onsdag 21 april 2010

...och så spelades Chopin

Jag var på teater och såg "Måsen". Ett stycke av Anton Tjechov. Sist jag såg den var jag ca 12 år och det var dessutom på svart-vit TV. Jag minns inte så mycket av handlingen, men jag minns i alla fall att en av rollerna innehades av Heinz Hopf. Det var ett slags komedi men med mycket tragik.

Den här gången, ca 45 år senare, åsåg jag den på Sundsvalls Teater. Jag var i sällskap med en av mina svägerskor och hennes kamrat. Största anledningen till att vi gick på den här föreställningen var att en gemensam vän till oss hade en roll. Vi tyckte det skulle bli mycket intressant att se honom i den. Det enda vi visste var att vår vän har en stor talang för att göra lite "roliga gubbar" med stor humor. Han har gjort dem på ett antal privata fester.

Denna föreställning av "Måsen" utgjordes av amatörer. Gymnasieelever och lärare. De var enastående. Helt enkelt otroligt duktiga. Och naturligtvis var vår gemensamme vän lite bättre än de andra. I alla fall roligare. Han hade en tacksam roll , som verkligen passade honom. Hans tolkning av den ryske jordbruksförvaltaren var hysteriskt rolig. Han tog ut svängarna ordentligt och han såg ut att ha sitt livs fest på scenen. Det var ett sant nöje för oss att se och höra. Hela ensemblen var väl värda de röda rosorna de fick ta emot efter föreställningen.

Glad och nöjd efter många skratt promenerade jag hem genom vår fina stad och förundrades över att det verkade vara nästan ljust ute trots att det var sen kväll. I april. Och himlen var vackert klar och kvälls-blå...

lördag 17 april 2010

"...it is time to say goodnight to Napoli..."

Jag minns min ungdom med singelplattorna. Och EP-plattorna. Jag och syrran hade ett gemensamt skivarkiv i just det formatet som ovan nämnda plattor. Med tunna plastfickor för varje skiva.

Några av skivorna var mina men de flesta var ändå min systers. Hon var ju några år äldre än mig och hade lite mer pengar och möjlighet att köpa. Min första alldeles egna skiva var "Only you" med The Platters. Jag kommer ihåg att fodralet var grönt och svart. Bilden på de som sjöng var så tjusig. Fyra mörkhyade män med vita kostymer och en kvinnlig, mörkhyad sångerska. Hon stod i mitten, med två killar på var sin sida om sig. Jag var så totalt såld på hennes klänning; den var ljust baby-blå i tyll med vid kjol och hennes små pumps lika blå som klänningen!
Jag kunde aldrig se mig mätt på henne.

Den skiva jag tyckte var bäst rent låtmässigt, var "Sway" med Bobby Rydell. Fodralet var rött med en leende, snygg, brunhårig Bobby som bar en gul polo-tröja! Lyckliga tjej som fick ha honom som sin kille! Enbente Gene Vincent med "Be bup-a-lula", Little Gerhard som sjöng "Buona Sera" medan han höll en mörkhårig skönhet i handen, varvid nämnda skönhet satt på kanten av en fontän. Hon bar en grön kappa och hennes hår var blå-svart! Hermans Hermits "I´m into something good". Det var nog den enda skiva som jag själv inhandlade på skivaffären för mina egna fickpengar. De andra fick jag i presenter.

Ja, det var tider det. Konstigt ändå det här med tid. Då var de moderna. Inne. Och nu är de historia. Ute. Tiden går. Tick. Tack.

söndag 11 april 2010

Nästan som Ciderhusreglerna. Men bara nästan...

Bredvid vårt skrivbord har vi två vita vägghyllor med pärmar och lådor. Jag har spänt upp ett snöre under den understa hyllan. På det snöret har jag hängt upp gamla foton. De flesta är svart-vita.

På ett av dessa foton sitter min syster, som vid det här tillfället är ca 15 år. Hon sitter på gräsmattan utanför farmors och farfars hus i Skottsund, omgiven av två säckar, tre hinkar och en trälåda. Alla fyllda med trädgårdens nyskördade äpplen. På en skottkärra ett par meter ifrån henne sitter vår faster med sitt första barn som här är ca 5 år. Anita och Pia.

När jag ser det här fotot så minns jag så tydligt farmors och farfars trädgård. Bakom själva huset fanns många äppelträd och även plommonträd. Och ett potatisland. Bakom detta, upp emot skogen, ovanför en slänt, låg ett gammalt hus. Där bodde en familj med en dotter som hette Bonita. Jag kommer ihåg henne för hon hade ett så ovanligt namn, var äldre än vi och väldigt sminkad och snygg. Hon körde en egen sportbil när hon var 18. Nästan som en filmstjärna.

Fotot minner mig också om när vi var och hjälpte farmor och farfar i trädgården, då jag och min syster plockade äpplen och plommon iklädda våra nyinköpta underklänningar. De var av ljusblå nylon. Min hade "fyrkantig" hals med en vit spetskant och min systers var V-ringad med en lite smalare spetskant. Vi tyckte de var så fina så när vi blev tillräckligt varma och svettiga så tog vi av oss våra "riktiga" klänningar och fick då tillfälle att visa våra fina nylonunderkläder. Det finns ett foto av oss med den stassen på, hos min mamma. Det gällde att ta tillfällena i akt för att få visa upp sig.

När jag tänker på den här trädgården så här många år efteråt, så blir det något nästan sago-betonat över det hela. Bilderna får ett vackert ljus över sig och trädgården blir mycket större än den egentligen var. Som det mesta i minnenas värld. Och känslan som infinner sig blir oerhört varm och behaglig. Det är verkligen som jag skrivit någon gång förut, att minnena breder ut sig och blir i det närmaste förgyllda.

En underbar anordning, det här med minnen.

"Jag ska köpa vingar för pengarna..."

Idag hörde jag något som är sant, men inte bara sant, utan en ... vad skall man säga... en norm värd att tänka på och följa i det dagliga livet:

"Man kan köpa nöjen men inte glädje. Man kan köpa bekanta men inte vänner. Man kan köpa glitter men inte skönhet. Man kan köpa ledighet men inte lugn. Man kan köpa mediciner men inte hälsa".

Ord av en norsk poet.

fredag 9 april 2010

Möss(or) och människor...

Jag har skrivit om modeflugor förut. Men jag kan inte låta bli. Sitter nämligen och funderar på mössor. Det är ju lite olika moden på dessa. Och har alltid varit.

På 50-talet var det mycket populärt ett år med stickade mössor som knöts under hakan och hade en enorm, lång tofs som hängde ner på ryggen. Den hängande tofsen var stickad i ett med mössan, som en typ gammaldags tomteluva. Längst ner på den hängande, stickade tofsen var en "riktig" tofs, som mamma gjorde av samma garn. När mössan var klar, tog hon en speciell borste, med smal, hård borst, och "ruggade" upp hela mössan så att garnet blev yvigt, som angora-garn ungefär. Hot stuff. Min syster, hennes vapendragare Inger och jag hade var sin. De var röda! Vi var de coola nissarna.

Några år efter, i början på det ljuva 60-talet, var det "sputnikens" tur att göra entre´. Den var vit; garnet var också yvigt men på ett annat sätt än den röda luvan. Det stack liksom "tottar" ut, ungefär som när man gör slingor i håret och har en plasthätta med hål där man petat ut hår!! Det var inget band under hakan, men möss-eländet var liksom format som en rund platta därbak! Kan ni fatta?! Jag begriper det nästan inte själv. Den skulle väl likna rymdfärjan "Sputnik", som ryssarna skickade upp den tiden. Snacka om genialt drag! Varje liten fjortis gick omkring med spretande sputnikar och såg inte kloka ut! Medan affärsmännen gnuggade händerna!

Det var väl vid den tiden vi hade de käcka kepsarna på sommaren. Med liten skärm, fluffig kulle med sömmar. Pepitarutig, svart och vit. Som grädde på moset pryddes den av en stor, ljusblå tofs mitt uppe på kullen. Tofsen var av ett slags silkigt garn. Jag fick den av min 17-åriga syster när hon kom hem från semester i Örebro. Hon och hennes fästman hade inhandlat gåvor åt mig och vår lille-bror, som var bebis då. Han fick ett uppblåsbart rådjur. För övrigt hade syrran en likadan keps, fast hennes tofs var svart. Urläckra!!:)

Finns det fler möss-moden, så hör gärna av er. Vore kul att bli påmind.

torsdag 8 april 2010

"I´m gonna sit right down and write myself a letter..."

Jag blir inte klok på det här. Jag har en tanke i huvudet och den vill inte försvinna. Så här ser den ut:

Mr X: Jag betalar alla räkningar via internet.

Jag: Ok. Det gör inte vi. Där har vi satt gränsen.

Mr XX: Hur gör ni när ni betalar räkningar då?

Jag:??. Via giroblanketter. Med penna.

Mr X: Men det går ju mycket fortare med internet. Och det är ju så bekvämt. Man trycker bara på tangenterna och bestämmer själv vilket datum de skall dras.

Jag: Men det går fort att skriva blanketter också.

Mr XX:)

Mr X: Neej, det gör det inte.

Jag: Jo det tror jag. Förresten, så bråttom har man väl ändå inte.

Mr X::::::

Mr XX::::::

Jag älskar Mr X och Mr XX. Men jag förstår inte. Även om de har rätt och det går lite fortare så kan det inte röra sig om mer än ngn minut. Hur lång tid kan det ta att skriva ett 8-siffrigt kontonummer och ett belopp på mellan 2 och 5 siffror? Och en mottagare. Det tar fortfarande lite tid att starta datorn och logga in.

Slut på tanken.

Jag tror att man snart kommer att återupptäcka den enkla men geniala uppfinningen: Pennan! Den biter inga virus på. En blyertspenna kan man i och för sig bita på. Men där går gränsen.

måndag 5 april 2010

"De sista ljuva åren..."

Jag har nog aldrig upplevt någon som min lilla mor. Inte bara det faktum att hon är väldigt liten, bokstavligt, hon är 86 år och har ett minne som får mig att känna mig som 116.

Jag och min man var där och åt middag. Vi satt och pratade om människor vi känner och jag frågade om en viss Gösta hade ringt henne från Göteborg, där han bor. Jag bör nämna att jag just då inte ens kom ihåg att han heter Gösta, utan jag frågade stakande: "han...den där karln som hade stugan bredvid er, han som var gift med Doris...han som bor i Göteborg...".

"Ja Gösta! Han ringde på Påskafton!" Lilla mamma berättade med ett skratt och fortsatte att påminna mig om att jag hade jobbat med hans sonhustru, som heter Boel, när jag bodde i Stenungsund! För 35 år sedan! "Va?! Jag känner ingen Boel" kontrade jag. "Men Agneta!" Du pratade ju själv med Gösta och Doris ute i stugan för bara några år sedan och Du berättade att Du hade jobbat med henne på Berol Kemi!" Min hjärna snurrade på högvarv. Efter ca fem minuter ringde kanske en liten klocka i bakhuvudet, men bara kanske. Mamma skrattade. "Det är sanslöst mamma! Du är 86 och kommer ihåg vilka jag har jobbat med, medan jag inte gör det".

Det är inte bara det. Hon är så förnöjsam. Så ohyggligt glad och lycklig att hon vaknar varje morgon och får vara med en dag till. Hon njuter av måltiderna hon lagar åt sig själv, och berättar (alltid med ett litet pärlande skratt) vad hon ätit den dagen jag pratar med henne. "Och det var så gott så jag sa för mig själv: "Ååh, vad gott det här var!!"".

Vi fortsatte den här dagen att konversera om människorna som bodde i samma hus som vi, när jag var liten. Min man drog sig till minnes att mamma var i ungefär den ålder som jag är nu, när han och jag träffades. Det stämde. Och så talade hon om att hon hade slutat sitt arbete då, vid 60. Hon hade nämligen fått en chef som var så osympatisk och besvärlig, så hon orkade inte vara kvar längre. Eftersom hon sade upp sig, så fick hon ju givetvis en "straff-månad". Inga pengar, alltså. No money! Tilläggas bör, att lönen hon hade haft inte var speciellt stor samt att min pappa var sjukpensionär sedan många år med en löjeväckande sjukpenning. "När min chef undrade vad vi skulle leva på, svarade jag att det finns ju gröt och välling och annan billig mat!" Och så skrattade hon. "Jag tycker att det gick bra jag".

Och så tog lilla mor sitt glas med portvin till munnen och log. Förnöjsamt!

Ja, det är något med min mamma som är speciellt...något som man tyvärr ser alltför sällan idag. Men som dock är skönt att uppleva. Sorgligt att hon är så gammal. Tycker jag, alltså, hon verkar inte bry sig särskilt mycket...hon är nöjd ändå.

"If I was a carpenter..."

Om jag var sångerska, så skulle jag mest sjunga jazz, blandat med visor och ballader. Jag skulle med glädje och frenesi sjunga "All of me". Jag skulle absolut sjunga "Gud gjorde ej gröna små äpplen".

Om jag var dansare, skulle jag dansa jazzdans. Och lite emellanåt skulle jag medverka i lite musicaler, typ "Porgy and Bess", "West side story" och varför inte i "Flashdance"!?

Om jag var textilkonstnär skulle jag väva underbara, vackra tyger att hänga på väggarna och sy färgstarka lapptäcken och överkast. Jag skulle även sy kläder till både mig själv, min man och till mina barn och barn-barn. Så klart.

Om jag vore silversmed så skulle jag tillverka massor med ringar, örhängen, armband till mig själv. Och så skulle jag ge bort ljuvliga smycken som gåvor...

Om jag vore författarinna så skulle jag skriva böcker om vanliga människors liv och visa det unika och märkvärdiga i dom. Jag skulle skildra vanliga människors liv som från att vara vardagliga skulle förvandlas till dramatiska kreschendon och sedan sluta lyckligt.

Om jag vore pianist så skulle jag spela massor av stycken av Frederick Chopin!

Om jag vore cellist, ja då skulle jag spela så att publiken grät av lycka!

Om jag vore konstnär och målade tavlor, skulle jag måla hustak! Hustak som badar i solsken, när himlen är blå och med duvor och kråkor på...