"Dina läppar är hallonblå"

För ett par år sedan kunde jag inte annat än skratta när jag tänkte på henne. Min väninna. Hon har så mycket humor. Hon är så glad. I livet och de små tingen i livet. Hon har gett mig så mycket. Trots att hon varit sjuk i många år, så har hon muntrat upp alla i sin omgivning. Alltid har hon kunnat komma på någonting att prata om och skoja om. Hon har berättat erfarenheter från barndomen, om kufiska figurer och märkliga släktingar. Hon har härmat "original" så man låg dubbel av skratt.



Hennes kännetecken, till det yttre, har nog varit att hon alltid sett så fräsch ut. Alltid välsminkad och välfriserad. Rouge på kinderna och knallröda läppar. Hon berättade en gång att en farbror sagt att hon hade så röda, fina läppar. "Dom är hallonblå" sade han. Varje gång hon berättade det så skrattade hon från magen. Hennes naglar har alltid varit knallrödaoch långa.



De sista åren har hon inte kunnat måla naglarna. Fingrarna har liksom blivit omformade så man ser knappt var pekfingret är. När hon skall göra något med handen, så får hon ta den andra handen och räta ut fingrarna på den hand hon tänker använda. Ändå blir det inte riktigt bra. Men hon klagar aldrig. Fötterna kan inte längre glida ner i snygga lackpumps. De har ändrat storlek. Och form.



De glada, hjärtliga skratten har blivit färre. Värken och svullnaden har grasserat. De har invaderat henne och tagit gladheten ifrån henne. Värre än så. Nu ligger hon i en sjukhussäng och gråter när hon ser på mig. Hon kan inte röra sig mycket. Och jag kan inte förstå när hon kämpar för att försöka säga något till mig. Jag blir förtvivlad. Jag anstränger mig för att lyssna och gissa. Hon anstränger sig för att tala. Hennes förtvivlade blick möter min förtvivlade blick. Hon gråter. Och jag gråter. Fast inombords. Jag håller hennes hand mycket försiktigt. Är så rädd att göra henne illa. Hon får en spruta för värken. Jag masserar löst och varligt hennes mage. Hon somnar.



Jag kan inte annat än gråta när jag tänker på min väninna nu. Jag gråter när jag ser hennes glada, vackra ansikte för min inre syn. Det är så svårt att förstå hur denna positiva, livsystra kvinna har hamnat i ett så grymt tillstånd. Jag vill ha tillbaka henne som hon var. Jag vill lyfta telefonen klockan 22.30 på kvällen och höra hennes dråpliga kommentarer och höra henne härma Boris Jeltsin och Kristina Lugn. Jag vill sitta vid hennes köksbord och doppa vetebullen som hennes mamma bakat åt henne och skratta och gråta över småsaker. Jag vill köpa en liten glasskål och en billig kaffeburk till henne, eftersom det kan göra henne så glad. Hon kan nämligen konsten att glädjas över de små tingen i livet. Jag vill att hon skall ha röda läppar och röda kinder. Och ögonfransar långa som spindelben när hon har målat dom.