Jag vill veta sanningen

Jag minns tydligt hur jag som liten flicka funderade över livet. Och döden. Och att tiden vi fått här på jorden var alldeles för kort. Jag satt ibland i fåtöljen i vardagsrummet och tittade ut genom fönstret, på de höga träden där utanför, upp mot den blå, ibland grå, himlen och tänkte: "Tänk, att när jag dör, så kommer jag aldrig, aldrig, ALDRIG, mer tillbaks!" Jag liksom smakade noga på ordet aldrig och när jag smakat klart, så infann sig en slags ångestliknande känsla i min lilla mage. Och i mitt hjärta. Jag hade så svårt att förlika mig med att livet, som jag älskade så mycket, en gång verkligen skulle ta slut. Jag var omkring 10 år. Jag försökte prata med min mamma om det en gång. Det hände bara en gång, eftersom min mor inte var den typen av människa som ventilerade saker. Någonting alls. Som kommentar på mina funderingar, sade hon: "Man ska inte fundera så mycket på sånt där. För mig finns bara det jag ser, sol, himmel och hav". Jag förstod inte riktigt vad hon menade. Men hennes bestämda tonfall gjorde mig tyst. Jag pratade aldrig mer om det. Men jag tänkte. Genom hela min uppväxt, tonårstiden och även mitt vuxna liv. Jag genomgick olika faser. Men jag hade alltid en gnagande känsla av att nånting var fel. Det var nånting som inte stämde. Varför skulle man slita och släpa, sträva efter att göra bra ifrån sig, uppfostra barn till att bli goda medborgare, lära sig en massa saker i skolor, arbeta och städa och vara ren, snygg, fräsch, älska och ja, ni vet.... allt det där som vi människor håller på med ?! OCH SEDAN DÖ?

Jag träffade aldrig någon som tyckte som jag. Eller som kände som jag. Åtminstone var det ingen som ville prata om det. Jag fick också mer och mer, ju längre tiden gick, en känsla av att jag inte passade in här. Jag tyckte människor i stort var själviska, destruktiva, onda och de flesta bara tänkte på ytliga, materiella ting. Var hade människan och de mänskliga värdena tagit vägen. Hade de någonsin funnits? HJÄLP! Jag ville göra ett hål och komma ut nånstans där jag kunde börja om. Åren gick och jag fick svar på alla mina frågor. Jag fick mer än det. Jag fick veta sanningen om livet. Och sanningen om döden. Och jag kunde, sakta men säkert, börja leva mitt liv med ett säkert mål och mening. Och jag fick privilegiet att lära mina underbara flickor sanningen om livet. Och ännu i denna dag, lever vi efter denna underbara lärdom, som vi fått av vår Skapare, Jehova!. Och jag är en verkligt lycklig människa, kvinna, maka, mor och mormor.
Tack Jehova!

Snäcksamlaren

Jag har alltid hört att Medelhavet är turkosblått. Men aldrig sett det. Medelhavet alltså. Förrän nu. Vid första anblicken såg det ut som havet hemma i Alnösundet. Och då menar jag själva vattnet. Men när jag kom närmare, så såg jag med stor förundran hur det verkligen var turkosblått. När vågorna med stor grace närmade sig stranden, då blev det tydligt och jag blev liksom glad i hela kroppen. För det kändes så speciellt att själv få se det nästan alla visste. Med egna ögon. Och när jag tittade ner i vattnet, genom vattnet och såg sanden, eller stenarna, så blev jag ännu gladare. För sådana stenar finns inte hemma . Tror jag.

Jag som alltid har varit en badkruka slängde mig lyckligt i detta underbara element och flöt och simmade och sken ikapp med solen. Varje morgon. Flera gånger. Och jag som trodde att jag inte skulle vara speciellt intresserad av att sola och bada när vi åkte på semester. Där ser man. Nu har jag lärt känna ännu en liten bit av mig själv. Igen.

Det som har lockat mig mest av allt när jag har tänkt på att åka utomlands, är att få se alla blommande träd. Speciellt den cerise-rosa bouganvilan. Jag har sett dem på foton och suktat. Och suckat. Och nu var det just detta träd, eller denna blomma, som fångade min blick på första morgonpromenaden. Det första vi såg, som växte så vackert och hängde över murarna längs gatorna. Jag kunde inte se mig mätt. Det fanns vita, gula, oranga bouganvilor. Och röda, vackra blommor av en annan sort, som såg ut som någon slags hibiskus. Och granatäppleträd, apelsinträd, palmer som var stora och palmer som var små. Att få skåda allt detta i verkligheten, bara det gjorde mig lycklig. Jag fotade allt jag orkade med min lilla instamatic-kamera.

Det som lockat mig näst mest när jag har tänkt på att åka utomlands, är att få uppleva de ljumma, svarta kvällarna. Och att kunna sitta i bara ett linne på en balkong med en god drink. Det fick jag också göra nu. På åttonde våningen. Och utsikten var som vykorten jag skickade. Ett högt berg med Kleopatraborgen. Denna borg, eller slott, är ca 6 km lång och byggdes på 1200-talet och beboddes bl a av drottning Kleopatra. Nu är den en vacker ruin, som på kvällarna är upplyst och strålar över staden, som en tiara. Jag såg fram emot kvällarna, när jag fick sätta mig vid det lilla bordet på balkongen och betrakta denna sköna syn. Och den svarta, stjärnbeströdda himlen påminde mig om en sång som var mycket populär för ett antal år sedan, "Black velvet". Mjuk, svart sammet.

Där satt jag på kvällarna och sorterade de stenar jag plockat på stranden varje morgon. Plockat och beundrat. Det blev en hel del stenar. Men jag plockade också snäckor. Till mina underbara barnbarn. Som jag tänkte att dom skulle kunna spara som minnen från sin mormors första utlandsresa. Jag hittade tre snäckor. Till fyra barnbarn. Jag letade och letade. Och letade igen. Tre snäckor. Jag lade några väl utvalda stenar i små tygbörsar och tänkte göra det hela lite spännande med dessa snäckor. Jag blev nästan desperat till slut. Och letade lite till. Tre snäckor. Skulle jag strunta i dom? Eftersom ett barn skulle bli utan? Jag lade i dom och blundade. Visste inte vem som skulle få vilken börs. Sedan gick jag på en liten turkisk souveniraffär och köpte snäckor, eller musslor, i glas. Vackra, tyckte jag. Och lade en i varje börs. Kanske ett godkänt surrogat. Men jag letade i alla fall snäckor, och jag samlade dom jag hittade...