Försvunnen passion

Skor! Väskor! Skor med höga klackar. Väskor med fina tryck-knappar. I mjukt, lent skinn. Eller i blänkande lack med guldspännen. De var en passion. Något jag inte bara kunde titta på lite flyktigt så där, nej, de måste absorberas. Tas på. Smekas på.

När jag var ensam hemma hade jag ofta någon kompis med mig. Vi ritade ibland, lekte "mamma, pappa, barn", hoppade rep och bollade. Men det jag minns bäst, det var när vi satt på hallgolvet och provade mammas högklackade skor. Vi öppnade garderobsdörrarna på vid gavel och lät festen börja! Ett par var i brun mocka med sydda sömmar på överlädret. De var mina favoriter. Ett annat par var i ormskinn, beiga med lite brunt i. Och med lite bredare klackar. Det fanns många skor i olika färger och modeller...men det är dom som har klamrat sig fast.

Vi satte på oss skorna, och efter att ha stoppat bollar av toa-papper under blusarna, vinglade vi ut på gårdsgruset. Skorna var dubbelt så stora som våra fötter, men vad gjorde det? Vi bara inte kände oss som mammor när vi gick på gatan med dessa klackeskor. Vi VAR mammor då. Och finast på orten.

När jag var hemma hos andra barn och lekte, så var det deras mammors väskor och skor som hägrade mest och beslagtogs. En gång när jag och mina föräldrar åkte buss för att hälsa på farmor och farfar, satt jag på ett eget säte. Bredvid mig satt en främmande dam.Hon höll en handväska i grönt skinn i knät. Jag tittade på den. Jag tittade på den så länge och suktade efter den så min hand till slut bara smekte på den. Försiktigt. Damen såg på mig och sa: "Tycker du att väskan är fin?" "Ja" nickade jag. "Vill du hålla den?" frågade hon. "O ja!" svarade jag. Jag höll handväskan i mitt knä. Så stilla. Rörd av stundens allvar sneglade jag på mamma och pappa som satt snett mitt emot mig. Jag tordes nästan inte röra mig. Jag såg hur de log och jag log också. Med varma kinder och
varmt hjärta.

En dag fick jag en egen handväska. Den var så fin och jag var så glad för den. Vinröd med ett guldspänne som man vred ett halvt varv så att locket på väskan låstes. Jag promenerade en dag nere på vägen och svängde stolt med armen som jag bar väskan på. Men det var inte bara jag som var på promenad. Så också byns buspojkar. Han som var värst såg att jag hade fått en ny väska och sprang ifatt mig, slet väskan från min arm och kastade ner den i bäcken som rann under vägen vi gick på. Jag skrek och grät och sprang fort hem till pappa. Min förtvivlan kände inga gränser.

Pappa, mamma, min syster och jag letade länge. I många dagar. Men vi hittade den aldrig. Kanhända var det med den som min passion för väskor försvann.

Pinuppan tar ton

Många familjer som bodde i hyreshus hade inte badkar i sina lägenheter på 50-talet. Inte dusch heller. Man fick helt enkelt gå ner i källaren och fylla upp det kalla, grå cementkaret som fanns till förfogande. Där man sköljde vit-tvätten. Och mattorna och kläderna.

Turligt nog hade vi badkar. Vi brukade få besök ibland. Av tant Majken. Hon var en glad tant med svart hår, glada ögon och röd mun. Å, jag älskade tanter med svart hår och röda munnar! Jag brukade rita sådana med fina dräkter och klänningar med broscher på kragen. Jag trodde att dom kallades för "pinuppor". Jag tyckte det var ett fint namn på en fin tant. "När jag blir stor vill jag bli pinuppa" brukade jag förklara suckande.

De första gångerna Majken kom till oss, undrade jag vad hon skulle göra när hon försvann in i vårt badrum, låste dörren om sig och stannade där jättelänge. "Hon badar" viskade mamma. "Badar?" undrade jag. "Varför då?" "Dom har inget badkar där dom bor" förklarade mamma. "Nähä". Viskade jag. Det kändes så hemligt och härligt.

När badandet var klart kom hon ut i köket och satte sig vid bordet. Mamma hade kokat kaffe och dukat fram kaffebröd och koppar. Det var spännande att kvällsfika med Majken. Hennes svarta hår blänkte, vått och vackert. Hon öppnade sin handväska och drog upp en liten manick som hon satte till munnen! Plötsligt ljöd ljuva toner ut i vårt kök! Majken spelade munspel! Kunde tanter spela munspel? Jag hade bara sett pappa och någon annan farbror som hade gjort det förut. Hon hade ju ett ovanligt namn också. Så det var väl inte så konstigt att hon spelade munspel... Fascinerad och trollbunden lyssnade jag och tittade på denna märkliga kvinna och kunde liksom inte slita ögonen från henne. Det var underbart.


Det var roligt när det ringde på dörren och människor kom och hälsade på. De satte sig och pratade. Och hade inte så bråttom. Det fanns tid för en kopp och ett skratt. Man bjöd på det som fanns. Och fanns det ingen mat eller kakor, så fanns det alltid ett badkar.

Take off your blue suade-shoes!

Jag har sett så många filmer i mitt liv. Och sk "sit-coms på tv. Och jag tror faktiskt att jag med stor säkerhet kan säga att i precis alla, så går personerna alltid in, efter att ha vistats utomhus, med skorna på! Det slår aldrig fel! Och det är ju så fruktansvärt irriterande! Det spelar ingen roll vad det är för väder. Så fort den som bor i huset eller lägenheten öppnat dörren och bjudit in gästen, eller gästerna, så stövlar man bara på i sina grova skor eller stövlar.

Det gör ont i mig! Älskaren, maken, brorsan, farsan, morsan eller detektiven går som bull-dozers genom hallen, in till vardagsrummet och kliver på finaste mattan! Med skorna på! Hur realistisk blir scenen då?? I den gamla 80-talsserien "Cosby" är alla i familjen, och även deras vänner, klädda efter senaste snittet. Hemmet är vackert och representativt för en läkar/advokatfamilj. Men alla, ALLA, begår det stora brottet att alltid gå in med skorna på!! Och de kommer dessutom direkt in i vardagsrummet, vilket man ofta gör i amerikanska serier. In på finaste mattan, sätter sig i vardagsrumssoffan medan mamman i familjen är lika glad ändå! Hur kan hon vara glad när människorna inte visar vanligt folkvett och respekt?! Dessutom verkar hela familjen Cosby snöra på sig skorna redan uppe i sovrummen...eftersom de alltid släntrar nedför trappan, ofta iförda vita, dyra, noggrant snörade sportskor! Eeh...?

Det måste vara en gigantisk miss som många tv-producenter gör! Kom igen! När man får av sig alla andra plagg fortare än man säger hej, till och med underkläderna, så måste man väl få av sig skorna innan man stegar in i vardagsrummet!