Jag vill veta sanningen

Jag minns tydligt hur jag som liten flicka funderade över livet. Och döden. Och att tiden vi fått här på jorden var alldeles för kort. Jag satt ibland i fåtöljen i vardagsrummet och tittade ut genom fönstret, på de höga träden där utanför, upp mot den blå, ibland grå, himlen och tänkte: "Tänk, att när jag dör, så kommer jag aldrig, aldrig, ALDRIG, mer tillbaks!" Jag liksom smakade noga på ordet aldrig och när jag smakat klart, så infann sig en slags ångestliknande känsla i min lilla mage. Och i mitt hjärta. Jag hade så svårt att förlika mig med att livet, som jag älskade så mycket, en gång verkligen skulle ta slut. Jag var omkring 10 år. Jag försökte prata med min mamma om det en gång. Det hände bara en gång, eftersom min mor inte var den typen av människa som ventilerade saker. Någonting alls. Som kommentar på mina funderingar, sade hon: "Man ska inte fundera så mycket på sånt där. För mig finns bara det jag ser, sol, himmel och hav". Jag förstod inte riktigt vad hon menade. Men hennes bestämda tonfall gjorde mig tyst. Jag pratade aldrig mer om det. Men jag tänkte. Genom hela min uppväxt, tonårstiden och även mitt vuxna liv. Jag genomgick olika faser. Men jag hade alltid en gnagande känsla av att nånting var fel. Det var nånting som inte stämde. Varför skulle man slita och släpa, sträva efter att göra bra ifrån sig, uppfostra barn till att bli goda medborgare, lära sig en massa saker i skolor, arbeta och städa och vara ren, snygg, fräsch, älska och ja, ni vet.... allt det där som vi människor håller på med ?! OCH SEDAN DÖ?

Jag träffade aldrig någon som tyckte som jag. Eller som kände som jag. Åtminstone var det ingen som ville prata om det. Jag fick också mer och mer, ju längre tiden gick, en känsla av att jag inte passade in här. Jag tyckte människor i stort var själviska, destruktiva, onda och de flesta bara tänkte på ytliga, materiella ting. Var hade människan och de mänskliga värdena tagit vägen. Hade de någonsin funnits? HJÄLP! Jag ville göra ett hål och komma ut nånstans där jag kunde börja om. Åren gick och jag fick svar på alla mina frågor. Jag fick mer än det. Jag fick veta sanningen om livet. Och sanningen om döden. Och jag kunde, sakta men säkert, börja leva mitt liv med ett säkert mål och mening. Och jag fick privilegiet att lära mina underbara flickor sanningen om livet. Och ännu i denna dag, lever vi efter denna underbara lärdom, som vi fått av vår Skapare, Jehova!. Och jag är en verkligt lycklig människa, kvinna, maka, mor och mormor.
Tack Jehova!