Är släkten värst? Eller bäst?

Ja så var det det där med "tjocka släkten". Jag har aldrig tänkt på min släkt som speciellt "tjock". Vad som nu menas med det. Är det många i släkten som är överviktiga? Är det antalet personer i släkten som är så stort, att man kan kalla den "tjock"? Som i "väldigt många"? Så många så att om alla skulle samlas samtidigt, så skulle det bli som en "tjock" massa? Eller så är det helt enkelt ett smeknamn, ett kärleksnamn, på något som är väldigt mysigt och man tycker mycket om. Ja, inte vet jag. Någon kanske vet.

I alla fall så kan jag konstatera, att jag nästan aldrig träffar min "tjocka", eller vad den nu är, släkt. Det är sorgligt kan man ju tycka, även om jag aldrig lidit av det. Inte förrän nu. Kanske för att jag blivit äldre. Eller gammal till och med. Och haft begravning för min pappa och där träffat mina släktingar. Långt ifrån alla, men somliga. En del, som inte var på min pappas begravning, träffade jag på min morbrors begravning för några månader sedan. Men det var ändå långt ifrån alla. Det blev nästan pinsamt när jag insåg att dom aldrig träffat mina barn. Det hade kunnat vara naturligt, eftersom en del av dem bor långt härifrån. Och om mina barn inte var mer än några år. Och kanske i skolåldern. Men med tanke på att mitt äldsta barn är 34 och mitt yngsta 22 och mitt mellersta 31, så blev det pinsamt. Jag presenterade dom för mina fastrar och farbröder och kände mig illa till mods. "Det här är min farbror, Sören, och detta min faster, Ulla! Men snälla nån! Vad är det som har hänt med svenska folket?! Vad är det som har hänt med oss?! Vi känner inte våra egna nära släktingar längre! Detta stämmer till eftertanke.

Vi vet ju hur gott det känns när vi ser vår lilla (eller stora) dotter klappa sig på magen precis som hennes pappa gör. När vi ser hur dom går precis likadant, bakifrån. Vi fnissar kanske över den slående likheten. Tårna är identiska, näsan, o s v. Det är ett band som gör att vi känner att vi är en familj, att vi hör ihop. Och då slog det mig här om dagen: Jag har exakt lika näsa som min kusin Eva! Jag har alltid vetat det och nu påminde hennes mamma mig om det. Hennes mamma, min faster, som var på begravningen. Men Eva var inte där. Jag har inte träffat henne sedan vi var ca 18 år gamla. Få se, ca 40 år sedan!! Kanske har jag likadan lilltå som en annan kusin, samma form på örona som någon tremenning, samma manér när jag kliar mig på kinden som någon av de andra mostrarna eller morbröderna!

Jag skulle kunna ha en speciell närhet, en starkare identitet, en tryggare och djupare rot i mig och i min familj, om jag kände min släkt bättre. Och inte bara jag, utan mina barn också. Och barn-barn. Och om vi umgicks. Och verkligen brydde oss om varandra och engagerade oss i varandra! Ja, det tror jag faktiskt. Varför gör vi inte det? Är det något som är typiskt svenskt eller är det bara typiskt för oss i vår släkt och familj? Ja, jag vet inte. Kanske någon vet. Är det för att kärleken har svalnat överlag hos de flesta människor? Men visst är det synd? Det tycker jag i alla fall. Jag skulle gärna vilja att min släkt var "tjock", härlig och underbar och älskvärd. Vilket den säkert är. Det är bara det att jag inte känner det. För jag känner dem inte.

Pekpinnar, svarta tavlor och ord och inga visor...

Det finns en gammal svensk film med Stig Järrel i huvudrollen. Han är lärare och kallas i filmen för Caligula. Efter den romerske kejsaren, ni vet. Filmen heter "Hets". Läraren är en maktgalen despot och filmen är närmast en psykologisk skräckfilm á la 40-tal. När jag såg den för kanske tredje gången, insåg jag att lärare på den tiden verkligen var stränga. Och inte bara stränga, nej, grymma. De använde pekpinnen som slagträ och uppfostringsmetoderna var groteska många gånger. Många är de som berättat om sina regerande demoner i skolsalarna. Och både jag och min fem år äldre syster har själv erfarenheter av liknande slag.

Detta ledde till att jag började analysera motiven som man kan ha haft när man valde läraryrket. Naturligtvis kan ingen annan människa läsa av andras motiv, men man kan gissa. Bara för att det är så intressant. Det verkar som många av dåtidens magistrar och fröknar hade ett enda motiv: Makt! De kanske var så hunsade under uppväxten själva, att de beslöt att hämnas genom att skaffa sig den makt de själva varit offer för, genom att bli just skollärare. Att få en hel skolklass under sig. Och då hade ju elever mycket stor respekt för sina lärare också. Att få stå där framme, lite upphöjd på podiet, med pekpinnen, som man ofta höll i ena handen och slog lite lätt mot den andra handflatan, som ett outtalat hot, det gav makt. Och makten i sin tur gav säkert ett stort välbehag och många "kickar".

Att få blicka ut över ett tjugotal, små underdåniga skolbarn, som stod vid bänkarna och hälsade godmorgon, nigande och bockande, måste ha känts stort. Om man var maktgalen. Att få nys på någon som var lite extra rädd och osäker, fattig och lusig, måste ha varit rent underbart. Övertaget var totalt. Livet var värt att leva, målet med livet var utstakat! Despoten hade haft rätt. Han hade hela tiden vetat att han dög. Han/Hon inte bara dög, utan var något alldeles speciellt, som kunde hålla så många människor i schack! Han/Hon trodde nog emellanåt att han/hon var Gud Fader själv. Vilken känsla! vilket rus!

Den stora missen, som man själv uppenbarligen inte såg, var ju att övertaget hade man redan, eftersom man var just lärare. Och vuxen. I förhållande till eleven, som var där för att man saknade kunskap och var just barn. Och sårbar. Istället för att inse detta och förstå att det gott och väl räcker som "maktmedel", så använde man tillhyggen och vapen i form av pekpinnar, slåpinnar, örfilar, uttalade hot, outtalade hot, ord som dödade ett glatt och levande barnasinne. Det finns bara ett ord för detta som pågått i så många år: Övergrepp. Övergrepp på barn kan te sig på olika sätt, detta är ett som accepterats i många, många år. Och som i sin tur format sinnen som också tänker hämnas. Det blir en lång kedja av förtryck och hämnd. Detta känner alla till. Det är intet nytt under solen. Det har inte bara förekommit i skolor utan i stor utsträckning i hemmen, där grundtryggheten skall läggas. Där barnen skall formas till kärleksfulla och omtänksamma individer. Som skall visa sina medmänniskor respekt. Ja, vi vet att det förekommit i princip överallt där det funnits barn. Och förekommer.

Jag hade själv en fröken, som inte gick av för hackor. Hon kallades "Knäck-Ella". Varför vet jag faktiskt inte, eller kommer i alla fall inte ihåg. Hon beordrade den busigaste killen i klassen att ta min lärobok i kristendom ifrån mig, eftersom jag hade kluddat i den. Jag hade förvisso den fula vanan att rita i varje skolbok. Jag ritade flickansikten, ögon, munnar och skrev olika ord i tjusig skrivstil. Men Janne, som annars var en liten gangster, ville ställa sig in hos fröken och skvallrade för henne att jag hade ritat i boken. Efter hennes order, tog han som sagt boken ifrån mig och överlämnade den till fröken Ella. Hon blev högröd i ansiktet, ställde sig upp i hela sin längd, fast det såg ut som hon sträcktes ut en meter till, och visade hätskt upp boken för hela klassen. Hon skrek och fick plötsligt någon konstig dialekt när hon skulle förklara för klassen hur hemsk denna flicka var som kunde skända boken på ett så förfärligt sätt! Hon bläddrade och visade alla sidor som jag klottrat på och inget fick gömmas eller glömmas. Jag tror aldrig att jag känt mig så liten och så tillintetgjord någon gång i hela mitt 10-åriga liv. Jag grät och hulkade så jag trodde att jag aldrig skulle bli normal igen. Jag var världens uslaste flicka och kände mig som min avrättning var nära.

Jag kom hem och berättade för min far vad som hänt. Han väntade inte, utan lyfte telefonluren och ringde direkt upp fröken Knäck! Han skällde ut henne efter noter och jag såg på honom med beundrande ögon och bultande hjärta! Han var verkligen min hjälte. Försvarade mig i denna svåra stund fastän jag faktiskt hade gjort fel också, då jag klottrat i mina skolböcker. Ett ögonblick i mitt liv som gjorde mig varm och lycklig.

Efter denna "avhyvling" från min far, vände fröken Knäck-Ella och utsåg mig plötsligt till klassens gullegris! Jag fick all ynnest som tänkas kunde och jag kunde inte låta bli, så liten jag var, att känna att detta var ett spel för galleriet, hyckleri och grav orättvisa åt alla håll.

Jag vet inte vad denna fröken Knäck hade för motiv när hon ville bli lärare, utan jag kan bara gissa... Men som tur är har jag inte haft minsta behov av att hämnas, jag kanske hade tur som bara råkade ut för detta någon enstaka gång. De andra lärarna har varit acceptabla. Utom fröken Frising, en gammal ungmö som t o m min mamma hade haft när hon gick i skolan. Att hon levde var ett under, ingen vet hur gammal hon var. Min mamma sade att hon såg ut att vara pensionsmässig redan då... Men om henne kan jag berätta en annan gång.

...alla som är i minnesgravarna skall höra hans röst och komma ut...

Nu är livet slut för min pappa. Livet och lidandet. Värken, den ständige följeslagaren, har blivit besegrad. Av en fiende, men dock. "Vad skönt för honom" säger en del. De flesta. Vad skall man kontra med? Det går ju inte att säga emot. Pappa ville inte leva. Inte med de smärtorna. Men ingen skall komma och säga att han ville dö. Inte egentligen. Egentligen ville han leva. Han ville leva utan smärtor, utan att vara så svag i sina ben att han måste ha rullator. Han ville skratta och vara glad, ta på sig sin fina jacka, sin skärm-mössa och ta med lilla frugan på långpromenader. Upp till Njurundabommen och hem igen. Promenader på ca 1 mil. Varje dag. Han ville åka ut till sommarstugan på Killingskär, ta motorbåten ut till klipporna, göra strandhugg och koka kaffe över öppen eld. Han ville kasta ut spöt och dra upp en och annan abborre. Och skrika och tjoa så att folk i närheten hörde att han fått fisk.

Han ville sjunga "helan går" och ta några snapsar till strömmingen. Berätta om när han var ung och snygg och smal och muskulös på samma gång. Om när han boxades och var stark som en björn. Han var kaxig, min far. Ville gärna vara värst i mycket. Jag tyckte att han var jobbig. Men de mjuka, känsliga sidorna smög fram emellanåt. De sansade, undrande och ibland lite nyfikna sidorna. Då älskade jag honom som mest.

Pappa var min stora trygghet när jag växte upp. Mamma också, men pappa och jag var tillsammans ganska ofta. Han tog mig på pakethållaren på cykeln, på mopeden och vi åkte på fotbollsmatcher ibland, på lite olika evenemang. Det var jättespännande. När jag blev lite äldre var vi ute i båten vid sommarstugan. Vi metade abborre och vi fiskade med kastspö. Pappa lärde mig det. Ibland låg vi på golvet i vardagsrummet och lyssnade på någon känslig, vacker sång som vi älskade båda två. Sån´t betyder något. Det är limmet i en relation. Därför gör det ont när jag tänker på att han inte finns mer. Det gör ont när jag tänker på att allt som finns kvar av honom på det hem där han bodde, var hans vigselring och id-bricka av guld, som han alltid bar runt halsen, i ett litet vitt igenklistrat kuvert. Och några hundralappar. Det värker.

Det gör ont när jag blundar och ser bilden av honom, efter att jag just lagt igen hans ögon. När jag "hör" det sista, svaga andetaget av honom som var min pappa. Det spelar ingen roll att han var 87 år och sjuk. Det spelar ingen roll att folk säger att det är naturligt att dö. Det är inte naturligt. Och det är inte skönt. Det är hemskt att en så levande människa bara inte finns längre. Min pappa skall finnas och han skall leva jämnt! Det gör ont!

Jag har ett underbart hopp! Inte en vag tro, utan ett verkligt hopp. Att alla som sover i minnesgravarna skall få en ny chans. Chansen till ett evigt liv. Under fridfulla förhållanden, på en jord fri från krig och våld. Fri från sjukdomar och död. Det finns en garanti för det. Det är ju så vi vill att det skall vara. Att få leva, det är naturligt och normalt. Att dö är ångestladdat och hemskt. Inte för att det händer nåt hemskt när man dör. Utan för att vi är skapade för att leva. Men fram till dess kommer jag att sörja min pappa. Att sakna att han lever.

Svensson, Lindström, Olsson på taket.

Ett ord, eller ett begrepp, fastnade i min hjärna efter den sista krönikan. Det är det där ordet takterrass. Egentligen inget märkvärdigt i sig. Man gör en uteplats uppe på hustaket. Detta kräver givetvis att taken är platta. I alla fall just där terrassen befinner sig. Med tanke på vårt klimat, kan det kanske vara en nöt att knäcka. För alla arkitekter. Men när man knäckt den nöten, kan det bli något alldeles fantastiskt!

Tänk er! Hela Sundsvall består av glada människor som sitter på sina hustak och lapar sol! Och dessutom med utsikt över sina respektive områden! Vilken härlig syn! Det kan givetvis bli lite bekymmersamt när det gäller höghusen. Många människor, lite takyta. Men varför inte göra listor med tider man kan sätta upp sig på, som man gör när man vill nyttja tvättstugan?!

Jag tror, lite naivt kanske, men ändå, att vi svenskar skulle må lite bättre av att se på saker och ting lite sådär från ovan. Få lite perspektiv på den konkreta tillvaron och det i sin tur skulle kunna göra att vi kanske skulle få lite mer perspektiv på våra liv även inom andra områden. Och bara det att se en hel massa hus, små villor, stora villor, långa hyreshus och höga höghus bli
" levande". Med altanräcken och solstolar och parasoller i lysande, glada färger! Iaktta soluppgångar och solnedgångar från oanade höjder! Härligt, eeh?

Det finns ju en föregångare på det här området, alltså när det gäller att bo på taket. Den där lille mannen med propeller på ryggen, han verkar ju trivas där. Han flyttar ju aldrig därifrån, har bott där så länge jag kan minnas. Fråga honom om han trivs! Karlsson, heter han visst.

Fåglarna sjunger i stan!

Sitter och ser på grannens, eller rättare sagt, en av mina grannars fönster. Det lyser lampor i tre fönster, tre likadana lampor. Sådana där fönsterlampor med runda, vida skärmar, som var populära på femti-, sexti-talet. De lika lamporna i de olika fönstren tillhör olika rum. Det är jag ganska säker på. Det är den lägenhet som är högst upp i höghuset. Den ligger på åttonde våningen. En av de lägenheter som de gjort om till riktiga lyx-lägenheter. De har takterass. Jag älskar takterasser! De har också gjort så att hissen går direkt "in" i lägenheten. Det imponerar inte på mig, dock. Men takterassen imponerar. Håll med om att takterasser i Sundsvall är lite...coolt!?

Ja, nu bor vi i höghus. På tredje våningen. Trots detta, alltså att det bara är tredje våningen, så har vi ganska fin utsikt över staden. Och till Södra stadsberget. Med masten. Det är vackert. Balkongen är så liten. Men den blommar och är vår lilla oas. De oerhört ljumma sommarkvällarna lockar till "sittningar" på den. Jag älskar att bo här! Det är mycket bättre än vad jag kunde tro. Ändå trodde jag att det skulle bli bra. Så! Vad kan man mer begära?!

Det har varit en mycket ansträngande flytt. Inte den första månaden. Den gick "som en dans". Nej, utan i slutet, när man tror man är i princip klar! Det klassiska. Man tror man är klar, detta har ju gått mycket bra. DÅ! Det liksom växer högar! Högar av grejor, skräp, prylar i uthus. Det som "bara är lite som vi ska slänga nästa gång"! Nästa gång så märker man att bara en del får plats på släpet och tiden räcker inte till. Det är tyngre och värre än man tänkt sig. Och så var det den där gamla kistan med böcker. Var skall vi göra av den? Och de där bildäcken! Ja, just ja. Vilken bil, eller vilka bilar, hör de till? Och var skall de förvaras? Och det där ljusblå skåpet! Skänken! Den hade jag ju på Luleåvägen och i mitt barndomshem när jag var liten tös. Nu har det bara varit förvaring till färgburkar i vårt uthus! Jag har nästan inte märkt att det stått där. Och massor av andra grejor. VAR SKALL DET STÅ??

Beslutsångest. Frågetecken. En övermöblerad trerumslägenhet. Ett extra-förråd ett par kilometer härifrån. Det blir resultatet av denna händelserika sommar. Bagateller. Materiella trivialiteter. Den praktiska och förnuftiga fru Watson träder in. Och resonerar logiskt och förnumstigt. Tur är väl det.

Sanningen är den, att jag trivs så fruktansvärt bra i denna vår lägenhet, att jag inte ägnat huset en minuts tankeverksamhet. Detta är sant. Det säger väl allt?! Vi trivs och min man är mycket glad åt att han kan ta trapporna upp till Norra stadsberget och bränna fett och samtidigt upptäcka "nya" områden där. Han trodde han hade sett allt där, men icke! Idel utmaningar och nya uptäckter! Och jag gläder mig som ett litet barn åt att kunna ta en promenad ner till staden, gå utefter Selångersån med de vackra silverpilsträden och fortsätta över "Puckelbron" för att i nästa minut befinna mig på Torget. Där köper jag färskpotatis, färsk lök, dill och svenska jordgubbar för 35 kronor kilot. Sen vandrar jag hem på tio minuter. Och lagar en god middag till min käre man, som börjat jobba denna vecka. Tyvärr. Fem veckor semester blev fem veckors mycket jobb för honom. Bättre lycka nästa år!

En sak kan jag ändå konstatera. Fåglarna sjunger även i stan! Vi hör dom varje dag från vår lilla balkong. Både måsar och mesar!