Ett avsnitt ur Mias liv

Fredag kväll. Mias bästa kompis just nu, Berit, tjatade på henne att följa med ut. Och med ut menade hon på krogen. Mia kände i magen att hon inte ville. Alltså verkligen inte ville. Hon ville vara hemma med flickorna och bara vara mamma. Mamma och hemma tillsammans med sina älskade döttrar. Det skulle vara slut på krogbesök nu. Inte för att hon var ute varje helg, men det räckte nu. Ingen krog, ingen karl. Nu skulle livet bara bestå av den lilla treenigheten; Mia, Vendela och Carla. Och det var inte så bara, det var allt. Allt hon behövde. Behövde och ville ha. Ja, naturligtvis hade hon velat ha en man att älska och älskas av. men hur många gånger hade hon inte försökt? Och sista gången trodde hon verkligen att det hade lyckats. Två år och några månader höll det. Den besvikelse som blev resultatet ville hon aldrig mer uppleva. Inte bara besvikelse, det lät så tunt. Nej, det var nog mer ett trauma faktiskt. Minnesbilden av Hogge liggande i sängen i sitt gamla pojkrum, med madrassen över sig istället för under sig och den bärnstens-färgade vätskan i flaskan på golvet bredvid brände fortfarande på näthinnan. När hon lämnade honom då, så visste hon att det var sista gången hon skulle vara så nära honom. Innan hon vände honom ryggen i dörröppningen, såg hon hur hans lille son satt och smekte sin far över håret. Hogge log ett snett leende när han med berusat simmiga ögon lyckades fånga honom med blicken. Med detta i sinnet bestämde hon sig för att aldrig mer träffa någon man, att aldrig mer bli så kär att hon skulle ge sig hän och ägna sig åt någon annan än åt sina barn. Nej, en ordentlig mamma skulle hon vara nu. Helylle.

"Gå upp och pröva dina vingar"

Att vi människor är komplexa varelser har jag varit medveten om i många år. Det har under mina sextio år slagit mig mer än en gång. Jag utbrister detta faktum ofta och gärna frustrerat. Och jag menar det. Men HUR komplexa vi är har jag inte förstått förrän den 17 mars 2011. Vi tog tåget från Sundsvall till Uppsala klockan 06.09 på morgonen. 10.30 var vi framme i Uppsala och tog därifrån tåg till Västerås. Därifrån skulle vi flyga till Stanstead, London. Jag ville så gärna komma till London men jag ville inte FLYGA. Jag har haft en panisk fobi för att sätta mig i ett flygplan och vistas tusentals meter uppe i luften. Förra gången jag gjorde det satt jag stel som en pinne med tårarna flödande nedför kinderna. Jag var helt paralyserad av skräck. Båda vägarna; ditresan och hemresan. Några veckor innan denna senaste resa till London drömde jag en fruktansvärd mardröm. Vi satt i ett plan. Vi flög över en storstad med en massa höghus. Det kändes helt ok och jag satt vid fönstret och nästan njöt av flygturen. Plötsligt såg jag alla höghus fast i fel vinkel svepa förbi i hög hastighet och planet var på väg med nosen mot marken i en fruktansvärd fart! Jag tänkte: "Ja, nu händer det! Det är så här det känns". Jag vaknade en aning svettig och tänkte: "Nu har jag varit med om det och vet i alla fall hur det känns att störta. De t var det". Med denna dröm kvar i huvudet och några veckors ältande och bearbetande hit och dit, närmade vi oss flygplatsen. När vi gick genom kontrollerna och till slut hamnade i "sista anhalten" köpte jag ett glas vin. Det kändes skönt och avslappnat. Jag väntade. Och väntade. På paniken och stelheten i kroppen. Vi ställde oss i kö och entrade sedan planet. När vi hittat platser och satt skönt och hade försäkrat mig om var flytvästen fanns och masken som skall sitta över munnen om det händer något, fick flygvärdinnorna fullt fokus. Men paniken kom inte. Inte stelheten heller. Jag insåg med ens att dessa underbara, välsminkade, välfriserade vackra flickor med sina varma leenden flyger dessa plan flera gånger per dag, vecka, månad, år. Det var liksom den sista pusselbiten i min egna kognitiva terapi på mig själv. Den, plus det faktum att det måste vara mera lustfyllt att njuta och se det vackra i att befinna sig tusentals meter uppe i luften, även om det är det sista jag gör, än att sitta med panik i magen och hjärtat och må uselt! Jag kan ju ändå inte förändra något. Det enda jag kan förändra är hur jag mår och vilken inställning jag har till det jag gör. Det kan bara jag göra. Jag har ju ändå valt att färdas på det här sättet. Och det går ju nästan alltid bra. Och "nästan alltid" är många, många, många gånger! De gånger det inte går bra försvinner nästan i detta faktum. SÅ! Vad hände? Jag kände ett "kill" i magen när planet startade och sakta men säkert lyfte från marken. Det pirrade, men av glädje och lust och inte av skräck och ångest. Känslan satt kvar när jag såg molnen under mig och när solens strålar bröt mot dessa så var lyckan fullständig. Jag hade segrat över mina rädslor! Detta var stort för mig. Och det är det fortfarande. Och eftersom resan hem var lika lustfylld så känner jag mig som ett barn som klarat av sina första steg i livet. Det är härligt och jag ser redan fram emot min nästa flygtur. Även om den skulle bli min sista.