Sanna Bente Emelie. Lisa Johanna. Anna Erika.

Ja, nu nalkas ett avsked. Yngsta dottern skall flytta från stán. Stán som hon älskar men behöver komma bort ifrån. I alla fall något eller några år. Jag förstår henne. Jag förstår att man någon gång måste få känna att "nu får människor lära känna mig som Sanna" och inte som "Mattssons" eller "Kents och Agnetas jänta".

Nu är tiden mogen att klippa navelsträngen från modern. På riktigt. Mina själviska känslor får jag gå förbi nu och jag kan faktiskt göra det! Utan att må dåligt! Jag är riktigt förvånad själv, faktiskt. Jag sätter mig in i hennes situation, så gott det nu går, och känner en bubblande glädje över att hon får byta stad. Det finns ju mejl. Och telefoner. Och billiga resor om man bokar 90 dagar innan man skall åka. (Jag har redan bokat en. Den 16 mars 2010). Det känns lite lättare så. Och på nyårsaftonen åker jag tåg ner klockan 12 på dagen. De andra åker med flyttbilen.

Men trots all optimism så lär jag någon gång i början på 2010 sitta här och gråta över att mitt sista barn har flyttat för gott. Även om hon hade egen lägenhet här i stan, så kunde hon ju komma förbi varje vecka och jag kunde sticka in huvet hos henne på en kopp. Så blir det inte nu. Det spontana försvinner.

MEN! Och detta MEN är jag glad över. Jag har fler barn. Och en av dom bor här i stan. Det betyder att jag kan slösa min spontana sida på henne. Hon har ju varit mera låst i och med att hon har man och två barn som kräver sitt. MEN nu kan jag frigöra henne. Tror jag. Och jag tror att det kan bli riktigt bra, för barnen har blivit lite större och hon och jag kan få mer av mor/dotter-tid. Härligt!

Sen har jag ju en dotter till...5 mil härifrån förvisso. MEN man vet aldrig. Hennes barn är också lite större nu...så det kanske kan bli lite mer spontanitet där också. Med tiden i alla fall. Det gäller att sprida gracerna...