Jag minns min ungdom med singelplattorna. Och EP-plattorna. Jag och syrran hade ett gemensamt skivarkiv i just det formatet som ovan nämnda plattor. Med tunna plastfickor för varje skiva.
Några av skivorna var mina men de flesta var ändå min systers. Hon var ju några år äldre än mig och hade lite mer pengar och möjlighet att köpa. Min första alldeles egna skiva var "Only you" med The Platters. Jag kommer ihåg att fodralet var grönt och svart. Bilden på de som sjöng var så tjusig. Fyra mörkhyade män med vita kostymer och en kvinnlig, mörkhyad sångerska. Hon stod i mitten, med två killar på var sin sida om sig. Jag var så totalt såld på hennes klänning; den var ljust baby-blå i tyll med vid kjol och hennes små pumps lika blå som klänningen!
Jag kunde aldrig se mig mätt på henne.
Den skiva jag tyckte var bäst rent låtmässigt, var "Sway" med Bobby Rydell. Fodralet var rött med en leende, snygg, brunhårig Bobby som bar en gul polo-tröja! Lyckliga tjej som fick ha honom som sin kille! Enbente Gene Vincent med "Be bup-a-lula", Little Gerhard som sjöng "Buona Sera" medan han höll en mörkhårig skönhet i handen, varvid nämnda skönhet satt på kanten av en fontän. Hon bar en grön kappa och hennes hår var blå-svart! Hermans Hermits "I´m into something good". Det var nog den enda skiva som jag själv inhandlade på skivaffären för mina egna fickpengar. De andra fick jag i presenter.
Ja, det var tider det. Konstigt ändå det här med tid. Då var de moderna. Inne. Och nu är de historia. Ute. Tiden går. Tick. Tack.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar