Ränderna går aldrig ur. En sanning som står sig. Sedan jag var en liten tös har jag alltid glömt saker. Vantar eller handskar. Väskor. Mest sådant men även annat. Alltid. Min mamma och pappa med flera har alltid retat mig för det. Bland annat. Och skrattat och haft sig.
Jag har tidigare berättat om mina bortlagda väskor i olika delar av landet och även i andra länder. Tiden har gått. Mycket har förändrats. Man har mognat. Och åldrats. Men en hel del är oförändrat. Så till exempel att jag glömmer saker.
Härom dagen var jag in på ett bankkontor. Jag hade gruvat mig för lunchen är inte lång, bara en halvtimme. Jag hade räknat med att promenera från jobbet in till centrum där banken ligger och detta ärende var viktigt. Det måste bli gjort idag. Jag sade till min kollega att jag var tvungen att gå till centrum och att jag kanske blev några minuter sen till arbetet sedan. Min snälla kollega sade att jag kunde låna hennes bil. Det var självklart! Å, vad glad jag blev. Det räddade min dag.
Glad i hågen körde jag in till centrum. Solen glittrade i ögonen och jag bara skrattade åt den. Oj vad bromsen var känslig på den här opeln! Det är alltid läskigt att köra bilar som man aldrig kört förut. Efter fem minuter var jag framme. Och ingen före mig i kön. Jag fick komma till skott på en gång. Ärendet var raskt överstökat. Jag sprang ner till bilen och...hoppsan! Visst hade jag en ryggsäck med mig? Ja, absolut! Jag sprang upp för trapporna och in till bankkontoret. Ryggsäcken stod inte där jag lämnade den! Kallsvett! Jag gick fram till kassören. Han log ett lugnt och behärskat leende och fiskade snabbt upp min ryggsäck. "Jag glömde visst....!" "Den här?" Den hängde elegant på hans fingrar och dinglade gäckande. "Precis! Å tack så mycket!"
Härom kvällen var jag på en liten visning. Jag kollade upp de senaste hudprodukterna som kommit in och uppdaterade mig. Jag pratade med min kollega och vi hade trevligt. Hon sprayade nya parfymer och jag sniffade och njöt. Fick prova den nyaste handkrämen utan parfym. Mmm! Mjuk och len som en baby-stjärt. Jag tog av ringarna för att kunna applicera krämen mellan fingrarna med ordentliga tag. Vi drack kaffe och åt pepparkakor och hade en skön stund. Dags att åka hem. Vilken trevlig kväll det varit. Jag kände mig glad att jag åkte dit.
Väl hemma så upptäckte jag när jag skulle ta bort mitt smink att ringarna inte satt där dom skulle. Vad i....? Naturligtvis! De låg kvar på bänken där jag provade den nya, sköna handkrämen utan parfym. Det är klart. Det var väl inget konstigt med det. Snarare tvärtom. Det vore konstigt om jag haft dem på mig.
Det var då jag tänkte att ränderna aldrig går ur. "Det spelar ingen roll", tänkte jag, "om man så tar klorin eller något ännu starkare och tvättar och skrubbar på en zebra eller tiger eller något så simpelt som en randig bondkatt, så går ränderna inte ur". Samma med mig. Det sitter djupa, djupa spår i min hjärna. Ungefär som när man kör ner en bil i djup snö på vintern. Man kör och gasar och bilen åker fram och tillbaka i de djupa spåren som bara blir djupare och djupare. Man får inte upp den. Inte förrän det kommer en annan bil och drar upp den med bogserlina. Men vad skall man använda för att ändra spåren i hjärnan som SITTER KVAR OCH ALDRIG ÄNDRAR RIKTNING? Jag vet inte.
Jag började glömma när jag var 9 år. Nu är jag 59. Help!!
onsdag 8 december 2010
fredag 15 oktober 2010
Försvunnen passion
Skor! Väskor! Skor med höga klackar. Väskor med fina tryck-knappar. I mjukt, lent skinn. Eller i blänkande lack med guldspännen. De var en passion. Något jag inte bara kunde titta på lite flyktigt så där, nej, de måste absorberas. Tas på. Smekas på.
När jag var ensam hemma hade jag ofta någon kompis med mig. Vi ritade ibland, lekte "mamma, pappa, barn", hoppade rep och bollade. Men det jag minns bäst, det var när vi satt på hallgolvet och provade mammas högklackade skor. Vi öppnade garderobsdörrarna på vid gavel och lät festen börja! Ett par var i brun mocka med sydda sömmar på överlädret. De var mina favoriter. Ett annat par var i ormskinn, beiga med lite brunt i. Och med lite bredare klackar. Det fanns många skor i olika färger och modeller...men det är dom som har klamrat sig fast.
Vi satte på oss skorna, och efter att ha stoppat bollar av toa-papper under blusarna, vinglade vi ut på gårdsgruset. Skorna var dubbelt så stora som våra fötter, men vad gjorde det? Vi bara inte kände oss som mammor när vi gick på gatan med dessa klackeskor. Vi VAR mammor då. Och finast på orten.
När jag var hemma hos andra barn och lekte, så var det deras mammors väskor och skor som hägrade mest och beslagtogs. En gång när jag och mina föräldrar åkte buss för att hälsa på farmor och farfar, satt jag på ett eget säte. Bredvid mig satt en främmande dam.Hon höll en handväska i grönt skinn i knät. Jag tittade på den. Jag tittade på den så länge och suktade efter den så min hand till slut bara smekte på den. Försiktigt. Damen såg på mig och sa: "Tycker du att väskan är fin?" "Ja" nickade jag. "Vill du hålla den?" frågade hon. "O ja!" svarade jag. Jag höll handväskan i mitt knä. Så stilla. Rörd av stundens allvar sneglade jag på mamma och pappa som satt snett mitt emot mig. Jag tordes nästan inte röra mig. Jag såg hur de log och jag log också. Med varma kinder och
varmt hjärta.
En dag fick jag en egen handväska. Den var så fin och jag var så glad för den. Vinröd med ett guldspänne som man vred ett halvt varv så att locket på väskan låstes. Jag promenerade en dag nere på vägen och svängde stolt med armen som jag bar väskan på. Men det var inte bara jag som var på promenad. Så också byns buspojkar. Han som var värst såg att jag hade fått en ny väska och sprang ifatt mig, slet väskan från min arm och kastade ner den i bäcken som rann under vägen vi gick på. Jag skrek och grät och sprang fort hem till pappa. Min förtvivlan kände inga gränser.
Pappa, mamma, min syster och jag letade länge. I många dagar. Men vi hittade den aldrig. Kanhända var det med den som min passion för väskor försvann.
När jag var ensam hemma hade jag ofta någon kompis med mig. Vi ritade ibland, lekte "mamma, pappa, barn", hoppade rep och bollade. Men det jag minns bäst, det var när vi satt på hallgolvet och provade mammas högklackade skor. Vi öppnade garderobsdörrarna på vid gavel och lät festen börja! Ett par var i brun mocka med sydda sömmar på överlädret. De var mina favoriter. Ett annat par var i ormskinn, beiga med lite brunt i. Och med lite bredare klackar. Det fanns många skor i olika färger och modeller...men det är dom som har klamrat sig fast.
Vi satte på oss skorna, och efter att ha stoppat bollar av toa-papper under blusarna, vinglade vi ut på gårdsgruset. Skorna var dubbelt så stora som våra fötter, men vad gjorde det? Vi bara inte kände oss som mammor när vi gick på gatan med dessa klackeskor. Vi VAR mammor då. Och finast på orten.
När jag var hemma hos andra barn och lekte, så var det deras mammors väskor och skor som hägrade mest och beslagtogs. En gång när jag och mina föräldrar åkte buss för att hälsa på farmor och farfar, satt jag på ett eget säte. Bredvid mig satt en främmande dam.Hon höll en handväska i grönt skinn i knät. Jag tittade på den. Jag tittade på den så länge och suktade efter den så min hand till slut bara smekte på den. Försiktigt. Damen såg på mig och sa: "Tycker du att väskan är fin?" "Ja" nickade jag. "Vill du hålla den?" frågade hon. "O ja!" svarade jag. Jag höll handväskan i mitt knä. Så stilla. Rörd av stundens allvar sneglade jag på mamma och pappa som satt snett mitt emot mig. Jag tordes nästan inte röra mig. Jag såg hur de log och jag log också. Med varma kinder och
varmt hjärta.
En dag fick jag en egen handväska. Den var så fin och jag var så glad för den. Vinröd med ett guldspänne som man vred ett halvt varv så att locket på väskan låstes. Jag promenerade en dag nere på vägen och svängde stolt med armen som jag bar väskan på. Men det var inte bara jag som var på promenad. Så också byns buspojkar. Han som var värst såg att jag hade fått en ny väska och sprang ifatt mig, slet väskan från min arm och kastade ner den i bäcken som rann under vägen vi gick på. Jag skrek och grät och sprang fort hem till pappa. Min förtvivlan kände inga gränser.
Pappa, mamma, min syster och jag letade länge. I många dagar. Men vi hittade den aldrig. Kanhända var det med den som min passion för väskor försvann.
Pinuppan tar ton
Många familjer som bodde i hyreshus hade inte badkar i sina lägenheter på 50-talet. Inte dusch heller. Man fick helt enkelt gå ner i källaren och fylla upp det kalla, grå cementkaret som fanns till förfogande. Där man sköljde vit-tvätten. Och mattorna och kläderna.
Turligt nog hade vi badkar. Vi brukade få besök ibland. Av tant Majken. Hon var en glad tant med svart hår, glada ögon och röd mun. Å, jag älskade tanter med svart hår och röda munnar! Jag brukade rita sådana med fina dräkter och klänningar med broscher på kragen. Jag trodde att dom kallades för "pinuppor". Jag tyckte det var ett fint namn på en fin tant. "När jag blir stor vill jag bli pinuppa" brukade jag förklara suckande.
De första gångerna Majken kom till oss, undrade jag vad hon skulle göra när hon försvann in i vårt badrum, låste dörren om sig och stannade där jättelänge. "Hon badar" viskade mamma. "Badar?" undrade jag. "Varför då?" "Dom har inget badkar där dom bor" förklarade mamma. "Nähä". Viskade jag. Det kändes så hemligt och härligt.
När badandet var klart kom hon ut i köket och satte sig vid bordet. Mamma hade kokat kaffe och dukat fram kaffebröd och koppar. Det var spännande att kvällsfika med Majken. Hennes svarta hår blänkte, vått och vackert. Hon öppnade sin handväska och drog upp en liten manick som hon satte till munnen! Plötsligt ljöd ljuva toner ut i vårt kök! Majken spelade munspel! Kunde tanter spela munspel? Jag hade bara sett pappa och någon annan farbror som hade gjort det förut. Hon hade ju ett ovanligt namn också. Så det var väl inte så konstigt att hon spelade munspel... Fascinerad och trollbunden lyssnade jag och tittade på denna märkliga kvinna och kunde liksom inte slita ögonen från henne. Det var underbart.
Det var roligt när det ringde på dörren och människor kom och hälsade på. De satte sig och pratade. Och hade inte så bråttom. Det fanns tid för en kopp och ett skratt. Man bjöd på det som fanns. Och fanns det ingen mat eller kakor, så fanns det alltid ett badkar.
Turligt nog hade vi badkar. Vi brukade få besök ibland. Av tant Majken. Hon var en glad tant med svart hår, glada ögon och röd mun. Å, jag älskade tanter med svart hår och röda munnar! Jag brukade rita sådana med fina dräkter och klänningar med broscher på kragen. Jag trodde att dom kallades för "pinuppor". Jag tyckte det var ett fint namn på en fin tant. "När jag blir stor vill jag bli pinuppa" brukade jag förklara suckande.
De första gångerna Majken kom till oss, undrade jag vad hon skulle göra när hon försvann in i vårt badrum, låste dörren om sig och stannade där jättelänge. "Hon badar" viskade mamma. "Badar?" undrade jag. "Varför då?" "Dom har inget badkar där dom bor" förklarade mamma. "Nähä". Viskade jag. Det kändes så hemligt och härligt.
När badandet var klart kom hon ut i köket och satte sig vid bordet. Mamma hade kokat kaffe och dukat fram kaffebröd och koppar. Det var spännande att kvällsfika med Majken. Hennes svarta hår blänkte, vått och vackert. Hon öppnade sin handväska och drog upp en liten manick som hon satte till munnen! Plötsligt ljöd ljuva toner ut i vårt kök! Majken spelade munspel! Kunde tanter spela munspel? Jag hade bara sett pappa och någon annan farbror som hade gjort det förut. Hon hade ju ett ovanligt namn också. Så det var väl inte så konstigt att hon spelade munspel... Fascinerad och trollbunden lyssnade jag och tittade på denna märkliga kvinna och kunde liksom inte slita ögonen från henne. Det var underbart.
Det var roligt när det ringde på dörren och människor kom och hälsade på. De satte sig och pratade. Och hade inte så bråttom. Det fanns tid för en kopp och ett skratt. Man bjöd på det som fanns. Och fanns det ingen mat eller kakor, så fanns det alltid ett badkar.
söndag 3 oktober 2010
Take off your blue suade-shoes!
Jag har sett så många filmer i mitt liv. Och sk "sit-coms på tv. Och jag tror faktiskt att jag med stor säkerhet kan säga att i precis alla, så går personerna alltid in, efter att ha vistats utomhus, med skorna på! Det slår aldrig fel! Och det är ju så fruktansvärt irriterande! Det spelar ingen roll vad det är för väder. Så fort den som bor i huset eller lägenheten öppnat dörren och bjudit in gästen, eller gästerna, så stövlar man bara på i sina grova skor eller stövlar.
Det gör ont i mig! Älskaren, maken, brorsan, farsan, morsan eller detektiven går som bull-dozers genom hallen, in till vardagsrummet och kliver på finaste mattan! Med skorna på! Hur realistisk blir scenen då?? I den gamla 80-talsserien "Cosby" är alla i familjen, och även deras vänner, klädda efter senaste snittet. Hemmet är vackert och representativt för en läkar/advokatfamilj. Men alla, ALLA, begår det stora brottet att alltid gå in med skorna på!! Och de kommer dessutom direkt in i vardagsrummet, vilket man ofta gör i amerikanska serier. In på finaste mattan, sätter sig i vardagsrumssoffan medan mamman i familjen är lika glad ändå! Hur kan hon vara glad när människorna inte visar vanligt folkvett och respekt?! Dessutom verkar hela familjen Cosby snöra på sig skorna redan uppe i sovrummen...eftersom de alltid släntrar nedför trappan, ofta iförda vita, dyra, noggrant snörade sportskor! Eeh...?
Det måste vara en gigantisk miss som många tv-producenter gör! Kom igen! När man får av sig alla andra plagg fortare än man säger hej, till och med underkläderna, så måste man väl få av sig skorna innan man stegar in i vardagsrummet!
Det gör ont i mig! Älskaren, maken, brorsan, farsan, morsan eller detektiven går som bull-dozers genom hallen, in till vardagsrummet och kliver på finaste mattan! Med skorna på! Hur realistisk blir scenen då?? I den gamla 80-talsserien "Cosby" är alla i familjen, och även deras vänner, klädda efter senaste snittet. Hemmet är vackert och representativt för en läkar/advokatfamilj. Men alla, ALLA, begår det stora brottet att alltid gå in med skorna på!! Och de kommer dessutom direkt in i vardagsrummet, vilket man ofta gör i amerikanska serier. In på finaste mattan, sätter sig i vardagsrumssoffan medan mamman i familjen är lika glad ändå! Hur kan hon vara glad när människorna inte visar vanligt folkvett och respekt?! Dessutom verkar hela familjen Cosby snöra på sig skorna redan uppe i sovrummen...eftersom de alltid släntrar nedför trappan, ofta iförda vita, dyra, noggrant snörade sportskor! Eeh...?
Det måste vara en gigantisk miss som många tv-producenter gör! Kom igen! När man får av sig alla andra plagg fortare än man säger hej, till och med underkläderna, så måste man väl få av sig skorna innan man stegar in i vardagsrummet!
tisdag 14 september 2010
Val man inte torskar på...
Det är valtider. Tid för eftertanke och begrundan. Vad ska vi välja för att få den bästa levnadsstandarden; bästa tänkbara bostaden till rimligt pris, bra arbete, fullvärdig skola, dagis, fullvärdig vård när vi blir sjuka, fullvärdig vård för våra åldriga medmänniskor, bra löner så att det räcker till hyra och mat och helst inte bara det utan även till fin bil o semester o lite guldkant på tillvaron och så vidare med mera?!
Det är inte lätt. Och ser man bortom vårt lands gränser så ligger folk på gator och svälter. Jordbävningarna eskalerar, översvämningar, katastrofer av alla de slag, krig, terroristangrepp, förtryck, våld, missbruk av droger, pornografi, pedofili, ja allt. Man kan missbruka allt. Jag trodde inte det. Men nu vet jag. Man kan missbruka allt. Man kan till och med gifta sig med Eiffeltornet. Det är sant. Det finns ingenting som man inte kan. Jo, en sak! Eller flera egentligen. Man kan inte räkna ut hur man ger svältande människor mat, hur man brukar jorden så att den mår bra, hur man slutar kriga, hur man börjar älska och slutar hata. Hur man botar människor från psykiska sjukdomar och annat mentalt elände som vi får dras med. Fel igen. Man kan räkna ut. Men man kan inte tillämpa det. Eller blev det fel igen nu? Man kan. Men man vill inte. En del vill. Men inte alla.
Spelar det egentligen någon roll då vilka man röstar på? Kan dom man röstar på få människor att vilja ändra sina liv, i den mån det är möjligt, så att livet blir bra för alla oavsett var på jorden vi bor?
Visst kan de man röstar på förändra lite grann. Kanske kan det bli några hundralappar mer i plånboken per år. Kanske några lappar mer i skolbudgeten och i landstingets vårdresurser. Kanske några får ett arbete efter att ha varit utan. Chansen finns. Även om den är liten.
Men det finns en som kan motivera människor att förändra det som går att förändra och som kommer att göra det vi inte kan. Det har jag sagt förut. Och jag säger det igen.
Det är inte lätt. Och ser man bortom vårt lands gränser så ligger folk på gator och svälter. Jordbävningarna eskalerar, översvämningar, katastrofer av alla de slag, krig, terroristangrepp, förtryck, våld, missbruk av droger, pornografi, pedofili, ja allt. Man kan missbruka allt. Jag trodde inte det. Men nu vet jag. Man kan missbruka allt. Man kan till och med gifta sig med Eiffeltornet. Det är sant. Det finns ingenting som man inte kan. Jo, en sak! Eller flera egentligen. Man kan inte räkna ut hur man ger svältande människor mat, hur man brukar jorden så att den mår bra, hur man slutar kriga, hur man börjar älska och slutar hata. Hur man botar människor från psykiska sjukdomar och annat mentalt elände som vi får dras med. Fel igen. Man kan räkna ut. Men man kan inte tillämpa det. Eller blev det fel igen nu? Man kan. Men man vill inte. En del vill. Men inte alla.
Spelar det egentligen någon roll då vilka man röstar på? Kan dom man röstar på få människor att vilja ändra sina liv, i den mån det är möjligt, så att livet blir bra för alla oavsett var på jorden vi bor?
Visst kan de man röstar på förändra lite grann. Kanske kan det bli några hundralappar mer i plånboken per år. Kanske några lappar mer i skolbudgeten och i landstingets vårdresurser. Kanske några får ett arbete efter att ha varit utan. Chansen finns. Även om den är liten.
Men det finns en som kan motivera människor att förändra det som går att förändra och som kommer att göra det vi inte kan. Det har jag sagt förut. Och jag säger det igen.
fredag 3 september 2010
"En olycka har inträffat på E4 söder om Kovland..."
Ja, så var det det här med att köra bil. En fredageftermiddag rakt igenom Sundsvall. Klockan 16. Fattar ni? Det är inte bara röda trafikljus som inte hinner bli gröna förrän dom blir röda igen! Nej, inte bara det. Det är också bilister som verkar vara rädda att hamna sist i köerna, eftersom dom försöker ta sig om på vilken sida som helst. Om man råkar hålla hastighetsbegränsningen genom stan, så har man snart en bil-nos alldeles strax bakom "arslet" på bilen! Har människor ännu inte fattat att stressen i trafiken fortfarande inte gör att man kommer fortare fram?
Eller finns det något hemligt tävlings-race som jag inte känner till? Jag börjar bli lite misstänksam...kanske alla utom jag vet om en hemlig plats där alla samlas, utom jag, och det står en liten funktionär i gul väst och käck mössa och skriver upp poäng på alla som kommer och rapporterar hur många de har hakat i rumpan på, hur många de har kört om på fel och rätt sida, hur många som använt signalhornet mer än tio gånger på en minut. Vad vet jag? Kanske får dom fem bästa käcka västar att använda när dom nästa gång får agera funktionär. Eller så får dom charmiga dekaler att klistra på bilen, t ex: "KAOS; DET ENDA ALTERNATIVET"
När jag sitter där och försöker låtsas att jag är ganska lugn, har fått in P1 på radion och börjat lystra till något mycket intressant i det programmet, så mitt sinne är liksom delat på trafiken å ena sidan och radion å andra...DÅ HÄNDER DET! Programmet bryts tvärt! Det blir knäpp tyst! Men bara för en sekund...sen följer en SIGNAAAAL!!! Jag formligen hoppar en centimeter från förarsätet varenda gång. Man varnar för att en trafikolycka skett söder om Kovland. Två lätt skadade har fått föras till sjukhus för observation. Det var ju skönt att det inte blev allvarligare skador denna gång. Men; jag frågar mig varje gång jag hör denna FRUKTANSVÄRDA, livsfarliga signal; Vad är meningen? Varnar dom för en olycka som varit ELLER VARNAR DOM FÖR DEN OLYCKA SOM INOM EN MYCKET SNAR FRAMTID KOMMER ATT HÄNDA JUST P G A DENNA INFERNALISKA SIGNAL! Jag förstår inte "dealen"? Man avbryter vad det än är på radion och så...SKRÄÄÄÄÄLLLLL...TJUUUUUT...
Varför? Olyckan är ju redan skedd. Åtminstone den dom rapporterar om. Men kom ihåg vad jag säger nu: Det kommer snart att rapporteras olyckor på grund av den olycksbådande signalen som varnar för olyckor!!
Och skulle man råka ha en gammal mor eller far med hjärtproblem med i bilen, eller kanske sitt eget hjärtproblem, ja då vågar jag inte stå för vad som skulle kunna hända. Detta med olycks-signalen tycker jag genast skall diskuteras och göras något åt. Tänk över den och på om den verkligen fyller den funktion som är tänkt!
Detta kan anses som ett allvarligt inlägg i trafiksäkerhetslagen. Om den finns.
Eller finns det något hemligt tävlings-race som jag inte känner till? Jag börjar bli lite misstänksam...kanske alla utom jag vet om en hemlig plats där alla samlas, utom jag, och det står en liten funktionär i gul väst och käck mössa och skriver upp poäng på alla som kommer och rapporterar hur många de har hakat i rumpan på, hur många de har kört om på fel och rätt sida, hur många som använt signalhornet mer än tio gånger på en minut. Vad vet jag? Kanske får dom fem bästa käcka västar att använda när dom nästa gång får agera funktionär. Eller så får dom charmiga dekaler att klistra på bilen, t ex: "KAOS; DET ENDA ALTERNATIVET"
När jag sitter där och försöker låtsas att jag är ganska lugn, har fått in P1 på radion och börjat lystra till något mycket intressant i det programmet, så mitt sinne är liksom delat på trafiken å ena sidan och radion å andra...DÅ HÄNDER DET! Programmet bryts tvärt! Det blir knäpp tyst! Men bara för en sekund...sen följer en SIGNAAAAL!!! Jag formligen hoppar en centimeter från förarsätet varenda gång. Man varnar för att en trafikolycka skett söder om Kovland. Två lätt skadade har fått föras till sjukhus för observation. Det var ju skönt att det inte blev allvarligare skador denna gång. Men; jag frågar mig varje gång jag hör denna FRUKTANSVÄRDA, livsfarliga signal; Vad är meningen? Varnar dom för en olycka som varit ELLER VARNAR DOM FÖR DEN OLYCKA SOM INOM EN MYCKET SNAR FRAMTID KOMMER ATT HÄNDA JUST P G A DENNA INFERNALISKA SIGNAL! Jag förstår inte "dealen"? Man avbryter vad det än är på radion och så...SKRÄÄÄÄÄLLLLL...TJUUUUUT...
Varför? Olyckan är ju redan skedd. Åtminstone den dom rapporterar om. Men kom ihåg vad jag säger nu: Det kommer snart att rapporteras olyckor på grund av den olycksbådande signalen som varnar för olyckor!!
Och skulle man råka ha en gammal mor eller far med hjärtproblem med i bilen, eller kanske sitt eget hjärtproblem, ja då vågar jag inte stå för vad som skulle kunna hända. Detta med olycks-signalen tycker jag genast skall diskuteras och göras något åt. Tänk över den och på om den verkligen fyller den funktion som är tänkt!
Detta kan anses som ett allvarligt inlägg i trafiksäkerhetslagen. Om den finns.
torsdag 26 augusti 2010
"Lady in red"
Idag cyklade jag ner till city. Men bara en "snabbis". Jag handlade lite mat på Hemköp i stenstán. Vilket gjorde att jag inte alls vistades på ovansidan, på Storgatan och själva centrum. Det var väl inget konstigt med det, kan man tycka. Nej, det var det inte heller. Såvida man inte betänker att jag då inte heller träffade på Gullan. Det var konstigt. Åtminstone lite ovanligt.
Gullan är en mycket parant kvinna. Hon bär sina år med heder och utgör numera stommen i Sundsvalls flanörer. Om man räknar med människor som mycket ofta, för att inte säga alltid, finns med i vimlet i city. Gullan är alltid där. Om jag befinner mig vid Navet, så är hon där. Om jag strosar på Storgatan, så är hon där. Om jag söker mig in på ett av alla mysiga caféer, så är hon där. En dag för inte så länge sedan körde jag bil och försökte smått stressad hitta en parkeringsplats nära Kulturmagasinet. Jag reflekterade över en dam i vita byxor, knallröd kavaj, vitt blankt hår i page-frisyr och läppar lika lysande röda som kavajen. Något tveksamt försökte hon korsa den livligt trafikerade gatan. Med en lätt skrämd men stadig blick trotsade hon farorna. Det var inte Gullan från Arkadien, men dock Gullan från Bredsand. Vacker som få. Och ståtlig likaså.
Jag minns henne från min barndom. Hon är mor till sex barn. Fem pojkar och en flicka. Flickan gick i samma klass som mig under hela låg-, mellan- och högstadiet och heter Karin. Hon visste redan från första klass att hon ville bli sjuksköterska. När fröken frågade vad vi ville jobba med när vi blev stora tvekade hon aldrig. Karin räckte alltid upp handen: "Sjuksköterska!" svarade hon bestämt och kavat. Det är bara henne jag kommer ihåg när det gällde framtida ykesval eftersom hon verkligen blev sjuksköterska. Och sedermera barnmorska. Ja, hon var en målmedveten tös och inte bara det; utan en duktig sådan.
När jag var på jakt efter en lång-klänning att ha på en fest kring sensommaren så stötte jag på Gullan på en liten tvärgata. När jag cyklade förbi Torget satt hon med några av sina bekanta och njöt av en glass-strut en solig eftermiddag. Jag stannade cykeln och sa: "Gullan! Är Du här idag också?!" "Ja, om inte jag är här, då har stán rasat"! Kontrade Gullan och slickade skrattande på sin glass med sin röda mun. Jag tror inte det blev något över till gråsparvarna.
Gullan är en mycket parant kvinna. Hon bär sina år med heder och utgör numera stommen i Sundsvalls flanörer. Om man räknar med människor som mycket ofta, för att inte säga alltid, finns med i vimlet i city. Gullan är alltid där. Om jag befinner mig vid Navet, så är hon där. Om jag strosar på Storgatan, så är hon där. Om jag söker mig in på ett av alla mysiga caféer, så är hon där. En dag för inte så länge sedan körde jag bil och försökte smått stressad hitta en parkeringsplats nära Kulturmagasinet. Jag reflekterade över en dam i vita byxor, knallröd kavaj, vitt blankt hår i page-frisyr och läppar lika lysande röda som kavajen. Något tveksamt försökte hon korsa den livligt trafikerade gatan. Med en lätt skrämd men stadig blick trotsade hon farorna. Det var inte Gullan från Arkadien, men dock Gullan från Bredsand. Vacker som få. Och ståtlig likaså.
Jag minns henne från min barndom. Hon är mor till sex barn. Fem pojkar och en flicka. Flickan gick i samma klass som mig under hela låg-, mellan- och högstadiet och heter Karin. Hon visste redan från första klass att hon ville bli sjuksköterska. När fröken frågade vad vi ville jobba med när vi blev stora tvekade hon aldrig. Karin räckte alltid upp handen: "Sjuksköterska!" svarade hon bestämt och kavat. Det är bara henne jag kommer ihåg när det gällde framtida ykesval eftersom hon verkligen blev sjuksköterska. Och sedermera barnmorska. Ja, hon var en målmedveten tös och inte bara det; utan en duktig sådan.
När jag var på jakt efter en lång-klänning att ha på en fest kring sensommaren så stötte jag på Gullan på en liten tvärgata. När jag cyklade förbi Torget satt hon med några av sina bekanta och njöt av en glass-strut en solig eftermiddag. Jag stannade cykeln och sa: "Gullan! Är Du här idag också?!" "Ja, om inte jag är här, då har stán rasat"! Kontrade Gullan och slickade skrattande på sin glass med sin röda mun. Jag tror inte det blev något över till gråsparvarna.
lördag 21 augusti 2010
Rapport från en som var "back-stage"
Ibland blir det inte som man tänkt sig. Sommaren 2010 var det fest här i stan. Det var mycket festande i vår stad den sommaren. Den här speciella helgen skulle inga mindre än Ulf Lundell och Roxette uppträda! Inga B-band precis. Stora, berömda artister. Mega-stjärnor. Och var i Sundsvall skulle de spela? På Stadion! Bara ett par hundra meter från vårt hus! När folk frågade mig om jag skulle gå och se nämnda stjärnor, svarade jag: "Jag sitter på balkongen och lyssnar. Gratis". Jag sa det glatt och lite, men bara lite, stolt. Jag hade ju suttit där och lyssnat på Nina Persson sommaren innan när hon gästade gatufesten. Det lät alldeles utmärkt bra och jag kände mig priviligierad att bo så nära stan.
Fredagen kom. Sommarkvällen nalkades, om än lite grå. Jag öppnade balkongdörren, hällde upp ett glas vin och inväntade den stora stunden. Musiken anlände, rytmerna likaså. Men det var något som inte stämde. Jag lyssnade och lystrade men jag hörde inga melodier. Takterna gick liksom i bak-takt och ljudet studsade på ett märkligt sätt. Jag kände igen Uffes röst, men vad sjöng han? Visserligen är man ju van att inte alltid höra texterna när han sjunger, eftersom han har ett säreget sätt att framföra sångerna på, men det här liknade inget jag tidigare hört. När det gått ungefär en halvtimme, insåg jag att hela konserten skulle låta likadan. Ljudet skulle fortsätta att studsa. Scenen var uppställd så att Uffe och co stod med ryggen mot oss! Och därför kunde ljudvågorna inte nå mig! What a shame!
Jag blev inte gammal på balkongen. Jag satte mig vid datorn istället. Ljudet var fortfarande starkt och tydligt, ja till och med genomträngande. Ibland skallrade fönstret framför mig, ovanför skrivbordet. Men vad var det för glädje med det, när det bara var "oljud". För det var precis vad det var. Musik som inte når fram, utan bara en massa ljud som går bakvägen; Oljud!
När konserten var slut hände något som gjorde att jag hoppade en bit ovanför stolen. Jag tittade ut i sommarkvällen. Mörkret hade fallit. Plötsligt exploderade himlen på andra sidan glasrutan! Fyrverkerier avlöste varandra och himlen badade i en kaskad av färger! Vackert så det förslog! De gick inte i baktakt, de nådde verkligen fram.
Så visserligen missade jag en "gammal", kär stjärna men fick njuta av en annan "stjärna"; ett färgsprakande skådespel på sammetsblå sommarhimmel! Då får man väl ändå vara nöjd ? Det tycker i alla fall jag, en pop-mormor på Repslagarevägen. Och när man inser detta, att fyrverkerier kan "smälla högre", eller i alla fall lika högt som en gammal idol, då är man verkligen det; en pop-mormor!
Fredagen kom. Sommarkvällen nalkades, om än lite grå. Jag öppnade balkongdörren, hällde upp ett glas vin och inväntade den stora stunden. Musiken anlände, rytmerna likaså. Men det var något som inte stämde. Jag lyssnade och lystrade men jag hörde inga melodier. Takterna gick liksom i bak-takt och ljudet studsade på ett märkligt sätt. Jag kände igen Uffes röst, men vad sjöng han? Visserligen är man ju van att inte alltid höra texterna när han sjunger, eftersom han har ett säreget sätt att framföra sångerna på, men det här liknade inget jag tidigare hört. När det gått ungefär en halvtimme, insåg jag att hela konserten skulle låta likadan. Ljudet skulle fortsätta att studsa. Scenen var uppställd så att Uffe och co stod med ryggen mot oss! Och därför kunde ljudvågorna inte nå mig! What a shame!
Jag blev inte gammal på balkongen. Jag satte mig vid datorn istället. Ljudet var fortfarande starkt och tydligt, ja till och med genomträngande. Ibland skallrade fönstret framför mig, ovanför skrivbordet. Men vad var det för glädje med det, när det bara var "oljud". För det var precis vad det var. Musik som inte når fram, utan bara en massa ljud som går bakvägen; Oljud!
När konserten var slut hände något som gjorde att jag hoppade en bit ovanför stolen. Jag tittade ut i sommarkvällen. Mörkret hade fallit. Plötsligt exploderade himlen på andra sidan glasrutan! Fyrverkerier avlöste varandra och himlen badade i en kaskad av färger! Vackert så det förslog! De gick inte i baktakt, de nådde verkligen fram.
Så visserligen missade jag en "gammal", kär stjärna men fick njuta av en annan "stjärna"; ett färgsprakande skådespel på sammetsblå sommarhimmel! Då får man väl ändå vara nöjd ? Det tycker i alla fall jag, en pop-mormor på Repslagarevägen. Och när man inser detta, att fyrverkerier kan "smälla högre", eller i alla fall lika högt som en gammal idol, då är man verkligen det; en pop-mormor!
onsdag 11 augusti 2010
"Å, å, å tjejer, vi måste höja våra röster för å höras..."
Ett av mina favoritställen här i Sundsvall, min hemstad, är Kulturmagasinet. Det är så fantastiskt vackert när de byggt in husen och gatorna med glas. Att ute har blivit inne. Det är häftigt.
Caféet med de gröna järnsmides-stolarna och de små borden, som ligger "ute" fast "inne" och även caféet "inne" är pittoreskt och inbjudande. Och så är det ju det här med olika rum som tilltalar mig. Man kan gå in i olika prång och vrår och rum för att läsa, sitta och småprata, titta på folk, filosofera, lyssna på musik, spela schack, titta på utställningar och naturligtvis låna böcker, filmer, skivor. Ofta har de bättre utbud på äldre filmer, som är lite svåråtkomliga i videobutiker. Ja, och doften av böcker bidrar ju naturligtvis till trivseln. Har nästan alltid tyckt om den. Ända sedan mina barn var små och vi gick till biblioteket och lånade sagoböcker som vi läste när vi hade kvällningsproceduren.
Det är därför glädjande när mina barn-barn, som jag haft med till Kulturhuset ett antal gånger sedan de var mycket små, verkar tycka lika mycket om det som jag gör. De vill alltid att vi skall gå dit och nu sist var det Ella Langsjö. Hon och jag. När vi kommit in genom svängdörrarna, så satte hon fart mot hissen. "Mormor, kan vi åka upp till isgrottan?" "Jag tror inte vi har tid med det idag". Sa jag. "Men snälla momma, vi kan väl!"Då for en tanke snabbt som tanken genom mitt huvud. "Hur kan jag säga nej till att lill-jäntan vill gå och se den fina permanenta utställningen av "sol, vind och hav"? Så jag ändrade mig och gick med på förslaget.
Vi åkte 2 trappor upp och det var då den började. Guidningen. Ella tog kommandot och blev min ciceron. Hon gick med bestämda steg flera meter före mig och talade om vad allting var. Hon pekade och pratade och berättade att dom visar en film om hur man tillverkar ett svärd som ser exakt ut som det gamla originalet. (Den har vi sett flera gånger tillsammans). Hon ville se den nu igen, men tyvärr var tekniken ur funktion. Hon fortsatte emellertid frenetiskt sin vandring och vi kikade in i glasmontern med gamla svärd, smycken och andra vackra saker. Hon berättade att allt detta hade man grävt fram ur jorden och gjort iordning. Hon stegade vidare till nästa rum och talade om vad byttorna var gjorda av och att man minsann kunde se att det var näver från björkar. Hon påpekade mycket tydligt att jag inte fick röra någonting. Jag vidrörde lätt den ena byttan och frågade om hon kände igen den, att den liknade min kaffeburk som också är gjord av näver. "Akta, rör den inte!" var det enda jag fick till svar. "Ok" kontrade jag och följde efter henne in i nästa del av museet.
"Nu åker vi ner" befallde hon och tryckte på hissknappen. Hon hittade hissen före mig och så åkte vi ner till biblioteksavdelningen. Där valde hon snabbt böcker som handlade om hur man sköter hästar och kaniner. Vi tog dom under armen och gick ut till låne-tanten. Klarrt och betallt!
Jag tackade för den fina guidningen och vi satte oss belåtna i bilen och åkte till min mor, Ellas gammel-mormor Lisa. Hon slickade förnöjsamt på sin GB-sandwich och såg ut att tycka att hon ärligt förtjänat den. Och det hade hon verkligen! En gulligare och snabbare guidning får man leta efter. Det kan vara värt att be henne om en tur, det kostar bara en glasspinne...
Caféet med de gröna järnsmides-stolarna och de små borden, som ligger "ute" fast "inne" och även caféet "inne" är pittoreskt och inbjudande. Och så är det ju det här med olika rum som tilltalar mig. Man kan gå in i olika prång och vrår och rum för att läsa, sitta och småprata, titta på folk, filosofera, lyssna på musik, spela schack, titta på utställningar och naturligtvis låna böcker, filmer, skivor. Ofta har de bättre utbud på äldre filmer, som är lite svåråtkomliga i videobutiker. Ja, och doften av böcker bidrar ju naturligtvis till trivseln. Har nästan alltid tyckt om den. Ända sedan mina barn var små och vi gick till biblioteket och lånade sagoböcker som vi läste när vi hade kvällningsproceduren.
Det är därför glädjande när mina barn-barn, som jag haft med till Kulturhuset ett antal gånger sedan de var mycket små, verkar tycka lika mycket om det som jag gör. De vill alltid att vi skall gå dit och nu sist var det Ella Langsjö. Hon och jag. När vi kommit in genom svängdörrarna, så satte hon fart mot hissen. "Mormor, kan vi åka upp till isgrottan?" "Jag tror inte vi har tid med det idag". Sa jag. "Men snälla momma, vi kan väl!"Då for en tanke snabbt som tanken genom mitt huvud. "Hur kan jag säga nej till att lill-jäntan vill gå och se den fina permanenta utställningen av "sol, vind och hav"? Så jag ändrade mig och gick med på förslaget.
Vi åkte 2 trappor upp och det var då den började. Guidningen. Ella tog kommandot och blev min ciceron. Hon gick med bestämda steg flera meter före mig och talade om vad allting var. Hon pekade och pratade och berättade att dom visar en film om hur man tillverkar ett svärd som ser exakt ut som det gamla originalet. (Den har vi sett flera gånger tillsammans). Hon ville se den nu igen, men tyvärr var tekniken ur funktion. Hon fortsatte emellertid frenetiskt sin vandring och vi kikade in i glasmontern med gamla svärd, smycken och andra vackra saker. Hon berättade att allt detta hade man grävt fram ur jorden och gjort iordning. Hon stegade vidare till nästa rum och talade om vad byttorna var gjorda av och att man minsann kunde se att det var näver från björkar. Hon påpekade mycket tydligt att jag inte fick röra någonting. Jag vidrörde lätt den ena byttan och frågade om hon kände igen den, att den liknade min kaffeburk som också är gjord av näver. "Akta, rör den inte!" var det enda jag fick till svar. "Ok" kontrade jag och följde efter henne in i nästa del av museet.
"Nu åker vi ner" befallde hon och tryckte på hissknappen. Hon hittade hissen före mig och så åkte vi ner till biblioteksavdelningen. Där valde hon snabbt böcker som handlade om hur man sköter hästar och kaniner. Vi tog dom under armen och gick ut till låne-tanten. Klarrt och betallt!
Jag tackade för den fina guidningen och vi satte oss belåtna i bilen och åkte till min mor, Ellas gammel-mormor Lisa. Hon slickade förnöjsamt på sin GB-sandwich och såg ut att tycka att hon ärligt förtjänat den. Och det hade hon verkligen! En gulligare och snabbare guidning får man leta efter. Det kan vara värt att be henne om en tur, det kostar bara en glasspinne...
torsdag 5 augusti 2010
"Jag är kär, är förälskad i Göteborg..."
Staden med många ansikten. Ja, så kan man kalla Göteborg, eller som en bekant vitsigt sa; "Göte Borg; vet han att ni skall komma nu då?"
Jag tycker nog att Göte har fått fler ansikten nu. Efter några besök med större och fler turer runt omkring, så visar sig fler och vackrare nunor. En av dessa var ju, eller är, Botaniska trädgården. En oas av ljuvligheter, skog nästan som en regnskog, ludna mjuka humlor och färggranna fjärilar som små, sköna invånare som man inte lägger märke till om man inte fokuserar. För fokusera måste man göra här. Annars missar man enormt mycket. Stora gräsmattor för den som antingen blir trött i fötterna eller inte orkar gå särdeles mycket och njuta av blomstren.
Jag visste inte att det fanns så många olika sorters dahlior! Jag räknade inte nu, men det var otroligt många. Den ena mer magnifik än den andra. Jag kände verkligen hur "livsandarna" hoppade i mig och glädjen blev gladare för varje steg jag tog. Man kan nog kalla denna trädgård för ett "litet" paradis.
Guldhedstornet gick inte av för hackor heller. Lite 80-tals-inredning, lite slitet men icke desto mindre charmigt. Utsikten var förvånansvärt mäktig, så långt man såg ändå! Jag trodde inte att så många, frodiga, gröna träd fyllde staden och ytterområdena. En särdeles skön syn må jag säga.
Att se Göte från vattnet var också en intressant vinkel på det hela. Och att dessutom få veta lite mer om mannen och hans förehavanden var ett kul inslag och lite kuriosa.
Och så en nostalgitripp till mitt hem ca 35 år tillbaka i tiden. Stenungsund. Jag tyckte det var fult och eländigt då, men nu har det utvecklats till en snygg och trivsam plats. Surströmming på det var inte fel, tvärtom! Trevligt sällskap och sällskapsspel förhöjde.
Än en gång bjöd Göte på en mycket angenäm vistelse i sitt hägn.
Jag tycker nog att Göte har fått fler ansikten nu. Efter några besök med större och fler turer runt omkring, så visar sig fler och vackrare nunor. En av dessa var ju, eller är, Botaniska trädgården. En oas av ljuvligheter, skog nästan som en regnskog, ludna mjuka humlor och färggranna fjärilar som små, sköna invånare som man inte lägger märke till om man inte fokuserar. För fokusera måste man göra här. Annars missar man enormt mycket. Stora gräsmattor för den som antingen blir trött i fötterna eller inte orkar gå särdeles mycket och njuta av blomstren.
Jag visste inte att det fanns så många olika sorters dahlior! Jag räknade inte nu, men det var otroligt många. Den ena mer magnifik än den andra. Jag kände verkligen hur "livsandarna" hoppade i mig och glädjen blev gladare för varje steg jag tog. Man kan nog kalla denna trädgård för ett "litet" paradis.
Guldhedstornet gick inte av för hackor heller. Lite 80-tals-inredning, lite slitet men icke desto mindre charmigt. Utsikten var förvånansvärt mäktig, så långt man såg ändå! Jag trodde inte att så många, frodiga, gröna träd fyllde staden och ytterområdena. En särdeles skön syn må jag säga.
Att se Göte från vattnet var också en intressant vinkel på det hela. Och att dessutom få veta lite mer om mannen och hans förehavanden var ett kul inslag och lite kuriosa.
Och så en nostalgitripp till mitt hem ca 35 år tillbaka i tiden. Stenungsund. Jag tyckte det var fult och eländigt då, men nu har det utvecklats till en snygg och trivsam plats. Surströmming på det var inte fel, tvärtom! Trevligt sällskap och sällskapsspel förhöjde.
Än en gång bjöd Göte på en mycket angenäm vistelse i sitt hägn.
lördag 24 juli 2010
Helst av allt skulle jag vilja sjunga som Anita O´Day...
Oj! Nu firar jag 200-bloggars-jubileum! Vem kunde tro det när jag skrev den första, trevande i detta tekniska universum?! Det var många års skrivlusta som legat uppdämd i mig, som kom ut. Först lite stapplande, och så mer och mer och till slut flödade tankarna och orden ur mig. Det var en sällsam känsla som aldrig kommer tillbaka. Inte på samma sätt.
Det känns liksom i maggropen när jag har nåt att skriva. Inte för att jag tycker att jag har nåt speciellt att berätta, jag tror inte att jag är nåt speciellt alls. Det finns inte mycket som inte redan skrivits om. Men å andra sidan så har ju det jag säger aldrig sagts på det sätt som jag säger det heller. Så lite speciellt är det ju ändå, när allt kommer omkring. Det är ju jag. Och mycket är ju personliga tankar och känslor. Så...jo, det är nog speciellt ändå. Och precis som alla människor är speciella så är väl också jag det. Så det så.
Just nu är det tomt i maggropen. Det var bara detta; en liten uppmuntran till mig själv, för att jag varit så flitig och plitat ner 200 bloggar. Och tre av dessa har publicerats i ST minsann! Så: Grattis på mig, Aggisen! Fortsätt blogga! Alltid gläder Du någon, om inte annat mig själv!
Det känns liksom i maggropen när jag har nåt att skriva. Inte för att jag tycker att jag har nåt speciellt att berätta, jag tror inte att jag är nåt speciellt alls. Det finns inte mycket som inte redan skrivits om. Men å andra sidan så har ju det jag säger aldrig sagts på det sätt som jag säger det heller. Så lite speciellt är det ju ändå, när allt kommer omkring. Det är ju jag. Och mycket är ju personliga tankar och känslor. Så...jo, det är nog speciellt ändå. Och precis som alla människor är speciella så är väl också jag det. Så det så.
Just nu är det tomt i maggropen. Det var bara detta; en liten uppmuntran till mig själv, för att jag varit så flitig och plitat ner 200 bloggar. Och tre av dessa har publicerats i ST minsann! Så: Grattis på mig, Aggisen! Fortsätt blogga! Alltid gläder Du någon, om inte annat mig själv!
torsdag 15 juli 2010
Ro, ro till fiskeskär, många fiskar finns det där...
Tillsammans med min man har jag varit ute på några fisketurer genom åren. Vi åker oftast till en och samma tjärn. Ibland får vi fisk, ibland inte. Det är alltid roligt när man får napp och speciellt om man får dra upp en silverglänsande, sprattlande öring som blir en god middag i ugnen. Men nappar det inte på ett par timmar, så tappar jag lätt sugen. Jag är väl ingen entusiast. Det har jag heller aldrig trott, även om det står mera klart nu än någonsin.
Tycker jag om att fiska? Jag kan inte svara på den frågan faktiskt. Jag har försökt men kommer aldrig fram till något koncist svar. Det är lite komplicerat nämligen. När vi skall ut och fiska så brukar det kännas så här: "Å vad jobbigt! Kliva upp tidigt på morgonen medan kroppen fortfarande är stel och ond! Trött, eftersom min sömn är konstant dålig. Packa en massa grejor och när vi kommit fram så skall man dra packningen någon kilometer till vårt "läger". Jag orkar inte! Jag vill inte! Jag vill vara hemma och cykla ner till stan! Eller åka ut till havet, till Spikarna! Då behövs ingen tung packning, bara en korg med termos och ngt tilltugg. Och en filt. Eller stol. Det är så okomplicerat".
När vi väl kommit iväg till lilla tjärnen, gått den lilla stigen och landat på den lilla lägerplatsen, så är det mesta ok. När jag sorterat upp alla grejer och fått ordning på vad som är vad, så brukar det kännas skönt. För det mesta till och med jätte-skönt. När vi grejat en härlig eld, så är det hur skönt som helst. Fiskespöet hanteras väl sisådär av undertecknad. Vissa gånger krokar jag fast masken som ingenting, andra gånger klarar jag inte av att känna hur den slingrar sig mellan fingrarna. Då blir det ett jobb för maken. Jag engagerar mig en stund, men uteblir napp så tryter intresset snabbt. Däremot blir jag gärna försjunken i läsning och lösning av korsord i många timmar. Med avbrott för matlagning på stormkök och kaffedrickning! Det är riktigt mysigt. Så när man frågar mig om jag tycker om att fiska, så vet jag ändå inte. Jag tycker ju om allt runt omkring, nåja, nästan allt, när jag väl kommit på plats, men det är ju när allt är klart.
Senaste fisketuren var en riktigt lyckad en. Maken sa att vi inte behövde åka förrän mitt på dagen. Jag vaknade med värk och tog en tablett. Var tvungen att sova en stund till. När jag masat mig upp åkte han och handlade en stol åt mig, eftersom jag glömt min på ett ställe. Jag skulle få ta det lugnt och inte stressa! Jag kände mig genast gladare och förtröstansfull! Han kom hem med en lime-gul stol och vi tog det lugnt och fint. Jag packade maten och tyckte att det var trevligt. Vi åkte till ett annat ställe denna gång. En annan tjärn.När vi kom fram fick vi visserligen gå ett stycke, men vilket ställe vi landade på! Det var ett sån´t där vackert, öppet ställe med stora ytor men ändå mitt ute i skogen. En fin stuga, fint utedass, fin eldstad och vackert överallt! Jag har nog aldrig känt mig så harmonisk på någon fisketur.
Vädret var perfekt. Lite sol, lite blåst och lagom värme. Jag metade, kastade, läste och löste korsord. Underbart. Sedan började jag fundera igen. Tycker jag om att fiska? Jag kunde fortfarande inte svara på frågan. När jag försökt med fisket i några timmar, även om det var lite slött och lite då och då, så gjorde jag ett "sista" kast. Jag, eller rättare sagt, metreven med plastflötet, hamnade uppe i närmsta tall! Efter diverse ord från mig, kom maken och skar av reven. Jag satte mig i min lime-färgade tygstol, blickade upp mot tallkronan, såg flötet dingla och svaja tillsammans med tallens grenar i vinden, som ett eldrött miniklot mot den klarblå himlen. Jag började asgarva. Sanningen är nog den, att jag inte tycker speciellt mycket om att fiska. Utflykt i naturen är härligt, men själva fiskandet kan jag nog vara utan. Fast det vore ju spännande om man kunde få en flygfisk någon gång...
Tycker jag om att fiska? Jag kan inte svara på den frågan faktiskt. Jag har försökt men kommer aldrig fram till något koncist svar. Det är lite komplicerat nämligen. När vi skall ut och fiska så brukar det kännas så här: "Å vad jobbigt! Kliva upp tidigt på morgonen medan kroppen fortfarande är stel och ond! Trött, eftersom min sömn är konstant dålig. Packa en massa grejor och när vi kommit fram så skall man dra packningen någon kilometer till vårt "läger". Jag orkar inte! Jag vill inte! Jag vill vara hemma och cykla ner till stan! Eller åka ut till havet, till Spikarna! Då behövs ingen tung packning, bara en korg med termos och ngt tilltugg. Och en filt. Eller stol. Det är så okomplicerat".
När vi väl kommit iväg till lilla tjärnen, gått den lilla stigen och landat på den lilla lägerplatsen, så är det mesta ok. När jag sorterat upp alla grejer och fått ordning på vad som är vad, så brukar det kännas skönt. För det mesta till och med jätte-skönt. När vi grejat en härlig eld, så är det hur skönt som helst. Fiskespöet hanteras väl sisådär av undertecknad. Vissa gånger krokar jag fast masken som ingenting, andra gånger klarar jag inte av att känna hur den slingrar sig mellan fingrarna. Då blir det ett jobb för maken. Jag engagerar mig en stund, men uteblir napp så tryter intresset snabbt. Däremot blir jag gärna försjunken i läsning och lösning av korsord i många timmar. Med avbrott för matlagning på stormkök och kaffedrickning! Det är riktigt mysigt. Så när man frågar mig om jag tycker om att fiska, så vet jag ändå inte. Jag tycker ju om allt runt omkring, nåja, nästan allt, när jag väl kommit på plats, men det är ju när allt är klart.
Senaste fisketuren var en riktigt lyckad en. Maken sa att vi inte behövde åka förrän mitt på dagen. Jag vaknade med värk och tog en tablett. Var tvungen att sova en stund till. När jag masat mig upp åkte han och handlade en stol åt mig, eftersom jag glömt min på ett ställe. Jag skulle få ta det lugnt och inte stressa! Jag kände mig genast gladare och förtröstansfull! Han kom hem med en lime-gul stol och vi tog det lugnt och fint. Jag packade maten och tyckte att det var trevligt. Vi åkte till ett annat ställe denna gång. En annan tjärn.När vi kom fram fick vi visserligen gå ett stycke, men vilket ställe vi landade på! Det var ett sån´t där vackert, öppet ställe med stora ytor men ändå mitt ute i skogen. En fin stuga, fint utedass, fin eldstad och vackert överallt! Jag har nog aldrig känt mig så harmonisk på någon fisketur.
Vädret var perfekt. Lite sol, lite blåst och lagom värme. Jag metade, kastade, läste och löste korsord. Underbart. Sedan började jag fundera igen. Tycker jag om att fiska? Jag kunde fortfarande inte svara på frågan. När jag försökt med fisket i några timmar, även om det var lite slött och lite då och då, så gjorde jag ett "sista" kast. Jag, eller rättare sagt, metreven med plastflötet, hamnade uppe i närmsta tall! Efter diverse ord från mig, kom maken och skar av reven. Jag satte mig i min lime-färgade tygstol, blickade upp mot tallkronan, såg flötet dingla och svaja tillsammans med tallens grenar i vinden, som ett eldrött miniklot mot den klarblå himlen. Jag började asgarva. Sanningen är nog den, att jag inte tycker speciellt mycket om att fiska. Utflykt i naturen är härligt, men själva fiskandet kan jag nog vara utan. Fast det vore ju spännande om man kunde få en flygfisk någon gång...
tisdag 22 juni 2010
"Will you beleive me, will you still need me, when I´m 64?"
Alla vet vi ju att allt levande är indelat efter sina arter. Blommor är indelade efter sina arter, djur efter sina. Etc. Och så finns människan. Människan är en art. Det vet vi, eftersom människoarten kan föröka sig inom den mänskliga familjen. Så långt allt väl.
Det slår mig, att många av oss betraktar en stor procent av människorna som en annan art; Gamlingarna. Det är uppenbart hur även jag själv, när jag var lite yngre än jag är idag, gjorde detsamma. Utan att tänka på att jag gjorde det. "Vad gulligt när två gamlingar håller varandra i hand", ... "vad äckligt att två gamlingar har sex", "...man kan ju inte prata med dom om det, de förstår nog inte.. de är så gamla". På vårdhemmen ordnar man fester med barnsånger och andakter med prästen, och tar för givet att gamlingarna skall tycka att allt är såå roligt! Tänker man nånsin på att dessa gamlingar, för inte så många år sedan, var män och kvinnor i sina bästa år, med starka åsikter för eller emot både vissa slags fester och prästerskap. De är fortfarande män och kvinnor.
Män och kvinnor som har uppfostrat barn, arbetat hårt, engagerat sig i livet och för det mesta tagit hand om åldrande föräldrar och svärföräldrar. Är det för mycket begärt att man respektfullt frågar om man vill eller inte vill delta i olika aktiviteter? Är det för mycket begärt att man tar hänsyn till dessa mäns och kvinnors tankar, känslor och önskemål? När tog man sig rätten att köra över vuxna män och kvinnor bara för att man har levt några år längre än man själv har gjort, för att benen blivit svaga och huvet lite rörigare? Att hjälpa, tillmötesgå och att gissa sig till borde vara en självklarhet. Och att visa respekt i allt detta. Ingen har sagt att det är lätt. Men det är en skyldighet.
När man själv börjar närma sig livets utförsbacke, ser man allt med andra ögon. Plötsligt ser man inte längre en gamling, utan en man med många års erfarenhet. Man kan skönja hur han såg ut som 50-åring, ja, som ung pojke. Detta är människor som har facit i sin hand. Människor som vet det mesta om livet. Människor som av den yngre generationen borde bli tillfrågade om vad som krävs, hur det känns, hur man skall göra för att klara sig i livet. Det är människor som har älskat, sörjt, och fortfarande älskar.
Det är inte vi och dom. Det är... vi. Vi människor. Och tillsammans borde vi vara respektfulla givare och tagare i livets skola.
Det slår mig, att många av oss betraktar en stor procent av människorna som en annan art; Gamlingarna. Det är uppenbart hur även jag själv, när jag var lite yngre än jag är idag, gjorde detsamma. Utan att tänka på att jag gjorde det. "Vad gulligt när två gamlingar håller varandra i hand", ... "vad äckligt att två gamlingar har sex", "...man kan ju inte prata med dom om det, de förstår nog inte.. de är så gamla". På vårdhemmen ordnar man fester med barnsånger och andakter med prästen, och tar för givet att gamlingarna skall tycka att allt är såå roligt! Tänker man nånsin på att dessa gamlingar, för inte så många år sedan, var män och kvinnor i sina bästa år, med starka åsikter för eller emot både vissa slags fester och prästerskap. De är fortfarande män och kvinnor.
Män och kvinnor som har uppfostrat barn, arbetat hårt, engagerat sig i livet och för det mesta tagit hand om åldrande föräldrar och svärföräldrar. Är det för mycket begärt att man respektfullt frågar om man vill eller inte vill delta i olika aktiviteter? Är det för mycket begärt att man tar hänsyn till dessa mäns och kvinnors tankar, känslor och önskemål? När tog man sig rätten att köra över vuxna män och kvinnor bara för att man har levt några år längre än man själv har gjort, för att benen blivit svaga och huvet lite rörigare? Att hjälpa, tillmötesgå och att gissa sig till borde vara en självklarhet. Och att visa respekt i allt detta. Ingen har sagt att det är lätt. Men det är en skyldighet.
När man själv börjar närma sig livets utförsbacke, ser man allt med andra ögon. Plötsligt ser man inte längre en gamling, utan en man med många års erfarenhet. Man kan skönja hur han såg ut som 50-åring, ja, som ung pojke. Detta är människor som har facit i sin hand. Människor som vet det mesta om livet. Människor som av den yngre generationen borde bli tillfrågade om vad som krävs, hur det känns, hur man skall göra för att klara sig i livet. Det är människor som har älskat, sörjt, och fortfarande älskar.
Det är inte vi och dom. Det är... vi. Vi människor. Och tillsammans borde vi vara respektfulla givare och tagare i livets skola.
torsdag 17 juni 2010
"...och fiskarna i havet dör". (Hosea 4:3)
BP: "Oljan har kommit för att stanna!! Inget att diskutera. Detta är ett faktum". Alla håller inte med. Många, stora filmstjärnor i Hollywood engagerar sig. "Saken är klar; Bort med oljan! Kvar står endast alternativa energikällor!"
Det är krig. Om oljan. Ett något annorlunda krig. Något nytt? Verkligen inte. Oljeläckaget är nytt eftersom det är så stort. Det är så stort så det skrämmer människorna. Det är så allvarligt så att det gör ont när man tänker på drabbade människor. Och djur.
Nu har BP lovat president Obama att upplåta många miljarder dollar till hjälp för bl a de drabbade. Storstilat! Man bad om ursäkt. Det har gått några veckor sedan utsläppet var ett faktum. Men ändå. Man bad om ursäkt.
Detta är bara ett exempel på otaliga dilemman som vi uppenbarligen inte kan lösa. Men lite större än en droppe i havet.
Det är krig. Om oljan. Ett något annorlunda krig. Något nytt? Verkligen inte. Oljeläckaget är nytt eftersom det är så stort. Det är så stort så det skrämmer människorna. Det är så allvarligt så att det gör ont när man tänker på drabbade människor. Och djur.
Nu har BP lovat president Obama att upplåta många miljarder dollar till hjälp för bl a de drabbade. Storstilat! Man bad om ursäkt. Det har gått några veckor sedan utsläppet var ett faktum. Men ändå. Man bad om ursäkt.
Detta är bara ett exempel på otaliga dilemman som vi uppenbarligen inte kan lösa. Men lite större än en droppe i havet.
tisdag 15 juni 2010
"...akta dig för eld och djupa vatten...spring aldrig, aldrig bort från mig..."
Så var det då dags. Att inviga "Himlabadet". Vi bor ju så att säga grann-gårds, så det kändes naturligt på nåt vis. Två av mina barn-barn bor ju i Stöde och jag ville att dom skulle komma till mig nu när dom har sommarlov och allt. Och det ville dom också. Så jag föreslog att vi skulle gå till "Himlabadet". Det kändes rätt.
Jag har aldrig varit något vattenfreak. Just därför blev jag så överraskad över mina positiva känslor när jag första gången besökte "Paradisbadet" i Ö-vik för ett antal år sedan. Jag hade osedvanligt roligt och kände mig som ett barn på kalas. Jag hade lika roligt varje gång vi var där sedan. Så med anledning av detta, hade jag automatiskt uppskruvade förväntningar på "Himlabadet". Men jag blev lite besviken. Det var svårt att sätta fingret på vad det var, men jag kände mig bara besviken. Jag hittade liksom ingen riktig plats där jag kände mig avslappnad och trygg. Pojkarna, i alla fall Simon som är 10, simmade och hade trevligt. Men det var ju dom där "himla" strömmarna som suger tag i en och man följer med vare sig man vill eller inte. Och DET GILLAR INTE JAG! Dessutom tycker jag att det var "himla" djupt överallt. Måns, som inte riktigt kan simma än, var rädd för strömmarna också. Som tur var, annars hade jag aldrig pallat. Jag tog honom om midjan och vi höll oss till kanten och följde ändå med ett varv. Det var faktiskt lite läskigt. Jag blir alltid lite rädd att jag ska tappa kontrollen och sjunka. Och om jag då har ett barn i famnen, ...!!
Vi hittade dock bubbelpoolen. Den var skön, men så fort röda lampan lyste och det var dags för rening av vattnen, fick vi stiga ur den. Och invänta den gröna lampan. Jag pratade med två äldre tonårstjejer och frågade vad dom tyckte om badet. De var helnöjda. De tre stora kanorna var koncentrerade till ett område vid ändan av huset. Det gjorde också att det kändes lite som "området där vi inte åker, eftersom det är så "himla" stora kanor! I Ö-vik är de mer utspridda och lockar även en nojig tant som mig att välja åtminstone den mellan-höga.
När jag hade pratat med flickorna som var supernöjda, upplyste dom mig om att det fanns en större bubbelpool i mitten av hallen. Det var en rund, mosaikbeklädd byggnad med tak och gluggar som "fönster". Jag hade sett den, men inte fattat att det var bubbelpool därinne. Det var så djupt där när vi skulle titta in, så vi vände snabbt. Men där var det verkligen mysigt. Varmt, bubbligt och "nice and cosy". Så där satt vi, pojkarna och jag, och tyckte ändå att "Himlabadet" var en ganska bra idé. Den kändes bättre när jag hade smält allt och fick lite mer perspektiv på det hela. Inredningen var tilltalande med mycket mosaik, gröna växter och träd.
Ja, om det blir många besök vet jag inte. Skulle inte tro det. Men en fredagkväll, efter en hård arbetsvecka, kan jag tänka mig att jag och maken tar en tur dit till bubbelpoolen med tak och in till relax-avdelningen. Och simmar några längder i "Multi-bassängen" som inte var öppen ännu.
Men namnet "Himlabadet" fick en djupare innebörd för mig i alla fall...
Jag har aldrig varit något vattenfreak. Just därför blev jag så överraskad över mina positiva känslor när jag första gången besökte "Paradisbadet" i Ö-vik för ett antal år sedan. Jag hade osedvanligt roligt och kände mig som ett barn på kalas. Jag hade lika roligt varje gång vi var där sedan. Så med anledning av detta, hade jag automatiskt uppskruvade förväntningar på "Himlabadet". Men jag blev lite besviken. Det var svårt att sätta fingret på vad det var, men jag kände mig bara besviken. Jag hittade liksom ingen riktig plats där jag kände mig avslappnad och trygg. Pojkarna, i alla fall Simon som är 10, simmade och hade trevligt. Men det var ju dom där "himla" strömmarna som suger tag i en och man följer med vare sig man vill eller inte. Och DET GILLAR INTE JAG! Dessutom tycker jag att det var "himla" djupt överallt. Måns, som inte riktigt kan simma än, var rädd för strömmarna också. Som tur var, annars hade jag aldrig pallat. Jag tog honom om midjan och vi höll oss till kanten och följde ändå med ett varv. Det var faktiskt lite läskigt. Jag blir alltid lite rädd att jag ska tappa kontrollen och sjunka. Och om jag då har ett barn i famnen, ...!!
Vi hittade dock bubbelpoolen. Den var skön, men så fort röda lampan lyste och det var dags för rening av vattnen, fick vi stiga ur den. Och invänta den gröna lampan. Jag pratade med två äldre tonårstjejer och frågade vad dom tyckte om badet. De var helnöjda. De tre stora kanorna var koncentrerade till ett område vid ändan av huset. Det gjorde också att det kändes lite som "området där vi inte åker, eftersom det är så "himla" stora kanor! I Ö-vik är de mer utspridda och lockar även en nojig tant som mig att välja åtminstone den mellan-höga.
När jag hade pratat med flickorna som var supernöjda, upplyste dom mig om att det fanns en större bubbelpool i mitten av hallen. Det var en rund, mosaikbeklädd byggnad med tak och gluggar som "fönster". Jag hade sett den, men inte fattat att det var bubbelpool därinne. Det var så djupt där när vi skulle titta in, så vi vände snabbt. Men där var det verkligen mysigt. Varmt, bubbligt och "nice and cosy". Så där satt vi, pojkarna och jag, och tyckte ändå att "Himlabadet" var en ganska bra idé. Den kändes bättre när jag hade smält allt och fick lite mer perspektiv på det hela. Inredningen var tilltalande med mycket mosaik, gröna växter och träd.
Ja, om det blir många besök vet jag inte. Skulle inte tro det. Men en fredagkväll, efter en hård arbetsvecka, kan jag tänka mig att jag och maken tar en tur dit till bubbelpoolen med tak och in till relax-avdelningen. Och simmar några längder i "Multi-bassängen" som inte var öppen ännu.
Men namnet "Himlabadet" fick en djupare innebörd för mig i alla fall...
tisdag 8 juni 2010
Coola kulor
Vi är verkligen inne i en kul-epok nu. Vi och vi...det kanske var att ta i, men i alla fall barnen. Barnen på skolan och på fritids. Jag har aldrig sett något liknande faktiskt. Var man än tittar så ser man bara kulor! Kulpåsarna, som ofta är svarta med coola silvermönster eller svarta nät-påsar, dignar av de stora kul-bumlingarna som ser ut att väga ngt kilo och de några hundra mindre glaskulorna. Inte stenkulor som vi hade. De ser man aldrig nu. Småkillarnas armar blir långa som följetonger när de bär ut dem på rasten.
Det är kul. Alltså...kul med kulor. Det är alltid trevlig när man ser att barn idag tenderar att leka samma lekar som vi gjorde när vi var små. Det kallas visst nostalgi. Men samtidigt har jag nog sällan sett så stor orsak till bråk, besvikelse och gråt, som nu i dessa kul-tumultens dagar. Fastän man noga och många gånger, som pedagog, förklarar att "innan man börjar spela mot varandra och vinner kulor av sin kompis, måste man tala om vilka regler som gäller och alla skall vara överens", så kommer det alltid någon lite tuffing som kaxigt gått med på att vinna eller försvinna, och gråter hjärtskärande så tårarna rinner i floder nerför de smutsiga kinderna. "Hhaan--tvingadeeee--meeej!!!"
Inomhus är det kulförbud så länge det är styrda aktiviteter. Då måste man ha dem liggande i fickor eller ute på hyllorna. Hur många kan hålla sig? Mitt under samlingen eller sagan, så ser man en blänkande "dank" eller "trilling" i en liten handflata. Vi rycker dem snabbt. Och stoppar dem i vår ficka tills senare. Sådana är reglerna. Det händer många gånger varje dag. Efter ett antal dagar byts den där härliga nostalgin ut mot något som mera liknar urk-känslor! Jag tål inte se dem längre! När jag hör ljudet av dom, det där klirrande som glas mot glas, så känner jag adrenalinet. Jag får behärska mig. Kan ju inte bli arg för att barnen älskar sina kulor. Det är ju så fint och oskyldigt och trevligt! Det är glas-klart; Livet är sten-kul!
Det är kul. Alltså...kul med kulor. Det är alltid trevlig när man ser att barn idag tenderar att leka samma lekar som vi gjorde när vi var små. Det kallas visst nostalgi. Men samtidigt har jag nog sällan sett så stor orsak till bråk, besvikelse och gråt, som nu i dessa kul-tumultens dagar. Fastän man noga och många gånger, som pedagog, förklarar att "innan man börjar spela mot varandra och vinner kulor av sin kompis, måste man tala om vilka regler som gäller och alla skall vara överens", så kommer det alltid någon lite tuffing som kaxigt gått med på att vinna eller försvinna, och gråter hjärtskärande så tårarna rinner i floder nerför de smutsiga kinderna. "Hhaan--tvingadeeee--meeej!!!"
Inomhus är det kulförbud så länge det är styrda aktiviteter. Då måste man ha dem liggande i fickor eller ute på hyllorna. Hur många kan hålla sig? Mitt under samlingen eller sagan, så ser man en blänkande "dank" eller "trilling" i en liten handflata. Vi rycker dem snabbt. Och stoppar dem i vår ficka tills senare. Sådana är reglerna. Det händer många gånger varje dag. Efter ett antal dagar byts den där härliga nostalgin ut mot något som mera liknar urk-känslor! Jag tål inte se dem längre! När jag hör ljudet av dom, det där klirrande som glas mot glas, så känner jag adrenalinet. Jag får behärska mig. Kan ju inte bli arg för att barnen älskar sina kulor. Det är ju så fint och oskyldigt och trevligt! Det är glas-klart; Livet är sten-kul!
lördag 29 maj 2010
"Me and you and Emmylou"
Med den röd- o vitprickiga kaffekoppen vid min sida, fylld med en skvätt Jägermeister, sitter jag vid köksbänken och tittar ut genom fönstret. Kvällshimlen är försiktigt blå och hustaken slumrar skönt i försommarkvällen.
Fötterna är svällda som tennisbollar efter dagens stadsvandringar. Det har blåst men varit soligt. En riktigt mysig eftermiddag i Göteborg blev det. Vi insåg att det blev en eller två dagar för lite här nere. Det är flera saker vi hade velat göra, bl a gå på Sjöfartsmuseet, åka med Paddan och se Göteborg från vattnet med mera. Det hade också varit enastående att besöka Styrsö. Vi får ta några dagar till lite längre fram i sommar. Och investera dem i södern.
Efter mötet med uppmuntrande tal och vänner, besökte vi Beirut. Där samlades vi med många, härliga, humoristiska vänner och åt mat och drack vin så att gommarna sjöng. Allas utom Kents, som har svårt för det syrliga inslaget i det libanesiska köket. Men den första halvan njöt han av, innan surheten tog överhanden. Vi skrattade så vi kiknade och jag konstaterade att om man skulle måsta dö för tidigt, så vore det ett bra tillfälle. Förstå mig rätt, kära läsare.
Ja, köksbänken framför köksfönstret med den fina natthimlen och de vackra hustaken vore inte heller fel. Men ett ännu bättre alternativ är att få överleva och fortsätta att få njuta av allt detta och uppleva repriser. Gärna med Emmylou Harris i högtalarna. Och ett gäng glada kortspelare vid köksbordet bakom mig.
Fötterna är svällda som tennisbollar efter dagens stadsvandringar. Det har blåst men varit soligt. En riktigt mysig eftermiddag i Göteborg blev det. Vi insåg att det blev en eller två dagar för lite här nere. Det är flera saker vi hade velat göra, bl a gå på Sjöfartsmuseet, åka med Paddan och se Göteborg från vattnet med mera. Det hade också varit enastående att besöka Styrsö. Vi får ta några dagar till lite längre fram i sommar. Och investera dem i södern.
Efter mötet med uppmuntrande tal och vänner, besökte vi Beirut. Där samlades vi med många, härliga, humoristiska vänner och åt mat och drack vin så att gommarna sjöng. Allas utom Kents, som har svårt för det syrliga inslaget i det libanesiska köket. Men den första halvan njöt han av, innan surheten tog överhanden. Vi skrattade så vi kiknade och jag konstaterade att om man skulle måsta dö för tidigt, så vore det ett bra tillfälle. Förstå mig rätt, kära läsare.
Ja, köksbänken framför köksfönstret med den fina natthimlen och de vackra hustaken vore inte heller fel. Men ett ännu bättre alternativ är att få överleva och fortsätta att få njuta av allt detta och uppleva repriser. Gärna med Emmylou Harris i högtalarna. Och ett gäng glada kortspelare vid köksbordet bakom mig.
fredag 28 maj 2010
...men livet är bra härligt!
Ja, så är vi då i den underbara staden söder om Sundsvall; Göteborg! Det är grönt och skönt och fullt av liv. Och så är det en stor och vacker hamn med vackra hus längs inloppet och ståtliga, majestätiska lyftkranar!
Vi besökte Danmark. Fredrikshamn och Skagen. Tyvärr så räckte inte tiden till att se havet i Skagen, fast det var detta som var själva tanken. Med Skagen. Men! En idyllisk och trevlig stad var det i alla fall. Det gråkalla fick vi stå ut med. Det fanns sjalar och extrajackor. En riktig lyxdag med shopping av allehanda slag.
Jag fick äta det jag i så många år har suktat efter; Fish and chips! Det var fantastiskt gott. En himmelsk dressing med smak av vinäger var pricken över i:et. Och naturligtvis det lilla glaset med kallt, vitt vin till! Delicious!
Ja, det var en fin dag. Många, glada skratt och kluriga vitsar från det manliga sällskapet satte extra piff på allt. Som rosen på gräddtårtan. Eller nå´t.
fredag 21 maj 2010
"Good day sunshine"
Efter att jag och min syster storstädat vår mammas lägenhet, styrde jag kosan hem. Ja, först lämnade jag av min kära syster förstås. Väl hemma, kom den där härliga, hemtrevliga känslan över mig. Jag sprang ner till tvättstugan och laddade maskinerna. Skönt.
Jag satte mig i fåtöljen, tiden var ännu inte inne för matlagning. Jag tog en reklambroschyr och ett glas rosé och kände livet i mig.
När min man kom hem frågade jag varför han var så sen. Han drog upp ett paket ur ryggsäcken. Paketet hade ett lime-grönt papper och liknade en inslagen blombukett och visade sig vara just detta. En vacker bukett med bl a en solros, en röd ros och andra vackra blommor. Han hade gjort sig omaket att cykla in till Skönsberg på väg hem från jobbet, leta upp "Fröken Fräken" och köpa en fin blombukett för att vi hade bröllopsdag. Igår. Jag blev så glad, så glad. Igår glömde han bort det. Men det gjorde jag också, så det spelade ingen roll. Vi brukar glömma bort vår bröllopsdag för det mesta. Inte alltid, förstås.
Efter middagen föreslog min man att vi skulle ta en golfrunda. Då blev jag också glad. Det är så trevligt när han föreslår såna saker. Vi tycker mycket om att spela minigolf. Sagt och gjort. Vi gjorde en skapligt bra runda båda två. Årets första, by the way. Vi brukar tävla mot oss själva, försöka att slå vårt bästa resultat. Men även lite mot varandra. Jag slog verkligen mitt personbästa. Ever! Vad sägs om 46 slag?! Min bästa runda före det var på 52 slag, förra sommarn. Så jag var nöjd. Med golfen och hela denna kväll. Den var Solig, Varm och Glad.
Jag satte mig i fåtöljen, tiden var ännu inte inne för matlagning. Jag tog en reklambroschyr och ett glas rosé och kände livet i mig.
När min man kom hem frågade jag varför han var så sen. Han drog upp ett paket ur ryggsäcken. Paketet hade ett lime-grönt papper och liknade en inslagen blombukett och visade sig vara just detta. En vacker bukett med bl a en solros, en röd ros och andra vackra blommor. Han hade gjort sig omaket att cykla in till Skönsberg på väg hem från jobbet, leta upp "Fröken Fräken" och köpa en fin blombukett för att vi hade bröllopsdag. Igår. Jag blev så glad, så glad. Igår glömde han bort det. Men det gjorde jag också, så det spelade ingen roll. Vi brukar glömma bort vår bröllopsdag för det mesta. Inte alltid, förstås.
Efter middagen föreslog min man att vi skulle ta en golfrunda. Då blev jag också glad. Det är så trevligt när han föreslår såna saker. Vi tycker mycket om att spela minigolf. Sagt och gjort. Vi gjorde en skapligt bra runda båda två. Årets första, by the way. Vi brukar tävla mot oss själva, försöka att slå vårt bästa resultat. Men även lite mot varandra. Jag slog verkligen mitt personbästa. Ever! Vad sägs om 46 slag?! Min bästa runda före det var på 52 slag, förra sommarn. Så jag var nöjd. Med golfen och hela denna kväll. Den var Solig, Varm och Glad.
självrespekt är en bra sak...
Man blir beklämd när man ser en ung, söt flicka i finaste svarta, korta klänningen, glittrigaste strumporna, den svarta vackra kepsen med sydda sömmar och högklackade pumps. Beklämmande nog kunde hon helt enkelt inte stå på benen, ännu mindre stå stilla. Hon måste ha fått i sig lite för mycket av det goda, hennes fötter var runda. Under sulorna, klackarna. Men varför skulle flickan med fina stassen, vistas bland a-lagarna och dricka a-lags-dricka?! Kl 12.00 på dagen?Och hur mådde hon? Jag ville bara fånga upp henne i min famn och bära hem henne till sängen, lägga henne i rena lakan och göra en ordentlig måltid åt henne. Och duscha bort spritlukten. Jag skulle sitta på sängkanten och hålla henne i handen så sänge hon ville. Och sjunga "Rönnerdal" av E Taube.
Torget bågnar av mösspåtagande, glada studenter. De är så exalterat glada, att de dansar på bänkarna nedanför scenen på torget, de kramas, dricker lite vin och öl. Alla har nån att hänga på. Alla utom sisådär...en. En inte alltför stor kille står där, en bit på sidan, med vit mössa på sig. Ingen närmade sig honom. Ingen verkade bry sig om honom. Ingen verkade tycka att han var nån att le mot, sjunga till eller dansa med. Eller ens prata med.
Tillsammans med allt tjo och tjim, alldeles för korta kjolar som visar allt och med byxor som börjar nånstans där stjärten slutar, med total noll koll på var allt skräp hamnar som man slänger iväg, så urartar en glädjefull fest för studenter och anhöriga och förvandlas till en olycksbådande händelse. Det gnager i hjärtat och rinner en tår från mitt ena öga.
Jag går hem, men med en annan sinnesstämning än tidigare. Det glada lade sig i ett litet hörn och det melankoliska tog plats. Det förändrade mina planer för den dagen.
Torget bågnar av mösspåtagande, glada studenter. De är så exalterat glada, att de dansar på bänkarna nedanför scenen på torget, de kramas, dricker lite vin och öl. Alla har nån att hänga på. Alla utom sisådär...en. En inte alltför stor kille står där, en bit på sidan, med vit mössa på sig. Ingen närmade sig honom. Ingen verkade bry sig om honom. Ingen verkade tycka att han var nån att le mot, sjunga till eller dansa med. Eller ens prata med.
Tillsammans med allt tjo och tjim, alldeles för korta kjolar som visar allt och med byxor som börjar nånstans där stjärten slutar, med total noll koll på var allt skräp hamnar som man slänger iväg, så urartar en glädjefull fest för studenter och anhöriga och förvandlas till en olycksbådande händelse. Det gnager i hjärtat och rinner en tår från mitt ena öga.
Jag går hem, men med en annan sinnesstämning än tidigare. Det glada lade sig i ett litet hörn och det melankoliska tog plats. Det förändrade mina planer för den dagen.
lördag 15 maj 2010
Summerbreeze
Det bästa är alltid det som blir spontant. För det mesta. Ikväll blev en "bästa-kväll". Dottern frågade spontant om vi hade lust att grilla hamburgare med dom. Jag kände mig lite kluven, då jag hade mycket att göra hemma. Men vi tackade ja. Och det var det bästa ja vi har sagt på länge.
Det bjöds på årets första sommarkväll. Lördagen den 15 maj. 2010. Jag och maken cyklade till Västra Radiogatan och björkarna visade stolt upp sina nyutslagna små löv. Stämningen var så där som den bara är när det känns helt rätt; bäcken porlade, vinden var ljum, musiken var blandad och skön, rosévinet svalt och gott och maten underbar.
Mycket att göra hemma? Javisst. Men det kändes väldigt oviktigt just nu. Detta var viktigt. Att njuta av barnens glada skratt, av kvällen och varandra. Så småningom cyklade vi hem med kvälls-solen i ögonen och mungiporna vid öronen. Kan det bli bättre? Inte just.
Det bjöds på årets första sommarkväll. Lördagen den 15 maj. 2010. Jag och maken cyklade till Västra Radiogatan och björkarna visade stolt upp sina nyutslagna små löv. Stämningen var så där som den bara är när det känns helt rätt; bäcken porlade, vinden var ljum, musiken var blandad och skön, rosévinet svalt och gott och maten underbar.
Mycket att göra hemma? Javisst. Men det kändes väldigt oviktigt just nu. Detta var viktigt. Att njuta av barnens glada skratt, av kvällen och varandra. Så småningom cyklade vi hem med kvälls-solen i ögonen och mungiporna vid öronen. Kan det bli bättre? Inte just.
onsdag 12 maj 2010
"These boops are made for ... heartache"
Ja, jag säger då det. Ibland blir man extra gripen av olika människo-öden. Ett som var mycket hjärteknipande var den unga, lilla stackars kvinnan med världens största bröst. 32 operationer! Och bland det första hon sade efter sin 32:a var att hon tänkte nog göra en till! Hon njöt av att nu ha slagit världsrekord på tutt-storlek. Hon talade om hur lycklig hon var i samma andetag som hon grät för att hon inte annars blev sedd. Så synd att hon inte kunde se sig själv. Så synd att hon inte kunde se att hennes bröst inte längre var bröst, utan groteska badbollar som var inopererade under huden! Stackars, lilla brud. Så vidrigt av läkarna att överhuvudtaget komma nära henne med skalpell och överhuvudtaget tänka tanken att hon skulle ha större och större bröst. Finns det ingen som har myndighet att stoppa dessa känslokalla så kallade doktorer? Jag tar mig friheten att kalla dem för kirurger i konsten att förnedra redan tillplattade männispillror.
lördag 1 maj 2010
"Saturday-night-fever?"
Vi har varit på restaurang ikväll. Och ätit buffé. Vietnamesisk buffé. Denna buffé var inklusive sushi. Jag tänkte: "Den här sushin är nog ingenting mot den jag brukar äta". Ack vad jag bedrog mig! Vilken tur. Att jag bedrog mig! Jag gick två gånger och laddade med utsökt sushi. Med "kawasaki-sås". Vännerna skrattade åt mig. Men jag säger "kawasaki-sås" för att vara på den "säkra" sidan. Jag vet att det inte heter så, jag vet att kawasaki är en motorcykel, men jag är ändå säker. Säker på att det är fel. Och nästan rätt. Så det blir liksom ett medvetet skämt. Fastän jag inte riktigt kommer ihåg det rätta namnet. Efter en stund kommer det; "Wasabi"! heter såsen. Den som är så stark att jag känner mig som "Katla" när jag andas ut. Kryddorna viner genom näsborrarna så man blir förvånad när eldflammorna uteblir.
Det var härligt att sitta bredvid min väninna som jag träffar så sällan nu. Åldersskillnaden är otippat stor. Inte för att jag inte visste hur gammal hon är, utan otippat därför att vår relation är så speciell. Hon är som ett av mina barn i ålder, men hennes mognad kombinerad med hennes barnasinne stämmer så väl in på min personlighet. Min mognad kanske är något hon behöver, jag vet inte. Jag tror det. Vi har roligt tillsammans. Hon är en mycket speciell människa egentligen. Hon är en sådan där kvinna som kan umgås med precis vem som helst, vilken ålder som helst, hon passar bara in på alla! Visst är det underligt? Men fantastiskt! Och hon skrattar sitt halv-råa, finska skratt oavsett vilka som är närvarande. Hon skojar och säger precis vad hon tänker och tycker. Men hon har den goda smaken att även utelämna sådant man inte säger offentligt. Glimten i ögat och mungiporna ständigt uppåt! Härlig tjej!
Kom hem och skådade mitt nymålade kök. Äggskalsfärgat! Äntligen! Det gula, sovrumsliknande har lämnat! Det är en skön känsla att komma in och kunna andas riktigt. Jag kunde inte det förut. Det gula satte ett slags stopp. Plockade upp tidningar och skurade det runda, gamla, lilla köksbordet och log ett belåtet leende.
Jag lade mig på sängen och tittade på "Kommissarie Lewis".Det var en fin lördagkväll!
Det var härligt att sitta bredvid min väninna som jag träffar så sällan nu. Åldersskillnaden är otippat stor. Inte för att jag inte visste hur gammal hon är, utan otippat därför att vår relation är så speciell. Hon är som ett av mina barn i ålder, men hennes mognad kombinerad med hennes barnasinne stämmer så väl in på min personlighet. Min mognad kanske är något hon behöver, jag vet inte. Jag tror det. Vi har roligt tillsammans. Hon är en mycket speciell människa egentligen. Hon är en sådan där kvinna som kan umgås med precis vem som helst, vilken ålder som helst, hon passar bara in på alla! Visst är det underligt? Men fantastiskt! Och hon skrattar sitt halv-råa, finska skratt oavsett vilka som är närvarande. Hon skojar och säger precis vad hon tänker och tycker. Men hon har den goda smaken att även utelämna sådant man inte säger offentligt. Glimten i ögat och mungiporna ständigt uppåt! Härlig tjej!
Kom hem och skådade mitt nymålade kök. Äggskalsfärgat! Äntligen! Det gula, sovrumsliknande har lämnat! Det är en skön känsla att komma in och kunna andas riktigt. Jag kunde inte det förut. Det gula satte ett slags stopp. Plockade upp tidningar och skurade det runda, gamla, lilla köksbordet och log ett belåtet leende.
Jag lade mig på sängen och tittade på "Kommissarie Lewis".Det var en fin lördagkväll!
onsdag 21 april 2010
...och så spelades Chopin
Jag var på teater och såg "Måsen". Ett stycke av Anton Tjechov. Sist jag såg den var jag ca 12 år och det var dessutom på svart-vit TV. Jag minns inte så mycket av handlingen, men jag minns i alla fall att en av rollerna innehades av Heinz Hopf. Det var ett slags komedi men med mycket tragik.
Den här gången, ca 45 år senare, åsåg jag den på Sundsvalls Teater. Jag var i sällskap med en av mina svägerskor och hennes kamrat. Största anledningen till att vi gick på den här föreställningen var att en gemensam vän till oss hade en roll. Vi tyckte det skulle bli mycket intressant att se honom i den. Det enda vi visste var att vår vän har en stor talang för att göra lite "roliga gubbar" med stor humor. Han har gjort dem på ett antal privata fester.
Denna föreställning av "Måsen" utgjordes av amatörer. Gymnasieelever och lärare. De var enastående. Helt enkelt otroligt duktiga. Och naturligtvis var vår gemensamme vän lite bättre än de andra. I alla fall roligare. Han hade en tacksam roll , som verkligen passade honom. Hans tolkning av den ryske jordbruksförvaltaren var hysteriskt rolig. Han tog ut svängarna ordentligt och han såg ut att ha sitt livs fest på scenen. Det var ett sant nöje för oss att se och höra. Hela ensemblen var väl värda de röda rosorna de fick ta emot efter föreställningen.
Glad och nöjd efter många skratt promenerade jag hem genom vår fina stad och förundrades över att det verkade vara nästan ljust ute trots att det var sen kväll. I april. Och himlen var vackert klar och kvälls-blå...
Den här gången, ca 45 år senare, åsåg jag den på Sundsvalls Teater. Jag var i sällskap med en av mina svägerskor och hennes kamrat. Största anledningen till att vi gick på den här föreställningen var att en gemensam vän till oss hade en roll. Vi tyckte det skulle bli mycket intressant att se honom i den. Det enda vi visste var att vår vän har en stor talang för att göra lite "roliga gubbar" med stor humor. Han har gjort dem på ett antal privata fester.
Denna föreställning av "Måsen" utgjordes av amatörer. Gymnasieelever och lärare. De var enastående. Helt enkelt otroligt duktiga. Och naturligtvis var vår gemensamme vän lite bättre än de andra. I alla fall roligare. Han hade en tacksam roll , som verkligen passade honom. Hans tolkning av den ryske jordbruksförvaltaren var hysteriskt rolig. Han tog ut svängarna ordentligt och han såg ut att ha sitt livs fest på scenen. Det var ett sant nöje för oss att se och höra. Hela ensemblen var väl värda de röda rosorna de fick ta emot efter föreställningen.
Glad och nöjd efter många skratt promenerade jag hem genom vår fina stad och förundrades över att det verkade vara nästan ljust ute trots att det var sen kväll. I april. Och himlen var vackert klar och kvälls-blå...
lördag 17 april 2010
"...it is time to say goodnight to Napoli..."
Jag minns min ungdom med singelplattorna. Och EP-plattorna. Jag och syrran hade ett gemensamt skivarkiv i just det formatet som ovan nämnda plattor. Med tunna plastfickor för varje skiva.
Några av skivorna var mina men de flesta var ändå min systers. Hon var ju några år äldre än mig och hade lite mer pengar och möjlighet att köpa. Min första alldeles egna skiva var "Only you" med The Platters. Jag kommer ihåg att fodralet var grönt och svart. Bilden på de som sjöng var så tjusig. Fyra mörkhyade män med vita kostymer och en kvinnlig, mörkhyad sångerska. Hon stod i mitten, med två killar på var sin sida om sig. Jag var så totalt såld på hennes klänning; den var ljust baby-blå i tyll med vid kjol och hennes små pumps lika blå som klänningen!
Jag kunde aldrig se mig mätt på henne.
Den skiva jag tyckte var bäst rent låtmässigt, var "Sway" med Bobby Rydell. Fodralet var rött med en leende, snygg, brunhårig Bobby som bar en gul polo-tröja! Lyckliga tjej som fick ha honom som sin kille! Enbente Gene Vincent med "Be bup-a-lula", Little Gerhard som sjöng "Buona Sera" medan han höll en mörkhårig skönhet i handen, varvid nämnda skönhet satt på kanten av en fontän. Hon bar en grön kappa och hennes hår var blå-svart! Hermans Hermits "I´m into something good". Det var nog den enda skiva som jag själv inhandlade på skivaffären för mina egna fickpengar. De andra fick jag i presenter.
Ja, det var tider det. Konstigt ändå det här med tid. Då var de moderna. Inne. Och nu är de historia. Ute. Tiden går. Tick. Tack.
Några av skivorna var mina men de flesta var ändå min systers. Hon var ju några år äldre än mig och hade lite mer pengar och möjlighet att köpa. Min första alldeles egna skiva var "Only you" med The Platters. Jag kommer ihåg att fodralet var grönt och svart. Bilden på de som sjöng var så tjusig. Fyra mörkhyade män med vita kostymer och en kvinnlig, mörkhyad sångerska. Hon stod i mitten, med två killar på var sin sida om sig. Jag var så totalt såld på hennes klänning; den var ljust baby-blå i tyll med vid kjol och hennes små pumps lika blå som klänningen!
Jag kunde aldrig se mig mätt på henne.
Den skiva jag tyckte var bäst rent låtmässigt, var "Sway" med Bobby Rydell. Fodralet var rött med en leende, snygg, brunhårig Bobby som bar en gul polo-tröja! Lyckliga tjej som fick ha honom som sin kille! Enbente Gene Vincent med "Be bup-a-lula", Little Gerhard som sjöng "Buona Sera" medan han höll en mörkhårig skönhet i handen, varvid nämnda skönhet satt på kanten av en fontän. Hon bar en grön kappa och hennes hår var blå-svart! Hermans Hermits "I´m into something good". Det var nog den enda skiva som jag själv inhandlade på skivaffären för mina egna fickpengar. De andra fick jag i presenter.
Ja, det var tider det. Konstigt ändå det här med tid. Då var de moderna. Inne. Och nu är de historia. Ute. Tiden går. Tick. Tack.
söndag 11 april 2010
Nästan som Ciderhusreglerna. Men bara nästan...
Bredvid vårt skrivbord har vi två vita vägghyllor med pärmar och lådor. Jag har spänt upp ett snöre under den understa hyllan. På det snöret har jag hängt upp gamla foton. De flesta är svart-vita.
På ett av dessa foton sitter min syster, som vid det här tillfället är ca 15 år. Hon sitter på gräsmattan utanför farmors och farfars hus i Skottsund, omgiven av två säckar, tre hinkar och en trälåda. Alla fyllda med trädgårdens nyskördade äpplen. På en skottkärra ett par meter ifrån henne sitter vår faster med sitt första barn som här är ca 5 år. Anita och Pia.
När jag ser det här fotot så minns jag så tydligt farmors och farfars trädgård. Bakom själva huset fanns många äppelträd och även plommonträd. Och ett potatisland. Bakom detta, upp emot skogen, ovanför en slänt, låg ett gammalt hus. Där bodde en familj med en dotter som hette Bonita. Jag kommer ihåg henne för hon hade ett så ovanligt namn, var äldre än vi och väldigt sminkad och snygg. Hon körde en egen sportbil när hon var 18. Nästan som en filmstjärna.
Fotot minner mig också om när vi var och hjälpte farmor och farfar i trädgården, då jag och min syster plockade äpplen och plommon iklädda våra nyinköpta underklänningar. De var av ljusblå nylon. Min hade "fyrkantig" hals med en vit spetskant och min systers var V-ringad med en lite smalare spetskant. Vi tyckte de var så fina så när vi blev tillräckligt varma och svettiga så tog vi av oss våra "riktiga" klänningar och fick då tillfälle att visa våra fina nylonunderkläder. Det finns ett foto av oss med den stassen på, hos min mamma. Det gällde att ta tillfällena i akt för att få visa upp sig.
När jag tänker på den här trädgården så här många år efteråt, så blir det något nästan sago-betonat över det hela. Bilderna får ett vackert ljus över sig och trädgården blir mycket större än den egentligen var. Som det mesta i minnenas värld. Och känslan som infinner sig blir oerhört varm och behaglig. Det är verkligen som jag skrivit någon gång förut, att minnena breder ut sig och blir i det närmaste förgyllda.
En underbar anordning, det här med minnen.
På ett av dessa foton sitter min syster, som vid det här tillfället är ca 15 år. Hon sitter på gräsmattan utanför farmors och farfars hus i Skottsund, omgiven av två säckar, tre hinkar och en trälåda. Alla fyllda med trädgårdens nyskördade äpplen. På en skottkärra ett par meter ifrån henne sitter vår faster med sitt första barn som här är ca 5 år. Anita och Pia.
När jag ser det här fotot så minns jag så tydligt farmors och farfars trädgård. Bakom själva huset fanns många äppelträd och även plommonträd. Och ett potatisland. Bakom detta, upp emot skogen, ovanför en slänt, låg ett gammalt hus. Där bodde en familj med en dotter som hette Bonita. Jag kommer ihåg henne för hon hade ett så ovanligt namn, var äldre än vi och väldigt sminkad och snygg. Hon körde en egen sportbil när hon var 18. Nästan som en filmstjärna.
Fotot minner mig också om när vi var och hjälpte farmor och farfar i trädgården, då jag och min syster plockade äpplen och plommon iklädda våra nyinköpta underklänningar. De var av ljusblå nylon. Min hade "fyrkantig" hals med en vit spetskant och min systers var V-ringad med en lite smalare spetskant. Vi tyckte de var så fina så när vi blev tillräckligt varma och svettiga så tog vi av oss våra "riktiga" klänningar och fick då tillfälle att visa våra fina nylonunderkläder. Det finns ett foto av oss med den stassen på, hos min mamma. Det gällde att ta tillfällena i akt för att få visa upp sig.
När jag tänker på den här trädgården så här många år efteråt, så blir det något nästan sago-betonat över det hela. Bilderna får ett vackert ljus över sig och trädgården blir mycket större än den egentligen var. Som det mesta i minnenas värld. Och känslan som infinner sig blir oerhört varm och behaglig. Det är verkligen som jag skrivit någon gång förut, att minnena breder ut sig och blir i det närmaste förgyllda.
En underbar anordning, det här med minnen.
"Jag ska köpa vingar för pengarna..."
Idag hörde jag något som är sant, men inte bara sant, utan en ... vad skall man säga... en norm värd att tänka på och följa i det dagliga livet:
"Man kan köpa nöjen men inte glädje. Man kan köpa bekanta men inte vänner. Man kan köpa glitter men inte skönhet. Man kan köpa ledighet men inte lugn. Man kan köpa mediciner men inte hälsa".
Ord av en norsk poet.
"Man kan köpa nöjen men inte glädje. Man kan köpa bekanta men inte vänner. Man kan köpa glitter men inte skönhet. Man kan köpa ledighet men inte lugn. Man kan köpa mediciner men inte hälsa".
Ord av en norsk poet.
fredag 9 april 2010
Möss(or) och människor...
Jag har skrivit om modeflugor förut. Men jag kan inte låta bli. Sitter nämligen och funderar på mössor. Det är ju lite olika moden på dessa. Och har alltid varit.
På 50-talet var det mycket populärt ett år med stickade mössor som knöts under hakan och hade en enorm, lång tofs som hängde ner på ryggen. Den hängande tofsen var stickad i ett med mössan, som en typ gammaldags tomteluva. Längst ner på den hängande, stickade tofsen var en "riktig" tofs, som mamma gjorde av samma garn. När mössan var klar, tog hon en speciell borste, med smal, hård borst, och "ruggade" upp hela mössan så att garnet blev yvigt, som angora-garn ungefär. Hot stuff. Min syster, hennes vapendragare Inger och jag hade var sin. De var röda! Vi var de coola nissarna.
Några år efter, i början på det ljuva 60-talet, var det "sputnikens" tur att göra entre´. Den var vit; garnet var också yvigt men på ett annat sätt än den röda luvan. Det stack liksom "tottar" ut, ungefär som när man gör slingor i håret och har en plasthätta med hål där man petat ut hår!! Det var inget band under hakan, men möss-eländet var liksom format som en rund platta därbak! Kan ni fatta?! Jag begriper det nästan inte själv. Den skulle väl likna rymdfärjan "Sputnik", som ryssarna skickade upp den tiden. Snacka om genialt drag! Varje liten fjortis gick omkring med spretande sputnikar och såg inte kloka ut! Medan affärsmännen gnuggade händerna!
Det var väl vid den tiden vi hade de käcka kepsarna på sommaren. Med liten skärm, fluffig kulle med sömmar. Pepitarutig, svart och vit. Som grädde på moset pryddes den av en stor, ljusblå tofs mitt uppe på kullen. Tofsen var av ett slags silkigt garn. Jag fick den av min 17-åriga syster när hon kom hem från semester i Örebro. Hon och hennes fästman hade inhandlat gåvor åt mig och vår lille-bror, som var bebis då. Han fick ett uppblåsbart rådjur. För övrigt hade syrran en likadan keps, fast hennes tofs var svart. Urläckra!!:)
Finns det fler möss-moden, så hör gärna av er. Vore kul att bli påmind.
På 50-talet var det mycket populärt ett år med stickade mössor som knöts under hakan och hade en enorm, lång tofs som hängde ner på ryggen. Den hängande tofsen var stickad i ett med mössan, som en typ gammaldags tomteluva. Längst ner på den hängande, stickade tofsen var en "riktig" tofs, som mamma gjorde av samma garn. När mössan var klar, tog hon en speciell borste, med smal, hård borst, och "ruggade" upp hela mössan så att garnet blev yvigt, som angora-garn ungefär. Hot stuff. Min syster, hennes vapendragare Inger och jag hade var sin. De var röda! Vi var de coola nissarna.
Några år efter, i början på det ljuva 60-talet, var det "sputnikens" tur att göra entre´. Den var vit; garnet var också yvigt men på ett annat sätt än den röda luvan. Det stack liksom "tottar" ut, ungefär som när man gör slingor i håret och har en plasthätta med hål där man petat ut hår!! Det var inget band under hakan, men möss-eländet var liksom format som en rund platta därbak! Kan ni fatta?! Jag begriper det nästan inte själv. Den skulle väl likna rymdfärjan "Sputnik", som ryssarna skickade upp den tiden. Snacka om genialt drag! Varje liten fjortis gick omkring med spretande sputnikar och såg inte kloka ut! Medan affärsmännen gnuggade händerna!
Det var väl vid den tiden vi hade de käcka kepsarna på sommaren. Med liten skärm, fluffig kulle med sömmar. Pepitarutig, svart och vit. Som grädde på moset pryddes den av en stor, ljusblå tofs mitt uppe på kullen. Tofsen var av ett slags silkigt garn. Jag fick den av min 17-åriga syster när hon kom hem från semester i Örebro. Hon och hennes fästman hade inhandlat gåvor åt mig och vår lille-bror, som var bebis då. Han fick ett uppblåsbart rådjur. För övrigt hade syrran en likadan keps, fast hennes tofs var svart. Urläckra!!:)
Finns det fler möss-moden, så hör gärna av er. Vore kul att bli påmind.
torsdag 8 april 2010
"I´m gonna sit right down and write myself a letter..."
Jag blir inte klok på det här. Jag har en tanke i huvudet och den vill inte försvinna. Så här ser den ut:
Mr X: Jag betalar alla räkningar via internet.
Jag: Ok. Det gör inte vi. Där har vi satt gränsen.
Mr XX: Hur gör ni när ni betalar räkningar då?
Jag:??. Via giroblanketter. Med penna.
Mr X: Men det går ju mycket fortare med internet. Och det är ju så bekvämt. Man trycker bara på tangenterna och bestämmer själv vilket datum de skall dras.
Jag: Men det går fort att skriva blanketter också.
Mr XX:)
Mr X: Neej, det gör det inte.
Jag: Jo det tror jag. Förresten, så bråttom har man väl ändå inte.
Mr X::::::
Mr XX::::::
Jag älskar Mr X och Mr XX. Men jag förstår inte. Även om de har rätt och det går lite fortare så kan det inte röra sig om mer än ngn minut. Hur lång tid kan det ta att skriva ett 8-siffrigt kontonummer och ett belopp på mellan 2 och 5 siffror? Och en mottagare. Det tar fortfarande lite tid att starta datorn och logga in.
Slut på tanken.
Jag tror att man snart kommer att återupptäcka den enkla men geniala uppfinningen: Pennan! Den biter inga virus på. En blyertspenna kan man i och för sig bita på. Men där går gränsen.
Mr X: Jag betalar alla räkningar via internet.
Jag: Ok. Det gör inte vi. Där har vi satt gränsen.
Mr XX: Hur gör ni när ni betalar räkningar då?
Jag:??. Via giroblanketter. Med penna.
Mr X: Men det går ju mycket fortare med internet. Och det är ju så bekvämt. Man trycker bara på tangenterna och bestämmer själv vilket datum de skall dras.
Jag: Men det går fort att skriva blanketter också.
Mr XX:)
Mr X: Neej, det gör det inte.
Jag: Jo det tror jag. Förresten, så bråttom har man väl ändå inte.
Mr X::::::
Mr XX::::::
Jag älskar Mr X och Mr XX. Men jag förstår inte. Även om de har rätt och det går lite fortare så kan det inte röra sig om mer än ngn minut. Hur lång tid kan det ta att skriva ett 8-siffrigt kontonummer och ett belopp på mellan 2 och 5 siffror? Och en mottagare. Det tar fortfarande lite tid att starta datorn och logga in.
Slut på tanken.
Jag tror att man snart kommer att återupptäcka den enkla men geniala uppfinningen: Pennan! Den biter inga virus på. En blyertspenna kan man i och för sig bita på. Men där går gränsen.
måndag 5 april 2010
"De sista ljuva åren..."
Jag har nog aldrig upplevt någon som min lilla mor. Inte bara det faktum att hon är väldigt liten, bokstavligt, hon är 86 år och har ett minne som får mig att känna mig som 116.
Jag och min man var där och åt middag. Vi satt och pratade om människor vi känner och jag frågade om en viss Gösta hade ringt henne från Göteborg, där han bor. Jag bör nämna att jag just då inte ens kom ihåg att han heter Gösta, utan jag frågade stakande: "han...den där karln som hade stugan bredvid er, han som var gift med Doris...han som bor i Göteborg...".
"Ja Gösta! Han ringde på Påskafton!" Lilla mamma berättade med ett skratt och fortsatte att påminna mig om att jag hade jobbat med hans sonhustru, som heter Boel, när jag bodde i Stenungsund! För 35 år sedan! "Va?! Jag känner ingen Boel" kontrade jag. "Men Agneta!" Du pratade ju själv med Gösta och Doris ute i stugan för bara några år sedan och Du berättade att Du hade jobbat med henne på Berol Kemi!" Min hjärna snurrade på högvarv. Efter ca fem minuter ringde kanske en liten klocka i bakhuvudet, men bara kanske. Mamma skrattade. "Det är sanslöst mamma! Du är 86 och kommer ihåg vilka jag har jobbat med, medan jag inte gör det".
Det är inte bara det. Hon är så förnöjsam. Så ohyggligt glad och lycklig att hon vaknar varje morgon och får vara med en dag till. Hon njuter av måltiderna hon lagar åt sig själv, och berättar (alltid med ett litet pärlande skratt) vad hon ätit den dagen jag pratar med henne. "Och det var så gott så jag sa för mig själv: "Ååh, vad gott det här var!!"".
Vi fortsatte den här dagen att konversera om människorna som bodde i samma hus som vi, när jag var liten. Min man drog sig till minnes att mamma var i ungefär den ålder som jag är nu, när han och jag träffades. Det stämde. Och så talade hon om att hon hade slutat sitt arbete då, vid 60. Hon hade nämligen fått en chef som var så osympatisk och besvärlig, så hon orkade inte vara kvar längre. Eftersom hon sade upp sig, så fick hon ju givetvis en "straff-månad". Inga pengar, alltså. No money! Tilläggas bör, att lönen hon hade haft inte var speciellt stor samt att min pappa var sjukpensionär sedan många år med en löjeväckande sjukpenning. "När min chef undrade vad vi skulle leva på, svarade jag att det finns ju gröt och välling och annan billig mat!" Och så skrattade hon. "Jag tycker att det gick bra jag".
Och så tog lilla mor sitt glas med portvin till munnen och log. Förnöjsamt!
Ja, det är något med min mamma som är speciellt...något som man tyvärr ser alltför sällan idag. Men som dock är skönt att uppleva. Sorgligt att hon är så gammal. Tycker jag, alltså, hon verkar inte bry sig särskilt mycket...hon är nöjd ändå.
Jag och min man var där och åt middag. Vi satt och pratade om människor vi känner och jag frågade om en viss Gösta hade ringt henne från Göteborg, där han bor. Jag bör nämna att jag just då inte ens kom ihåg att han heter Gösta, utan jag frågade stakande: "han...den där karln som hade stugan bredvid er, han som var gift med Doris...han som bor i Göteborg...".
"Ja Gösta! Han ringde på Påskafton!" Lilla mamma berättade med ett skratt och fortsatte att påminna mig om att jag hade jobbat med hans sonhustru, som heter Boel, när jag bodde i Stenungsund! För 35 år sedan! "Va?! Jag känner ingen Boel" kontrade jag. "Men Agneta!" Du pratade ju själv med Gösta och Doris ute i stugan för bara några år sedan och Du berättade att Du hade jobbat med henne på Berol Kemi!" Min hjärna snurrade på högvarv. Efter ca fem minuter ringde kanske en liten klocka i bakhuvudet, men bara kanske. Mamma skrattade. "Det är sanslöst mamma! Du är 86 och kommer ihåg vilka jag har jobbat med, medan jag inte gör det".
Det är inte bara det. Hon är så förnöjsam. Så ohyggligt glad och lycklig att hon vaknar varje morgon och får vara med en dag till. Hon njuter av måltiderna hon lagar åt sig själv, och berättar (alltid med ett litet pärlande skratt) vad hon ätit den dagen jag pratar med henne. "Och det var så gott så jag sa för mig själv: "Ååh, vad gott det här var!!"".
Vi fortsatte den här dagen att konversera om människorna som bodde i samma hus som vi, när jag var liten. Min man drog sig till minnes att mamma var i ungefär den ålder som jag är nu, när han och jag träffades. Det stämde. Och så talade hon om att hon hade slutat sitt arbete då, vid 60. Hon hade nämligen fått en chef som var så osympatisk och besvärlig, så hon orkade inte vara kvar längre. Eftersom hon sade upp sig, så fick hon ju givetvis en "straff-månad". Inga pengar, alltså. No money! Tilläggas bör, att lönen hon hade haft inte var speciellt stor samt att min pappa var sjukpensionär sedan många år med en löjeväckande sjukpenning. "När min chef undrade vad vi skulle leva på, svarade jag att det finns ju gröt och välling och annan billig mat!" Och så skrattade hon. "Jag tycker att det gick bra jag".
Och så tog lilla mor sitt glas med portvin till munnen och log. Förnöjsamt!
Ja, det är något med min mamma som är speciellt...något som man tyvärr ser alltför sällan idag. Men som dock är skönt att uppleva. Sorgligt att hon är så gammal. Tycker jag, alltså, hon verkar inte bry sig särskilt mycket...hon är nöjd ändå.
"If I was a carpenter..."
Om jag var sångerska, så skulle jag mest sjunga jazz, blandat med visor och ballader. Jag skulle med glädje och frenesi sjunga "All of me". Jag skulle absolut sjunga "Gud gjorde ej gröna små äpplen".
Om jag var dansare, skulle jag dansa jazzdans. Och lite emellanåt skulle jag medverka i lite musicaler, typ "Porgy and Bess", "West side story" och varför inte i "Flashdance"!?
Om jag var textilkonstnär skulle jag väva underbara, vackra tyger att hänga på väggarna och sy färgstarka lapptäcken och överkast. Jag skulle även sy kläder till både mig själv, min man och till mina barn och barn-barn. Så klart.
Om jag vore silversmed så skulle jag tillverka massor med ringar, örhängen, armband till mig själv. Och så skulle jag ge bort ljuvliga smycken som gåvor...
Om jag vore författarinna så skulle jag skriva böcker om vanliga människors liv och visa det unika och märkvärdiga i dom. Jag skulle skildra vanliga människors liv som från att vara vardagliga skulle förvandlas till dramatiska kreschendon och sedan sluta lyckligt.
Om jag vore pianist så skulle jag spela massor av stycken av Frederick Chopin!
Om jag vore cellist, ja då skulle jag spela så att publiken grät av lycka!
Om jag vore konstnär och målade tavlor, skulle jag måla hustak! Hustak som badar i solsken, när himlen är blå och med duvor och kråkor på...
Om jag var dansare, skulle jag dansa jazzdans. Och lite emellanåt skulle jag medverka i lite musicaler, typ "Porgy and Bess", "West side story" och varför inte i "Flashdance"!?
Om jag var textilkonstnär skulle jag väva underbara, vackra tyger att hänga på väggarna och sy färgstarka lapptäcken och överkast. Jag skulle även sy kläder till både mig själv, min man och till mina barn och barn-barn. Så klart.
Om jag vore silversmed så skulle jag tillverka massor med ringar, örhängen, armband till mig själv. Och så skulle jag ge bort ljuvliga smycken som gåvor...
Om jag vore författarinna så skulle jag skriva böcker om vanliga människors liv och visa det unika och märkvärdiga i dom. Jag skulle skildra vanliga människors liv som från att vara vardagliga skulle förvandlas till dramatiska kreschendon och sedan sluta lyckligt.
Om jag vore pianist så skulle jag spela massor av stycken av Frederick Chopin!
Om jag vore cellist, ja då skulle jag spela så att publiken grät av lycka!
Om jag vore konstnär och målade tavlor, skulle jag måla hustak! Hustak som badar i solsken, när himlen är blå och med duvor och kråkor på...
fredag 26 mars 2010
Majorna betyder Kojorna.
Ja, så blev det då av. Besöket i Göteborg. Resan som jag beställde för länge sedan. Det började med att det bokade tåget blev inställt. Men slutade med att jag kom dit jag skulle.
När jag tidigt på morgonen och med svullna ögon entrade perrongen sken solen. Och ett litet stycke bort stod hon, den vackra jäntan med rosig sjal och solsken i blick. Det var ett kärt återseende vill jag lova.
Vid köksbordet i det fina köket, njöt jag av utsikten genom fönstret. Sol, blå himmel och ett svart hustak. Som jag älskar dessa tak! Det är som en sjukdom. Och dessutom satt en vacker kråka på taket och såg sig omkring. Den första dagen blev en vilodag. En pratdat. En skrattdag. En På Spåret-dag. En filmdag.
Den andra dagen åkte vi spårvagn. Varför har vi inte spårvagnar i Sundsvall längre? Långsam promenad genom Majorna. Besök på Bengans skivbutik. Jag köpte äntligen den skiva jag längtat efter. Vi fikade på ett underbart litet kafé, "La Petit Café" tror jag det heter. Små, gamla bord och stolar med flagnad färg och jättetrångt mellan borden så att man fick gå på "sidan" liksom. Man fick prata engelska med mannen bakom disken. Det gick bra. Hemma på kvällen åt vi den mest utsökta sushi jag någonsin ätit med ett gott glas vitt.
Den tredje dagen åkte jag spårvagn själv. Jag träffade vänner jag aldrig träffat förut. Det var mycket angenämt. Vi inbjöd människor till åminnelsen. Vi åt soppa. Vi hade trevligt. Väl hemma hade vi gäster, kära vänner sedan många år. Och jag träffade Rakel, som kommit till världen för inte så länge sedan och som jag aldrig träffat förut. En otroligt söt, smart och rolig liten tjej.
Den fjärde dagen åkte vi in till ett underbart ställe som Karin introducerade. Där åt vi brunch. Har aldrig sett något liknande matställe förut. Jag var lite pirrig innan jag skulle beställa, tyckte menyn var komplicerad. Men det gick det också. Gott! Och trevligt med den där mysiga känslan.
Vi promenerade till Kronhusbodarna, det gamla kulturstället med hantverk och gammaldags godisbutik. Bredvid låg "Ölrepubliken" upptäckte vi. Och den gick vi inte förbi. Utan in i. Stort var det, två våningar. Vi köpte varsin öl och gick en trappa upp. Jag drack "rököl" som hade ett tyskt namn. Den smakade bacon och var den godaste öl jag någonsin druckit. Jäntan min försökte hjärntvätta mig med dess riktiga namn, det tyska, men den tvätten gick inte. Det enda jag kommer ihåg är "rököl". Och att den var mer än god.
Den fjärde kvällen var helt klart den bästa på länge. Flickorna och jag. Plockmat som vi handlat tillsammans, kaffe Carlsson, gin-rummy (kortspel), Frank Sinatra, Willie Nelson, jazz och tjejernas mest förstklassiga humör gjorde mig lycklig och glad. Helt galet! Och härligt!
Ja, se den resan var ett riktigt lyckopiller. Och numera samlar jag på dom. Och lägger dom i en liten ask. När det blir lite grått och ledsamt så tar jag bort locket på asken, plockar upp ett piller och stoppar det i munnen. Och då mår jag bra igen... Jo, jag blev också lite förälskad. Kanske var det den begynnande våren, den smått värmande solen...jag blev förälskad i Göteborg.
När jag tidigt på morgonen och med svullna ögon entrade perrongen sken solen. Och ett litet stycke bort stod hon, den vackra jäntan med rosig sjal och solsken i blick. Det var ett kärt återseende vill jag lova.
Vid köksbordet i det fina köket, njöt jag av utsikten genom fönstret. Sol, blå himmel och ett svart hustak. Som jag älskar dessa tak! Det är som en sjukdom. Och dessutom satt en vacker kråka på taket och såg sig omkring. Den första dagen blev en vilodag. En pratdat. En skrattdag. En På Spåret-dag. En filmdag.
Den andra dagen åkte vi spårvagn. Varför har vi inte spårvagnar i Sundsvall längre? Långsam promenad genom Majorna. Besök på Bengans skivbutik. Jag köpte äntligen den skiva jag längtat efter. Vi fikade på ett underbart litet kafé, "La Petit Café" tror jag det heter. Små, gamla bord och stolar med flagnad färg och jättetrångt mellan borden så att man fick gå på "sidan" liksom. Man fick prata engelska med mannen bakom disken. Det gick bra. Hemma på kvällen åt vi den mest utsökta sushi jag någonsin ätit med ett gott glas vitt.
Den tredje dagen åkte jag spårvagn själv. Jag träffade vänner jag aldrig träffat förut. Det var mycket angenämt. Vi inbjöd människor till åminnelsen. Vi åt soppa. Vi hade trevligt. Väl hemma hade vi gäster, kära vänner sedan många år. Och jag träffade Rakel, som kommit till världen för inte så länge sedan och som jag aldrig träffat förut. En otroligt söt, smart och rolig liten tjej.
Den fjärde dagen åkte vi in till ett underbart ställe som Karin introducerade. Där åt vi brunch. Har aldrig sett något liknande matställe förut. Jag var lite pirrig innan jag skulle beställa, tyckte menyn var komplicerad. Men det gick det också. Gott! Och trevligt med den där mysiga känslan.
Vi promenerade till Kronhusbodarna, det gamla kulturstället med hantverk och gammaldags godisbutik. Bredvid låg "Ölrepubliken" upptäckte vi. Och den gick vi inte förbi. Utan in i. Stort var det, två våningar. Vi köpte varsin öl och gick en trappa upp. Jag drack "rököl" som hade ett tyskt namn. Den smakade bacon och var den godaste öl jag någonsin druckit. Jäntan min försökte hjärntvätta mig med dess riktiga namn, det tyska, men den tvätten gick inte. Det enda jag kommer ihåg är "rököl". Och att den var mer än god.
Den fjärde kvällen var helt klart den bästa på länge. Flickorna och jag. Plockmat som vi handlat tillsammans, kaffe Carlsson, gin-rummy (kortspel), Frank Sinatra, Willie Nelson, jazz och tjejernas mest förstklassiga humör gjorde mig lycklig och glad. Helt galet! Och härligt!
Ja, se den resan var ett riktigt lyckopiller. Och numera samlar jag på dom. Och lägger dom i en liten ask. När det blir lite grått och ledsamt så tar jag bort locket på asken, plockar upp ett piller och stoppar det i munnen. Och då mår jag bra igen... Jo, jag blev också lite förälskad. Kanske var det den begynnande våren, den smått värmande solen...jag blev förälskad i Göteborg.
tisdag 9 mars 2010
"Den röda tråden"
Om man befinner sig i ett flygplan så ser man den inte. Under förutsättning att planet är uppe i luften, på sisådär ca 10.000 meters höjd. Det enda man ser då, är molntussar och möjligen en och annan glimt av blått hav och grönt gräs. Även om man inte ser att det är gräs; man bara förstår det.
Men det smala, relativt långa, röda skulle man inte se. Möjligen som en röd sytråd, fast...nej. Ändå räknas det till en av världens största celebra attraktions-symboler. Vad jag pratar om? Röda Mattan förstås! Den långa, stjärnbeströdda, åtrådda Röda Mattan! Ja, den har blivit en stjärnornas "livslinje". Har man nått till mattan, då har man antagligen lyckats i filmvärldens mecka; Hollywood!
Fram skrider dom, Gucciklädda män, med gnistrande galaleenden, vackra kvinnor vid sin sida och elegant levererade repliker. De vinkar och ler. Och de berömda kvinnorna, filmstjärnorna, tävlar om de vackraste klänningarna, frisyrerna, skorna. Dom ler ikapp. Och skrattar på de rätta ställena. Rynkfria trots dryga 60+ och mer.
Iklädd säckiga plyschbyxor, myströja, snusnäsduk i håret, rynkig hals och bäljande en stor kopp the, iakttar jag detta spektakel. Och befinner mig i en sådan där paradoxal situation, där jag å ena sidan ser allt detta som ett skådespel, ett större skådespel än själva filmerna, ett spel för galleriet. Ett tillfälle för stjärnorna att få vara just stjärnor, beundrade, ha allas blickar på sig, vara något mera än du och jag. Då tycker jag nästan lite synd om dom, dom ter sig lite "fattiga" på nåt vis, miljonerna till trots, där dom hungrar och törstar efter uppmärksamhet.
Å andra sidan sitter jag ju där i fåtöljen klockan två på natten och stirrar för att jag tycker att det ger mig något. Jag får en lustkänsla när jag ser alla vackra klänningar, perfekt sminkade ansikten, exklusiva smycken och allt annat som är vackert. Det blir många känslor på en och samma gång. Och när jag efter en stund har sett de flesta, så kan jag inte låta bli att för min inre syn se hur t ex Jennifer Lopez sitter på toan för att göra ifrån sig innan limousinen glider bort från hemmet, hur Cameron Diaz springer runt med osminkat ansikte och halvfett hår. Jeff Bridges kanske, bara kanske, har skrikit åt fina frun och hon har gråtit och varit ledsen och förstörd. Nu ser hon upp på sin man med ett stelt leende och turkosa örhängen. Ja, fantasin har inga gränser.
Ja, visst är denna händelse stor. Men inte så stor att man kan se den från ovan, bland molntussarna.
Allt handlar om vilket perspektiv man har på det som händer, eller...?
Men det smala, relativt långa, röda skulle man inte se. Möjligen som en röd sytråd, fast...nej. Ändå räknas det till en av världens största celebra attraktions-symboler. Vad jag pratar om? Röda Mattan förstås! Den långa, stjärnbeströdda, åtrådda Röda Mattan! Ja, den har blivit en stjärnornas "livslinje". Har man nått till mattan, då har man antagligen lyckats i filmvärldens mecka; Hollywood!
Fram skrider dom, Gucciklädda män, med gnistrande galaleenden, vackra kvinnor vid sin sida och elegant levererade repliker. De vinkar och ler. Och de berömda kvinnorna, filmstjärnorna, tävlar om de vackraste klänningarna, frisyrerna, skorna. Dom ler ikapp. Och skrattar på de rätta ställena. Rynkfria trots dryga 60+ och mer.
Iklädd säckiga plyschbyxor, myströja, snusnäsduk i håret, rynkig hals och bäljande en stor kopp the, iakttar jag detta spektakel. Och befinner mig i en sådan där paradoxal situation, där jag å ena sidan ser allt detta som ett skådespel, ett större skådespel än själva filmerna, ett spel för galleriet. Ett tillfälle för stjärnorna att få vara just stjärnor, beundrade, ha allas blickar på sig, vara något mera än du och jag. Då tycker jag nästan lite synd om dom, dom ter sig lite "fattiga" på nåt vis, miljonerna till trots, där dom hungrar och törstar efter uppmärksamhet.
Å andra sidan sitter jag ju där i fåtöljen klockan två på natten och stirrar för att jag tycker att det ger mig något. Jag får en lustkänsla när jag ser alla vackra klänningar, perfekt sminkade ansikten, exklusiva smycken och allt annat som är vackert. Det blir många känslor på en och samma gång. Och när jag efter en stund har sett de flesta, så kan jag inte låta bli att för min inre syn se hur t ex Jennifer Lopez sitter på toan för att göra ifrån sig innan limousinen glider bort från hemmet, hur Cameron Diaz springer runt med osminkat ansikte och halvfett hår. Jeff Bridges kanske, bara kanske, har skrikit åt fina frun och hon har gråtit och varit ledsen och förstörd. Nu ser hon upp på sin man med ett stelt leende och turkosa örhängen. Ja, fantasin har inga gränser.
Ja, visst är denna händelse stor. Men inte så stor att man kan se den från ovan, bland molntussarna.
Allt handlar om vilket perspektiv man har på det som händer, eller...?
fredag 5 mars 2010
"Det bästa är ju ändå att vi lever..." citat av Ella Langsjö (mitt barn-barn)
Ja tänk vad tiden går. Nu är våren snart här. Nyss var det vinter. Det är vinter fortfarande...Men ändå inte riktigt... Vår är ju egentligen något som är precis mitt emellan vinter och sommar. Men vad kan man kalla det som är nu? Alltså det som är mitt emellan vinter och vår? Vårvinter? Vintervår?
Vad denna tid än kallas så lever jag. I den. Och det känns bra. Mer än bra. Och det är väl ändå huvudsaken. Det finns så mycket som är hemskt. Det finns alltid något att klaga över. Eller att irritera sig på. Eller att bli arg på. Och det finns så mycket att få ångest över. Men det finns så mycket att vara lycklig över. Att vara glad och tacksam för. Tänk att kunna kliva upp varje morgon, se träden och himlen utanför fönstret, känna doften av nybryggt kaffe i köket, höra grannen spola i toaletten och njuta av Willie Nelsons halvraspiga stämma i CD-spelaren. Jag fångar liksom in den lyckliga vardagen runt mig, in i mig. Och orkar lite till.
Vad denna tid än kallas så lever jag. I den. Och det känns bra. Mer än bra. Och det är väl ändå huvudsaken. Det finns så mycket som är hemskt. Det finns alltid något att klaga över. Eller att irritera sig på. Eller att bli arg på. Och det finns så mycket att få ångest över. Men det finns så mycket att vara lycklig över. Att vara glad och tacksam för. Tänk att kunna kliva upp varje morgon, se träden och himlen utanför fönstret, känna doften av nybryggt kaffe i köket, höra grannen spola i toaletten och njuta av Willie Nelsons halvraspiga stämma i CD-spelaren. Jag fångar liksom in den lyckliga vardagen runt mig, in i mig. Och orkar lite till.
måndag 18 januari 2010
Skönheten och odjuret
Jag kommer aldrig någonsin att sätta märken i historien. Men denna vinter kommer att sätta märken i min historia. Det är första gången i mitt relativt långa liv som jag har njutit varje dag, just för att det varit just...vinter! Man skulle nästan kunna tro att jag är sjuk. Jag har tagit på mig klädplagg för klädplagg, lager på lager, dragit stora schalen runt ansiktet och luvan på huvet och gått. I 20 graders kyla! Jag har varje dag förvånats över mig själv och över min glädje och lust att vistas utomhus. Jag, som "normalt" brukar frysa och gnälla så fort det blir några minusgrader. Som irriterar sig för att det krävs så mycket kläder den här tiden och att det är ett helt projekt att få dom på kroppen! Det är nästan som att jag betraktat mig själv som en annan person. Med andra ögon. Och förundrats.
Jag har varit tvungen att analysera även detta fenomen. Vad det kan bero på. Jag har kommit på två anledningar. Den ena är skönheten. Denna kyla har ju klätt träden med massor av snö och frost och inbjudit detta vackra att ligga kvar. Skogarna har varit klädda som till fest, bröllopsfest, och även vi har varit bjudna att iaktta detta fantastiska skådespel. När jag och maken bilade från Göteborg till Sundsvall, pratade vi inte speciellt mycket. Det var halt, det snöade, det mörknade. Men ett sa vi; Vilken skönhet! Vilken prakt! Hela vägen från söder till norr stod träden praktfulla i sina kritvita, gnistrande kläder! Prydda med diamanter! Vi suckade. Och beundrade. Vi har levt i ett sagolandskap.
Skönheten har segrat över det otäcka odjuret. Det som framkallade irritation, fruset skinn och frusna känslor.
Och när jag promenerar i mörkret en kall vinterkväll efter Selångersån, når lyckan ett klimax, när jag ser de stora, röda, underbara lyktorna som pryder promenadstråket! När jag närmar mig dom, får jag lust att slänga mig i snödrivorna och sjunga: "Dance with me!"
Den andra anledningen är så trivial som ett varmgarage. TÄNK! Jag slipper skrapa rutor! Jag slipper sätta mig i en iskall bil där luften bildas till iskristaller vid första utandning och rumpan blir bedövad! Jag slipper dra in snö på mattan och det bildas ingen is där heller! Det tarvar lite klöver, men det är värt varenda krona.
Jag har blivit en vinterprinsessa!!
Jag har varit tvungen att analysera även detta fenomen. Vad det kan bero på. Jag har kommit på två anledningar. Den ena är skönheten. Denna kyla har ju klätt träden med massor av snö och frost och inbjudit detta vackra att ligga kvar. Skogarna har varit klädda som till fest, bröllopsfest, och även vi har varit bjudna att iaktta detta fantastiska skådespel. När jag och maken bilade från Göteborg till Sundsvall, pratade vi inte speciellt mycket. Det var halt, det snöade, det mörknade. Men ett sa vi; Vilken skönhet! Vilken prakt! Hela vägen från söder till norr stod träden praktfulla i sina kritvita, gnistrande kläder! Prydda med diamanter! Vi suckade. Och beundrade. Vi har levt i ett sagolandskap.
Skönheten har segrat över det otäcka odjuret. Det som framkallade irritation, fruset skinn och frusna känslor.
Och när jag promenerar i mörkret en kall vinterkväll efter Selångersån, når lyckan ett klimax, när jag ser de stora, röda, underbara lyktorna som pryder promenadstråket! När jag närmar mig dom, får jag lust att slänga mig i snödrivorna och sjunga: "Dance with me!"
Den andra anledningen är så trivial som ett varmgarage. TÄNK! Jag slipper skrapa rutor! Jag slipper sätta mig i en iskall bil där luften bildas till iskristaller vid första utandning och rumpan blir bedövad! Jag slipper dra in snö på mattan och det bildas ingen is där heller! Det tarvar lite klöver, men det är värt varenda krona.
Jag har blivit en vinterprinsessa!!
söndag 10 januari 2010
"Stad i ljus"
Kvällspromenaden i -15 graders kyla var skön. Min man bar ryggsäcken med gå-bort-gåvan och ombytesbyxorna till mig och jag "bara" promenerade. Himlen var stjärnklar, stadens ljus log glittrande medan vi ångade fram i den bitande, mörka kvällen.Även jag log. Och ju längre in på kvällen vi kom, desto mer log jag. När vi kom fram till det lilla huset, såg vi den fina, stora lyktan med det stora tända ljuset bredvid entrén och grillen med röda, glödande kol ett par meter därifrån. Då kom värmen in i kroppen. Jag vet inte om den kom från grillen eller från det faktum att en grill stod och glödde mitt i den smällkalla vinterkvällen!
Vi kom in i ett vackert, litet hus. Som visade sig inte vara så litet som man trott. Gammalt men nytt. Smakfullt, vitt och underbart. Allt var rätt. Vännerna i huset var rätt. Maten var så som man anar att maten är när Jamie Oliver eller Nigella lagar den i TV-rutan. Det enda som saknades, nej, inte saknades, ... utan som skilde detta från just TV:n, var musiken. Gwyneth Paltrow har medverkat i en serie matprogram med två kockar, som jag uppskattade mycket (inte så mycket kockarna som själva programmet). Där återkom hela tiden snuttar av "I´m on the road again" med Willie Nelson. Just den låten tog det programmet till högre höjder och den skulle även ha passat in här. Men egentligen behövdes det inte. För innehållet, stämningen och allas glädje räckte mer än nog för att göra just den här kvällen till en av de vackraste, trevligaste kvällar jag upplevt på länge.
Vi kom in i ett vackert, litet hus. Som visade sig inte vara så litet som man trott. Gammalt men nytt. Smakfullt, vitt och underbart. Allt var rätt. Vännerna i huset var rätt. Maten var så som man anar att maten är när Jamie Oliver eller Nigella lagar den i TV-rutan. Det enda som saknades, nej, inte saknades, ... utan som skilde detta från just TV:n, var musiken. Gwyneth Paltrow har medverkat i en serie matprogram med två kockar, som jag uppskattade mycket (inte så mycket kockarna som själva programmet). Där återkom hela tiden snuttar av "I´m on the road again" med Willie Nelson. Just den låten tog det programmet till högre höjder och den skulle även ha passat in här. Men egentligen behövdes det inte. För innehållet, stämningen och allas glädje räckte mer än nog för att göra just den här kvällen till en av de vackraste, trevligaste kvällar jag upplevt på länge.
söndag 3 januari 2010
Känn ingen sorg för mig i Göteborg
Inte kom jag ihåg att det blev ett hål i mig när mitt barn flyttade långt hemifrån. För det gjorde hon, mitt älskade mellanbarn. För många år sedan. Nu flyttade mitt senastebarn långt hemifrån. När vi åkte hem därifrån, efter att ha varit med ner och hjälpt till med flytten, så kände jag hålet i mig. Och det var då det slog mig, att jag känt det förut. Det liksom grävde inuti.
Och efter det värsta grävandet så gick det i vågor. Och så också nu. Jag befinner mig i ett mycket känsligt stadium. Jag vet dock att det kommer att stabiliseras, plana ut och bli...vardag. Jag får ta en dag i taget. Hon lever. Hon mår bra. Hon är glad. So what? Nu gäller det att verkligen hitta tillbaka till mig själv. Det bör inte bli svårt. Har ju redan börjat. Men inte slutfört det. Nu är tiden inne.
Egentligen så är sorgen lite större än själva orsaken, eftersom den omfattar ett fenomen. Eller snarare en epok. En epok som är över. Och som var vacker och varm. Nu väntar något annat. Något nytt. Och innan det fått ett riktigt "ansikte" så blir det lite berg-och-dal-bana. Men då gäller det att glädjas åt själva berg-och-dal-bane-åkandet. Och att verkligen åka med, med den skräckblandade förtjusningen och den glada glädjen.
Och efter det värsta grävandet så gick det i vågor. Och så också nu. Jag befinner mig i ett mycket känsligt stadium. Jag vet dock att det kommer att stabiliseras, plana ut och bli...vardag. Jag får ta en dag i taget. Hon lever. Hon mår bra. Hon är glad. So what? Nu gäller det att verkligen hitta tillbaka till mig själv. Det bör inte bli svårt. Har ju redan börjat. Men inte slutfört det. Nu är tiden inne.
Egentligen så är sorgen lite större än själva orsaken, eftersom den omfattar ett fenomen. Eller snarare en epok. En epok som är över. Och som var vacker och varm. Nu väntar något annat. Något nytt. Och innan det fått ett riktigt "ansikte" så blir det lite berg-och-dal-bana. Men då gäller det att glädjas åt själva berg-och-dal-bane-åkandet. Och att verkligen åka med, med den skräckblandade förtjusningen och den glada glädjen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)