"Jag får liksom ingen ordning"

Det är alltid trevligt att gå på konsert. Speciellt när det är Lars Winnerbäck som är den utvalde. Det blir dock lite smolk i bägaren när jag känner att åldern kanske, kanske är ett litet problem. Jag menar, vad skall de unga tänka när jag, en 58-taggare, står tillsammans med dom nere på golvet. Det hade känts lite, lite bättre om det funnits sittplats. Men enbart av den anledningen.

Jag försöker putta dessa störande tankar åt sidan. Jag är ju med mina döttrar och min svägerska. Hon är ju inte heller ngn ungdom direkt. Det är ju löjligt att hålla på så här och älta fram och tillbaka. Jag skall väl vara glad att jag älskar att lyssna på musik och att gå på sådana här tillställningar.

Känslan sitter kvar. Och gnager och skaver. När vi står i kön söker mina ögon sig automatiskt till vilka som är där och vilken ålder. Vilken lättnad! Jag ser tidigt flera stycken som är i min ålder! Skönt! Nu kan jag koppla av och få bort det gruset.

Det är en mycket mäktig öppning på konserten. Åtta man (dvs sex män och två kvinnor, varav en är Anna Stadling. Som dessutom ser ut som jag gjorde för femton år sedan) gör denna konsert till en av de bästa. Döttrarna har dragit och står nästan längst fram. Svägerskan blev svettig och ställde sig längst bak. Så kvar är jag och alla unga. Nej, förresten. Ca fem meter ifrån mig, på min högra sida, står en rätt så liten man, flintis med grått hår på sidorna och mustasch och klappar händerna frenetiskt. Efter en timme åker hans tröja av och han fortsätter att klappa händerna i uppspelt glädje. Han står också ensam. Det känns bra! Vi är inte ensamma, vi är många. Vi är luften, som Lars sade när han förklarade att hans rädsla när han såg så många människor liknade rädslan att sitta i cockpit på flygplanet när man är flygrädd.

Kvällen är räddad och härlig. Full av glädje, underbara sånger, bilder som visas i bakgrunden och uppskattande applåder och tacksamma artister. Vi är en underbar publik. Och vi är en härlig blandning; från 15 till 75.

Så jag fortsätter. Så länge mina ben orkar. Om inte annat får jag väl ta med rullatorn och vila på den den dag jag inte orkar själv längre.