...och Mia föll till föga... Musiken mötte dem redan på gatan utanför lokalen. Hon hade lyckats...igen. Berit hade en unik förmåga att få Mias argument att falla som tunna höstlöv till marken. Mycket tunna dessutom. De liksom singlade bort i vinden innan de landade och man glömde hur de såg ut. Som vanligt var det två dofter som dominerade ; röken från cigarretterna och svett blandat med billig eau de Cologne. Mia satte sig ner på första bästa bänk. Efter högst en minut fastnade hennes blick på en man, ja, han var man även om utstyrseln gjorde honom en aning androgyn; röd stickad tröja med rosa lappar i fuskmocka på axlarna och en rosa scarf runt halsen, knuten så att de båda ändarna var slängda , en framåt och en bakåt. Den stora mustaschen bekräftade mannen bakom det rosa. Mia stirrade. När han vände ansiktet mot henne mötte hon de blåaste ögon hon hade sett. De var inte bara blå, de signalerade ett slags vemod och på samma gång en frågande, forskande underton. Hon kunde bara fortsätta stirra. Tills Berit, som slagit sig ner bredvid henne, plötsligt slog henne på armen och sa :"den där killen är världens finaste! Jag har varit med honom och han är ingen dussinvara, mycket speciell. Kom så går vi och pratar med honom!" "Nej, sluta, jag vill inte!" "Jo, kom nu!" Hon lyckades. De presenterades för varandra. Den androgyne med de blå hette Lars. Han var ingen dussinvara. Ingen vanlig charmör. Han var en vanlig, naturlig kille som frågade om Mia ville dansa. Och det ville hon.