Tågtankar

Jag har åkt tåg. Ett mycket behagligt sätt att färdas på. Man kan se naturen genom fönster och falla in i sina egna tankar och känslor. Och ingenting som stör. Och det tar tid. Men den tiden som det tar, den får man ju då. Och det är ju dumt att inte utnyttja den tiden till något som är skönt, trevligt och roligt. Kanske till och med nyttigt. Som till exempel lösa korsord, läsa en rolig bok, läsa en spännande bok, läsa Vakna!, läsa Bibeln, läsa en tidning späckad med feta matrecept eller bara sitta och iaktta medpassagerare.

Varje gång jag åker tåg så upplever jag samma sak, nämligen att i princip alla mina medresenärer verkar vara så, vad ska jag säga, intellektuella och upptagna . De sitter och pratar i sina små mobiltelefoner, läser i viktiga papper eller skriver på sina laptops, som de sedan behändigt viker ihop och stoppar ner i väskan. När de pratar i telefon eller med den som sitter bredvid, så är det aldrig med diskret, försiktig röst. Nej! Det är med högstämda, säkra, ibland bombastiska stämmor. Snygga kläder, välfriserade, välsminkade, "rätta" glasögon. Jag hör dialoger om mikrobiologi, matematik på hög nivå och jag känner mig plötsligt liten och lite dum.

Hur uppfattas jag när jag åker tåg egentligen? Hur betraktar mina medpassagerare mig, där jag sitter, djupt insjunken i tankar, växelvis ätandes medhavd föring, med bacon hängande i ena mungipan? Mina bruna, något nötta manchesterbyxor matchar i och för sig tröjan, som jag köpt på second-hand. Glasögonen är inga Rayban, men väl från Överskottet för 69:- inkl. fodral. Vad tänker de när de ser på mig när jag löser de små korsorden från Sundsvalls Tidning? Eller när de ser mig flina åt någon lustig tanke som infinner sig hos mig?

Kan det vara så, att det bara är en illusion? Papperen som ser så viktiga ut kan ju faktiskt vara anvisningar angående hur man finner närmaste nödutgång, matrecept, svar från kontaktannonser, tips på hur man konverserar eller något annat trevligt. Den högstämda tonen kanske påkommen just i denna stund, i avsikt att sprida något slags "säker zon" runt sig. Kanske man t o m kan gå så långt som att påstå, att det inte alltid är någon i andra änden på telefonlinjen?

Är det jag som drabbats av plötsligt mindervärdeskomplex? Om det är så, så är det högst tillfälligt och flyktigt. För när jag sitter där i SJ:s sköna fåtölj och ser ut genom det smutsiga fönstret, inser jag att jag är en ganska förnöjsam, för att inte säga lycklig liten figur. Som egentligen inte bryr sig ett dugg om de yttre attributen och eventuella föreställningar. Och när jag tar upp ett ex av Vakna! så är jag, om inte intellektuell, så åtminstone priviligierad. Men tankar kan slå en. Och passera.