Henning

Min morfar hette Henning. Jag hade velat tillbringa mycket mer tid med honom. Det var inte så ofta vi träffades. När jag var fem-sex år var jag hos mormor och morfar under en kortare period, på dagtid, eftersom mina föräldrar jobbade. Mormors och morfars hus, som de hyrde, låg bara en liten bit därifrån.

Det var väldigt trivsamt där. Grön vattenpump på gården och en vacker ledstång utefter väggen i farstun följde trappan upp till övervåningen. Det första man lade märke till i köket, var ett brunt, tjockt element, som fungerade som ett slags kamin. Jag tror det "gick" på fotogen. Små blålila eldslågor dansade inuti och det luktade gott och hemtrevligt. Vita nystärkta gardiner med gröna prickar prydde det gamla fönstret.

Morfar kallade mig alltid för Neta. "Kom nu Neta, så går vi på "Koppra" och handlar lite mat" sa han. Och så tog han den svarta lack-kassen med små, grå prickar på i handen och log och väntade på mig. Jag tog hans hand och så promenerade vi iväg. Det kändes tryggt och varmt. Och nästan varje gång vi tog en promenad, så sa han: "När du blir stor, Neta, så skall morfar köpa såna där clips som man har i örona. Det vill du väl ha?" Och vad svarar en liten tös som ville ha allt som glittrar? "Oh, ja, gärna". Och så skrattade han så nöjt.

Det gick några år och de flyttade från huset. Till ett sk pensionärshyreshus. På gräsmattan utanför det huset växte det ett gullregn. Det där underbara trädet med stora, gula blomklasar som hänger ner från grenarna. Jag blev lite ledsen när jag fick höra att det var så giftigt. Hur kunde något som var så vackert vara farligt? Jag kunde inte se mig mätt på gullregnet. Vi satt ute på en gul bänk på sommaren, när vi var och hälsade på, och språkade med mormor och morfar. Jag njöt av det vackra trädet.

När jag ringde på dörren till deras lägenhet och sedan klev in i hallen, så satt morfar på soffan i köket. Den med det röda galonet på. Han satt med ena benet över det andra och rökte på sin pipa. Så fort han fick syn på mig, sken han upp och sa: "Nej men hej Neta, är det du som kommer!?" Och så log han sitt underbara, snälla leende. Han hade en grå kofta med knappar. Jag gick genast in och satte mig bredvid honom på soffan och han pratade med mig och frågade en hel del saker. Det var nog det. Att han pratade , tog sig tid, intresserade sig för mig fast jag bara var en liten flicka. Det var nog bara han av alla vuxna omkring mig som gjorde det.

När jag var elva år fick jag en liten bror, Anders. Jag tror inte att morfar hann se honom. Han blev sjuk innan han föddes. Och ganska sent en kväll, när mamma och pappa varit och hälsat på honom på sjukhuset, så kom dom hem och mamma var jätteledsen. Då förstod jag att han inte fanns mer. Det var så sorgligt. Morfar hade rött hår och gröna, snälla ögon. Jag tycker att Henning är det vackraste namnet som finns. Och jag längtar så efter honom ibland. Och eftersom jag tror på mirakel, så ser jag fram emot att få ett par fina clips att pryda öronen med. Clips som glittrar.

"Kärlekens visa"

Ja, nog lever vi i föränderliga tider. Det som var knappt en tanke för några decennier sedan har blivit i allra högsta grad verklighet. Det gäller ju många områden som alla känner till. Ta bara det här med barnafödande. Att kunna föda barn med hjälp av provrör! Vem kunde tro det för 30- 40 år sedan? Bara som ett exempel. Ett annat är det här med pengar.

Pengar är ju alltid pengar. Eller? När jag var 18 år och nyss gått ur två-årig fackskola, som det hette, fick jag arbete på ett familjeföretag som kontorist/växeltelefonist. I arbetet ingick också att betala ut lönerna varje månad till de som knegade på verkstadsgolvet. Räkna ut och betala ut löner. I bruna, smala papperspåsar, som man hade skrivit lönesumman på. Med bläckpenna. Det var roligt och stimulerande.

Jag flyttade senare till huvudstaden, Stockholm, och där fick jag anställning på ett stort företag. Arbetsuppgifterna var ungefär desamma. Fast där var vi fler som arbetade. Vi betalade också där ut löner i bruna papperspåsar. Varje avlöningsdag var det lång kö till den lilla luckan, där vi satt och gav pengakuverten till dem de tillhörde. Också ett mycket trevligt jobb, får jag säga.

Strax efter det jag börjat där, skulle hela avlöningssystemet läggas om till data. Detta tekniska genombrott, som då började göra sitt intåg i alla Svenssons liv. Nåja, ännu så länge var det nog mest de större företagen som nyttjade nämnda fenomen. Det krävde många, långa arbetsdagar och kvällar, det här med omläggningen. Det var inte lika stimulerande. Inte för mig, som alltid varit en tjej med rötter i det gedigna "hantverket" och dess belöningar. Belöningar i form av tillfredsställelse av att ha uträttat något, till fördel för många, med händer och hjärna. Något som resulterat i färdig produkt. Detta nya, tekniska "vidunder" räknades inte till den genren. Inte i min hjärna.

Vem kunde förhindra det? Naturligtvis inte någon. Det fanns alldeles för många och stora fördelar. Så det var bara att hänga med. Underordna sig. Som i så mycket annat. Men ända sedan den tiden, har jag "svurit" över de moderna surrogaten, som ersatt det gamla. Detta inkluderar bl a plastkorten som fått ge rum för kontanter. Ända från början, när man bara hämtade ut pengar i bankomaten med dem, blev det jobbigt.Men jag gjorde det, om än motvilligt. Med tiden så kunde vi ju också betala rakt över disk, s a s, med nämnda kort. Då protesterade jag! Vilket påhitt! Och de där bankomaterna var ju hopplösa när de inte fungerade! Ville helst bara sparka in dem, vilket aldrig hände, turligt nog. I nästan varje affär knorrade jag: "Tacka vet jag när man betalade ut pengar i bruna papperskuvert"!

Det eviga, tid-vinnande ekorrhjulet har gjort att man mer och mer "tvingats" använda den här lilla plastbiten. Och något har hänt! Något som jag aldrig kunde ana: Jag har åkt dit! Jag är såld! Såld på en plast-visa! Låt mig förklara: Varje gång jag jagat runt i stan efter parkeringsplats när jag ska jobba, har varit en stressfaktor, eftersom jag sällan eller aldrig haft tillräckligt med parkeringspengar. Tills en dag, när jag fick informationen som förändrade mitt liv:"Du kan använda ditt visa-kort att betala parkeringen med"! ???? Det är svårt att beskriva den stora, i och för sig lite naiva, känslan när jag drog mitt kort i parkeringsapparaten och det bara var att trycka på rätt knapp, 5 kr, 10 kr! Wow! Aldrig mer svettig för att guldtiorna eller silverfemmorna inte ligger i det fack de borde.

Att betala med kort är också nu mycket bekvämt. Man slipper "riva" upp sedlar och riskera att förlora en tjuga eller en hundring, vilket faktiskt har hänt mer än en gång. Jag insåg att jag verkligen är fast, när jag en dag skjutsade min mor i bilen, efter att vi varit och handlat på en affär. Hon frågade vad det var som jag pysslade med vid kassan. Jag förklarade kortets funktion. Sedan hörde jag mig själv hålla en liten föreläsning om ALLA fördelarna med det. Det var då det slog mig på riktigt, att jag hade sålt mig.

Okay! Jag får ödmjukt böja mitt huvud för den här delen av tekniken och inse att även jag har kunnat anpassa mig. Anpassa mig till "datans" och plastkortens värld. Men å andra sidan, så vet jag inte om jag tror att det håller i långa loppet. Eftersom det blir så sårbart. Mycket kan hända och då kanske man får omvärdera allt igen. Men ännu så länge ser jag fördelar, som jag har blundat för. Vem trodde till exempel att jag skulle sitta framför denna skärm flera gånger i veckan? Trodde aldrig jag skulle lära mig. Sanningen var nog att jag inte ville. Men jag använder lika ofta penna och kautchuk. Tycker liksom att det är uppfinningar som står sig. Även i detta "högdatoriserade" land. Och en sak till: Det blir inte stora sopberg som man inte vet vad man ska göra av. När en penna är slut, då är den slut och ingenting blir kvar. I alla fall om den är av blyerts.

Slutrebus: Bruna papperspåsar med kontanter (sedlar och mynt) + blyertspennor och kautchuk = Plastkort+datorer ? Sant eller falskt? Skicka gärna in ett svar. Vinnaren får EJ en trisslott!

"What a wonderful world"

Jag hade varit i Ängelholm i fem dagar. Och nu var det fredag, den sjätte dagen av min vistelse. Jag besökte en mycket kär väninna och hade haft nästan en vecka av bara-vara-och-njuta-av-livet-dagar för mig själv. Tillsammans med henne. Och även med hennes förtjusande, vackra och charmerande söner. "Småkillar" på ca 1,85, 1,90:s längd. Jag känner dom sen dom var små och de var faktiskt lika charmerande då också.

Nu, efter härliga, lata dagar, skulle vi styra kosan mot Malmö. Min kära Greta var en liten aning nervös, eftersom hon aldrig hade kört själv ända dit förut. Jag förstod henne och kände en inre lycka över att jag skulle vara passagerare. Och kartläsare. Det brukar jag faktiskt klara bra, trots att jag lärde mig att hata allt vad kartor heter när jag gick i skolan. Jag hade "kartskräck". Visserligen känner jag alltid lite lätt panik på en gång när jag bekantar mig med den, men det går ganska snabbt över, när jag märker att jag har koll på läget.

Nåväl, denna fredag var grå och regnig. Men vad gjorde det?! Vi hade ju inhandlat diverse smycken, kavajer, smink etc just för denna dag. Den var ju lite speciell, eftersom vi skulle gå på konsert på kvällen. Och då ville vi ju vara så snygga som det bara var möjligt. En konsert brukar ju utspelas i en stor lokal, som i regel brukar vara nersläckt! Eller hur? Och publiken riktar ju uppmärksamheten på scenen, där artisterna uppträder. Right? Och jag stod lääänge framför spegeln och provade kläder och lånade och härjade. Tills jag var ganska nöjd. Ni förstår ju vad många människor som måste ha sett hur fin jag var och hur fin Greta var! Ja, i alla fall så är det ju viktigt med känslan.

Vi åkte till Gretas dotter och dotterns make. Där skulle vi äta middag först. De charmerande gossarna var också med. Deras kära mor bjöd hela gänget på konsert denna kväll! Fantastiskt! Vi värmde upp med lite Al Greene och Barry White på skiva , eftersom konserten skulle bjuda på Motown-musik. Det var mycket trevligt och ungdomarna lagade till en otroligt smakrik måltid med gott, rött vin till.

Klockan tickade på och snart var det bara en liten stund innan det började. Och en av killarna hade ännu inte klätt om. "Det är lugnt", sade han," det ligger ganska nära, man kör på några minuter". Då var det inte lätt att vara en liten klimakterie-tant, kan jag säga. Svetten började sippra under den nyinköpta Danmarks-kavajen men jag var ju tvungen att verka cool. Och stackars Greta skulle köra allihop. Dessutom var vi lite för många, så Jenna fick ligga över alla i baksätet. Det kändes som man var tonåring igen. Fast ändå inte.

Vi kom fram. Och i tid dessutom. Prick klockan nitton. Vi hittade våra platser, vilka var trästolar med stålben, sådana som man staplar på varann. Inte så comfortabelt, men det funkade. Ljuset släcktes och showen började. Jag har varit på ganska många konserter i mina dagar, men ingen som så direkt sög in hela publiken. Fantastiska musiker i bakgrunden, alla övriga artister var färgade och föreställde alla gamla Motown-stjärnor från 60 och 70-talet. Det hade lika gärna kunnat vara dom som de föreställde; Supremes, Stewie Wonder, Marvin Gaye, Louis "Satchmo" Armstrong, Martha and the Vandellas, m fl. Aldrig har jag skådat så hög klass på artisteri och alla i publiken stod upp i stolsraderna och dansade. Även de som inte kunde hålla takten. Men de dansade och klappade i händerna. I otakt, men vad gjorde det? Min kära väninna, lång, brun med stort, krulligt hår och lilla jag, inte så lång, blek och jämförelsevis färglös. Men med en musikglädje som jag sällan tidigare upplevt. Man ville bara inte att det skulle ta slut. Till och med ungdomarna tyckte det var bra. Ja, det var inget mindre än en fantastisk upplevelse! Som antagligen inte kommer igen. För det brukar inte sådana upplevelser göra. Och kanske skall de inte göra det heller. Det blev en god eftersmak. Och en härlig avslutning på en härlig vecka med mina älskade vänner. Tack, Gretchen med familj.

Lära för livet är lekande lätt

Jag var barnvakt åt mina barnbarn en helg. Vi hade varit på McDonalds (!). I bilen på väg hem, sade Ella att hon ville gå på Ikea och leka i barn..(vad heter det?)..landet ? Ja, i alla fall, jag visste vad hon menade. Då kom jag att tänka på det. När jag var liten, så fanns det aldrig några som helst lekrum, bollhav eller ett endaste litet bord för barn eller legoklossar på affärerna. Jag sade det till barnen och då frågade Ludvig: "Men vad gjorde ni då, när mamma handlade?". Jag tänkte efter, vilket inte ´tog så lång tid. "Vi var med och handlade" . Så klart. Vad skulle vi annars göra? Det var liksom så självklart. Jag vet att han också är med sin mamma och pappa när de handlar. Men som de flesta andra barn, så vill de ju som sagt leka när det finns dessa lekpalats.

Nu finns det TV-apparater med videofilmer, små bord och stolar, lekstationer med olika spel och så dessa bollhav och lekland m.m. Jag undrar i stillhet: Varför? Varför har barnen större behov idag av att leka när de är med oss i affärerna? De leker ju på dagis och hemma. Och ser på barnfilmer. Det ska liksom hända så mycket. Om det är stilla för länge så blir barnen otåliga. "Action"! Hela tiden. Är det det myckna lekandet överallt som månne skapar behovet av att leka ännu mera? Eller är det de vuxnas behov av att vara för sig själva när de handlar som gör att dessa lekpalats växer som svampar ur jorden? Kanske är det en kombination ?

Sist, men inte minst, så är det nog smarta drag av köpmännen, att låta föräldrar i lugn och ro få inspektera, noga insupa alla vackra, underbara prylar och möbler till fantastiska priser. Och som kan göra våra hem så inspirerande och trivsamma och lite speciella. Saker som vi egentligen inte behöver men som vi så GÄRNA vill ha. Om vi har barn med oss som kanske tappar tålamodet och blir griniga och kinkiga, så är det lätt att ge upp och åka hem. MEN nu har ju barnen så roligt, så föräldrarna hinner liksom mata sinnena med all flärd och resultatet är givet
HA! Klirr i kassan!

Men hur förklarar man det för ett oskyldigt barnbarn? Att vi är lurade av affärsmännen? Som tur är så nöjer han sig med resten av mitt svar på frågan om varför det inte fanns när jag var liten, som lät ungefär så här: "Det fanns inte såna saker för barn då. Man tänkte inte på det när man byggde affärer". Så var det med det. Naturligtvis tycker jag att man ska tänka på barnen. Det är inget fel i att de får ha trevligt. Men frågan är om det måste vara i den utsträckning det har blivit idag. Jag tycker nog att det har en tendens att gå till överdrift, som så mycket annat. De kanske skulle behöva vara med oss vuxna när vi går och tittar och väljer vad vi ska köpa till våra hem. Få vara med och lyssna till våra samtal och resonemang. Och lära .....

Från kvinna till kvinna

Alla kvinnor vet hur det är att komma i och vara i puberteten. Själva tillståndet är svårt och lite väl komplicerat att avhandla i korthet. Det kräver sin man. Eller snarare, sin kvinna. Samma fenomen gäller klimakteriet. Eller, som de flesta benämner det tillståndet, ö-v-e-r-g-å-n-g-s-å-l-d-e-r-n! Just. Övergången. Från vad till vad? Övergången från att vara en helt normal kvinna med normala upplevelser och känslor till att PLÖTSLIGT vakna en morgon med en morbid, gnagande, pockande, pulserande aning om att något är fel. Men att inte ha en aning om vad. Därför att ingenting ytligt, synligt, påtagligt runt omkring har hänt. Allt är sig likt. Men ingenting är sig egentligen likt.

Det kan liknas vid att se allt som hör till ens vardagliga liv med en annan människas ögon. Det kan te sig skrämmande, hotande. Det som tidigare varit en "peace of cake" blir nu, i ett ögonblick, en bergsbestigning. Saker som man tidigare tagit sig an utan att blinka, och då menar jag verkligen UTAN ATT BLINKA, ter sig nu som något som man aldrig kommer att klara av. Eller kanske hellre, något jag klarar med extremt stor ansträngning och ångesten i släptåg. "Vad är det som händer?" "Har jag blivit sinnessjuk?" "Mentalt rubbad"! Barnen skrattar. "Men mamma, sluta nu. Vad är det med dig? Det här är väl ingenting. Du är väl van detta!"

Ja visst. Jag är van att fixa det mesta. Men tyvärr, jag har förvandlats. Förvandlats till något konstigt, som jag inte har blivit förvarnad om, till någon som jag absolut inte känner och inte vet hur jag ska närma mig. Jag, som alltid somnat när jag lagt huvudet på kudden, blir nu piggare för varje minut som går på natten. Sömnen uteblir helt och efter flera nätter tror jag att det psykiska sammanbrottet är totalt. Detta får naturligtvis konsekvenser och jag söker läkare. Som med stor iver och glädje och gnuggande händer skriver ut sov-hjälp. Som jag alltid varit rädd för. Men som jag inser att jag vid det här laget behöver.

Det går veckor, månader, år. Humöret växlar. Jag är tillbaka i puberteten. Jag svettas, jag fryser, jag svettas. Och inte bara svettas. Strax före svettningarna anländer, inträder en gnagande , ångestliknande känsla i solar plexus och i hjärtetrakten. Det blir tungt att andas och jag vet att nu kommer svettningen. Det brinner i kroppen och eldslågorna slår upp i ansiktet, på kinderna och jag känner mig som när jag var 13 år; jag rodnade och hjärtat slog dubbla slag när en snygg pojke smekte mig på kinden. Fast detta är värre. Och sitter djupare. Och är på väg att totalt knäcka mig. Det har utbrutit krig i mig. Och jag är ensam som kämpar.

Med tiden vänjer man sig. I alla fall periodvis. Till slut avtar de värsta bataljerna. Underbart. Tills man plötsligt en dag dukar under för ett slag. Det kan vara var- och när som helst. På ett kafé, när man sitter och pratar med sin väninna eller dotter eller man. Poff! Hjärtslagen, hettan, rodnaden, ångesten! Detta för med sig en känsla av att inte räcka till, man är inte längre sin egen boss. Något har intagit mig! Jag vill inte! Släpp mig! Låt mig få vara bara jag! Jag vill ta kommandot över mig själv! Jag förminskas och känner mig allt som oftast som teskedsgumman. Fast inte lika gullig.

Åren fortsätter att gå. Både på gott och ont. Nu är jag glad att åren har gått. Jag har börjat att återfå mitt "riktiga" jag. Mitt "gamla", yngre jag. Jag kan se konturerna , personen igen. Och jag gläder mig åt att kunna känna mig normal. Säker, medveten om vem jag är, vad jag vill med mitt liv och med självkänsla. Äntligen! Jag börjar tycka om mig själv igen och törs vara den jag visste att jag var innerst inne, som försvann, gick vilse, men kom tillbaka. Vilken tur att jag i alla fall höll fast i det jag trodde på, det som är min grundpelare i livet.

Nu är jag ännu starkare, mer förvissad än någonsin om vad jag vill med mitt liv. Jag har gått in i en annan fas. Jag bjuder på mig själv utan att skämmas. Och jag gläds över det. Jag har fått en ny dimension i livet. Det är lite svårt att förklara men jag vet att jag nu prövar saker jag förut bara har tänkt på och gått steget längre. Jag tar risken att göra bort mig om och om igen och igen och igen......

"Lider du av svamp eller klåda, eller kanske båda?"

Lördagkväll är alltid lördagkväll. Underhållning-på-TV-kväll. Det har det varit sedan "Hylands hörnas" tid. Då hörde även den berömda TV-kannan med det mönstrade plastnätet till. Till brädden fylld med nykokt, hett kaffe. Och bullarna. Och naturligtvis Guldusflaskan eller Lorangan. Ibland visades något trevligt musikprogram med Lasse Lönndahl, Towa Carson, Siw Malmqvist och Carli Tornehave. Med flera. Det var fest över det hela.

Ränderna går aldrig ur. När lördagkvällen kommer, så bänkar man sig för det mesta i soffan eller fåtöljen, med ett glas rött vin, en varm macka och en kopp kaffe, kanske med en semla till. Och fleecepläd över knäna. Ljuslyktorna tänds; den i stora fönstret, de på lilla bordet framför det lilla fönstret, den på pianot, den på det andra lilla bordet och blockljuset på soffbordet. Mys.

Underhållningen uteblir alltför ofta. Det händer att TV2 visar Parkinson, det är ganska hög mysfaktor på det. Sedan byts kanalen till TV4. Det som visas där hinner man knappt uppfatta. Efter några minuter bryts det för reklaminslag. Det är märkligt hur dom kan släppa fram så många genomdåliga, ogenomtänkta reklamfilmer. Plötsligt dyker det dock upp ett litet "guldkorn" som är träffsäkert och dessutom mycket estetiskt tilltalande.
Men så, helt utan förvarning, kommer det: "Du som ibland drabbas av illaluktande flytningar"! Man känner hur semlan liksom klibbar fast i gommen! Är det sant?! Hörde jag rätt? Hade de inte kunnat nöja sig med "flytningar", som om det inte var äckligt nog?! Kvällen går och man överlever. Veckorna går. Lördagkvällar likaså. Man vänjer sig. Ända tills reklamen om ovannämnda företeelse har bytts ut mot: "Lider du av nagelsvamp"? Okay. Kommentarer överflödiga. Det börjar bli en vana. Tills nästa chock: "Besväras du av klåda i ändtarmen?" Det duggar tätt nu. "Har du möjligen trög mage?". Jag känner hur orden bubblar fram i hjärnan och lägger sig lika snabbt, uppgivet. Jag orkar inte mer. Jag ger också upp.

Jag kan inte låta bli att stilla undra, vad de gamla TV-rävarna skulle ha tyckt . Det blev tillräckligt mycket ståhej när Per Oscarsson började plocka av sig byxor och kalsonger på Hylands hörna. Svenska folket blev chockat, tidningsrubrikerna feta. I jämförelse med nutidens underlivs-besvär-reklam, så ter sig Oscarssons strip-tease som rena barnprogrammet, även med dåtidens ögon mätt.

Det är bara att inse att jag har blivit en tant. Och tanter tycker att vissa saker, som intim-hygien till exempel, hör inte hemma i TV-rutan. Sånt skall man tala lite diskret om. Med någon som står på andra sidan apoteksdisken och få goda råd. I det tysta.

Who is "the King?" Evert, of course!

När mitt andra barn, Johanna, var sisådär 7 år, så uppträdde hon på Tonhallen. Hon sjöng en finsk visa och min systers dåvarande fästman ackompanjerade på dragspel. Hon var duktig och framförallt mycket kavat. Hon tyckte om att vara med där det rörde sig. Hon var en livlig flicka som dessutom aldrig gick i normal gångtakt, utan antingen hjulade hon, "hoppsade" eller sprang hon fram i livet. Glad som sola i Karlstá och ögon som tindrade av aptit på livet.

Jag som mor var nog mer nervös när hon skulle framträda på scenen än hon själv var. Inget konstigt med det, det är nog alltid så. Allt gick bra och jag var mycket stolt och glad. Emellertid så var det ju inte Johanna som var det stora dragplåstret denna kväll. Nej, det var ingen mindre än Evert Ljusberg, den berömde trubaduren från Jämtland. Han med den stora hatten, ni vet. Och skinnvästen.Han sjöng många klämmiga visor och en och annan "cover".

En av låtarna i "cover"-genren, var rocklegenden Elvis Presleys gamla 50-tals-smörsång, "Love me tender". Evert hade, som den textkonstnär han är, översatt den till svenska och givit den en något mindre romantisk titel, "Lån mä tänder". En mycket fyndig text, måste tilläggas! Ja, det var en lyckad underhållningskväll på alla sätt.

Några dagar senare, när jag kom hem efter ett uträttat ärende, mötte mig min springande, ivriga lilla Johanna på gården och syntes ha något livsviktigt att berätta. Hon hade andan i halsen och när jag närmat mig henne till något så när höravstånd, hörde jag henne skrika: "Mamma, mamma! Dom har spelat in Evert Ljusbergs "Lån mä tänder" på engelska!!! Det är säkert, jag hörde den på radion alldeles nyss!"

Min lilla älskling hade för första gången i sitt 7-åriga liv hört Elvis´ "Love me tender" och var säker på att Evert var originalet! Och den store rock-kungen hade plagierat honom. Tänk om han visste det! Evert, alltså. Jag tror han skulle bli så stolt att han skulle spräcka både skinnväst och byxlinning när han sträckte på sig. Tror inte ni?

Skrattar häst som skrattar vrist?

När jag var en liten tös, så hade jag klart för mig vad jag ville bli när jag blev stor. När man frågade mig, svarade jag utan att tveka: "Pinuppa!" Ja, detta var det vackraste, kvinnligaste och det absolut enda jag kunde tänka mig att bli. I min värld. Rimligtvis måste jag ju ha hört ordet från någon vuxen som pratat sig varm om detta åtråvärda, kvinnliga fenomen. Och snappat upp det. Och snabbt som tanken rättade ordet genast in sig på en självklar plats i min lilla hjärna.

Jag kommer fortfarande ihåg hur jag skulle se ut. Jag tecknade denna uppenbarelse så noggrant jag nånsin kunde. Hon hade mörkt, lockigt hår, stora ögon med målade ögonfransar, hallonröd, välformad mun, kurvig kropp med snygg dräkt och en strass-brosch på slaget. Nylonstrumpor med söm bak och svarta, högklackade pumps. Detta var den ultimata "pinuppan"! Och så skulle jag se ut. Att jag var en lintott från födsel och ohejdad vana bekymrade mig inte ett dugg. Och att jag kanske inte riktigt skulle kunna se ut som hon på papperet och i huvudet, existerade inte.

Jag växte och blev en kvinna. Dock ingen "pinuppa". Jag har nog fallit väl in i rollen som den tjej jag föddes till och har trivts bra med det. Dock har vissa önskemål funnits kvar på en liten lista i mitt huvud. Jag önskar att jag kunde vara lite kvinnligare. Alltså normen för den kvinnlighet jag vill nå upp till är min egen. Och består av: Ett lugnt och behagligt humör. Ljus, lite sammetslen röst, ett kvinnligt pärlande skratt, som är så förtjusande att man bara måste lägga huvudet på sned och le lite, diskreta små utrop när jag blir förvånad eller överraskad, små superkvinnliga nysningar, ett tonläge som man ibland måste anstränga sig för att höra, en sval, återhållande framtoning överhuvudtaget. Smala vrister och små nätta fötter, iklädda svarta mockapumps med hög klack och vristrem. Detta är "normen". Vad är då jag?

Rösten hörs alltför väl, även när det inte är önskvärt. Och den är inte ljus. Eller sammetslen. Snarare lite åt det karligare hållet. Jag har förvisso lätt till skratt, men det skrattet går inte av för hackor. Det är ett ekande hästgnägg och nu på äldre dar med frustande tillägg. Och huvudet liksom slängs bakåt, utan förvarning. När jag tystnat, så hör jag mitt eget skrattande som en fruktansvärd olåt som jag enbart skäms över. Och varje gång tänker jag att det måste gå att göra nåt åt det. Men det gör det naturligtvis inte. Jag har försökt. Min spontanitet gör att jag blir allt annat än behaglig i min framtoning. Jag gastar när jag skulle vilja pipa lite försynt och mina vrister är raka och liknar mer trädstammar än kvinnoben. Så vristremmarna får pryda andra nätta, små kvinnofötter. Jag är "lost" i denna flärd-värld.

Trots detta, så tycker jag mycket om att vara den jag är. Jag tycker om att leva mitt lilla liv och jag är så glad att jag får vara med här. Min familj och mina vänner tycker om mig som jag är och jag är lycklig för det. Men de här märkliga "pinup"-idéerna ligger nog på lur under gammalt bråte. Vad är det annars som gör att jag alltid tittar på kvinnors vrister när jag ser dom i affären, på gatan eller i bussen? Jag tittar och suckar. Men skiftar snabbt fokus. Och känner mig tacksam för att jag är den jag är. Det finns ju ingen annan som är som jag. Eller hur?

Fult blir snyggt och tvärtom..

Varje år gör de sina röster hörda. Och kanske framförallt, sina kreationer synliga. Det ropas ut vilka färger som gäller detta år, vad som är "rätt". Spännande. Skall det vara kort-kort eller lång-långt eller medium?." Fågel, fisk eller mittemellan"? Modellerna ändrar modell för varje år. Lite större bröst nu, kanske. Lite mera rumpa. Det är inne med kvinnliga former i år. Hm.

Modellerna på sina "cat-walks" har vita ansikten. Vita som krita. Runt ögonen ligger svart smink, som ger ett brutalt uttryck. Inte tillstymmelse till ett litet leende. Ingen enda känsloyttring. Totalt livlös. Döden gör entré. De ser ut som de när som helst tänker snubbla i sina egna fötter. En gångstil som alla modeller har nu. Vi förfasar oss. Och vi beundrar. Kläder som är urläckra. Kläder som är oanvändbara. Kläder som kostar flera årslöner för en vanlig Svensson. Ibland syns behagen. Ibland syns bara magen. Se där, det saknas tyg i ryggen. Skåran mellan skinkorna blir synlig.

De vet vad de gör, modedignitärerna. De har en strategi. De drar i trådarna. Och vi dansar. De har makt och älskar att utöva den. De påverkar oss. Och vi låter oss bli påverkade. Det som var ursnyggt förra året, är asfult nu. Hur kan det komma sig? Tyckte vi verkligen att det var snyggt? Om vi tyckte det då, hur kan vi tycka nåt annat nu? Enkelt. De har bestämt vad vi ska tycka. Vi skall tycka det de vill att vi skall tycka. Modegururna. Modegudarna.

Men är vi verkligen så lättledda? Varför? Jag förstår det inte själv. Om jag tycker om någonting så borde jag väl göra det hela tiden. Smak borde väl inte vara beroende av vad någon annan säger. Eller tycker. Eller anser. Att tröttna på något är en sak, men att plötsligt tycka att något som varit snyggt nu är helt ute och fult, det är ett fenomen värt att fundera över. Eller?

Det handlar nog i grund och botten om att vi vill vara lite som den stora massan. För det ger oss en känsla av trygghet. Även om det är en falsk sådan. Att höra hemma någonstans, det är ju naturligt för oss . Men vi skall nog fundera lite över detta, så att vi inte blir så lättledda så vi blir för lättklädda.

"Byfåne" eller hemlig agent?

I alla tider har det funnits människor som tett sig lite speciella i andra människors ögon. På många ställen har de kallats "byfånar". Människor som av olika anledningar hamnat lite "utanför" de gängse normerna för vad som kallas "normala människor". Som barn påverkades man ju av omgivningens kommentarer och fick alltför ofta uppfattningen att den och den inte var riktigt fullt ut.

Dessa "byfånar" kanske har varit sådana som inte velat acceptera "den normala" människans villkor. De kanske har känt sig stympade och bestulna på sin personliga frihet om de levt som alla andra. Och har därför valt att gå en annan väg. Leva ett lite annorlunda liv. Och trivts med det. Medan omvärlden har häcklat och skrikit fula glåpord efter dem och uppammat en hatisk stämning som påverkat till och med små barn att tycka illa om dem.

Jag har själv varit med om det. Att häckla. Att springa och knacka på fönster och dörrar och sen gömma sig. Att skrika fula öknamn och reta upp de stackars farbröderna till gränsen för vad som borde vara tillåtet. Något som absolut inte mina föräldrar skulle ha tillåtit. De talade aldrig illa om dessa människor. Utan man gjorde det för att alla andra ungar gjorde det. Bara hakade på. En grym företeelse. Även om det "bara" hände ett par gånger. Det borde inte få hända en enda gång.

Mitt första möte med "Stor-Jesse" inträffade några år före mitt eget häcklande. Jag hade åkt buss med min mor och far. Vi skulle hälsa på min farmor och farfar. När vi klivit av bussen, gick vi fram till kiosken som fanns nära busshållplatsen. Där stod en man som jag kände igen och som mina föräldrar också kände igen. Han kallades "Stor-Jesse". Av någon oförklarlig anledning var jag mycket rädd för honom. Jag blev stel i hela kroppen och höll min pappa hårt i handen. Jag tror det var nå´t i blicken. Jag hann intefundera så mycket mer, förrän jag kände två starka händer ta tag i min lilla kropp och ett, tu, tre så försvann jag från marken. Jesse höll mig stadigt i midjan och jag låg på mage i luften. Han skrattade och flög med mig, som om jag vore ett modellplan. Jag trodde jag skulle dö! Jag skrek för allt vad tygen höll. Men det hjälpte inte. Karln ville aldrig släppa mig. Vad hade hänt med mamma och pappa? Dom stod kvar där och tyckte att det inte var så farligt. Men i min lilla värld var det det. Just då.

När Jesse äntligen släppte ner mig, efter vad som tycktes vara en evighet, körde jag in huvet i mammas mage. Hon tröstade mig med att han bara tyckte att jag var en söt liten flicka och ville skoja med mig. När jag lugnat ner mig, frågade Jesse vad jag ville ha för godis från kiosken. Jag pekade darrhänt på de stora vita, fyrkantiga "sockerbitarna". Jag kallade dom "snoddas". Han köpte en åt mig. Då kändes det lite bättre.

Jesse satte sig upp på cykeln. Bak på pakethållaren hade han en trälåda, som han målat i en ljust mintgrön färg. Den följde alltid med, var han än ställde kosan. Han cyklade iväg och vi gick dit vi ämnade. Mina ben skakade en lång stund. Inte förrän jag såg Jesse långt borta i fjärran, med den ljusgröna lådan med texten "JESSES EXPRESS", kunde jag känna mig trygg.

Det tog många bussresor innan jag tordes stanna vid samma busshållplats igen. Vad Jesse förvarade i sin låda, vet jag inte än i denna dag. Det var nog en väl bevarad hemlighet. Kanske en yrkeshemlighet till och med. Jag tror inte att någon visste.

Det verkar inte vara någon som riktigt vet vem han var. Han lyckades hålla distans till människorna och därmed också skapa ett slags mystik kring sin person. Kanske var det det som var tanken?

Bättre ett dåligt samvete än inget alls..?

Att få barn är ju det största som händer. Att just jag har fött ett riktigt barn. Fantastiskt. Och så vackert dessutom! Som nybliven mamma är man ofta helt absorberad av detta lilla underverk. Om man haft turen att slippa komplikationer av olika slag, naturligtvis. Babytiden kan vara problematisk, speciellt vid första barnet, eftersom man har noll erfarenhet. Men mest är det bara underbaart! Det andra barnets intåg brukar gå mer på rutin. Detta förringar inte detta barns ljuvlighet eller absorbtionsförmåga. Nej, allt går bara lite lättare. Tredje barnets ankomst är rena partyt. Inga farhågor, inga funderingar, bara ett nöjesfält. Så länge babystadiet varar, alltså.

Tiden går. Lull-lull byts abrupt ut mot trots. TROTS! Mamma gör fel varje dag, varje timme på dagen. Varje handling av kärlek besvaras med missnöjda skrik och hysteriska utfall. Mot kvällen har tröttheten tagit kommandot och man orkar inte mer. Tror man. Men det gör man i alla fall. Om man måste. Det dåliga samvetet tävlar med tröttheten och segrar alltid! "I morgon skall jag inte höja rösten och bli lika hysterisk som lillan, det lovar jag mig själv nu. Jag skall bemöta henne på ett annorlunda sätt, lyssna, visa respekt och så vidare". Sömnen sveper in utan förvarning. Tur är väl det.

Nästa dag kommer. Och nästa dag går. Det blir likadant, ibland lite värre. Var tog det underbara lilla knytet vägen? Jovisst. Visst ser man det emellanåt. Men det är skrämmande vilka fula tankar som kan pocka på. Tankar man inte får ha som mamma. Tankar som inte stämmer med de känslor jag egentligen har för min avkomma. Men varje kväll , efter godnattsagorna och kramarna och de härliga pussarna, så känner man det där "kärlekshugget" i hjärtat. Och så kommer det återigen; det dåliga samvetet. Det är så tragiskt. Skall man ha dåligt samvete i 20 år till?

Som alla vet så försvinner även trotsåldrarna. Och ersätts av några lugna perioder, som jag skulle vilja kalla "lugnet före stormen". Vilken storm? Pubertetsstormen! Tonårstromben! Några år av livliga stunder, även lugna, t o m harmoniska stunder. Men framförallt av mycket tydliga och taggiga känslor och svarta sådana. Som med en kurators lugnande inverkan och respekt och vilja att lyssna och förstå , försöker man som stor mamma att vara allt det ens älskade lilla tonåring behöver. Och vill ha. Varför känns det inte så då? Som att hon inte behöver mig eller ens vill ha mig där? För att hon själv är full av problem, lill-dockan, och tror dessutom att det bara är hon i hela världen som har drabbats av dessa problem. Och om hon kan förstå att hon inte är ensam, så bryr hon sig inte. HON BRYR SIG BARA OM SIG SJÄLV! I vissa avseenden måste tilläggas. Inte alltid. Och inte på alla områden. Men dessa känslosvall liksom svämmar över, så de blir förhärskande. Och vad händer då med den stora mamman? Hon får dåligt samvete. Varje kväll. Och blir liten mamma.

MEN! Och detta är viktigt. Jag vet att just jag, den mamma som står mig närmast, har gett mina dockor dåligt samvete. Många gånger. Genom mina kommentarer. Och helt omedvetet. Jag har fått veta det. Av dom själva. Och det är bra. Bra att få veta och kunna rätta till, så gott det nu går. Så man förstår att det viktigaste i vardagsrelationer, i en familj, måste vara att kommunicera. Med varandra. Och lyssna på varandra. Med respekt. För även om det under en lång tid inte känns som man når så långt, så kommer SKÖRDEN! Vi får skörda frukterna av allt kämpande, gråten, vädjandena, förlåten, hysteriska utbrotten. Alla försök att trösta, att övertyga "barnet" om att hon är vacker, begåvad, smart, snäll, attraktiv, och allt som man vill vara när man är en liten, liten kvinna. Och som hon också är! Allt detta får vi , som sagt, skörda underbara frukter av. Hur då?

Helt "plötsligt" så har dessa små "puppor" utvecklats till vackra fjärilar. De flyger iväg. Alldeles själv. Och mamma står bara där och tittar. Tittar och beundrar. Hur kan hon klara att flyga själv? Och göra det så fint? Nu behöver hon inte mig längre. Inte på samma sätt. Det känns skönt men också lite konstigt, tomt i magen. DÅ kommer hon, och ibland dom, sveper förbi min kind och säger: "Mamma, jag är så glad för den uppfostran du gett mig". "Du är den bästa mamman i världen". "Jag har tänkt på när du gjorde si och så, och jag är så tacksam för det. Jag har berättat det för mina kompisar". ???. Den lilla mamman börjar växa, inte fort, men sakta och säkert. Och blir snart en stor mamma igen.

Hur var det då med det dåliga samvetet? Det där som man funderade om man skulle ha i 20 år? Det är lika bra att vänja sig vid tanken. Tanken på att det har man så länge man lever. Även om barnen är 30+. Det försvinner aldrig. Men det formar sig efter kroppen och går att bära. Ibland gör det sig påmint. Som en ryggsäck med några kilo för mycket. Men man får ta det med en klackspark och gå vidare. Gå vidare genom livet och njuta av sina barnbarn. Sist när mina barnbarn var här, lovade jag inte något då, som jag glömde? Jo visst. Och jag hann inte trösta min lille älskling, och sätta mig in i varför han var så arg. Vad får jag då? Ni ser, det är lika bra att vänja sig.