Oj vad (l)åren går!

1969 började jag mitt allra första jobb. På "F Verkstäder" inte så långt hemifrån. Jag fick anställning bara någon vecka efter att jag gått ur Fackskolan, som den 2-åriga utbildningen kallades då och var mer yrkesinriktad än det 3-åriga gymnasiet. "Gymnasium-light" kan man säga. Jag gick kontorsutbildningen med fokus på sekreterar-arbete. Läste även bokföring men det intresserade mig föga. Anställningen på F fick jag genom min klassföreståndarinna, som kände till detta företag och de som arbetade där. Jag hade bra betyg så hon rekommenderade mig och saken var klar.

När jag hade blivit intervjuad av "fabrikör" F, fick jag gå runt och hälsa på alla hans medarbetare, eller underhuggare, på de övriga kontorsrummen. Alla var trevliga. Och alla var män. Jag skulle arbeta tillsammans med en tjej som var lite äldre än mig, "fröken" Ulla. Hon var mycket vänlig och sympatisk. Det visade sig att vi blev ett bra team, "fröken" Ulla och jag. Vi tog hand om arbetsrapporter och räknade ut verkstadsarbetarnas löner. Och svarade i telefon. Det var underbart roligt med en sådan där telefonväxel med "proppar" och sladdar!

Min första arbetsdag blev jag inkallad till "fabrikör" Fromell via snabbtelefonen, han hade något att säga mig. I samma rum befann sig fabrikörens mor, fru D. Hon var till åldern kommen så att säga, men hade nog svårt att lämna sitt "skepp". Detta var ett gammalt familjeföretag och både herr och fru D bevistade detsamma flera gånger i veckan. De ville kontrollera att allt flöt på bra
och att sonen, fabrikören, skötte sig.

Emellertid hade fru D låtit fabrikören få veta, att det inte dög att jag som anställd bland ett antal herrar, gick runt med så korta kjolar. Inte så lite generad försökte min nye chef att framföra detta till mig. "Vi undrar om fröken Agneta kanske skulle kunna göra något åt kjol-längden" kraxade han. Han plirade illmarigt och log ett snett leende. Fru D stod borta vid fönstret och vände sig sakta om. "Om fröken Agneta kan ordna det till imorgon så vore det bra". Jag var nog chockad, tror jag. Man tordes inte protestera. Jag undrade bara hur jag skulle hinna med det på en kväll! Jag var inte händig med sytråden och nålen eller symaskinen heller för den delen. Så det blev lite kaos. Och som sagt, året var 1969, kjolarna slutade på låret! Det var MINI som gällde! Det blev till att kontrollera så att fållarna var breda nog att läggas ner!

Nåja. Som tur var hade jag en snäll liten mamma. Med förenade krafter fixade vi så att jag blev presentabel. Fru Denckert fick nöja sig med att jag i alla fall visade knäna. Plus någon centimeter ytterligare. Det hände då och då att jag fick gå ner till verkstaden med några papper. Där jobbade ca 30 grabbar och de visade alltid sin "uppskattning" när jag gled fram över verkstadsgolvet i mina fortfarande relativt korta kjolar genom busvisslingar och diverse andra yttringar. Då förstod jag lite mer av fru D:s konservativa inställning. Idag kan jag förstå den i högre grad.

Varje gång jag åker förbi "F Verkstäder" så dyker bilderna av mina forna arbetskamrater upp. Det var en speciell fas i livet med första jobbet och allt det där...

"...rolling, rolling, rolling in the city..."(mel. "proud Mary")

Jag har för vana att ta cykeln ner på stan. När jag ska jobba eller uträtta ärenden. Jag förundras varje gång över vilken fantastisk uppfinning detta fordon är. Så enkel men så genial. Lätt att parkera och lätt att hantera. Men ack så svårt det är ibland att parera. I alla fall på Storgatan i City. Oftast tar jag mig dit utefter Selångersån , eftersom det är så vackert och stilla och fint där. Många flanörer tycker också det och det gör en trevlig stämning.

Min cykel har en liten klocka, eller plinga, som jag flitigt använder. Man förväntar sig liksom att framförvarande flanör skall flytta sig lite åt sidan vid pling-ljudet. Men se, då förväntar man sig nog lite väl mycket. Det går att räkna på ena handens fingrar de gånger det händer. Jag förstår liksom inte. Var ligger problemet? Är hörseln dålig? Eller struntar man högaktningsfullt i att det kommer en cyklist bakom och även vill fram? Förväntar man att denne skall kliva av cykeln? Vissa är förlåtna, då jag vid närmare betraktande upptäcker små proppar i öronen. Även om det kan vara irriterande i sig.

När jag har kommit så långt som upp till Storgatan, är loppet nästan kört. De flanörer jag möter går mitt i vägen, flera i bredd och jag menar inte att det är något fel med det. Men när jag kommer från andra hållet, sakta cyklande och diskret försöker hålla en någorlunda rak kurs, så behöver man väl inte gå rakt emot mig?!! Som om jag inte fanns! Jag mötte flera stycken i går som liksom såg rakt igenom mig. Och bara gick på som duracell-kaniner! Jag var tvungen att snabbt vrida på huvudet och kontrollera i skyltfönstrens blanka glas att jag fortfarande var synlig. Det var jag. Men i fotgängarnas ögon fanns jag inte. Jag saktade farten så till den milda grad att jag nästan ramlade av. Jag tänkte: "Nu ser dom väl att dom måste styra upp sig och åtminstone gå förbi mig ?" ICKE!!

Jag fick hoppa av och leda min cykel. När jag senare hade svingat mig upp i sadeln igen, så hamnade jag bakom ett äldre par. Medan jag tyst sa till mig själv: "Ta det lugnt nu, hetsa inte upp dig, jag plingar på klockan nu så..." Jag plingade. Och plingade. Paret lunkade och rörde sig icke en centimeter åt sidan. Plötsligt slog mig en tanke; det kanske är förbjudet att cykla i city! Storgatan är ju en gågata och därmed kanske det är allmänt vedertaget att cyklar inte får vistas på densamma. Jag parkerade emellertid utanför Indiska magasinet och när jag var klar i affären och skulle låsa upp min "city-bike", ramlade hela handbroms-anordningen itu. Den hade fungerat för en stund sedan och nu var den i totalt kaos. Jag kliade mig i skallen och tänkte verkligen försöka vara duktig tant och laga den. Men förgäves! Jag förstod ingenting! Lösa kablar och moduler hängde och slängde. Hur skulle det sitta ihop? En sak förstod jag, det skulle bli tvärstopp om jag satte mig upp nu och försökte åka hem. En av broms-prylarna ramlade nämligen ner och satte sig som en bromsklots för däcket! Som tur var, hade jag ett litet spännband liggande i cykelkorgen. Vet inte hur det hamnat där, men jag tänkte att det kunde få ligga kvar. "Kanske kan det komma till användning" tänkte jag innan jag for hemifrån. Nu gjorde det verkligen det. Jag spände det runt "prylen" och cykelramen. Och cyklade försiktigt hem. Den ordinarie bromsen fungerade ju fortfarande.

Med tanke på min hjärnstatus vid det här laget, så låg ju misstanke om sabotage nära till hands. Finns det cykelsabotörer på stan? Hemliga agenter? Plötsligt kändes det som alla city-vandrare var mina fiender. Min man gick genast ner i källaren och skulle se om han kunde fixa bromsen när jag kommit hem. Han kom upp och skakade på huvudet: "Jag fattar ingenting! Jag fattar verkligen ingenting! Har inte en susning hur det skall sitta eller hur det har suttit!" Jag blev orolig på riktigt. Det liknade faktiskt ett riktigt sabotage.

Funderar på alternativa fortskaffningsmedel. Skateboard... få se nu, då behöver jag skydd på mina artros-knän. Efter några veckors träning kanske jag tar mig ner till stan fortare än någonsin. Men... NEJ! Det går ju inte! Då måste jag ha hjälm! Och som ni vet så vägrar jag att bära plast på huvudet. Jag vill vara snygg när jag "skatar"...

All you need is love and happy end!

Till Patrick Swayzes ära visade TV1 "Dirty dancing" på fredagkväll. En film värd att se om man älskar 60-talsmusik. Med lite lagom romantik till. Dialogerna kan te sig lite smått pinsamma stundtals, men vad gör väl det? Den har det där som jag, och många med mig, är så förtjusta i; ett slut som är lite...utöver det realistiska. Jag menar, vilken kille kommer inångande under en oskyldig familjeunderhållning där ett stort antal familjer sitter vid sina bord och ser på densamma, går fram till bordet där hans älskade tjej sitter i ett hörn med sina föräldrar, som dessutom avskyr honom? (I alla fall pappan). Och efter att ha sagt de förlösande orden: "Nobody puts Baby in a corner!", tar sin älskade i handen, lotsar henne med bestämda steg upp på scenen och avbryter helt sonika underhållningen??!

I sin svarta skinnpaj, sina svarta jeans och med panterlika rörelser, dansar han sensuellt och enastående vackert med Baby så publiken baxnar! Hans danskollegor förenar sig i dansen efter att han hoppat ner på dansgolvet från scenen. Graciöst som vore det ur självaste "Svansjön" . Kvar där uppe står Baby och ler förälskat mot sin hjälte. När hon hoppar ner, ler de mot varandra och nickar. Sedan springer hon mot hans öppna famn, han tar emot henne och lyfter upp henne mot skyn! Detta är det konststycke som de övat tidigare men inte lyckats med. NU lyckas dom! Naturligtvis! Och alla jublar. Till och med pappa!

Kan det bli bättre? Knappast! Ja... det skulle möjligen vara slutet i "En officer och en gentleman". Ni vet, filmen där Richard Gere med lika bestämda steg som Patrick Swayzes, går in i fabriken, hela den långa vägen bland buller och smuts, dit där hans älskade (Debrah Winger) jobbar. Med leende, guldbruna ögon och vit officersuniform knatar han fram till sin förvånade och lyckligt leende brud och svingar upp henne i famnen. Och karln bär ut henne medan alla stirrande kollegor applåderar! Och Joe Cocker och Jennifer Warns bränner av en smäktande kärleksballad! Hur stort är inte det?

Ja, man kan ha sämre ting för sig så här i väntan på svininfluensan, än att titta på filmer med romantik, härlig musik och lyckliga slut. Jag blir i alla fall varm, lycklig och glad i magen. Och det kan bota mer än man tror...

"Dagny, kom hit och spill...å, å, å Dagny, fem droppar till..."

Man kan inte låta bli att förvånas. Även om man "vet" så blir man lika förvånad varje gång man ändå får se hur det verkligen är. Nu tänker jag på något så ytligt som modebranschen. Den branschen är intressant; det krävs massor av konstnärlig entusiasm, kreativitet, tungt arbete och otrolig press. På alla egentligen; modeskaparna själva, hantverkarna (sömmerskorna/skräddarna), modellerna, sminköserna m fl. Men inte bara därför. Modebranschen är dominerande. Den styr över oss små människor som en glamourens Mussolini eller Idi Amin.

I kanal 2 på TV går sedan en tid en halvtimmes program på onsdagkvällar, "Modehuset Chanel". Det är mycket fascinerande med utsökt design och att iaktta hur de duktiga sömmerskorna snabbt uppfattar Karl Lagerfeldts otroligt vackra skisser. För ett lekmanna-öga är det omöjligt att förstå hur de kan se och förstå alla små detaljer och hur och var rosetterna och banden skall sitta. De arbetar frenetiskt med sina hjärnor, ögon, flinka fingrar och sliter i sitt anletes svett. Och när de nålar de tunna tyll-tygerna och rynkar och draperar, så faller tyget som vore det ett med händerna.

När chefs-sömmerskan skrider in i maestro Lagerfeldts kontor och efter att ha hälsat på honom mycket artigt: "God morgon monsieur Karl!" eller bara "god morgon Karl!", kommer modellen efter med den uppsydda klänningen. Monsieur maestro iakttar med sina falkögon och antingen godkänner med beröm eller "dissar" konstverket. Han kan ha fått för sig att det skall vara svart tyg på överklänningen istället för vitt och vitt under istället för svart. Och så viftar han bort allihop med sin ringbeprydda hand. Han kan också få för sig att ; "varför inte göra två klänningar till?". Som skall med på samma modevisning! Inom kort! Han skissar snabbt två tänkta klänningsmodeller ytterligare. Det tar ca 30 sekunder. Sömmerskorna bryter nästan ihop av utmattning och frustration.

Visningarna brukar bli succé. Efter alla modellernas framträdande på podiet väntar man med spänning på "skaparen" själv. När han gör entré applåderar man och ger ljudliga ovationer. Säkert välförtjänt, han har ju designat rubbet. Men man kan lugnt undra var alla som var med och slet i sitt anletes svett har tagit vägen... Sitter dom hemma i TV-soffan och åtnjuter visningen, eller sitter dom med i publiken, eller är dom med bakom kulisserna och kollar att kläderna sitter som dom skall? Jag vet inte riktigt. En sak vet jag. Dom är inte med på podiet och får del av äran. Nej, det är endast "the one and only", som med järnhand styr över sina undersåtar. Inte bara han, nej, dom är några stycken. Men med penningen och därmed makten i sin hand är han och hans gelikar stjärnorna på modehimlen. Läskigt!

Hem ljuva hem...

Vi är invaderade! De anfaller oss! Med sina stilsäkra blickar, kvicka, slagfärdiga kommentarer och målmedvetna rörelser, dominerar de våra vardagsrum. Nej, våra hem. Vilka pratar jag om? Inredningsarkitekterna, snickarna, byggteknikerna, golvläggarna! De är våra nya gurus. Våra husgudar. Vi lägger våra hem i deras händer och de gör precis vad de vill!

Det kan vara riktigt trevligt och underhållande att titta på dessa heminredningsprogram. Åtminstone var det det i början. I början av "heminredningseran". När Martin Timell startade och Ernst Kirchen... ja, ni vet,... fortsatte. Då var det nästan "Hylands-hörna-stämning". Mysfikat plockades fram på soffbordet, värmeljusen tändes och man inväntade den härliga inspirationstimmen. Men något har hänt.

Ett av dessa "home-make-over"-program från England, har inriktat sig på att hinna förvandla ett hem på en timme. Alltså, inte ca en timme, utan PRICK EN TIMME!. Programledaren visslar i sin visselpipa när det är "tea-time" och när de sista minuterna tickar på, stegras stressen. Alla springer om varandra och den ena vet inte var skåpet skall stå medan den andra är osäker på om det var grått eller blått som skulle målas på den sista vägghalvan. Men! De lyckas alltid. Och familjen som bor i huset eller lägenheten är alltid supernöjda! Allt är frid och fröjd!

Vad är det då som är fel? Det började så bra. Man visade hur man kunde gå tillväga när man ville ändra något. Vilka väggfärger som passade bra till vissa tyger, tipsade om hur man enkelt kunde göra hyllan själv. Det har slutat med att man, förutom att det skall ske i rasande fart, ratar det befintliga möblemanget, tygerna, gardinerna och diverse prydnadsattiraljer. Man dömer ut hemmen totalt. Och undrar helt fräckt hur man kunnat välja så avskyvärda ting! Man tar sig friheter, snuddar på gränsen till kränkning. Och där går väl gränsen för vad jag tycker är trevlig underhållning.

Så även om jag tycker om att låta mig inspireras och göra fint i mitt hem, så blir jag mer och mer som en snigel; jag kryper in i mitt lilla hus, tycker om när jag ser våra halvslitna köksluckor och har bestämt att OM jag målar om, så vill jag bestämma själv. Jag tittar ut när jag vill men när inredarna kommer springande med spetstyger och sarkasmer i högsta hugg, så kryper jag in och flyr från "hemmamysligan". Man vill vara sig själv för en stund.