Bättre ett dåligt samvete än inget alls..?

Att få barn är ju det största som händer. Att just jag har fött ett riktigt barn. Fantastiskt. Och så vackert dessutom! Som nybliven mamma är man ofta helt absorberad av detta lilla underverk. Om man haft turen att slippa komplikationer av olika slag, naturligtvis. Babytiden kan vara problematisk, speciellt vid första barnet, eftersom man har noll erfarenhet. Men mest är det bara underbaart! Det andra barnets intåg brukar gå mer på rutin. Detta förringar inte detta barns ljuvlighet eller absorbtionsförmåga. Nej, allt går bara lite lättare. Tredje barnets ankomst är rena partyt. Inga farhågor, inga funderingar, bara ett nöjesfält. Så länge babystadiet varar, alltså.

Tiden går. Lull-lull byts abrupt ut mot trots. TROTS! Mamma gör fel varje dag, varje timme på dagen. Varje handling av kärlek besvaras med missnöjda skrik och hysteriska utfall. Mot kvällen har tröttheten tagit kommandot och man orkar inte mer. Tror man. Men det gör man i alla fall. Om man måste. Det dåliga samvetet tävlar med tröttheten och segrar alltid! "I morgon skall jag inte höja rösten och bli lika hysterisk som lillan, det lovar jag mig själv nu. Jag skall bemöta henne på ett annorlunda sätt, lyssna, visa respekt och så vidare". Sömnen sveper in utan förvarning. Tur är väl det.

Nästa dag kommer. Och nästa dag går. Det blir likadant, ibland lite värre. Var tog det underbara lilla knytet vägen? Jovisst. Visst ser man det emellanåt. Men det är skrämmande vilka fula tankar som kan pocka på. Tankar man inte får ha som mamma. Tankar som inte stämmer med de känslor jag egentligen har för min avkomma. Men varje kväll , efter godnattsagorna och kramarna och de härliga pussarna, så känner man det där "kärlekshugget" i hjärtat. Och så kommer det återigen; det dåliga samvetet. Det är så tragiskt. Skall man ha dåligt samvete i 20 år till?

Som alla vet så försvinner även trotsåldrarna. Och ersätts av några lugna perioder, som jag skulle vilja kalla "lugnet före stormen". Vilken storm? Pubertetsstormen! Tonårstromben! Några år av livliga stunder, även lugna, t o m harmoniska stunder. Men framförallt av mycket tydliga och taggiga känslor och svarta sådana. Som med en kurators lugnande inverkan och respekt och vilja att lyssna och förstå , försöker man som stor mamma att vara allt det ens älskade lilla tonåring behöver. Och vill ha. Varför känns det inte så då? Som att hon inte behöver mig eller ens vill ha mig där? För att hon själv är full av problem, lill-dockan, och tror dessutom att det bara är hon i hela världen som har drabbats av dessa problem. Och om hon kan förstå att hon inte är ensam, så bryr hon sig inte. HON BRYR SIG BARA OM SIG SJÄLV! I vissa avseenden måste tilläggas. Inte alltid. Och inte på alla områden. Men dessa känslosvall liksom svämmar över, så de blir förhärskande. Och vad händer då med den stora mamman? Hon får dåligt samvete. Varje kväll. Och blir liten mamma.

MEN! Och detta är viktigt. Jag vet att just jag, den mamma som står mig närmast, har gett mina dockor dåligt samvete. Många gånger. Genom mina kommentarer. Och helt omedvetet. Jag har fått veta det. Av dom själva. Och det är bra. Bra att få veta och kunna rätta till, så gott det nu går. Så man förstår att det viktigaste i vardagsrelationer, i en familj, måste vara att kommunicera. Med varandra. Och lyssna på varandra. Med respekt. För även om det under en lång tid inte känns som man når så långt, så kommer SKÖRDEN! Vi får skörda frukterna av allt kämpande, gråten, vädjandena, förlåten, hysteriska utbrotten. Alla försök att trösta, att övertyga "barnet" om att hon är vacker, begåvad, smart, snäll, attraktiv, och allt som man vill vara när man är en liten, liten kvinna. Och som hon också är! Allt detta får vi , som sagt, skörda underbara frukter av. Hur då?

Helt "plötsligt" så har dessa små "puppor" utvecklats till vackra fjärilar. De flyger iväg. Alldeles själv. Och mamma står bara där och tittar. Tittar och beundrar. Hur kan hon klara att flyga själv? Och göra det så fint? Nu behöver hon inte mig längre. Inte på samma sätt. Det känns skönt men också lite konstigt, tomt i magen. DÅ kommer hon, och ibland dom, sveper förbi min kind och säger: "Mamma, jag är så glad för den uppfostran du gett mig". "Du är den bästa mamman i världen". "Jag har tänkt på när du gjorde si och så, och jag är så tacksam för det. Jag har berättat det för mina kompisar". ???. Den lilla mamman börjar växa, inte fort, men sakta och säkert. Och blir snart en stor mamma igen.

Hur var det då med det dåliga samvetet? Det där som man funderade om man skulle ha i 20 år? Det är lika bra att vänja sig vid tanken. Tanken på att det har man så länge man lever. Även om barnen är 30+. Det försvinner aldrig. Men det formar sig efter kroppen och går att bära. Ibland gör det sig påmint. Som en ryggsäck med några kilo för mycket. Men man får ta det med en klackspark och gå vidare. Gå vidare genom livet och njuta av sina barnbarn. Sist när mina barnbarn var här, lovade jag inte något då, som jag glömde? Jo visst. Och jag hann inte trösta min lille älskling, och sätta mig in i varför han var så arg. Vad får jag då? Ni ser, det är lika bra att vänja sig.