"Och pappa på yxan, yxan på bordet, på soffan, på stolen... och soffan iväg till soporna..."

Vi hade möbler i vardagsrummet som var tidstypiska 50-talsmöbler. Soffan och fåtöljerna hade ett slags rutigt mönster på diagonalen. Rödbruna och beiga. Armstöden på fåtöljerna i mörkt trä och soffans kortsidor likaså. Bordet var ett runt pelarbord i samma mörkbruna färg. Blankt och fint. Bredvid soffan stod grammofonen. Fronten var en lucka med guldfärgat handtag och med detta öppnade man denna moderna uppfinning. Den toppades av radion. Med de stora, vridbara knapparna som man kunde ställa in radiostationerna. När det var lite extra festligt spelades det stenkakor av bl a Nat King Cole, Caruso, Simon Brehm, Ronnie Ronaldo, Calle Jularbo m fl, m fl.
Även radiostationen "Luxemburg" rattades in på lördagkvällarna.

Åren gick och pappa tyckte nog att möblerna behövde fräschas upp. Även mamma tyckte det, naturligtvis. Sagt och gjort. Det byttes tyg på både soffa och fåtöljer! På soffan byttes det vackra rödbruna tyget ut mot ett turkost tyg i vad man närmast kan likna vid frotté! Och en fåtölj blev klarröd."Klatchigt"! Sa pappa. "Jaha" tänkte jag.

Efter ytterligare några år var det dags igen. Möblemanget måste ju bytas ut. Nu skulle det vara modernt. Ett soffbord i teak, lågt och avlångt med smala, smäckra ben. Soffa i svart fusk-skinn. Den mörkbruna buffén med sniderier på dörrarna fick ge plats för en bokhylla i teak. Det var ett lyft för en mindre bemedlad arbetarfamilj.

Stenkakorna byttes ut mot små vinylskivor. Man lade en tjock bunt på skivarmen och sen släppte den ned en och en eftersom de spelades. Senare byttes även den fina grammofonen ut mot en liten plastskivspelare som bara rymde en skiva åt gången.

Vad gjorde min pappa med de gamla möblerna? Vad gjorde min pappa med stenkakorna? Sparade han dom med tanke på ett visst affektionsvärde? Kanske uppe på vinden eller nere i källaren? Nej. HAN SLOG SÖNDER ALLT! Han tog yxan och gjorde ved av alltihop!! Stenkakorna bröt han mitt itu och slängde i soporna! Arma karl! Och han som blev arg på mig när jag råkade sätta mig på Owe Thörnqvists "Titta titta här" så den gick i två delar! Många är de stunder då vi, både jag och min syster, har förfasat oss över detta grova helgerån. Hur kunde han?!

Vi hade gärna haft kvar pelarbordet, soffan, fåtöljerna, buffén, grammofonen, stenkakorna; ja allt. Det är ju lite synd, kan jag tycka, att det blev kaffeved av alltihop, när vi inte ens hade en öppen spis eller en liten vedspis att elda upp det i...då hade vi ju åtminstone fått njuta av värmen från de forna möblerna...i alla fall en stund.

Planer...

De satt kvar länge vid matbordet. Småplockade och åt. Och pratade. Planerade. Det var snart dags att öppna värdshuset igen. Det pirrade i magen vid blotta tanken. De levde för det här hela vinterhalvåret. Väntade. Väntade på den begynnande våren, då de kunde börja planera!

Det måste städas ur ordentligt. Få bort den unkna lukten som bildas när allt är stängt och inte en enda människa lever och andas där inne. Inga fönster eller dörrar som öppnas och vädrar ut. Gardiner skulle bytas och helst köpas nya. Fräscha sängkläder skulle bäddas i sängarna i alla rum och fönster putsas. "Vi måste kolla så att elen fungerar som den skall och att alla lampor är på plats". "Ja, men det blir ditt jobb" kontrade Mia. "Jovisst, jag måste också ta itu med trädgården och utemöblerna. Olja in altanen på fram och baksidan". De tittade varandra djupt in i ögonen och kände den där varma, härliga känslan av samhörighet och kärlek. Och den gemensamma vårdnaden om värdshuset gjorde det inte sämre. Tvärtom. Broudden låg i skärgården, på en ö bland alla andra öar och kobbar. Mitt i det vackra och respektingivande havet.

"Har jag gjort bort mig nu igen...?"

Många är de gånger jag har gjort bort mig. Både jag själv och mina döttrar har skrattat gott åt den gången när vi skulle köpa hamburgare på en drive-in. För första gången. Flickorna var nånstans i tonåren och de talade om för mig hur man skulle förfara. Jag lyssnade och gjorde. Jag måste erkänna att jag var lite pirrig; beställa mat av en metallpryl med högtalare i! Mycket märkligt. Men, nu var vi ju framme, så det var bara att skrida till verket. Jag beställde och hade mig, när jag hörde flickornas gälla tjut. De skrek och gled snabbt som ögat ner från sätet till golvet. De ville inte synas. Jag tittade på dem och undrade vad som stod på. Hade jag sagt nå´t fel? De pekade på rutan vid min sida och de höll på att dö av skam. Jag hade pratat med fönstret stängt! Jag hade alltså i nervositetens hetta glömt att veva ner bilrutan! När jag insåg mitt misstag, så skyndade jag mig att få ner den och gjorde snabbt om beställningen. Vi tjöt av skratt och körde snabbt till en parkering, där vi åt upp våra burgare och skrattade färdigt.

En annan gång, några år senare, gick jag, Sanna och min mamma in på en affär för att köpa blommor till Erika. Vi skulle åka upp till Stöde och hälsa på. Vi handlade och ställde oss i kön till kassan, när jag kände nåt som liknade en "rinnande" känsla utanpå mina ben. Jag tittade ner och fick se min svarta underkjol glida nerför benen och lägga sig som en simring av silke runt mina fötter. Jag tittade på mamma och sen på Sanna. Skyndade mig och drog upp den under kjolen och fortsatte betalningen och sprang fort ut genom dörren! Ja, jag hade lyckats. Igen!

Ännu längre tillbaka skulle jag ha en av mina första framställningar på Rikets sal. Jag och min moatjé stod upp under talet. Jag drabbades av lätt panik när jag kände hur mina BH-band lossnade från sina spännen och sakta, sakta började det lilla plagget glida neråt. Nere på magen "landade" det innan det var färdigt och det finns inte ord för hur jag kände mig! Och givetvis tycktes det som om alla såg vad som hände. Det gjorde dom ju nu inte, och jag gjorde allt jag kunde för att "hålla färgen". Som om nerverna inte redan var på bristningsgränsen!! Jag visste inte hur fort jag skulle komma ner därifrån, med svetten droppande från pannan!
Så här i efterhand kan man ju undra om jag kanske borde lagt lite mer pengar på kvalitetsunder-kläder!? Speciellt när samma sak hände med ett par strumpbyxor när jag och några systrar var ute i tjänsten i Bergsåker. Vi hade roligt en lång tid efteråt även den gången.

Ja, jag skulle kunna räkna upp många fler så´na här episoder, men jag får säga som aposteln Johannes: Då skulle "bokrullarna" inte räcka till!

"Tre hekto falukorv och ett paket "greve Hamilton, tack"...

Mamma jobbade i livsmedelsaffär under hela min uppväxt. De starkaste minnena är från REX Livsmedel. Det var ett litet vitt trähus alldeles invid vägen i Stockvik. Huset inhyste även två familjer som bodde en trappa upp, i var sina lägenheter.

När jag blundar och försöker söka mig tillbaka, så kan jag fortfarande känna den speciella doften som mötte en när man kom innanför dörren. Det luktade potatis och jord blandat med kött och såpa. Bakom disken fanns en dörr som ledde ner till källaren. Där nere låg potatisen i mängder, utspridd på golvet och man hämtade upp den i säckar allteftersom det behövdes.

I affären var det trångt och mörkt. Alldeles till vänster innanför dörren stod två pallar. Bredvid varandra. Det satt ofta en tant på varje pall och väntade. De väntade på sin tur med kassarna i knät. Det hände ibland att jag inte hade någon granne att vara hos eller att min storasyster inte kunde passa mig och då fick jag vara med mamma på hennes jobb. Det var det mest spännande. För då fick jag komma bakom disken och vara på samma sida som dom som arbetade. För det mesta var de två eller tre. Mamma och tant Ingrid. Eller tant Ingeborg. Eller farbror Erik. De turades om, men min mamma var alltid där. Utom en dag i veckan.

När jag fick sitta bakom disken, fick jag sitta på en liten pall och ha en större pall som bord. Mamma tog ett vitt papper från en stor rulle som jag fick rita på. Om det fanns bara lite papper kvar, fick jag en vit papperspåse, riva sönder den så att det blev som ett större ark, och liksom släta ut skrynklorna på den. Sedan ritade jag med blyertspenna av hjärtans lust. Jag kände mig lite speciell och stolt när jag satt därinne. Där dom arbetade.

Jag tyckte det såg så härligt ut när min mamma så snabbt skar av en bit falukorv i den storlek tanterna ville ha. Sedan slog hon in den snabbt och vant i det vita papperet. Efter att ha vägt korvbiten på vågen. Sedan skrev hon priset på papperet med svart spritpenna. Jag iakttog och suckade. Jag ville nog också jobba i affär när jag blev stor.

Jag tyckte om att prata med tanterna som satt och väntade på sin tur. Ibland ställde jag mig framför dom och frågade om jag fick visa hur stark jag var. Javisst, det fick jag alltid. De såg smått roade på mig då jag sköt fram min lilla haka i ett kraftigt underbett och spände käkarna och hela ansiktet så huvudet skakade och jag blev varm och röd av ansträngningen. Tanterna skrattade gott. Var jag hade fått det här styrkeprovet ifrån har jag ingen aning om. Men jag minns att jag på fullt allvar trodde att jag var jättestark .

Jag älskade att se när dom tryckte på knapparna på den vackra kassa-apparaten. Den var stor och silverfärgad och rasslade så fint när lådan flög ut och jag förstod inte hur mamma och de andra kunde "byta" pengar så fort i den. Ja, jag beundrade min mamma när hon arbetade i REX affär, när hon bar sin vita, fina rock med skärp i midjan. Och när hon frågade "vad får det lov att vara?" så log hon sitt finaste leende...

"Rooosen i haaavet...."

I vår familj badade vi alltid en gång i veckan. Det var en höjdpunkt. Jag hade mycket "fyr" för mig vid dessa tillfällen. Bl a så hade jag fått en liten båt som jag "matade" med meta-tabletter så att den puttrade runt mig i badkaret. Den var röd och vit och jag tyckte det var oerhört stort och modernt. Och väldigt roligt så klart.

Något som också var roligt och dessutom lyxigt, var när jag fick badskum i vattnet. Löddret omslöt mig men jag satte nästan allt skum på huvudet och formade det till roliga mössor och hattar. Jag kommer ihåg att jag stod upp i badkaret och speglade mig i den igenimmade spegeln på väggen och skrattade hjärtligt åt de "skumma" figurerna. Och ibland, när jag såg på mig själv i spegeln, passade jag på att ta fram teaterapan i mig. Jag komponerade "fina" melodier och sångtexter och sjöng dessa med stor inlevelse. En av dom hette "Rosen i havet". När jag både såg mig själv och hörde mig själv sjunga dessa "otroligt vackra" sånger, blev det för mycket. Jag började gråta! Antagligen för att jag tyckte att jag var så söt. Och själfull.

Något som också roade mig var när jag låg ner med nästan hela huvudet under vattnet. Bara näsan, ögonen och munnen var ovanför vattenytan. Jag tyckte om det dova ljudet Samtidigt fick jag tvångstankar om att jag måste sänka ner hela mig under vattnet och andas in. Bara en gång! Det faktum att det var så lätt att sänka ner hela huvudet och sedan skulle allt bli svart, blev så frestande att jag fick ångest. "Jag måste göra det. Det kommer att gå jättefort!"Just för att gränsen mellan liv och död plötsligt var så oerhört liten och tunn, så kändes det som att jag måste gå över den. Ingivelser som aldrig förverkligades, lyckligt nog.

Jag hörde inte till dom som sjöng i badrummet för att dom inte kan sjunga; nej, jag sjöng i badrummet för att jag kunde sjunga. Och det var där jag hade de lojalaste beundrarna. Mig själv.