bara springa ut på backen, men insåg att det bara var att sitta vackert. När motorerna startade och planet började röra sig, efter en evighet, kändes det ändå inte så farligt. MEN! Planet började lyfta, sakta men säkert! Det lyfte högre och högre och jag dog! Paniken kröp under skinnet, det värkte i kroppen av ångest och tårarna rann nerför kinderna. Jag hade grabbat tag i Kent med hårda nypor och jag höll ett fast tag om mannen till vänster om mig. Han pratade lugnt med mig och förklarade hur rädd han varit förut men hur han hade blivit av med den rädslan. OK. Det var omtänksamt men jag brydde mig inte just då. Kent försökte förgäves få mig att titta ut genom det lilla fönstret och pratade oavbrutet om hur tjusigt och vackert det var där uppe i himlen. Jag förmådde mig inte vrida på huvudet. Det satt fast! Efter ungefär en timme kunde jag slappna av så pass att jag drack ett glas vin eller två och så kunde jag till och med äta lite mat. Ganska skönt. Krisen var över, eftersom jag var fokuserad på att det skulle hända något vid start ELLER landning. Nu var ju starten i alla fall grön.

Ångesten kom och gick i fyra timmar. När det var dags för landning började hela den smärtsamma processen igen. Jag var förvånad och lycklig över att Kent verkade så lugn och absolut inte det minsta rädd. Det hade tydligen släppt för honom, helt och hållet. Trodde jag. Efteråt berättade han att han var lika rädd som jag. Men tydligtvis inträdde något slags tillstånd av att behöva vara hjälte så att han kunde dölja det värsta av sin rädsla.

Hemresan var i princip lika hemsk. Jag trodde att det skulle gå lättare den här gången, men det var bara en illusion. Det satt en annan man vid min vänstra sida då. Jag frågade ut honom om hans flygvanor. Han var mycket van att flyga genom sitt jobb. Det kändes lite tryggare. Jag blev kissnödig. Nej, det fick inte hända. Hur skulle jag tordas gå på toaletten på ett flygplan? Jag skulle inte kunna hitta rätt dörr. Jag såg mig själv slita upp dörren och sugas ut i luften och virvla runt som ett litet löv där uppe och snurra runt, runt i flera timmar och dö en fruktansvärd död!! Jag höll mig. Länge. Det trängde på mer och mer tills det började värka i magen. Jag frågade mannen försiktigt var toaletten var. Han pekade lite lojt. Jag förstod inte. Jag sa att jag inte tordes gå. Han sneglade mot mig och sa:"Jag tror att du blir lyckligare om du går". "Det tror jag också" medgav jag och reste mig försiktigt upp. Jag gick försiktigt framåt och såg att det var fler som ville in. Det var alltså kö till toan. Skönt, då visste jag att jag kommit rätt!

Ja, det är inte lätt att vara jag alla gånger. Men det är visst ganska vanligt att vara så nojig. Jag har pratat med flera av mina vänner efter resan och det visade sig att många är rädda men flyger ändå. Jag har också läst några artiklar om flygsäkerhet, hur noga allt är kring flygningen och vilka rigorösa regler man har. Och med tanke på den höga nivån tekniken ligger på, så behöver man ju rent förnuftsmässigt inte vara så rädd. Men känslorna tar i alla fall överhanden. Jag jobbar med det och hoppas att det skall gå lite bättre nästa gång. För det blir absolut en nästa gång.

Ungefär 2-3 månader efter att vi varit på vår semester, berättade dom på TV-nyheterna att ett plan från samma flygbolag som vi åkte med hade störtat PRECIS ÖVER DE BERG DÄR VI FLÖG! Då kom ångesten tillbaka. Jag har funderat på om man kan resa på något annat sätt. Åker man båt, då är jag ju lika rädd att den ska sjunka. Bil eller buss, men det är ju fruktansvärt tidskrävande. Och egentligen farligare, men det känns ju inte så. Så då återstår ju bara flyget. Det är lika bra att jag vänjer mig. Det är väl såna som jag som kommer att dö hemma vid ytterdörren. Antingen halkar jag och slår i bakhuvudet på hallgolvet eller får en hjärtattack i sovrummet eller i badkaret. För där känner jag mig trygg och säker.

söndag 6 april 2008

Hjärnan brinner men trägen vinner

Det är roligt att åka slalom. Eller...åka utför kanske är närmare sanningen. Jag är självlärd. På att ta mig upp i liften och nerför backarna. Det syns också. Att jag är självlärd, alltså. Jag har ingen brådska. Varför skall man skynda sig så? Det gör man ju alltid annars i vardagen. Nej, när man är ute i vacker natur och solsken skall man ta det lugnt och njuta. Så även i skidbacken. Tycker i alla fall jag.

Min sista utförsåkning gjordes i Sidsjöns slalombacke. Vi var tillsammans med mina barnbarn, Ludvig och Ella. Jag ville så gärna se dom åka, jag har inte haft tillfälle till det förut. Så jag packade med mina gamla skidor. Dom är visserligen mycket gamla, men dom duger nog ett eller två åk denna vinter också. Tänkte jag och upptäckte att pjäxan inte passade i. "Det är inga problem, dom har duktiga killar som hjälper till i skidstugan". Sade jag och skuttade glatt ut till bilen.

När vi kom fram sken solen och jag ikapp med den. "Vilken dag! Tänk att vi skulle få uppleva en sån här härlig dag innan det blir vår ändå. Underbart!" Jonas och Ludvig hade redan hunnit åka några gånger när vi kom med Ella-Bella. Fantastiskt att se hur en 5,5-åring susar nerför backen utan den minsta rädsla. Och med säker broms-schwung i avslutningen. Jonas gjorde iordning lilla Ella med röd hjälm och röda goggles. Ursöt! Och så på med selen som knäpptes kring hennes midja och bröstkorg. Upp i backen! Ludvig åkte med Sanna. Kent tog en tur med löparskidorna i spåret och jag blev kvar. Nu gick jag och skulle få skidorna riktigt inställda för pjäxorna. När jag lade upp skidorna på disken, kände jag mig som en av tanterna på "Antikrundan" som skulle visa sitt bidrag och få ett tänkbart pris. Killen svettades lite, men fick till slut till det hela. Trodde han. Och det trodde jag också. Men det visade sig att det inte funkade speciellt bra. Skidan åkte av när jag krängde lite med foten.

Sanna offrade sig och jag fick låna hennes skidor och pjäxor. Sagt och gjort. Jag tog mig till liften för dagens första åk. Det här hade jag gjort förr, men sanning att säga så var jag lite rädd för liften. "Vilket håll skall jag ta liften ifrån"? Hjärnan brann plötsligt. Jag visste inte hur jag skulle hålla handen och armen när liften kom bakom mig. Jag vände mig om och tittade. "Hjälp!" Den såg hotande ut! Jag missade den och inriktade mig på nästa. Inte den tordes jag ta heller! Dom saktade farten på liftarna. FÖR MIN SKULL! "Hon behöver hjälp" hörde jag en kvinna bakom mig säga. " Det här är inte sant. Skall jag göra bort mig innan jag har kommit upp i backen?! Skall jag göra en lika snygg dykning som jag gjorde i fjällen för sex år sedan? När jag tappade taget och höll i liften med ena handen, liggande den sista hälften av backen. Jag släpades och guppade med mina turkosa skidkläder och min vita luva, upp för den eländiga lift-backen!"

Men jag tog mig ner den gången. Och flera gånger efter det. En gång fick jag slänga mig ur liften så jag ramlade och höll på att bryta nyckelbenet. Men det höll. Jag tog mig ner då också. Och det var roligt. Nu var det dock lite marigare att ta sig ner för backen.
Men hade jag trots allt tagit mig upp, så fanns det ingen återvändo. Jag kände mig plötsligt rädd. Benen började skaka lite oroväckande och jag var osäker som aldrig förr. Men det gick ganska bra ändå när jag försiktigt hade börjat få känslan igen. Det här gick ju riktigt "geschwindt". Men vad nu?! En massa hinder och pucklar mitt i vägen! Ja, det var naturligtvis för snow-board-åkarna. Jag rundade dom och hittade rytmen igen. Slow-motion-rytmen. "NEJ! Backen går ju bara rakt utför! Nästan som ett stup! Det här går inte! Nu står dom säkert där nere, Kent, Sanna, Jonas och barnen och skall se på när mormor kommer susande! Jag vägrar! Jag klarar inte det här! Jag brukar ju åka från sida till sida lite grann, men det här är för brant. Och jag kommer inte att kunna svänga alls. Och mina knän värker också. Jag stannar här. Vad skall jag göra? Hade det varit noll folk där nere, så hade jag kunnat sätta mig och åka på ändan ner". Tänkte jag. Men det gick ju inte nu. "Jag står här tills de flesta har åkt hem". Jag var som förstenad. Och insåg att de här människorna inte skulle åka förrän om många timmar. Jag var helt enkelt tvungen att ta mig ner.

Jag provade sakta, sakta. Så, nu tog jag mig en liten bit. Och en bit till. "Men där nere kommer jag att åka rakt in i folkmassan, precis som när jag var 14 och åkte för första gången med mina stålkantade fjällskidor"! Då körde jag rakt in i väggen på stugan. Och när jag såg upp stod en hel hög med snygga killar och asgarvade! Nej, det fick inte hända nu. Jag tog mig ner, bit för bit. Och tro det eller ej, men jag landade. Utan att krossa någon eller ens ramla! Och ingen stod och tittade på mig! Skönt! Min heder var räddad.

När jag tagit av mig skidorna med darrande händer, gick jag in i stugan. Där satt min familj. De hade tittat genom fönstret. "Vad sakta du åkte mormor" kommenterade Ludvig, en aning besviket. "Ja, men jag tog mig ner i alla fall" kontrade jag. Det där med liften berättade jag inte. Kontentan borde ju vara att utförsåkning inte är min grej. Men jag ger mig inte! Jag ska fortsätta och tjura på. Det är ju roligt. Och ju mer jag provar, ju roligare blir det, det vet jag. Det finns säkert något sätt att ta sig upp med liften som jag ännu inte provat också...

fredag 4 april 2008

Vivi-Ann

Hon var inte så lång. Svarthårig och söt. Med ett allvarligt yttre men mycket snar till skratt. Ibland kan man läsa i nå´n bok eller novell, att "hela ansiktet sprack upp i ett brett leende". Vivi-Anns ansikte gjorde det. Hon hade ett vackert leende. Och lika plötsligt som hon hade skrattat till, så blev hon allvarlig igen.

Vivi-Ann var konstnär. Hennes tavlor avslöjade en mycket passionerad, färgstark och livsbejakande person. Som älskade naturen och dess skönhet. Hennes inre liv var så starkt, så pockande, så drivande. Hon berättade det genom de tavlor hon målade. Jag tror att hennes tavlor värkte ut ur henne. Ibland. Och ibland dansade dom fram.

Hon älskade jazzmusik. Och blues. Och massor av annan musik. Hennes skivsamling var diger. Och i bokstavsordning, om jag minns rätt. Och hon var fenomenal på att laga mat. En riktig matmamma. Det fanns ingenting som hon älskade så mycket som när det kom massor av folk hem till henne. När hon fick laga mycket och god mat att bjuda på. Då var hon i sitt rätta element. Hon trivdes i sitt hem. Och det är inte konstigt, eftersom det var ett hem där alla trivdes. Det utstrålade värme, sensualitet och skönhet. Det fanns massor att upptäcka där även efter flera år. Ett hem som skilde sig från mängden. Det var som en mini-resa att komma hem till Vivi-Ann. Exotiskt och spännande. Man ville aldrig åka därifrån. Musiken, konsten på väggarna, de annorlunda inredningsprylarna, doften, ja hela atmosfären fick alla att bara njuta.

Hon hade också försökt lära sig att spela saxofon en gång. Ett instrument som jag själv älskar mycket. Jag vet inte hur duktig hon var på det. Jag gissar att hon fixade det, eftersom hon kunde det mesta som hon försökte sig på. Det jag såg av saxofonen, var när den låg under en glasskiva i ett bord. Vackert men tyst.

Vivi-Ann och jag hade haft sällskap med samma kille. Inte samtidigt, förstås. Hon var tillsammans med honom innan jag träffade honom. När det tog slut mellan oss, så uppstod den bisarra situationen att Vivi-Ann och jag blev vänner. Och det följde en period av härlig samvaro med henne och hennes dotter och mig och mina döttrar. En vänskap som varade i flera år. Vi hade många ljuvliga stunder tillsammans som har gett mig fina bilder av minnen.

Nu finns inte Vivi-Ann mer. Hon dog i cancer. Jag träffade henne en sommar när hon satt i en bil och väntade på sin sambo. Då berättade hon att hon opererat sitt ena bröst. Hon hade haft flera tumörer. Men hon var vid ganska gott mod. Jag sa att jag skulle komma och hälsa på henne i hennes nyinköpta gård. Det gjorde jag inte. Nästa gång jag träffade henne var hon fortfarande vid gott mod. Såg positivt på tillvaron. Efter några månader läste jag om henne i tidningen. Hon hade börjat måla lite annorlunda tavlor. Det stod i reportaget att hon fått skelettcancer, men hade fått positiv prognos av läkarna. Så nu målade hon ännu mer livsbejakande tavlor. Jag grät inuti.

När jag läste hennes dödsannons, så satt jag i hammocken ute på gräsmattan. Solen sken och det var en vacker sommardag. Jag grät från hjärtat. Grät över hennes död men också för att vår vänskap hade falnat. Det skulle inte bli så här. Det kändes så fel. Så mycket som man hade velat säga blev aldrig sagt. Livet är så konstigt ibland.

När jag tänker på Vivi-Ann, så ser jag henne framför mig i en prunkande trädgård, med blommande, doftande buskar och höga, frodiga träd. Där sitter hon framför sitt staffli med sitt underbara leende och med all den livsglädje som hon har inom sig. Nu låter hon den sprudla fram i en aldrig sinande flod och den blir till vackra, färgstarka tavlor som vi alla kan få njuta av.

onsdag 2 april 2008

Jag; en främling...

Jag var hos min mor och far idag. Mamma var trött och ganska deppig. Vädret var grått, hon hade sovit dåligt, pappa hade varit vaken. Han tänder alla lampor på natten och har "party"! Mamma vill inte ha full aktivitet på natten, hon vill sova. Pappa plockar ur alla kläder ur byrålådorna i sovrummet. Han placerar ut dom på golvet och under sängarna. Ibland försöker han sätta på sig en T-shirt som byxor.

Lilla mamma får plocka upp allt när hon har släpat sig ur sängen. På morgonen.Utan att ha fått sova så mycket. Det händer att pappa ramlar. Benen viker sig. Och mamma orkar inte få upp honom. Tur att det finns grannar som hör att han ropar. Och att dom har modet att ringa på och fråga om dom kan få hjälpa till.

Tonen i pappas röst och blicken i ögonen signalerar att han inte vet vem jag är längre. Och han bryr sig inte speciellt mycket heller. Han är fullt upptagen med att hålla reda på alla människor ute på gatan som inte finns där och alla människor bakom honom i rummet , som inte heller finns där. Han småskrattar rätt så ofta, jag vet inte åt vad. Han pratar hela tiden, men orden går inte att förstå. Det är liksom inga riktiga ord. Bara ljud. Ibland tar han en nagelfil som han har placerat på bokhyllans kant, och med den kliar han på några sår på huvudet. Han stånkar lite av värken i huvud och nacke. Jag masserar honom en stund. Jag tror att han mår bättre bara av närkontakten.

En liten tröst är att han inte verkar vara ledsen. Tvärtom. Han skrattar mer än han klagar. Jag tror att han på något konstigt sätt är lycklig i sin lilla värld. Han har hamnat i en parallell-värld, ett "Shangrila" där bara han förstår vad som händer. Eller så förstår han inte. Men han tycks ha accepterat dess existens. Han har anpassat sig.

Silkestrosor och Wilhelm Moberg...

Det finns några saker i materiellt hänseende som får mig att bli alldeles varm inuti. Det kan vara en bil från 50-talet, speciellt om den är blank och fin i lacken och har fina fälgar och däck. Ett extra plus om instrumentbrädan är fin och ratten likaså. Däcken skall helst vara vita inåt navet.

Det kan också vara en trampcykel som är väl bibehållen. Helst en något äldre modell. Nylonstrumpor med söm bak, dampumps med vristrem (röda eller svarta), dräkt bestående av kjol med sprund bak och figursydd jacka. Liten hatt med kort flor, damunderkläder i blank silke, och mycket mera.

Men! Det finns nog inget som går upp mot skönheten av ett rum fyllt med böcker! Det händer något genast när jag får kliva in där. Speciellt när väggarna består av hyllmetrar med böcker! Dessutom är det mycket hemtrevligt om det finns något slags fåtölj (helst öronlappsfåtölj) i närheten och en enkel golvlampa. Det finns inget vackrare! Jag blir alldeles lugn och lyrisk och får en bubblande lyckokänsla i magen. Kanske associerar jag då till mina första, speciella läsupplevelser vid relativt unga år.

Mor och far hade, och har än idag, många riktigt fina böcker. Pappa rekommenderade några till mig när jag fortfarande var hemmaboende. Bland dessa var "Möss och människor" av John Steinbeck. Även "Porträtt av ett äktenskap" av Pearl S.Buck. Jag minns dessa så väl, eftersom jag såg så tydliga bilder framför mig när jag läste. Till exempel när sistnämnde författare beskriver en kvinnas vackra händer, eftersom de bär spår av hårt och livsnödvändigt arbete. När jag tänker på dessa böcker nu, så är det faktiskt som om jag har sett dem på film. Det tyder väl på skickliga författare?! Och konsten att med mycket enkla medel faktiskt "måla" bokens personer och de liv de levde.

Jag lärde mig att tycka mycket om läsandet i sig. Att koppla bort allt runt omkring och "gå in i" handlingen i en bok. Det blev en hel del böcker lästa. I perioder naturligtvis, eftersom jag gör allt periodvis. Jag är helt enkelt en periodare. Men faktum är, att när man läser en fängslande bok, så är det lite som att göra en resa, eller hur? Ett fantastiskt fenomen. Och kanske är det detta, "auran" runt läsandet, som jag förknippar med ett bokstint rum. Jag vet inte.

Några andra "godingar" är "Son av sitt land" av Richard Wright, "Jag vet varför burfågeln sjunger" av Maya Angelou, Stockholmsserien (jag tror det är fem böcker) av Per-Anders Fogelström, "Mor gifter sig" av Moa Martinsson. Dessa sistnämnda författare är fantastiskt fascinerande att läsa. Speciellt när man som jag hyser ett brinnande intresse för hur "vanliga människor" levde och kämpade förr, när kampen för brödfödan var det primära. Och när ett brev från någon kär släkting kunde få hela familjen att samlas runt köksbordet en kväll vid fotogenlampans svaga sken.

Jag återupptäckte också en riktig skatt i vintras. Jag hjälpte mamma att dammtorka i deras bokhylla. Där fanns ett helt band av Wilhelm Mobergs gamla klassiker! Vackra, läderryggade böcker. Jag tror att det är allt han har skrivit, förutom de allra "nyaste". Jag blev helt eldig! Varför har jag inte tänkt på dessa förut? Jag lånade hem en av dom. Har börjat läsa, men sen infann sig en "period". Av "icke-läsande". Det har nu gått några månader och bloggandets ädla konst har trängt sig före. Och givetvis läsande av annan litteratur. Men det är av livsviktigare slag och klassificeras till det ädlaste. Och får kvarstå. Men bloggandet.....få se....kanske det får räcka med en blogg högst en gång i veckan. Eller var fjortonde dag?

Med tanke på titeln på min blogg, så undrar jag om inte denna hör till de minst tänkvärda...