Mormor gäst i klassen!

En dag i april besökte jag mina två barn-barn som bor i Stöde. I deras respektive skola. Måns går på 5-års och Simon går i klass 1. Äntligen! Jag har varit på väg flera gånger men det har alltid blivit något hinder. Nu kom jag i alla fall iväg. Jag var mycket ivrig att få uppleva de små liven i deras vardagliga miljö. I skolmiljö.

Som alltid när man ser fram emot något så går resan jättefort. I ett huj närmade jag mig Stöde. När jag var nästan framme, slöt Stöde-sjön upp till vänster bredvid mig och slog följe. Ett mycket vackert följe! Den växlar utseende efter årstiderna men är alltid andlöst vacker. Vissa byggnader och bergknallar avslöjade att jag strax var framme.

Jag har varit utanför skolbyggnaderna förut, så jag borde hitta rätt. Jag började med att besöka Måns 5-årsgrupp. Efter diverse frågande så hittade jag. Jag kände mig lite osäker hur han skulle reagera, även om han visste att jag skulle komma. Det är ju inte alltid man vill visa vad man känner när alla kompisar är med. Han sken i alla fall upp och tyckte uppenbarligen att jag var välkommen. Det var riktigt värmande att se och ännu mer värmande att se när han slog ut med sina små armar mot en av sina kill-kompisar, medan de stod i led och väntade på fröken, och gav honom en bamse-kram! Gosiga lilla Måns! Måtte dessa känslor stanna kvar i honom ! Mitt hjärta slog ett extra skutt av kärlek!

Jag var med i matsalen och fick sitta bredvid honom. Det bjöds på tacos denna dag. Vi åt och småpratade. Det var gemytligt och trevligt. De andra små-killarna och tjejerna pratade glatt med mig och berättade sina livs historier på ca 10 minuter. Är det inte fantastiskt? Öppna som skolböcker! Sedan var det rast och resten av deras dag var utedag! Efter en stund passade jag på att kila iväg till Simons klassrum.

Simon visade mig stolt sin bänk och sin stol. Han bjöd mig att sitta bredvid honom, eftersom den stolen var tom för tillfället. De hade olika uppgifter i matte. Det visade sig att han låg långt fram, då han tycker mycket om att räkna. Så klart blev jag stolt. Fin och förståndig är han, min store, lille prins! Några av de andra barnen ropade på mig och frågade om hjälp. Jag försökte så gott jag kunde och kände mig genast populär i klassen.Det var fint att se hur väl Simon trivs i sin klass också. Mitt hjärta slog ett extra slag till. Av kärlek.

En liten rolig detalj här. Alla killar i denna klass pratade om någon form av motorfordon. Antingen var det motorcross-cyklar, fyrhjulingar eller snöskotrar! Hur komiskt som helst. Både Simon, Måns och deras far är helt biten av dessa tingestar. Och tydligen alla andra också. Det är nog typiskt för den här orten, tror jag. Jag log i smyg när jag hörde deras samtal. Det märktes verkligen att vi befann oss "på vischan" och det kändes skönt och lite annorlunda. Och dessa små bond-pojkar vann mitt hjärta.

Mina älsklingar följde med mig hem och vi "gjorde stan". Men som vanligt så hann vi inte allt det vi ville. Allt har ett slut, så också denna härliga dag. Som tur är kommer det fler dagar och många tillfällen att få njuta av dessa små ädelstenar.

"Ögon känsliga för grönt"

Egentligen kan man uttrycka sin glädje över att sommaren är här i hur många och långa meningar och svulstiga ord som helst. Vissa dagar vill man verkligen göra det. Det är väl så, eftersom vi svenskar är så tragiskt svältfödda på värme och ljus. Så fort solen börjar sprida denna efterlängtade värme och visa sig mer än två dagar i rad, åker jackorna och promenadskorna av. Linnen, sandaler, shorts och flip-flops åker på! Det är väl inget fel i det. Och då tror jag att i princip alla människor förvandlas till små poeter. Oj, vilka underbara artiklar och krönikor vi skulle kunna få i våra dagstidningar om alla skrev ner vad de kände och inte minst HUR de kände.

Jag kan inte heller låta bli att berätta om de små ögonblicken i en sådan här vacker och jublande dag. En av dessa dagar var när jag och ett av mina barn-barn, Ludvig, tog en härlig skogspromenad i el-ljusspåret ovanför vårt hus. Jag har så länge längtat efter att gå här och nu kändes det helt fantastiskt. Vädret var så fint det bara kan bli den här årstiden. I skogen doftar det ju som bekant alldeles speciellt och ljuset blir ju helt "filmiskt" när eftermiddagssolen liksom strilar mellan trädgrenarna. Jag hade trott att 6-årige Ludde skulle passa på att springa och skutta av hjärtans lust. Men icke. Han lunkade bredvid mig som en liten gubbe.

Vi hade en mysig stund. Vi kom att prata om vad som skulle hända om han gick vilse eftersom han är lite äventyrslysten och ville prova en annan stig för att möta mig längre fram. Men jag invände och sa att det är inte säkert att "hans" stig möter "min". På så sätt kom vi att prata om att gå vilse. "Vad skulle du göra om du gick vilse och inte hittade mig?" frågade jag. Lill-killen satte sig på huk, tyst som en räv. Sen lade han sig på magen med händerna under hakan. "Vad gör du?" frågade jag. "Jag tänker på vad jag skulle göra om jag gick vilse" svarade han. Om jag hade haft en kamera för att föreviga denna lilla söta pojke just då! Obeskrivligt! Vi kom fram till att det bästa är att han har en lapp i en liten plånbok med telefonnummer hem, till mig och Kent och till Sanna, med sig. Efter en stunds tänkande igen, kontrade han: "Men då måste jag ju alltid ha dom byxorna med plånboken i när jag går ut"!

Ja, dom som inte tycker att barn är något speciellt har verkligen missat något stort! Efter ytterligare ordväxling lyckades jag förklara att tillfällena när man riskerar att gå vilse inträffar sällan, så de få gånger man befinner sig på "vilse-riskabla" platser kan man ju komma ihåg plånboken med telefonnumren!

Ja det var verkligen en stund av frid, glädje och lycka! Glädje över att sommaren är här, över den sagolika naturen, lyckan över privilegiet att vara mormor och över att ha fått den största av alla gåvor: LIVET! Detta underbara, som gör att mina ögon blir känsliga för grönt...

"Jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag"

Den 20 maj 1988. Vaknade utan att ha sovit speciellt mycket. Fjärilar flög runt, runt i magen. Detta var en härlig dag! Solariet klockan åtta, sedan direkt till "frissan". Min f d granne, Annelie, skulle fixa mitt hår på sin frisering. Bara att få ägna så många timmar åt sig själv var både ovanligt och underbart.

Fyra timmar! Fyra timmar tog det att bli vacker. Så vacker som jag nu kan, eller kunde, bli. Jag blev hämtad klockan 12. Klockan 13 skulle vi vara på plats, klädda och redo. Men när vi kom hem, efter "frissan", blev det tidsbrist! Kläder på, flickorna skulle klä sig fint, och lilla Sanna, 2,5 år, blev hjälpt att få på sig en ljuvlig klänning, vit- och marin-randig med vit krage och blå rosett med vinröd, hemstickad kappa som mormor hade gjort.

Ilfart ner till stan. Vi småsprang in till lokalen och väl inne, så fick vi i alla fall vänta. Något rastlöst gick vi fram och tillbaka. Vi satte oss på en bänk med galonklädsel. Till slut kom människorna som vi väntade på. Och ceremonin kunde börja. Rummet var ett oväntat tråkigt, avlagt kontorsrum, där sladdar från datorer och andra maskiner låg framme på golvet och samlade damm. Man kan säga att det var en föga passande inramning till denna fantastiska tilldragelse, som kräver romantiska inslag.

Talet som hölls var 2,5 minuter långt. Det var den långa versionen. Det avslutades med att vi, Kent och jag, lovade älska varandra hela livet. Vad de vittnen som var med inte visste, men som vi visste, var att hela livet egentligen var hela evigheten! Ett fantastiskt löfte! Som verkligen krävde eftertanke. Och eftersom det var genomtänkt så blev det ännu underbarare! Ofta sägs det att man skall älska varandra för evigt. I detta fall så var det verkligen en önskan om "evigt" i ordets bokstavliga bemärkelse. Och det är det fortfarande.

Det var en underbar dag. Efter vigseln samlades vi med några få vänner och familjen och åt en enkel måltid. Det fanns nu ingenting kvar att vara nervös för och allt var bara en ljuvlig kväll. Vi öppnade presenter och hade roligt. Bröllopsresan gick av stapeln morgonen efter och den gick ända till Stockholm. Med tåg. Vi hade tagit med varsitt vinglas och delade på en flaska vitt, mousserande vin på tågresan. Vi var så kära och så lyckliga!

Ja, det har alltså gått 20 år nu sedan vi gav våra löften. Och vi vandrar fortfarande på den vägen. Vi är också inställda på att fortsätta och hoppas på att få göra det för evigt. Äktenskapet är en fantastisk anordning. Visserligen är det upp och ner, livet är ju inte lätt. Men om man har bestämt sig för att hålla ihop, så blir det en annan dimension på det hela. Efter varje prövning man går igenom tillsammans, så har man kommit lite närmare varandra. Och när man tror att man inte klarar mer, så ändras kursen och man klarar ännu mer och man har kommit varandra ännu närmare. Sedan blir det bara bättre och bättre.

Så, i tisdags firade vi 20 årig bröllopsdag. Jag fick den vackraste bukett röda rosor jag någonsin sett! 20 knallröda rosor! Och på lördag så skall vi äta en god bröllopsmiddag tillsammans med våra underbara barn och barn-barn! Det ser vi fram emot. Och eftersom min man är min bäste vän, så blir det faktiskt, om inte min bäste väns bröllop, så i alla fall min bäste väns bröllopsdag!

"Dina läppar är hallonblå"

För ett par år sedan kunde jag inte annat än skratta när jag tänkte på henne. Min väninna. Hon har så mycket humor. Hon är så glad. I livet och de små tingen i livet. Hon har gett mig så mycket. Trots att hon varit sjuk i många år, så har hon muntrat upp alla i sin omgivning. Alltid har hon kunnat komma på någonting att prata om och skoja om. Hon har berättat erfarenheter från barndomen, om kufiska figurer och märkliga släktingar. Hon har härmat "original" så man låg dubbel av skratt.



Hennes kännetecken, till det yttre, har nog varit att hon alltid sett så fräsch ut. Alltid välsminkad och välfriserad. Rouge på kinderna och knallröda läppar. Hon berättade en gång att en farbror sagt att hon hade så röda, fina läppar. "Dom är hallonblå" sade han. Varje gång hon berättade det så skrattade hon från magen. Hennes naglar har alltid varit knallrödaoch långa.



De sista åren har hon inte kunnat måla naglarna. Fingrarna har liksom blivit omformade så man ser knappt var pekfingret är. När hon skall göra något med handen, så får hon ta den andra handen och räta ut fingrarna på den hand hon tänker använda. Ändå blir det inte riktigt bra. Men hon klagar aldrig. Fötterna kan inte längre glida ner i snygga lackpumps. De har ändrat storlek. Och form.



De glada, hjärtliga skratten har blivit färre. Värken och svullnaden har grasserat. De har invaderat henne och tagit gladheten ifrån henne. Värre än så. Nu ligger hon i en sjukhussäng och gråter när hon ser på mig. Hon kan inte röra sig mycket. Och jag kan inte förstå när hon kämpar för att försöka säga något till mig. Jag blir förtvivlad. Jag anstränger mig för att lyssna och gissa. Hon anstränger sig för att tala. Hennes förtvivlade blick möter min förtvivlade blick. Hon gråter. Och jag gråter. Fast inombords. Jag håller hennes hand mycket försiktigt. Är så rädd att göra henne illa. Hon får en spruta för värken. Jag masserar löst och varligt hennes mage. Hon somnar.



Jag kan inte annat än gråta när jag tänker på min väninna nu. Jag gråter när jag ser hennes glada, vackra ansikte för min inre syn. Det är så svårt att förstå hur denna positiva, livsystra kvinna har hamnat i ett så grymt tillstånd. Jag vill ha tillbaka henne som hon var. Jag vill lyfta telefonen klockan 22.30 på kvällen och höra hennes dråpliga kommentarer och höra henne härma Boris Jeltsin och Kristina Lugn. Jag vill sitta vid hennes köksbord och doppa vetebullen som hennes mamma bakat åt henne och skratta och gråta över småsaker. Jag vill köpa en liten glasskål och en billig kaffeburk till henne, eftersom det kan göra henne så glad. Hon kan nämligen konsten att glädjas över de små tingen i livet. Jag vill att hon skall ha röda läppar och röda kinder. Och ögonfransar långa som spindelben när hon har målat dom.

Tre trallande jäntor...och så jag.

Jag har varit på konstrunda. Med tre härliga väninnor. Ett stort antal konstnärer hade utställningar runt om i länet och vi ville betrakta deras alster. Betrakta och beundra. Och ibland betrakta och snabbt gå vidare. För onekligen stöter vissa verk bort mig därifrån. Snabbt som ögat. Man tar ju emot olika saker på olika sätt.

Jag stannar länge kvar framför en ung kvinna som naturtroget lojt sträcker ut sig i en blå-randig solstol. Under ett vackert blommande körsbärsträd. Jag blir alldeles varm där jag står i den kalla ishallen som fungerar som utställningshall denna helg. Den tavlan gör mig lycklig. Väcker behagliga känslor i mig. Det är då man inser att konst är viktigt. Jag blir också stående framför några annorlunda tavlor som gestaltar benen på kvinnor och benen på män. Ben i olika situationer och poser. Mycket vackert. Jag hajar till när jag läser titeln till en av dem: "Lady in green". Ett par kvinnoben med tillhörande fötter, beklädda med gröna balettskor med knytband uppåt smalbenet. Jag har ju skrivit en krönika som jag kallat "Lady in green". Det hade kunnat vara samma lady. Konstnärinnan och jag skrattade åt sammanträffandet. "Det skulle vara kul om din krönika hängde bredvid min tavla" sade hon. Jag kunde inte annat än instämma.

Vi åker vidare. Solen gör oss sällskap hela tiden och naturen är andlöst vacker. Vi pratar. Och skrattar. Och trivs i varandras sällskap. I en pittoresk sjöbod som innehåller massor av olika konsthantverk, blir vi länge stannande. Alla hittar saker som bedårar. Silversmycken, stickade mössor, vantar, ponchos, hemsydda linnekläder, vävda härliga ytterplagg som påminner om sagor från barndomen. Keramikalster, prydnader att hänga i fönster, prismor som glittrar, lampor som lockar. Galopperande hästar i trådkonst hänger och snurrar runt i väntan på att någon vill ta med dem hem.

Det fanns en hel del jag hade velat ta med hem. Men det får bli en annan gång. Nästan allt jag vill pryda mig själv och mitt hem med fanns i en enda liten sjöbod i Mellanfjärden. Här stod också den man som är så duktig på att tillverka segel och klä flaskor med ett slags grovt nät, som han knyter på ett speciellt och vackert sätt. Just då var han upptagen med ett sådant arbete. "Flask-klädsel".

Vid ett av våra uppehåll, åt vi nystekta strömmingsflundror med hemgjord pärstampa på en pittoresk och charmig restaurang. Vi trivdes fint och åt av hjärtans lust. En kvinnlig gammal bekant dök plötsligt upp och gjorde mig glad. Det var så många år sedan vi hade setts och hon såg precis likadan ut. Angenämt med gamla bekanta som dessutom är så trevliga. En klar bonus till denna redan perfekta dag.

Vi avslutade rundan med att åka ut till det absoluta slutet av en väg. Vägs ände! Som ligger alldeles vid havet. Som piskade mot de gråspräckliga klipporna och doftade.. hav! Magiskt! Det blåser nog alltid här. Det gjorde det när jag var liten. Och det gör det nog nu. Det är öppet hav och alldeles sagolikt vackert! Fyren syns bara ett stenkast från land. Ett mycket exotiskt stycke landskap! Konstnären som ställde ut här målar bara hus. Men inte vilka hus som helst. De är sneda och vinda och dansar i takt och i otakt. De lyser i regnbågens alla färger och man kan inte annat än le när man betraktar dem.

Hemfärden sker i dur. Vi missade en del konstnärer på grund av tidsbrist. Men det gör ingenting. Jag fick med mig många fina bilder som jag sparar i mitt minne. Jag sparar också våra samtal om allt och ingenting. Våra skratt och vår glädje över att ha fått umgås en solig vårdag i vårt vackra landskap.

"Det är så härligt att gå i solen, solen, solen..."

Det kändes att något hade hänt. Något revolutionerande. Det var alldeles för omvälvande för att bara kunna uttryckas med "det låg i luften". Nej, det var mycket mer. Det låg inte i luften, det dominerade. Luften och staden. Hela alltet. Allt hade invaderats. Av livsglädje! Det ljöd och sjöd av surr, skratt, skrik, vrål. Staden badade i gult sken. Från solen. Den badade i värme. Från solen. Den badade i glädje. Från värmen. Från ljuset.

Sällan har så många olika kategorier av människor visat sig samtidigt, på så kort stund. Unga män, unga kvinnor, gamla män, gamla kvinnor, medelålders män och kvinnor, singlar, som lyckligt och generöst log och skrattade högljutt om vartannat. De kramades, skickade kärleksfulla kommentarer. Goda vänner som visade varandra tillgivenhet. Par som var nykära, par som varit gifta ett tag, som ville ha lite avskildhet och lugn. De satt på en bänk. En bit ifrån de andra. Som satt på utecaféerna. Dessa var belamrade med kaffe-abstinenta, socialt abstinenta, ystra människor. Servitriserna försökte le och vara trevliga medan svetten lackade i pannan. Glass-sugna köade och undrade om man fick betala med kort. Stressad glass-kiosk-tant nekade stressat men bestämt.

Ungdomar med svarta kläder, svart läppstift, svart nagellack, piercade läppar, näsor, ögonbryn, tungor. Rosa hår, grönt hår, blått hår. Tuppkammar, stripiga hårtestar, rakade huvuden, snagg. Alla var lyckliga. Och skräniga. Måsarna skriade över motorcykelknuttarna som var skinnklädda med läckra snusnäsdukar och svettiga ansikten. Beundrande varandras hojar och pratande mc-prat. Och småttingar tävlade med gråsparvarna på torget om vem som kunde äta upp strutarna från glassen snabbast.

Jag var lycklig. Jag hade precis avverkat mitt första träningspass på en vibrerande platta på en supermodern apparat. Som skall öppna "hela systemet", vilket gör att jag kommer att må bättre på många sätt. Känner mig hoppfull. Och hög på endorfiner som skakats loss. Jag betraktade denna brokiga skara på min stilla promenad genom staden. Och konstaterade, att även om några är höga på endorfiner, andra på öl och vin, så är alla denna underbara eftermiddag, höga på LIVET! VÅREN ÄR HÄR!! PÅ RIKTIGT! Och vem vill neka den?! Vi vill bejaka den, släppa in den i vår vackra stad. Släppa in den i våra liv! Och då kan man inte bli annat än lycklig. Även om lyckan bara varar en eftermiddag. Eller en timme. Eller en minut. Så finns den där.

"Put on your red shoes and dance the blues.."

Jag älskade verkligen skor när jag var liten. Och väskor. Jag kan minnas många av de skor och väskor som mina kompisars mammor hade eller som mina mostrar eller fastrar hade. Men allra mest minns jag min mammas skor. Och väskor. Jag var helt galen, faktiskt. Jag kommer ihåg att jag satt ute i hallen och plockade fram mammas alla skor från garderoben ut på golvet. Mockaskor, ormskinns-skor, lackskor. Alla med höga klackar. Jag tog på mig dom och gick ut på härliga vårpromenader. Vad spelade det för roll att fötternas storlek var en tredjedel av skorna?

När jag var med på släktträffar och fester, gick det aldrig lång stund förrän jag sökte mig till tamburen och skohögarna. Jag satte mig på golvet och började spana in. Och prova. Det gav mig en underbar känsla. Speciellt pumps med skyhöga klackar. Och sådana där väskor utan handtag, så kallade kuvert-väskor, var det finaste jag visste. Jag lånade de jag kunde komma över. Ibland frågade jag om lov, ibland inte.

Jag minns särskilt ett tillfälle när jag åkte buss med mina föräldrar. Vi skulle antagligen åka till Skottsund, till farmor och farfar. Jag satt på en egen stol bredvid en främmande tant. Hon hade en sagolikt vacker väska. Jag kunde inte slita blicken från den. Jag suckade och till slut kunde jag inte hålla mig, utan jag sträckte ut min lilla hand och smekte den. Tanten tittade på mig, log och frågade: "Tycker du att den är fin?" "Jaa", svarade jag. "Vill du hålla den en stund?" "Oh, ja!" Lyckan var total! Jag satt andäktigt och höll den bedårande tingesten i knät och tordes inte röra mig. Oförglömligt!

När det blev vår, när all snö hade försvunnit och mamma hade plockat fram mina nya, fina vår- och sommarskor, så var det nästan en högtidlig stund. Jag satte på mig skorna med stor iver. Jag kommer speciellt väl ihåg ett par röda lackskor med rem över vristen. Det bar iväg ner på stora vägen. Målet var att gå på asfalt när det låg lite sand på den. Ljudet var oslagbart! Och helst skulle det vara lädersula, så det lät bättre och högre! Jag tror jag kände mig vuxen. Det lät som när damerna gick med sina högklackade pumps på asfalt. Stort!

Med tanke på detta är det en aning förbryllande att det jag köper minst av allt nu är skor. Och väskor. Jag använder de skor jag köper tills de i princip ramlar av mig. Och väskor köper jag nästan aldrig. Å andra sidan har jag ju lagt bort så många väskor också, så mitt undermedvetna kanske har gett upp. Men visst är det lite underligt att en sådan....nästan besatthet liksom bara försvinner och går upp i rök? Det kanske går att leta rätt på den och se hur den ter sig. Eller var det kanske den gamla, undangömda lustan som pockade på när jag tog på mig knäppkängorna och drog iväg till Vårmässan? Det var vår, det fanns asfalt, jag hade fina kängor med klackar som låter högt när jag går...