"Du som har skapat jorden till att bestå"

Åh nej! Nu vill dom att jag skall bli isbjörnsfadder också! Jag klarar inte det här! Var skall man dra gränsen?

Inser man inte att verkligheten har hunnit ikapp oss? Det faktum att vi har skött jorden på ett ansvarslöst, kärlekslöst, själviskt, girigt sätt, har nu blivit uppenbart. Det lyser lika klart som en diamant på svart sammet.

Det kommer snart mera. Flera behjärtansvärda strategier och insamlande av pengar för att rädda mer och fler. Men det är bara att konstatera: Vi klarar inte detta. Vi är alldeles för självupptagna, eller rättare sagt, vi är helt enkelt inte konstruerade för att veta hur vi skall klara av att rätta till våra gigantiska misstag. Vi visste inte vilka konsekvenserna skulle bli. Och även om man kunde räkna ut dem i vissa fall, så brydde vi oss inte. Vi har en förmåga att se ungefär så långt näsan räcker, här och nu, den omedelbara kicken och tillfredsställelsen. Och det kommer inte att förändras för att vi har sett var det har lett oss.

Det finns någon som vet. Det finns en som kan. Och det är den som startat allt. Hela livsprocessen. Den som konstruerat DNA:t hos människan, djuren, växterna. Som har konstruerat det fantastiska universum. Med alla galaxer. Och galaxhopar. Den som har allt i sin hand. Allt har en gemensam nämnare. Alla och allt har en och samma Skapare.

Vi gör vad vi kan. Han kommer att göra det vi inte kan.