"I´m on the road again"

Ibland känns allt bara klockrent. Jag vaknar relativt tidigt, kliver ur våningssängen, sätter ner fötterna på det halvkalla golvet i lill-stugan och öppnar dörren. Luften som möter mig vittnar om att september är i antågande. Guldgul sol, ljumma, behagliga vindar och klarblå himmel. När jag lyfter blicken mot det glittrande havet kan jag inte annat än le. Jag småspringer in till min mor som sitter i sin ljusblå fleece-morgonrock på altanen i storstugan. Hon har bryggt kaffe och dukat fram tre kaffekoppar med röda rosor på. Hon sitter med ett korsord och plirar med sina glada ögon. "God morgon, har du sovit gott?" När min make masat sig upp så dricker vi tre kaffe tillsammans och äter smörgåsar.

När vi lite senare fått till en skaplig eld i tunnan och slänger på gammalt virke och annat skräp, så känner jag livet i mig. Det är en stark känsla. Allt ligger bara på rätt plats. En stund av total lycka. När jag grävt upp en del av det gamla virket så uppenbaras två vagnshjul i bråten. Då minns jag. Min lillebror byggde ett slags lådbil när han var ca 12 år. Med åren blev den både mindre använd och något bortglömd. Men inte av min mor. Hon sparade underdelen och ställde upp den på stenmuren som ligger en bit ner på tomten. Som ett slags minnesstod. Den stod där i många år. Tills för ca sju eller åtta år sedan. Då togs den bort. Och blev totalt bortglömd.

Nu frammanades minnena av en liten vithårig kille som med egna händer byggt ett alldeles eget fordon, med lite hjälp från sin far i och för sig, och jag såg min bror springa på grusvägen nedanför stugan och ge "bilen" fart för att sekunden efter slänga sig i och köra iväg med största iver. Plötsligt fanns pappa också med i min bild. Relativt ung, glad och högröstad.

Det är sådana här små "ögonblick" i livet som glimmar och värmer.

"A piece of cake"

Jag tycker så mycket om att se på olika matlagningsprogram på TV. Matlagning från Italien, Provence, Spanien, Sverige, Danmark, England med mera. Ett program var från Danmark och visade en duktig kvinna som bakade olika sorters matbröd snabbt och enkelt. Hon undervisade om olika sorters sädesslag och därmed också då mjöl. Hon inspirerade mig så mycket att jag fick en riktig bakperiod. Jag bakade matbröd var och varannan kväll. Baguetter av fullkornsmjöl, ciabatta av special-vetemjöl, matbröd fyllda med fetaost och soltorkade tomater. Det var så härligt och det luktade så gott i lägenheten. Tänker fortsätta med den vanan även om det blir några pauser ibland.

Leila är ju en riktig "sockerpulla". Vilka desserter och vilka muffins hon åstadkommer! Alla sockergommars moder. Mat-Tina går inte av för hackor hon heller. Per Morberg kan också sälla sig till den skaran. MEN! Det finns en gemensam nämnare för alla dessa kockar, och det är ett sätt att utrycka sig som ALLA (åtminstone de svenska) har lagt sig till med, nämligen: "...och så lägger jag min fläskfilé på grillen... och nu vispar jag mina ägg och mitt socker... nu kan min stek få stå i ugnen ca en timme... och så saltar jag min fisk..."! MIN fläskfile...MINA ägg... MITT socker...MIN stek... MIN fisk... Men vad är det fråga om? Det kan tyckas vara en bagatell, eller rättare sagt, det ÄR en bagatell, men jag irriterar mig så fruktansvärt på den. Bagatellen. Varför måste man påpeka att det är "mitt"? Är det så farligt om det skulle råka vara någon annans fläskfile eller ägg eller fisk? Eller måste dom säga så för att visa oss tittare att det är dom själva som har inhandlat produkterna och att det inte är vi licens-betalare? Som om vi skulle bry oss? Med tanke på diverse andra oväsentligheter som våra pengar går till, menar jag. Några köttbitar mer eller mindre; who cares? Bara dom kunde sluta med detta tjat. Det påminner om sandlådan: "Det är MIN spade! NEJ, det är MIN!"

Kom igen! Stek, grilla, baka mera. Prata mindre! Klarrrt och betalllt!

Från öst till väst, det är dig jag gillar allra bäst!

Blev lite inspirerad av mumelens blog om hennes förfäder. Kom att tänka på min mormor och morfar. Bland andra. Morfar hade, som jag nämnt förut, världens vackraste namn. Henning. Henning. Min mormors namn var också vackert på sitt sätt. Ester.

Jag tänker inte avslöja efternamnet ännu.En liten anekdot kräver sin plats för att effekt skall uppnås, så att säga.

Min far, som på 40-talet nog ansågs vara en relativt stilig ung man, tyckte mycket om flickor. När han var dryga 20 år hade han nog dansat med och kramat några stycken. Han lämnade emellertid sin hembygd för ett tag och flyttade till Hjo. Han jobbade där som trädgårdsarbetare en kortare period. Och träffade även där en ung, vacker flicka som blev hans sällskap. Hennes namn var Daisy. Daisy Öster.

Förhållandet tog emellertid slut och pappa flyttade hem. Tiden gick och ännu en gång blev han förälskad. På riktigt. I min mor, Anna-Lisa, med efternamnet... Wester! Så från att ha lämnat Daisy Öster gick den rackarn´s karln och gifte sig med Anna-Lisa Wester! Snacka om att satsa på väderstreck!

Så som alla nu förstår så var min mormors namn Ester Wester! Dubbel effekt, eller hur?

"...du omsluter mig ömt i Din varma famn..."

Sitter på en mysig uteservering vid Gamla Stan och äter en grekisk sallad och dricker ett glas vitt, svalt vin till. Pratar med mina svägerskor, min dotter och hennes kusin. Vi är glada att träffas just här och vi är också glada över att solen skiner och över att vattnet på Mälaren glittrar så vackert.

Jag och Sanna åker med båt till en av öarna i Stockholms skärgård. Har aldrig varit där. Vi tycker nog att det här stället är alldeles bedårande. Promenerar på klipporna, besöker de små hantverksbodarna och äter en glass.

Hamburgare från "Donken" har aldrig smakat så bra som nu när jag äter den sittandes på trappan till Konserthuset en solig dag när vinden är en lätt bris och synen av grönsakshandlarna på Hötorget hör till det finaste jag sett på länge.

Vitabergsparkens majestätiska ekar ger barmhärtig skugga vid en välbehövlig vila på gröna gräset efter en lång vandring på Söder. Har visat Sanna var jag bodde för 38 år sedan. På Bondegatan. Avnjuter en välgjord sushi med ett glas vitt vin. Återigen var det svalt och gott. Vinet.

Rosendahls trädgård prunkar och inbjuder generöst sina besökare. Alltid hembakt. Alltid utsökt. En oas.


Hagaparken. Bellman. Fjäriln vingad syns på Haga. Fjärilshuset. Regnskog i miniformat. Blå, svarta, oranga, röda fjärilar sveper förbi mitt ansikte. Som jag längtat efter detta. Mina älsklingsdjur. Hur kan man tro på en slump när man ser dessa ljuvliga skapelser? Undrar jag stilla.

Östermalm. Sturegallerian. "Fina folket". Saluhallen är magnifik. Som att vandra in i det som var en gång. Inga kändisar denna gång... trodde jag. Men...är det inte självaste Jamie Oliver som står därborta? Med ett filmteam? Jo minsann! Men med kläder på... Och ingen mindre än Kristina Lugn sveper förbi oss i Sturegallerian. Inte lika vacker som fjärilarna... men nästan.

Säga vad man vill om Stockholm. Hon är en osedvanligt vacker sommarstad och ger mig bilder och minnen som kommer att värma i den kommande vinterångesten.

"Something tells me I´m into something good"

Vi var ner till min mamma en dag, jag och min man. Det var en så´n där lagom solig och lagom varm och skön dag. Vi tog en liten promenad och mamma njöt av den. Och även vi. Vi gick till affären och bestämde snabbt att vi skulle bjuda mor på mat på byns pizzeria. Efter en pizza och ett glas rött blev hon ännu gladare. Det var utsökt och sedan avnjöts kaffet på hennes balkong.

När vi åkte hem såg min man en skylt vid Bredsand, där jag växte upp, på vilken det stod: "REA fiskegrejor". "Jag måste åka in och titta lite" sa han. När jag förstod att rean var på "Kusten", min barndoms älskade "Kusten", beslöt jag att följa med in. Detta nämnda ställe var nämligen en typ av Folkets hus. Det var där vi gick på bio, julgransplundringarna, scout-basarerna, teatrarna, underhållningarna som vi scouter och blåvingar stod för och senare danser i "rotundan". Till bl a "Leif Håkanssons". Där tränade jag varje vecka pingis med Lena och Margareta. "Kusten" inrymde även ett fik, där man gärna satt och hängde och tjuvrökte och spelade Herman´s Hermits på juke-boxen till sent på kvällarna. Och sen fick jag smyga in på tå för att inte väcka mor och far och riskera att avslöjas av röklukten. De tyckte nämligen inte om att jag satt där med de äldre tonåringarna.

Hur som helst, jag följde med in. Och utan att överdriva: det var som att kliva rakt in i 60-talet! Allt var exakt likadant som då! Garderoberna i turkosblå träpanel till höger från entrén, gardiner med 60-talsmönster, möblerna, lamporna, luckan i väggen i dansrotundan, där man köpte läsk och godis vid danserna. Till och med den lilla pinnsoffan där man satt och vilade mellan jul-lekarna! Jag sprang runt som en liten vild unge och kollade in varenda detalj. Jag kände på dörrarna till biosalongen, men de var tyvärr låsta. Jag gick även en trappa ner och ville titta där vi spelade pingis. Den dörren var också låst. Men ändå! Måtte de aldrig göra om detta underbara kult-ställe! "Länge leve Kusten!"

Det blev inte så mycket fiskegrejor köpt, men i alla fall något lite. Det spelar ingen roll. Jag hade fått något som inte kan köpas för pengar; en otippad, fantastisk NOSTALGI-tripp!! Igen! Och summan av kardemumman: Det bästa ÄR faktiskt gratis och livet ÄR underbart!