fredag 15 oktober 2010

Försvunnen passion

Skor! Väskor! Skor med höga klackar. Väskor med fina tryck-knappar. I mjukt, lent skinn. Eller i blänkande lack med guldspännen. De var en passion. Något jag inte bara kunde titta på lite flyktigt så där, nej, de måste absorberas. Tas på. Smekas på.

När jag var ensam hemma hade jag ofta någon kompis med mig. Vi ritade ibland, lekte "mamma, pappa, barn", hoppade rep och bollade. Men det jag minns bäst, det var när vi satt på hallgolvet och provade mammas högklackade skor. Vi öppnade garderobsdörrarna på vid gavel och lät festen börja! Ett par var i brun mocka med sydda sömmar på överlädret. De var mina favoriter. Ett annat par var i ormskinn, beiga med lite brunt i. Och med lite bredare klackar. Det fanns många skor i olika färger och modeller...men det är dom som har klamrat sig fast.

Vi satte på oss skorna, och efter att ha stoppat bollar av toa-papper under blusarna, vinglade vi ut på gårdsgruset. Skorna var dubbelt så stora som våra fötter, men vad gjorde det? Vi bara inte kände oss som mammor när vi gick på gatan med dessa klackeskor. Vi VAR mammor då. Och finast på orten.

När jag var hemma hos andra barn och lekte, så var det deras mammors väskor och skor som hägrade mest och beslagtogs. En gång när jag och mina föräldrar åkte buss för att hälsa på farmor och farfar, satt jag på ett eget säte. Bredvid mig satt en främmande dam.Hon höll en handväska i grönt skinn i knät. Jag tittade på den. Jag tittade på den så länge och suktade efter den så min hand till slut bara smekte på den. Försiktigt. Damen såg på mig och sa: "Tycker du att väskan är fin?" "Ja" nickade jag. "Vill du hålla den?" frågade hon. "O ja!" svarade jag. Jag höll handväskan i mitt knä. Så stilla. Rörd av stundens allvar sneglade jag på mamma och pappa som satt snett mitt emot mig. Jag tordes nästan inte röra mig. Jag såg hur de log och jag log också. Med varma kinder och
varmt hjärta.

En dag fick jag en egen handväska. Den var så fin och jag var så glad för den. Vinröd med ett guldspänne som man vred ett halvt varv så att locket på väskan låstes. Jag promenerade en dag nere på vägen och svängde stolt med armen som jag bar väskan på. Men det var inte bara jag som var på promenad. Så också byns buspojkar. Han som var värst såg att jag hade fått en ny väska och sprang ifatt mig, slet väskan från min arm och kastade ner den i bäcken som rann under vägen vi gick på. Jag skrek och grät och sprang fort hem till pappa. Min förtvivlan kände inga gränser.

Pappa, mamma, min syster och jag letade länge. I många dagar. Men vi hittade den aldrig. Kanhända var det med den som min passion för väskor försvann.

1 kommentar:

S sa...

Åh, så sorgligt. Stackars lillmamma! Sånt där är ju traumatiskt när man är liten.