lördag 21 juni 2008

Love is a special gift

Den 20 juni 2008. Den dag som kallas "midsommarafton" och som i år inträder ovanligt tidigt. I alla fall några dagar tidigare än vanligt. Dagen började lite grått, efter en regnig natt, men allt eftersom blev det klarare och till slut riktigt soligt och vackert. Jag åkte till min lilla mor, hämtade henne och vi åkte med sommarstuge-packning och hälsade på pappa i hans nya "hem".

Han pratade sitt språk, vägrade att äta, och såg i alla fall ut att må bra, hur konstigt det än kan låta. Mamma matade honom och lyckades få honom att ta ca fyra tuggor mat. Efterrätten rörde han inte. Han klagade på värken och sedan lade han sig på sängen. Efter diverse stånkande och förhör om mamma var gift, blev han förvånad över att hon var gift med honom och såg ut att nöja sig med det. Det gjorde honom lycklig. När vi lämnade honom hade han ett leende på sin läppar.

Vi åkte ut till deras sommarstuga. Första gången vi var där en sådan här dag utan honom. Där var min syster och hennes ena barn-barn. Sedan, efter en stund, kom hennes resterande barn-barn med sina föräldrar, min systers äldsta dotter med man. En fin familj, där alla muciserar och är konstnärligt kreativa och verkar ha fina relationer med varandra. När vi dukat upp och ätit en stund, anlände min mellan-dotter, helt oväntat, med sin man och sina vackra barn, mina barn-barn. Det gjorde mig lycklig och glad. Jag kände mig plötsligt rik. Igen! Fantastiskt! Att få samlas så här med en stor, härlig familj måste vara ett privilegium att värdesätta. Ändå fattades det många. Min äldsta dotter med man och två prinsar, min yngsta dotter och min man. Min systers yngsta dotter med sin dotter Men det var fint och trevligt på alla sätt. Och min mor firade att hon och far varit gifta i 63 år! En ansenlig tid, må man säga. Nu firade vi detta utan min far. Men min mor har gjort ett enastående arbete, så det var inte fel att fira det med henne. Hon är värd det. Och mer därtill. Dessutom var hon helt nöjd med att vara ensam på kvällen, sedan vi farit hem. "Jag har ju vin, tidningar med korsord och TV! Det blir skönt". Sade hon och både jag och min syster tyckte att det kändes så skönt och tryggt. Vi behövde inte heller ha dåligt samvete för att vi lämnade henne. Hon tycker uppenbarligen om att umgås med sig själv och det är en stor lycka. Både för henne och för oss. Framförallt för henne. Hon är en stark kvinna, min mor. Hon vet var hon har sig själv och står med båda fötterna på jorden. Ett riktigt fruntimmer! Och jag älskar henne!

torsdag 19 juni 2008

"Stig-Helmer, here I come..."

Idag reser vi som aldrig förr. Var och varannan svensk har varit utomlands. Och inte bara "har varit" utan åker utomlands regelbundet. En eller flera gånger per år. Det har blivit så vanligt, att när man berättar för någon att man aldrig har varit, inte ens på Mallorca eller Kanarieöarna, så blir dom som fågelholkar. "Va?! Det kan inte vara möjligt! Hur kan man inte ha varit utomlands?"

Annat var det när jag var liten. Och även ung. Det var så pass ovanligt att man reste längre sträckor, att man tyckte skolutflykten till Timrå badhus var ett exotiskt inslag i livet. Jag minns att min mamma gjorde speciellt goda mackor att ha till matsäck. Ja, det var klart man skulle ha matsäck! Det var ju en lång bussresa från Vaplenäs skola till Timrå centrum. Och efter badet blev man hungrig, naturligtvis. Det var inte tal om att köpa snabbmat. Vet inte ens om det fanns. Jo, varm korv med bröd, kanske också hamburgare när jag tänker efter. Men det var bara några som hade råd med det. Jag hade knäckebrödmackor med smör och stekta ägg. Och varm mjölkchoklad till. Det var en optimal matsäck!

Det var stort att åka till badhuset. Timrå var en föregångskommun på det området. Och vi tyckte att timråborna var lyckliga som hade så nära till detta lyx-hus. Vi fick simträna och ta sim-märken om vi ville. Det var så roligt. Fast jag har aldrig varit modig i vattnet. (Inte någon annanstans heller, för den delen). När jag skulle dyka, satt jag på bassängkanten, höll igen näsan med ena handens fingrar och sträckte flott ut den andra armen och så dök jag! Vilken syn! Jag tyckte själv att jag var jätteduktig, men måste ha sett för dråplig ut. Och simma kunde jag, i alla fall hjälpligt. Jag tog flera märken, bl a simborgarmärket, 200 m. Det tog jag många gånger. Det var olika färger varje år. Ibland lila, ibland blått, ibland gult. Det blev aldrig silver. Det var dykningen. Jag fixade inte den. Och ville inte heller. Det spelade ingen roll. Därför fortsatte jag med simborgarmärket. Det räckte för min del.

Ja, så var vi på skolutflykt till Norra stadsberget. Det var också ett äventyr. Jag tror inte jag varit där någon gång innan. Mycket spännande ! Matsäcken intogs precis när bussen börjat rulla. Vi smygstartade lite. Och innan vi var framme var det nästan slut. Min kompis, Ann-Christine, var alltid hetast på "gröten". Hon hann bara sätta sig i bussen, så plockade hon upp mackor, chokladbitar och hela baletten. Fröken försökte tala henne till rätta, men det hjälpte föga. Hon bara skrattade. Och åt! Fröken visade oss gamla byggnader och berättade om dem. Det var tråkigt och totalt ointressant. Tyckte i alla fall jag. Nu grämer jag mig att jag inte känner till min hembygds historia bättre.

Privat åkte vi inte alls långa turer i familjen. Vi hade ingen bil heller, pappa hade aldrig haft möjlighet att ta körkort. Så när vi fick reda på att vi skulle åka tåg till Gävle, till mammas faster och farbror, kändes det nästan overkligt! Det var drygt 20 mil, så det skulle ta lite mer än 3 timmar. Fantastiskt. Jag och min syster fick nya, fina kappor och hårspännen som vi satte upp fina frisyrer med. Jag var 8 och syster min var 14 år. Vi bodde hos faster Anna och farbror Viktor. Det var ganska roligt men också ganska tråkigt. En dag åkte vi till Furuvik. Det blev en flop, eftersom det spöregnade hela tiden. Vi fick stå under ett tak för att inte bli genomblöta. Så det var sura miner vill jag lova.

Ja, och så var det ju alla semestrar i Bergafjärdens camping, med tält och sovsäckar. Men det har jag skrivit om i ett annat inlägg. Det var min barndoms resor och äventyr. Nu är jag gammal och har fortfarande mycket kvar att se av världens alla länder. Jag har nästan aldrig rest. Norge, Finland, Danmark, Rumänien, Turkiet, Estland. Jag har ännu inte varit till Mallorca eller Kanarieöarna. Men jag hinner väl än kan jag tro. Någon globetrotter är jag inte och kommer nog aldrig heller att bli. Jag trivs oförskämt bra hemma i vårt avlånga land. Det är mycket jag inte sett här ännu, tänkte att jag skall åka till naturreservatet ute på Alnö denna sommar. Det har jag lyckats missa varje sommar. Det skall finnas mycket fåglar där, och dem behöver jag lära mig mer om, som sagt... annars kan man ju sitta inne och häcka också!

måndag 16 juni 2008

Undervisad av en bo-mes

Vi sliter och släpar. Bär bräder och slänger. Sorterar och sparar. Rensar och packar. Kroppen värker och huvudet dunkar. Det är fyllt av tankar och bilder på lägenheten. Lägenheten som vi alldeles snart skall flytta in i. Vilka möbler skall vi göra oss av med? När man lämnar ett hus och kommer till en mindre lägenhet, blir det ett överskott på grejor. Vad skall sparas och vad skall slängas eller skänkas bort eller säljas? Hur skall vi möblera? Vilka färger skall vi ha? Oh, vad trevligt det skall bli. Varför sväller mina fötter och händer? Varför kan jag inte sova på nätterna? Fast jag är så trött, så trött?!

Min gamla pappa skall också flytta. Men det vet han inte om. Så jag måste hjälpa honom också. Skall köpa lite saker som han behöver i sitt nya hem. Och köra ner lite möbler till honom. Jag vill att han skall ha trevligt på sitt rum. Lite smålampor och hemkänsla. Lite mys. Och tavlor som han själv målat och som han så väl känner igen. De är snart det enda han känner igen. Det går runt i mitt huvud.

När jag gick genom vår hall häromdagen, hörde jag ett främmande ljud från öppna spisen. Jag stannade till och tittade in. Vad fick jag se, om inte en liten fågelunge som ramlat ner genom skorstenen?! Kajorna har ju som bekant byggt bo där. Min man tog på sig en handske och fick den lilla sötnosen upp på handen och ut på gården. Där satt den och kunde inte annat. Jo, den flaxade lite med vingarna, men kunde uppenbarligen inte flyga. Senare, när vi lastade på släpvagnen med mera bräder, hördes det ett fasligt kraxande och skrikande ovanför oss. Ett helt gäng med kajor flög och cirklade över våra huvuden. "Vad är det med dom?" undrade jag. "Dom är bekymrade för ungen som inte kan flyga" svarade min man mycket förnumstigt. "Oj, engagerar dom sig så mycket?" kontrade jag och kände mig i samma stund dum som en gås. (Fast är dom så dumma egentligen?) Bestämde mig för att lära mig mer om kajor, gäss och fåglar överhuvudtaget. När allt detta är över. När jag landat.

Morgonen efter stod min man vid björken som växer vid uthusen. Han stod lätt böjd över ett hål i stammen och smålog. En bofink (eller talgoxe eller möjligen blåmes) har lagt ägg där och ljuvliga, duniga små ungar har kommit fram. De kvittrar och piper och mamman flyger flitigt och hämtar mat åt sina små. Vi myste och njöt av att se de små liven. Och kände vördnad för livet och livets källa.

Mitt uppe i vårt idoga arbete, stannade jag liksom upp och insåg att dessa små, instinktstyrda skapelser just påmint mig om något jag länge vetat. Något mycket betydelsefullt. Nämligen att det som är viktigt, är de grundläggande, elementära tingen i livet. Att ha det som när och skyler. Ett bo och mat att äta. Nära och kära som bryr sig. Och livet går vidare. Plötsligt rann all stress av mig. Varför låta sådana lyxiga och delikata angelägenheter som färg och möbler få trötta ut mig? Det fick mig att sätta allt på rätt plats. Så, man lär sig något varje dag, även om det är av en blåmes.

torsdag 5 juni 2008

"Working nine to five..."

En ung mamma med mycket blommig kjol och svart linne. Med blont uppsatt hår i något slags hästsvans, står hon bredbent, nästan som om hon precis skall gränsla en häst. Maken gullar med nyvaken baby i vagnen.

En liten, medelålders glad dam i kakhi-färgade byxor till knäna och vita vader, skrattar med kassörskan och har trevligt medan hon uträttar sitt ärende.

En äldre dam på ca 80 står med sin dotter, åtminstone får man intrycket mor-dotter, och vill uträtta ett ärende. Den man tror är dottern är mycket irriterad på damen, som troligen är mamman då, och beklagar sig för kassörskan. Kassörskan lyssnar, tittar på den äldre damen och på dottern. Hon stryker svetten ur pannan. Man anar en tydlig ansträngning att dölja irritation. Hon lyckas dock ge sken av ett slags tyst diplomati. Skönt. Professionellt.

En gammal dam i röd/vit-randig t-tröja, kort, fräsig grå frisyr med bling-bling i öronen har precis uträttat sitt ärende i en av kassorna. Men tydligen tycker hon att det är trevligt med uppmärksamhet, eller kanske tycker hon det känns bra att bli bemött med respekt och värdighet, så hon fortsätter att gå runt framför kassorna i sakta mak. Med sin knall-blå rollator. Fram och tillbaka.Hon liksom svävar fram och till slut stannar hon framför en av personalen och utbyter lite åsikter. Sedan sätter hon sig. Vilken tur att det finns hjälpsamma med-kunder som hjälper till att ställa stolen i rätt position.

Själv sitter jag och iakttar allt detta. Jag ser alla bakifrån. Ett ganska intressant perspektiv egentligen. Man kan utläsa lätt irritation, trötthet, på hur man står med fötterna. Ibland rör de sig nästan inte, men efter ett tag trampar de otåligt och börjar krafsa utefter smalbenen.
Den unga mamman med den blommiga kjolen står hela tiden, och den är ganska lång, tiden, bredbent och verkar fortfarande färdig att svinga sig upp på första bästa springare. Ingen irritation där inte. Snarare fast beslutsamhet.

Själv sitter jag med vita ben och svart klänning, dock ett tunt tyg som tur är, i denna högsommarvärme. Hungrigt "sippande" på en kaffe latte som banken så generöst bjuder på ur en high-tec-apparat. Och iakttar dessa brokiga människor. Även kassörskorna ingår i denna min iakttagelse. De är coola. Åtminstone lyckas de att se ut att vara det. De är idag endast tre stycken. Vi kunder är betydligt fler. Vissa av oss skrynklar ihop nummerlappen, slänger den på bordet, och går.Vi andra sitter snällt kvar, knorrar lite, men genomlider väntetiden. Allt man måste hinna denna eftermiddag passerar revy. Stressen kommer krypande. Men lugn. Det ordnar sig. Det märks av en del av kassörskornas glada skratt och lediga gester. De inger liksom trygghet och förtroende. En del upplever det som provocerande. Jag väntar. Till slut blir det min tur också.

På 70-talet gjorde Hasse & Tage en låt, där dom sjöng: "Vad i h-e har dom för sig ini banken efter tre?" Nordbanken har öppet till 5, eller kanske till och med till 6, så jag vet vad DOM
gör i banken efter tre. Dom jobbar!!

måndag 2 juni 2008

"Birdie nam-nam!

Vi var hembjudna till kära vänner. Det var så trevligt. Och så gott. Denna fantastiska kvinna är nästan som klippt och skuren ur en sådan där tidning eller kokbok eller TV-program med matlagning och goda recept. En riktig mat-mamma. Det var inte bara en form med underbart god potatis-bön-sallad med exotiska kryddor utan det var flera. Flera formar och byttor med röror av ananas, mango, tomater, lök, oliver, kapris, feta, ...you name it! Till detta, härliga grillspett med kyckling, goda korvar, grönsaker och ja, allt man kan önska!

Inte nog med det. I detta charmiga hus, finns också blommor. Alltså BLOMMOR! Jag har också blommor, men det är inga blommor jämfört med dessa. Bland dessa fanns orkidéer av många slag. Och inte bara att de är orkidéer. Som blommar. Nej, den orkidé som stod i vardagsrummet var den vackraste jag någonsin skådat. Det hängde klasar med blommor. STORA blommor! De såg faktiskt konstgjorda ut. Men icke! Inte här inte! Efter att ha stönat av beundran några minuter, så undrade jag, tyst för mig själv, vad jag gör för fel. Jag har nämligen en orkidé hemma i fönstret som inte blommat på två år. Bladen är gröna och fina men det har inte kommit ngn ny stängel. Det har till och med kommit ett nytt blad. Och varje gång jag vattnar spanar jag efter en stängel. Men jag kammar noll! "Frugan har gröna fingrar" säger väninnans make stolt. Med all rätt.

Vad har jag för fingrar ? Undrar jag och tänker på alla gånger jag tagit in råd och rön om blommor och bin och lärt mig att det är bättre med ett "skitigt" pekfinger, om det är "skitigt" p g a att man stoppat det i jorden. För att känna efter om blomman behöver vatten. Bättre smutsiga fingrar än gröna fingrar lärde jag mig då. Men inte har mina blommor blivit finare för det. Till och med clivian, som jag trodde var ett säkert kort, har slutat blomma.

När vi hade ätit och pratat och skrattat, vid den obeskrivliga jordgubbspajen med kar-de-mumma-smak och den hemmagjorda körsbärslikören, släpptes Sture ut. Sture är familjens stolthet och en ljuvlig, turkosblå liten undulat som lärt sig en hel massa ord och meningar. Han flög och satte sig på mitt finger och även på kanten på likörglaset. Detta tippade och likör välldes ut på fina duken. Ingen reagerade. De är vana vid det. Det är klart Sture måste få sig lite likör på lördagskvällen! Och även lite vin. Det är tydligen ovanligt att en så liten fågel lär sig prata så många ord. Men! Den här familjen pratar och gullar och umgås med honom så till den milda grad att han kan inte annat än inlemmas i tryggheten och trevligheten. Och då måste man ju kommunicera!

Ja, en fantastisk kväll. Hos en fantastisk familj. På slutet av kvällen, när Sture flyger och far mellan oss alla och smakar på paj och likör, så kommer tankar smygande. Tankar om vad det är som gör att jag inte är så duktig på matlagning och blommor och husdjur. De husdjur jag haft har jag, som tidigare berättats om, tagit död på. Maten går väl att äta, men är inte jämförbar med detta hushålls. Blommorna. Ja, kommentarer överflödiga. Jag berättar för Stures familj om de husdjur vi för närvarande har. Kajorna! Kajorna som har byggt bo i vår skorsten och som samlades denna dag, lite tidigare, för något slags sammankomst. De satt, fyra stycken, på hustaket och tjattrade med varandra. Efter en stund kom en femte kaja och blandade sig i. Det var mycket intressant att iaktta dem, där vi satt i bilen, min man och jag. Vi fascinerades av dessa skapelser. Men de var långt från Sture och hans "haranger". Tyvärr också de enda djur vi för närvarande orkar med.

Jag beundrar människor som har sådan energi och känsla för det de gör. Jag orkade knappt prata med katterna när vi hade dem. Har liksom inte riktigt den läggningen. Jag vet inte vad det beror på. Kan bara konstatera att vi är olika. Och det finns väl en tjusning med det. Det var i alla fall en tjusning att få gästa en familj som har mycket av det som inte jag har. Jag tröstar mig med att nånting har jag väl... Kanske... Och det jag inte har kanske jag ändå kan lära mig att bli lite bättre på. Eller?

söndag 1 juni 2008

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land..."

Det har funnits många stunder när man funderat över var barn får allt ifrån. Det har nog alla, i synnerhet alla som är föräldrar, råkat ut för. Barn har en förmåga att uttrycka sig klockrent men även i gåtor. I vissa fall rör det sig om dråpliga kommentarer, i andra fall rör det sig om uttryck man aldrig hört och heller aldrig får reda på vad de betyder eller var barnen fått dem ifrån.

Jag tänkte nu mixa dessa olika kategorier. Det dyker upp lite omväxlande episoder i mitt huvud. Alla har många år på nacken.

Jag har en kusin som heter Håkan. Han var lite lill-gammal när han var liten och fällde en del härliga uttalanden:

Vid ett tillfälle var han ganska snuvig. Det rann rejält från näsan och Håkans mamma, min moster, påpekade att han borde snyta sig. Det gjorde han inte. Min moster fortsatte att påpeka att han måste snyta sig. Efter ett tag blev lille Håkan less på tjatet och sa: "Låt det linne vö van!" Vilket betydde: "Låt det rinna, för f-n".

Han hade tydligen fastnat för diverse svordomar och tyckte nog det lät vuxet och fint. Eftersom han bara var ca 3-4 år, så anser jag att dessa kan citeras. Han fick en dag genom fönstret se sin farbror (vilken var min morbror) komma gående till deras hus. Han tyckte han borde meddela sin mor och far om att gästen nalkades, alltså Håkans farbror. Denne var liten till växten, ca 1,65 över marken. Han vände sig inåt rummet och ropade: "Mamma, pappa! Nu kommer lill-van också!" Detta betydde: "Mamma, pappa! Nu kommer lill-f-n också!" Var han fått detta ifrån visste naturligtvis ingen. Men vi vet att små grytor också har öron.

Varje söndag satte sig Håkan under bänken i köket, i den lilla öppningen, en bra stund. Och så sade han alltid samma sak, nämligen: "Itag ä det söntag. Tå heter ja Johan!" Vilket betydde: "Idag är det söndag. Då heter jag Johan!" Ja, var fick han det ifrån? Ingen som vet.

Min syster var också ganska skojig. Mor och far har berättat att de skulle lära henne att säga sopskyffel när hon var ca 2,5 år. "Layne, kan du säga sopskyffel?" Lilla Layne svarade: "Bahyttan". Mor och far fattade ingenting. De försökte och försökte. Men utan resultat. Svaret var alltid detsamma: "Bahyttan". Då skulle de försöka göra det lite lättare. De började med att säga: "Layne, kan du säga sop?" Layne: "Pop". Mor och far: "Skyffel". Layne: "Fyffel". Glada i hågen sade mina föräldrar i kör: "Sop-skyffel"! Layne: "Ba-hyttan!" Var fick hon det ifrån, lill-tulla? Ingen som vet.

Även undertecknad hade ett uttryck som varken föräldrarna eller jag själv har en aning om var det kom ifrån eller vad det betydde, nämligen "akka-vangela". De försökte naturligtvis med allt, bl a "åka vagn" men icke! Yngsta dottern min, Sanna, hade något liknande. Hon upprepade ordet "kockeskock". Vi försökte med allt. Från dockskåp till skog plus allt annat man kunde komma på. Men inget dög. Det var bara "kockeskock" och så pekade hon ut genom fönstret. Vi trodde ändå på att det var den mörka skogen när månen sken på kvällen som var objektet. Idag tror hon själv att det var det som var kockeskock.

Ja, så kan det vara med barn. Som jag nyss betonat i de två senaste inläggen: Barn är underbara och jag förstår Mark Levengod och andra som skrivit helt fantastiska böcker och citerat många, många små filosofer i vår förunderliga värld!