Inte kom jag ihåg att det blev ett hål i mig när mitt barn flyttade långt hemifrån. För det gjorde hon, mitt älskade mellanbarn. För många år sedan. Nu flyttade mitt senastebarn långt hemifrån. När vi åkte hem därifrån, efter att ha varit med ner och hjälpt till med flytten, så kände jag hålet i mig. Och det var då det slog mig, att jag känt det förut. Det liksom grävde inuti.
Och efter det värsta grävandet så gick det i vågor. Och så också nu. Jag befinner mig i ett mycket känsligt stadium. Jag vet dock att det kommer att stabiliseras, plana ut och bli...vardag. Jag får ta en dag i taget. Hon lever. Hon mår bra. Hon är glad. So what? Nu gäller det att verkligen hitta tillbaka till mig själv. Det bör inte bli svårt. Har ju redan börjat. Men inte slutfört det. Nu är tiden inne.
Egentligen så är sorgen lite större än själva orsaken, eftersom den omfattar ett fenomen. Eller snarare en epok. En epok som är över. Och som var vacker och varm. Nu väntar något annat. Något nytt. Och innan det fått ett riktigt "ansikte" så blir det lite berg-och-dal-bana. Men då gäller det att glädjas åt själva berg-och-dal-bane-åkandet. Och att verkligen åka med, med den skräckblandade förtjusningen och den glada glädjen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar