måndag 20 oktober 2008

"Små grodorna, små grodorna är lustiga att se..." (och höra)

Lustfyllda anekdoter, roliga självupplevda minnen, bl a bestående av möten med oförglömliga människor, små fragment från nationalpoeten Evert Taubes liv. Allt med tillhörande, mycket smakfulla sånger; visor, ballader, blues, rock, you name it. Och dessutom med den knorr som gör den typen av shower så fulländade. Vad jag pratar om? Peter Carlsson & Blå Grodorna, naturligtvis.

Min man, jag och ett par goda vänner besökte ovannämnda konsert på lördagkväll. Vi åt en bit och drack ett glas rött innan vi gav oss iväg. Efter ca fem minuters promenad var vi på plats. Scenen var dekorerad med lågbudget-atteraljer. Något slags fabriksdekoration; några stålrör i olika formationer, en gammal pinnstol, en kommod (pottskåp), gitarr, en glasskål på ett litet bord. I skålen simmade Evert. Konserten skulle ha innehållit endast Evert Taubes musik, men eftersom det inte riktigt blev så, resulterade hela idén med denna befjällade och begälade
Evert. Eftersom den riktige Evert dessutom inte kunde gästa.

Det hela såg minst sagt lite skraltigt och aningen spartanskt ut. I början. Efter några sångnummer, presentation av alla medlemmar och ytterligare några anekdoter, kändes hela arrangemanget, inklusive dekorationen, mycket hemtrevligt och alldeles fantastiskt. Denne musikaliske herr Peter från Dalarna, närmare bestämt Grycksbo, kan konsten att underhålla. Mångsidig man med näsa för vad som går hem. Enkel, naturlig som sprungen direkt ur kolmilan. Med sin charmiga dalmas-dialekt, gick han in i allas våra hjärtan. Med råge.

De tre timmar minus en kvarts paus kändes som ca 1,5 timme. Tiden går fort när man har roligt sägs det. Det stämmer verkligen. Det kunde jag ännu en gång konstatera efter denna oförglömliga föreställning, som jag gärna ser om. Om något år eller så.

söndag 19 oktober 2008

"My sweet lady Jane, will I see you again..."

"If you´re going to San Fransisco, be sure to ware some flowers in your hair...". Flower power. Blommor i håret, på kläderna, på bilen. Älska alla, kyss alla, krama alla. "Piece and understanding..."." Fred på jorden" . "Love, love, love" ; "all you need is love...". "The world will be a better place...".

Året var 1967. Kärleken blommade. Även i mitt liv. Min unga romans med min pojkvän. Sommar, klippor, hav, biokvällar, promenader i blåst och regn, kramar i porten. Drömmar om framtiden.Om att få vakna tillsammans och dricka te eller choklad på morgonen. Procal Harem sjöng "A whiter shade of pail". De sjöng sig in i allas hjärtan. Den fick till och med titeln "Sommar -67". Det säger allt.

Förälskelsen stördes av bråk. Bråk, gråt och försoning. Missförstånd. Alltför ofta missförstånd. Drömmar som grusades. Och återvände för att återigen försvinna. Och till sist bli bara... grus. Kvar var bara konturerna och en besk eftersmak.

Det blev inte som man tänkt sig. Det som var så ljust och vackert blev mörkt och trasigt. Trots att alla sjöng och dansade och hade blommor i håret. Det handlade ju om kärlek. Om att inte äga någon. Om att inte förtrycka någon. Man kände sig lite lurad. Lurad på livet. Besviken på kärleken. Desillusionerad.

Den första kärleken glömmer man aldrig. Den etsar sig fast. Känslan, musiken, dofterna. Den kan komma igen i drömmar efter många år. Men lever inte. Den kräver inget, tar ingen plats, stör inte. Den finns där; undanstoppad, bearbetad, bevarad som i formalin. Och har ersatts av en större kärlek. En som räcker livet ut.

måndag 13 oktober 2008

"... och gråten är min när du gråter..."

Ett av de mest traumatiska minnen från min lillebrors uppväxt var när han inte fick ta emot sitt efterlängtade diplom i simskolan.

Året var nog 1970. Mor och far hade sommarstuga i Skrängstabodarna, den som låg en bit ute i vattnet. Min elva år yngre bror var yster och glad den här dagen.Brunbränd med krit-vita lockar som dansade runt halsen och med mintgröna badbyxor dansade han fram och tillbaka i ivrig väntan att få åka till Björkön, där han gått i simskola i några veckor. Idag var det avslutning och alla barn skulle få diplom.

Jag hade kommit ut och hälsat på. Jag ville ju vara med och titta när lillebror fick en liten utmärkelse. Detta betydde så mycket för honom. Att få bli bekräftad och att få känna sig duktig. Vi åkte ut. Pappa, brorsan och jag. Vi satt i ring, alla barnen tillsammans och fröken tackade alla för ett fint samarbete och skulle nu dela ut diplomen. Hon räknade upp namnen, ett efter ett. Jag iakttog Anders ansikte och kunde konstatera att han riktigt suktade och log av förväntan och upphetsning.

Alla namn räknades upp. Alla utom Anders namn. Han tittade på fröken med ett oförstående uttryck. Pappa gick fram till henne och frågade vad som stod på. Varför fick inte Anders diplom? Varför var han det enda av alla barn som inte fick något ? Jo, han hade tydligen varit borta en gång för mycket. Två gånger tror jag det var sammanlagt. Lillkillen sprang ner till sjön och mitt hjärta brast.

På hemvägen satt han tyst och ihopkrupen i baksätet på bilen. Jag har aldrig sett en så sorgsen åtta-åring. Mamma mötte oss med glad min men blev alldeles förskräckt när hon såg sin lille vithårige son rusa utan ett ord över gårdsplanen och in i stugan. Han slängde sig på sängen och storgrät. Vi dog inuti. Jag lovar att det tog många år innan vi kom över detta övergrepp. Det gör fortfarande ont i mig, det är nästan svårt att skriva om det. När jag berättar det muntligt, så brister rösten.

Det är länge sedan nu. Anders var som sagt 8 år och idag är han 46. Men ibland spelar det ingen roll hur många år som gått, hur mycket tid som kommit emellan. Minnen kan vara så taggiga och vassa, tränga sig så långt in och aldrig försvinna. Detta är ett av dom.

lördag 11 oktober 2008

"I wanna be Bobbys girl..."

Tisdagkväll. Klockan har passerat 18.30. Jag och några tjej-kompisar drar ut. Läpparna lyser knallrosa och ögona nattsvarta. Prasselkapporna sitter som dom skall och elastabyxorna likaså. Jag bär transistorradion nära örat och antennen har dragits ut i sin fulla längd. Signaturen till "Kvällstoppen" skrålar ut i den ljumma sommarkvällen. Livet leker.

Vi närmar oss målet. Campingplatsen har börjat fyllas med glada semesterfirare. "Hoppas att det finns några snygga killar. Tyskarna är dösnygga! Dom brukar vara först"! Det pirrar i magarna och förväntningarna skruvas upp en aning. Nästan till samma nivå som list-låtarna. "Here comes the night" med "Them" ljuder härligt genom den något knastriga högtalaren. Ja, här kommer verkligen kvällen.

Jo då. Mycket riktigt. Många människor har anlänt. Svenskar, tyskar, engelsmän med flera. Det sjuder av liv och rörelse. Vi genar över gräsmattorna, kryssar mellan tälten och fortsätter ner till sandstranden. Sanden strilar kall in i tennisskorna, mellan tårna. Vi fortsätter och ser ett gäng killar som vi aldrig sett förut. De tittar åt vårt håll och kommer fram. De börjar prata, stämningen tätnar. Dom är från stan. En av dom har mörkt hår och bruna ögon. Rolf heter han visst och är jättesöt. Men naturligtvis visar han direkt intresse för min bästis. Samma sak varje gång. Hon har nåt som inte jag har, det är alldeles tydligt. Jag börjar vänja mig. Hans kompis däremot, tittar bara på mig. Anders . Han är också söt, men inte på samma sätt...Men han verkar vara en snäll kille. Vi går tillsammans ut till klipporna.


"Black is black, I want my baby back" gastar sångaren med den starka rösten smått desperat. Kvällen flyter på. Havet doftar hav och de små vågorna kluckar mot stenarna. Kaj Kindvall har lämnat radiostudion för länge sedan. Anders har blivit totalt absorberad av mig nu. Han försöker pussa mig men jag är inte riktigt med på noterna. Som den gentleman på 16 vårar han är så tvingar han sig inte alls på mig utan respekterar min reservation. Han vill att vi skall träffas nästa lördag. Vill jag? Vet inte säkert. Skall fundera på saken. Snart kommer natten och jag vill nog gå hem och sova. Och drömma ljuva drömmar...

onsdag 8 oktober 2008

Måndag: Köttbullar m lingon, Tisdag: Fiskgratäng m grädde Onsdag: Pölsa m ...

När Mia åkte hem sken solen fortfarande. Regnmolnen var skingrade och klarblå himmel tronade över det vackra landskapet. Bilen gick oklanderligt trots de många milen den jobbat sig igenom under åren. Det kändes skönt nu. Mycket skönt. Mor mådde bra och de hade umgåtts ett par timmar. Och haft trevligt. Få se, vad skulle hon laga för middag idag då? Mattorka! Det hade hon haft i flera år nu. Tänk om hon kunde göra veckomatsedel som hennes duktiga väninna, matmamman, alltid gjorde. Vecka efter vecka, år efter år. Hon hade provat några gånger. Och tyckte det var så roligt. Då satte hon sig ner och bläddrade i kokböckerna. Blåste dammet av dom och blev energisk och entusiastisk. "Ja, den rätten var det länge sedan jag gjorde. Varför har jag glömt den?" Och så skrev hon och blev ivrigare för varje veckodag som skulle få en egen maträtt.

Sedan skrev hon inköpslistor och åkte och handlade. Och så fanns det mat till alla maträtter för hela veckan. "Å så roligt och inspirerande! Och mycket trevligare att laga maten också ! Det här skall jag fortsätta med".

Suck, inte fortsatte hon med det. Det var nog disciplinen som saknades. Hon var alldeles för lite målinriktad och för lat. Ingen riktig matmor faktiskt. Tyvärr. Hon önskade att hon skulle brinna mer för den uppgiften. Gå in för den och kunna laga så mycket god mat att alla skulle säga: "Vi skall hem till Mia och äta, och då får man alltid något extra och supergott! Jag ääälskar att äta hos henne!". Det var nog knappast någon som fällde sådana kommentarer om henne.

Medan hon väntade på att rött skulle bytas till grönt, beslutade hon sig för fiskgratäng. Med grädde och kokt potatis. Det var verkligen länge sedan. Hon skyndade in till affären och köpte det som fattades. En snabb titt på klockan fick henne att få den där klumpen i magen. Stressklumpen. In i bilen och hem, fortare än blixten. Hon hann slänga på potatisen på spisen och in med fisken i ugnen. Hann till och med fixa till svinryggen och bättra på mascaran. Ett litet leende och hon var nästan nöjd med spegelbilden. I alla fall idag.

När nyckeln rasslade i låset gjorde hjärtat ett litet extra skutt. Nu kom maken hem. Hem från en ansträngande arbetsdag. Alla dagar var ansträngande. Mia hämtade ett glas juice och gav honom medan han hängde av sig jackan. Han tog emot det och slukade innehållet på en sekund. Log och tackade henne. "Dröjer det länge innan maten är klar?" Nej, en kvart-tjugo minuter ungefär. Maken gick till skafferiet, tog fram tunnbrödspaketet och bredde en macka. En "aperitif" för att dämpa den värsta hungern.

De åt och pratade om dagen. Småskrattade och berättade. Köket blev hemtrevligt. Fullt av liv. Och det tyckte hon om.

lördag 4 oktober 2008

Hello there, music-lovers...

Halli, hallå! Det är den övre medelålders kvinnan som skriver. Igen. Idag har jag verkligen blivit påmind om min ålder. Och min mans också för den delen. När vi var inne i en musikaffär i centrum. Min älskling skulle inhandla gitarrsträngar . De var slut. Och så skulle han ha en grej till stämskruven som fattades på gitarren. "Vilken del av stämskruven är det?" frågade killen bakom disken. Maken försökte förklara genom gester och diverse beskrivningar. Killen kliade sig i skallen och tog fram ett häfte. Med en halv sida med olika stämskruvar och tillbehör. Alternativen blev så många att det blev min mans tur att klia sig i skallen. "Räcker det inte med att tala om vad gitarren heter?" frågade han. "Neehej"! kontrade killen bakom disken.

"Det är såna här gånger man inser att man blivit äldre" sa jag. "Nej, man skulle ha haft gitarren med sig" inflikade maken snabbt. Killen visste inte riktigt hur han skulle bemöta dessa smått patetiska kommentarer. Maken gick snabbt över till att fråga om gitarr till mig. "Jag behöver inte någon märkvärdig, jag skall lära mig spela" förklarade jag. Han visade på en "Yamaha" som de sålde till ett bra pris. "De står som spön i backen" sade han. "Vad sade du står som spön i backen?" frågade jag, eftersom jag var övertygad om att jag missförstått något. Gitarrer kan ju inte stå som spön i backen precis. "De här gitarrerna, "Yamahan", svarade han. "Jaha" sade jag och fattade fortfarande ingenting.

Vi tittade på "Yamahan" och jag tyckte vi kunde vänta. "Det är väl lika bra vi köper en nu till dig" tyckte min man. "Men vi kan ju inte släpa på den på stan nu", tyckte jag. Vi frågade killen om det fanns många. "Javisst, det går bra att komma till veckan". Vi gjorde oss redo för att lämna affären när min man skojade till det ordentligt: "Hon har många strängar på sin lyra"! Jag tordes inte titta på killen och den eventuellt förvirrade uppsynen i hans ansikte. Jag tyckte det hade blivit tillräckligt med pinsamma skämt för denna dag.

torsdag 2 oktober 2008

"Lilla snigel akta dig, akta dig, akta dig..."

Eftersom vi har fler kanaler på TV nu sedan vi flyttat in i ett Com-Hem-hus, så blir det liksom att man bläddrar mellan de olika ditona. Och ser ju program som vi inte har kunnat se förut. Inte för att jag längtat efter fler kanaler, utan mer för att när vi har dom så... Man kan ju i alla fall lugnt konstatera att det är väldigt modernt att få sina hem omgjorda. Av experter. Inredningsarkitekter och byggtekniker och snickare och golvläggare m m. Det kan ju vara trevligt. Speciellt för dom som får hemmen ändrade. Det rivs ut bänkar, skåp, man knackar ner väggar så det står härliga till. Man bygger till och gör tjusigt värre. Det är även trevligt att se på. Men. Som alltid när det blir mycket av någonting så blir man liksom "mätt". Det började med Martin Timell och "Äntligen hemma". Det var ett nytt grepp. Jättemysigt och inspirerande. Nu har den genren utökats; först med Ernst, tror jag det var, som jag också mycket gärna ser på. Snacka om tusenkonstnär! Men det finns mera. Mycket mera.



Det finns ett amerikanskt program, där familjer med små resurser, stora hjärtan och stora familjer får hjälp med att få nya hus byggda. Och det är ju behjärtansvärt. Men det är inga normala hus. Nej, STORA HUS OCH STORA RUM!! BIG!! Inte ens alla miljonärer ligger i samma husklass. Varför? Varför skall det vara så stort? "Så att ni skall kunna koppla av och bara vara". Kan man inte koppla av i lite mindre rum även om det är mera normalt? Jag bara undrar. Och när allt är klart så har man bjudit in hundratals människor inklusive hejaklackstjejer som skriker och skränar så de är nära svimningsgränsen. Alla blir liksom alldeles upphetsade och vet man inte vad det är fråga om så kan man tro att det är något fanatiskt religiöst möte där man skriker ikapp och blir från sina sinnen. Otäckt! Kan man inte visa familjen deras hus under lugna, lågmälda former. Varför allt detta ståhej och oljud?



Heminredningsprogrammen avlöser varandra. Jag har sett när programledarna har stått och hånskrattat åt soffan i vardagsrummet som ser helt normal och fin ut. "Den ska ut"! skränar man. Det är något här som har gått fel, kan jag tycka. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är, men något läskigt är det. Jag blir som en snigel som vill krypa in i mitt skal och strunta i hur alla säger att det skall vara och bara vara där inne. I skalet. Jag börjar tycka mer om kök som är lite slitna, där man ser att någon har levt. Jag gillar när jag ser bilder på hemmamålade köksluckor i färger som den som bor där tycker om, som är lite personliga, inte som är urflotta och dyra och något som man nästan känner att man måste ha för att vara med i en speciell "liga". "Hemmamysligan"! Och som någon annan har valt!



Det finns annat som jag är "mätt" på. Alla tävlingar. Nu menar jag inte tävlingar som i lekar. Det livar upp lite och är underhållande. Men det finns så många så det är svårt att välja vilken man skall se även av dom. Ser man allihop blir man mätt på det också. Nej, jag menar tävlingar som blir blodigt allvar för de som deltar. Sång, dans, musikaler, programledartävlingar etc. Man tappar intresset till slut. Struntar i vem eller vilka som vinner. Tjusningen är borta. Det blir samma känsla som när man åker till Birsta. Även om det aldrig har varit riktigt roligt, så fanns det en tid när det kändes kul att säga: "Skall vi åka ut på Ikea och strosa och småshoppa, kanske ta en fika eller en burgare på "Donken"? Nu väljer jag aldrig att åka till Ikea och strosa. Dit åker man bara om man vill eller måste handla något. Och försöker hitta närmaste genväg till kassorna, eftersom det liknar ett mindre maratonlopp att färdas där.



Dessutom så finns det en uppsjö av alla sorters affärer. "Skall vi köpa en ny brödrost?" "Var då?" "Siba, El-giganten, Media-markt, Coop, ICA-Maxi, Rusta, ÖB, någon av affärerna innen i gallerian, eller...?" Jag blir trött. Jag blir mätt. Säljer de inte brödrostar på "lill-ICA" här uppe? Snigeln ger sig tillkänna igen. Mer och mer, oftare och oftare. Jag tror faktiskt att det finns många sniglar runt omkring mig. Vi blir fler och fler. Vi kryper in i våra skal och där har vi det ganska gott. Vi behöver bara komma ut ibland. När vi själva vill.