Gränslös kärlek...

Jag var 7 år gammal. Jag minns att jag tittade på klockan mycket noggrant varje eftermiddag. När den var 16.30 skyndande jag mig ut, snabbt som blixten, och ställde mig framför staketet nere vid husets kortvägg. Och väntade. På vad? På Åge! Jag var kär! Och föremålet för min kärlek cyklade varje dag förbi vårt hus som låg strax invid vägen. Varje dag klockan 16.45, eftersom han slutade jobbet 16.30.

Jag spanade och spanade. Så fort jag fick syn på honom, så slog mitt hjärta frivolter. Åååh, han var så snygg! Han hade mörkt, lockigt hår, lite brunbränt ansikte med röda kinder och log alltid när han tittade på mig. Han log inte bara med munnen utan också med ögonen. Och då såg man de små skrattrynkorna. Han hade ofta en ljusgul skjorta som matchade så fint mot färgen i ansiktet.

När jag stod där och spanade efter Åge och väntade på att få se honom, så fanns det inget annat som fick komma i vägen mellan honom och mig. Han var den underbaraste man kunde tänka sig. Och dessutom spelade han trumpet. Jag såg honom ibland på midsommar-festerna vi hade nere på planen ovanför stranden. Han uppträdde på scenen där. Han spelade så vackert. Och ibland hade han en så´n där röd grej som han höll för trumpethålet när han spelade. Då lät det lite speciellt, det blev en annan ton. Den där grejen kallades för "sordin" fick jag veta senare. Åge var en riktig musiker! Att han var 25 och jag 7 var inget problem. Inte för mig i alla fall. Och inte för någon annan heller. Tror jag. Den kärleken var helt oberoende av yttre omständigheter. Men den rann ut i sanden med tiden; stilla och tyst. Tills den fångades i glömska. Men den fanns där. Och den var min allra första kärlek.

Äta bör man...

Det är något med mig som jag själv inte riktigt förstår. Jag längtar ibland intensivt efter att gå på till exempel den traditionella "jul-rean" för att se om jag hittar något fint. En kappa hade jag tänkt mig nu då. Men när rean väl börjat, så tänker jag att jag väntar ett tag för det brukar bli ännu billigare om en eller ett par veckor.

Sagt och gjort! Efter ett par veckor åker jag iväg och när jag väl "entrar" den första affären så händer alltid samma sak. Jag stannar upp, fortsätter att gå lite osäkert och ovetande om vilken monter jag skall gå loss på först. Jag nuddar lätt plaggen , går igenom blusar och tröjor på de första montrarna och snurrar dem lite lojt. Det går fort att se vad som finns. I alla fall vad som inte finns och vad jag skulle kunna bli intresserad av. Jag blickar ut över butiken och ser de stora, kulörta skyltarna med "REA 40-70 %". Och jag känner mig så förtvivlat trött. Det känns som jag inte ids gå en meter till. Jag orkar verkligen inte. Och jag bryr mig inte. Lätt besviken lommar jag ut och åker hem. I ärlighetens namn behöver jag ju ingen kappa. Inte egentligen. Eftersom jag har ett par stycken.





Precis samma fenomen händer när jag går på marknader. Det paradoxala är just att känslan före kan vara så stark. En stark längtan och ett "kill" i magen för att det skall bli så roligt. Och så trevligt att få köpa ngt riktigt snyggt till nästan inget pris alls! Hej och hå! Jag är 57 år och har ännu inte lärt mig. Det är likadant varenda gång. Jag vet ju det. Det är ju när jag inte har tänkt att handla ngt speciellt, utan bara någon gång går och små-tittar utan mål, som jag kan fastna för något plagg eller ngt smycke till överkomligt pris. Och då handlar jag. Jag är inte speciellt intresserad av att gå och titta i klädaffärer egentligen. Ibland undrar jag vad jag är för en udda kvinna. Man skulle kunna tänka att jag på grund av detta är billig i drift. Men så är nog inte fallet, eftersom pengar gärna snabbt försvinner ur mina händer ändå. Antagligen på grund av att jag tycker så mycket om att köpa någon ny ljuslykta, kudde, ngn liten tavla eller ngt annat trevligt till hemmet. Och jag unnar mig gärna en lunch på stan lite då och då.

Det är som det är med det. Inget att tala om. Men jag tycker nog att det är lite synd ändå. Det skulle vara roligt att vara lite mer klädintresserad. Lite mera flärd kanske. Det är så snyggt med välklädda människor. När jag har hittat kläder som jag tycker är snygga och som jag trivs i, då använder jag dessa tills de i princip "ramlar av mig". Jag trivs så bra i dom. Plaggen blir nästan som mitt andra skinn på ngt vis. En del av mig. Så... antingen är jag lite knäpp eller så kanske man kan kalla det förnöjsamhet... eller ? I alla fall när det gäller kläder. Eller så är jag helt enkelt en hopplöst tråkig typ som hellre sitter på en bänk på Torget och äter en varm korv med bröd och tittar på människorna och duvorna än fyndar och på så sätt försöker spara en slant till familjekassan...

I huvet på en liten tjej...

Vi är alla bara människor. Våra skolkamrater, arbetskamrater, grannar och så vidare. Någon eller några av dessa kan emellertid ha någon form av talang, så stor att man till och med kan bli framgångsrik med hjälp av den. Framgångsrik och berömd. Får underhålla på scener runtom i landet och även i TV. Plötsligt inser man att man känner en kändis. Coolt!

Så den där killen som var en aning mesig, på gränsen till ful, inte lika mycket "med" som de andra i plugget, förvandlas på något outgrundligt sätt till Någon. Han blir snygg, charmig, man iakttar varje gest, sättet han rör sig på, kläderna, frisyren, rumpan, leendet. Allt! Och om han råkar få syn på lilla mig, så känns det...magiskt.

Han fortsätter karriären. Det går bra. Väldigt bra. Han får börja turnera i andra länder och blir snabbt en världskändis. Släpper plattor, syns på tidningsomslag och i skvallerspalter. Småtjejerna går över lik för att få uppmärksamhet från just honom. Efter några år blir det tyst. Lite drogproblem, brustet hjärta, mera drogproblem, utnyttjad. Kanske. Superkändisen dalar. Får dåligt rykte. Har svårt att komma igen. Både i karriären och som människa. Han glöms bort mer och mer. Till slut glömmer man att han funnits.

En dag när jag promenerar på "min gata" så ser jag någon jag tycker mig känna igen. Mycket vagt men ändå. Någon som påminner om...just ja! Det är ju HAN! Jag blir lite, lite skakig och vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Jag tittar ihärdigt ett tag tills hans blick möter min. Då vänder jag huvudet åt ett annat håll.

Jag fortsätter promenaden och hjärtat klappar fortfarande lite extra. Men jag vet inte längre varför. Är det för att jag har mött världs-stjärnan, superkändisen, idolen här hemma, på "min gata"? Det var ju också hans gata en gång i tiden. Eller är det för att jag vet att han har haft stora problem med missbruk och destruktiva förhållanden och gjort ett antal självmordsförsök? Tycker jag synd om honom? Blir jag kanske förvånad över att han lever? Eller är jag helt enkelt upprörd över att en liten människa har gått vilse i världen? Det vet jag inte. Antagligen är det en blandning av alltihop. Det jag undrar mest över är: När blir en vanlig människa något annat än en människa? När blir han "gudomlig" och magisk? Och så begärlig att nästan alla vill ha honom? På något sätt! Och vad är han nu? Är han stjärnan, idolen, missbrukaren eller är han bara killen på "min gata"?

" I see friends shaking hands, saying "how do you do?" They´re really saying "I love you..."

Solen skiner. Himlen är blå. Andan faller på. Dessa tre kriterier är förutsättningar för en riktigt härlig långpromenad. De begynnande depressiva, destruktiva känslor som kan ha kommit smygande är med ens försvunna. Borta! Som med vinden! Man känner livet i sig, som Madicken sa.

Var man än tittar så ser man människor som är ute och promenerar. Hand i hand, arm i arm, ensamma, tillsammans med sin hund, pappor och mammor med barn. De små barnen dras i pulka och de lite större hoppar i snödrivorna. De skrattar. Och föräldrarna ler. Och allt är vackert. Högskoleområdet är vackrast. Just de husen är byggda med en speciell arkitektur. Vilken vet jag tyvärr inte. Funderar på om det kan vara ett slags kopior från den gamla sågverkstiden här i Sundsvall, som väl var i mitten och slutet av 1800-talet.

Det känns som alla är statister i en film. (Börjar ana en "filmskada". På allvar). Vi hälsar alla på varandra trots att vi aldrig tidigare träffats. Ändå känns det helt naturligt att le och säga "hej". Man gör så när man är ute på promenad. Det är härligt, käckt och välartat. Dagen är så att säga räddad. Den efterföljande städningen går som en dans. Och även matlagningen. Man mår helt enkelt bra av att röra på sig, både fysiskt och mentalt. Och av att möta ljuset. Och människorna.

När man några dagar senare är på affären för diverse matinköp kanske man träffar samma människor. Det vet man inte så noga. En sak vet man: Vi hälsar inte. Vi känner ju inte varandra.