Solen skiner. Himlen är blå. Andan faller på. Dessa tre kriterier är förutsättningar för en riktigt härlig långpromenad. De begynnande depressiva, destruktiva känslor som kan ha kommit smygande är med ens försvunna. Borta! Som med vinden! Man känner livet i sig, som Madicken sa.
Var man än tittar så ser man människor som är ute och promenerar. Hand i hand, arm i arm, ensamma, tillsammans med sin hund, pappor och mammor med barn. De små barnen dras i pulka och de lite större hoppar i snödrivorna. De skrattar. Och föräldrarna ler. Och allt är vackert. Högskoleområdet är vackrast. Just de husen är byggda med en speciell arkitektur. Vilken vet jag tyvärr inte. Funderar på om det kan vara ett slags kopior från den gamla sågverkstiden här i Sundsvall, som väl var i mitten och slutet av 1800-talet.
Det känns som alla är statister i en film. (Börjar ana en "filmskada". På allvar). Vi hälsar alla på varandra trots att vi aldrig tidigare träffats. Ändå känns det helt naturligt att le och säga "hej". Man gör så när man är ute på promenad. Det är härligt, käckt och välartat. Dagen är så att säga räddad. Den efterföljande städningen går som en dans. Och även matlagningen. Man mår helt enkelt bra av att röra på sig, både fysiskt och mentalt. Och av att möta ljuset. Och människorna.
När man några dagar senare är på affären för diverse matinköp kanske man träffar samma människor. Det vet man inte så noga. En sak vet man: Vi hälsar inte. Vi känner ju inte varandra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar