Working nine to five

Jag entrade vant gym-lokalen i mina svarta träningskläder. Som jag börjar bli lite varm i nu. Den här gången tänkte jag börja med att stretcha. Liksom mjuka upp musklerna i alla fall innan jag ställde mig på tramp-maskinen. När jag var klar med stretchandet och styrde kosan till "trampet" så var alla upptagna. Då fick jag ändra strategi och börja med armar och bröstmuskler. Sedan över till lårens baksida. Efter tjugo ben-lyft kikade jag upp till "trampet" och såg att "min" var ledig. Så jag skyndade mig dit, glad i hågen.

När jag hade ställt in maskinen på den nivå jag ville ha så kom en kvinna gående mot mig och tog maskinen till vänster om min. Jag lade märke till hennes hår, som var långt, blont och blankt. Det låg så precist och var snyggt och välkammat. Det såg liksom en aning mal-placé ut i en träningslokal att ha håret utsläppt och väl-lagt. Det kändes som en hästsvans skulle ha suttit på sin plats. Eller en slarvigt uppsatt knut. Jag är en person som verkligen kan känna mig mal-placé på ett gym, men jämfört med "Blondie" såg jag ut som Carolina Kluft. Om ni förstår hur jag menar.

Efter att ha svettats några minuter så sneglade jag försiktigt på Blondie. Hon trampade så lätt och fort och verkade inte det minsta ansträngd medan jag vid det här laget hade börjat flåsa en aning och jag trampade inte lika fort. Jag väntade på att hennes ben skulle börja röra sig lite långsammare. Men ack vad jag bedrog mig. Fort och lätt, ungefär som hon gick på en snabb promenad. Jag slängde en snabb blick på hennes ansikte; helt oberörd. Minuterna tickade, tramporna gick; upp, ner, upp, ner...Svetten började lacka i pannan och under armarna. Jag orkade ändå mer än jag trott. Till slut gav min granne upp. Yes! Jag orkade mer...

Medan jag pustade vidare såg jag att hon sällade sig till sina väninnor på roddmaskinerna. Hon rodde snabbt och lätt. Ingenting såg ut att kunna göra henne trött. Jag gick till ben och armar igen och inväntade att roddmaskinerna skulle bli lediga. Jag skulle avsluta med den. När jag kom fram reste sig Blondie och erbjöd mig hennes. Jag tackade och satte mig. Då ser jag hur mänskan går upp till trampet igen! Och ställer sig och trampar med samma lätta tramp-rörelser, de blanka lockarna studsande på axlarna och ett leende på läpparna! Jag ror. Och Blondie trampar. Helt otroligt. Jag ger upp efter att ha hållit på dryga timmen. När jag går mot omklädningsrummet kastar jag en sista blick bara för att konstatera att h on trampar vidare.

En mening ekar i mitt huvud: Släng dig i väggen Carolina Kluft!

"Blood, sweat and tears..."

Jag har börjat träna. Äntligen! Jag tränar på gym. Och i grupp. Två gånger i veckan för att känna mig för vad min kropp orkar med. Det är så skönt på många sätt. Rent fysiskt för det känns som jag rensar ut en massa slagg och elände. Och för att jag blir sakta men säkert starkare. Och för att jag vet att det är nyttigt för hjärtat och ... hela systemet.

Första gången jag var där borde jag ha känt mig lite osäker och rädd. Jag menar; 60 år, otränad och helt ny, alltså jag kände inte en kotte där. Men icke! Osäker visst. Eftersom jag inte visste rutinerna. Men rädd? Nej, faktiskt inte. Jag tog det som det kom. Pratade med en kille som heter Johnny och Norrlands starkaste man. Han visade mig runt i lokalerna och tipsade om vilka apparater som kunde vara bra för mig. De stora speglarna på väggarna visade verkligen hur jag såg ut, vilket kan vara svårt att förstå i vardagen, eftersom man inte ser sig själv. Men nu såg jag mig själv; lite småmullig tant med tvär-randiga leggings. Alla andra hade svarta. Eller grå, men enfärgade. Men det gjorde ingenting! Jag har nog aldrig varit så fjärran ifrån ytliga ting. Jag kunde hela tiden fokusera på det viktiga; jag var där för att inhämta information om träning som jag så gärna ville börja med och så väl behöver! Inget annat störde. Och det var så härligt!

Han visade mig en grupp-aktivitet som kallas för "indoor-walking". Man står på ett slags cykel och tränar benen. "Du kan hoppa in här om du vill, de börjar strax" sa Johnny. "Javisst" sa jag. Så det var ca 10 vältränade damer i åldern 20-30 år och så jag. Trött, otränad och dubbelt så gammal. Men vad gjorde det? Jag gjorde det jag skulle i min takt och så gott jag kunde. Det var riktigt kul. Jag var helt fascinerad av "indoor-walking"-ledarinnan. Hon var i 30-årsåldern och ganska stadig. Hennes lår var som mina två tillsammans men med en fantastisk muskelmassa. Och hennes ben gick som trum-pinnar vid en trum-virvel när hon öste på det fortaste hon kunde. Svetten sprutade om henne och tempot var nästan förfärligt. Där låg jag i lä, men det var inget jag var ledsen för. "Om ett halvår kanske jag nästan kan hänga med" tänkte jag.

Kontentan av detta är bl a att det finns stora fördelar med hög ålder. Erfarenheten gör en trygg i sig själv. Det finns liksom inget som heter att göra bort sig. Hur ska jag kunna göra bort mig i en träningslokal? Det går ju inte. Om jag inte förstår så frågar jag någon. Det finns alltid någon där som vet. Om jag gör fel så frågar jag också eller så kommer jag på själv hur jag skall göra. Det är en sällsam känsla. Befriande liksom. Så akta er ungdomar! Snart kommer jag ångande och springer om er uppför stads-backen när ni går och drar benen efter er!

"Gult är fult, rött är sött..."

När jag hade städat hälften av de blanka, nyslipade stentrapporna hörde jag en dörr öppnas. Jag stannade upp och såg att det var fru Hedman som kom ut i trapphuset. Hon var ovanligt vacker idag. Rak i ryggen, snygga kläder och svagt röda läppar. Hon log sitt vänliga leende och jag frågade hur det stod till. "Är dom bra dom där mopparna?" frågade hon och pekade på min blåa mopp med fransar i kanten. "Jag har fått en vit sån där men jag vet inte riktigt hur jag ska använda den" sa hon. Jag förklarade hur mycket bättre jag tycker den här är än den förra, gamla klassiska garnmoppen. Hur mycket lättare det är att komma åt smutsen i hörnen och vilken större yta den rengör, vilket gör att arbetet går snabbare.

Jag såg på henne och tyckte att det var något som inte stämde. "Ska du gå ut i det vackra vädret idag?" frågade jag. "Det är jättefint ute, klar och frisk luft" fortsatte jag. "Jag ska gå ut för första gången med den här " sa hon och sneglade ner på sitt sällskap; en röd rullator. Då insåg jag att det var den, den röda rullatorn, som gjorde att bilden inte stämde. Hon såg lite olycklig ut, som om hon hade fått en hundvalp i ett koppel och inte riktigt visste hur hon skulle hantera den. "Det där är nog det bästa hjälpmedel som finns nu" sa jag. Och menade det. "Min mor fick en för ett par år sedan och hon är så glad för den. Tack vare den kan hon gå på affären och handla och packa varor i den. Och sitta på den och vila en stund. Och sola sig".

"Jag har blivit svag i benen, ja, jag har inte ramlat än, men rätt vad det är så kan jag ju göra det. Jag har ju fyllt 85 nu. Och nu har mina barn sagt att jag ska skaffa en sån här" sa hon och jag tyckte jag skymtade en tår i ögonvrån. "Det gjorde du rätt i" sa jag." Du kommer att få ett nytt liv med den. Och du bär din ålder med heder. Man kan inte tro att du är 85". Hon log och tackade för det. "Förut gick jag ju varje dag till ICA Esplanad och handlade och träffade folk, det har jag inte kunnat göra på ett tag". "Nu kan du det" sa jag.

Jag öppnade hissdörren åt henne och hon gick med stor tveksamhet in i den vackra, 30-talsinspirerade hissen. Jag hörde att det bankade och skramlade när hon landade längst ner på bottenvåningen. Det var nog lite besvärligt när hon gick ut. "Hon vänjer sig snart" tänkte jag. Jag log när jag tänkte på henne där hon promenerade i höstsolen och tänkte att hon till och med kanske sparkade kring i löven på gatan. Där hon gick med sin röda, fina rullator.

Jag städade klart trapporna, hoppade sen upp på min svarta cykel och kände mig glad när jag cyklade genom stan, längs Selångersån och hem till Repslagarevägen. Lite vemodig; men glad.

"Pictures of Lily..."

Jag tycker mycket om att iaktta. Iaktta människor; hur de ser ut, hur de gestikulerar, vad de har för kläder, hur de tycks förhålla sig till varandra osv. Att sitta på en bänk i en fin, rofylld park och iaktta; det är nästan lycka.

Det stimulerar också tanken. Jag ser bilder. På hur människorna kan tänkas leva, var de bor, hur de bor, vad de jobbar med. Men så händer det ibland, eller rättare sagt ganska ofta, att jag ser en bild...kanske på TV eller till och med i verkliga livet; ofta är det bilder på en regnvåt gata, en strand, ett hav, ett vackert hus, vackra hustak med solstrålar på och en och annan mås eller kråka, någon som promenerar på stranden eller på gatan i soldis eller något annat ljus som fascinerar... det suger till i mig och jag känner en sån lust. Men problemet är att jag vet inte vad jag känner lust till! Känner jag lust att måla? (Jag kan ju inte måla. Jag kan bara "kludda"). Känner jag lust till att skriva någon melodi eller text som beskriver det jag ser, eller känner, när jag ser detta mästerverk? (Jag kan ju inte skriva melodier eller texter. Ja, texter till krönikor men inte till melodier). Det är så frustrerande, för jag känner så starkt i mig att jag vill göra något med just den här bilden! Känner jag lust att fotografera? (Jag kan verkligen inte fotografera!)

Jag är så naiv så jag tror på riktigt att det är någonting i min kreativa människa som pockar på att få provas på, men jag förstår inte vad. Ett behov av att göra något med dessa underbara bilder. Men dom finns ju redan liksom, så jag kan ju ändå inte göra dem vackrare... Vill jag bara krypa in i bilden och vara där i sol-ljuset, diset, regnet och krypa ihop och känna mig jätte-trygg och må gott? Vill jag bara känna den där varma känslan i magen och vara kvar i den? Kanske. Jag vet inte. Är det nostalgi, den välkända, att jag förknippar bilderna med något som ligger mig varmt om hjärtat fast det inte riktigt kommer fram? Jag vet inte.

Värdelösa frågeställningar. Som inte spelar någon som helst roll. Som inte lämnar några som helst avtryck i historien. Men för mig är de...inte livsviktiga, men däremot intressanta och lite spännande. För vad vet man; endera dagen kanske jag får svaret...

"Welcome to my world...want you come on in..."

Gästfrihet. Ett ord som jag stött på lite då och då under min uppväxt. Men inte reflekterat så noga över. På senare år har jag gjort mer än så. Jag har fått lära mig vad ordet betyder. Jag har även fått lära mig hur viktigt det är att vara gästfri. Jag har också förstått innebörden. Trodde jag. Ända tills för snart två veckor sedan.

Vi reste till Estland, jag och min man. Vi skulle hälsa på våra vänner som bor där. Vi har bara träffat dom här i Sundsvall förut, eftersom dom bodde här för 11 år sedan och det var då vi lärde känna dem. För 10 år sedan flyttade dom tillbaka till sitt hemland, Estland. Så nu skulle vi besöka dem i deras hem för första gången. Och se, det var en sällsam upplevelse.

De är tre i familjen; maken, makan och sonen som är 15. Han var 3 när vi lärde känna dem här. En underbar pojke. Han sov i tält i deras trädgård så att vi skulle få plats i deras lilla stuga. Med ett litet kök. Ingen dusch. Ingen vatten-toa. Vi fick gåvor när vi kom. Vi fick tre mål mat varje dag. Mycket av maten bestod av grönsaker som odlats i föräldrarnas trädgård. Svamp som de plockat i skogen. Och mat som de köpt i affären. En normal månadslön där är ca 3ooo svenska kronor. Den här mannen har inget jobb. Hans hustru har sjuk-pension. De kan räknas som fattiga. Men de är rika. Rikare än många av sina grannar som bygger stora, palats-liknande miljon-villor. Som många av dem aldrig bor i. De bygger dem för att visa att de kan. Visa att de har pengar.

Sonen klev ur tältet kl 9 varje morgon. Han gjorde iordning frukost till oss alla. Han dukade. Han dukade av. Han diskade. Varje dag. När han inte dukade på eller av så satt han ute och vässade en av de tre pilarna till den lilla piltavlan han hade. Jag såg aldrig att han tjurade för att han behövde hjälpa till. Han skojade med oss, skrattade, dansade, frågade om vi ville ha något... De tyckte att vi stannade för kort tid; bara fem dagar. Nästa år måste vi stanna minst en vecka...
Innan vi åkte kommenterade jag en liten prydnadssak som stod vid deras TV-apparat. Det var en liten, liten jordglob i mässing och glas. Det var den sötaste jordglob jag sett någon gång. Det var en av deras två prydnadssaker som stod i vardagsrummet. Jag sa till dem vad fin jag tyckte den var. Så innan vi tog våra resväskor och lämnade det lilla huset, så hade de något mer de ville ge oss. En liten present. ?? Den underbara lilla glas-globen pryder nu platsen vid vår TV-apparat...


Det var fem dagar som var späckade med utflykter, bad, stadsresor, bastubad i vedeldad bastu, lite shopping, kortspel, glada skratt och vackra, historiska platser. En resa vi sent kommer att glömma. En resa som slutgiltigt bekräftade vad ordet gästfrihet innebär.

"...och två par strumpor åt lille lille bror"

Den där gamla klassikern med den ena strumpan som alltid försvinner i tvättmaskinen; den är fortfarande aktuell. Det händer fortfarande och det händer kontinueligt. Det är frustrerande, märkligt, helt omöjligt att förstå och det rör fortfarande upp känslor.

Makens strumpor förvaras i en låda i linneskåpet i sovrummet. För tre år sedan fanns där bara strumpor som hörde ihop. De låg prydligt ihoprullade två och två. Då var vi ny-inflyttade och hade naturligtvis slängt alla singel-strumpor i soporna när vi packade. Man kan ju inte flytta in i ny lägenhet och lägga en hel massa singelstrumpor i lådorna. Men allt eftersom åren gått så har det hunnit bli en ansenlig hög med ensamstående strumpor. Igen. Ca 8- 10 stycken! Otroligt. Fantastiskt.

Sist jag tvättade tänkte jag på detta fenomen medan jag drog kläderna ur maskinen och lade dom i tråd-korgen. Då upptäckte jag att en av mina BH:ar saknade en bygel; en C-formad sådan i silvermetall. Jag hade missat att lägga det lilla plagget i en sån där vit, genomskinlig tvätt-påse. Jag konstaterade irriterat att ännu ett av mina underplagg,mitt nyaste, var lite "luggslitet" nu. Men så kom jag ihåg att jag hade en lös bygel från en annan BH och jag satte in den. Det gick bra. Nöjd med mig själv gick jag ut i köket och började fixa iordning disken.

Det kändes skönt att åter igen ha allt rent och fräscht. Nystädat var det också. Jag plockade in disken i skåpen och gjorde allt som skulle göras. Trasmattan på köksgolvet var också nytvättad. Härligt. Men vänta...vad var det som blänkte till mellan trasorna i den? Jag böjde mig ner och såg de silverfärgade fragmenten av en BH-bygel! Jag kunde inte annat än as-garva åt att den krupit in i mattan. En tanke slog mig: Tänk om det vore lika enkelt att hitta strumporna som försvunnit. Åtminstone en strumpa inslingrad mellan trasorna och varpen varje gång man tvättar, det skulle bli åtskilliga strumpor. Men...det lär aldrig hända. Jag trädde ur bygeln från mattan och lade den skrattande i lådan i min garderob. Nu låg det en extra där...igen; bra att ha till efter nästa tvätt...

Ett avsnitt ur Mias liv

Fredag kväll. Mias bästa kompis just nu, Berit, tjatade på henne att följa med ut. Och med ut menade hon på krogen. Mia kände i magen att hon inte ville. Alltså verkligen inte ville. Hon ville vara hemma med flickorna och bara vara mamma. Mamma och hemma tillsammans med sina älskade döttrar. Det skulle vara slut på krogbesök nu. Inte för att hon var ute varje helg, men det räckte nu. Ingen krog, ingen karl. Nu skulle livet bara bestå av den lilla treenigheten; Mia, Vendela och Carla. Och det var inte så bara, det var allt. Allt hon behövde. Behövde och ville ha. Ja, naturligtvis hade hon velat ha en man att älska och älskas av. men hur många gånger hade hon inte försökt? Och sista gången trodde hon verkligen att det hade lyckats. Två år och några månader höll det. Den besvikelse som blev resultatet ville hon aldrig mer uppleva. Inte bara besvikelse, det lät så tunt. Nej, det var nog mer ett trauma faktiskt. Minnesbilden av Hogge liggande i sängen i sitt gamla pojkrum, med madrassen över sig istället för under sig och den bärnstens-färgade vätskan i flaskan på golvet bredvid brände fortfarande på näthinnan. När hon lämnade honom då, så visste hon att det var sista gången hon skulle vara så nära honom. Innan hon vände honom ryggen i dörröppningen, såg hon hur hans lille son satt och smekte sin far över håret. Hogge log ett snett leende när han med berusat simmiga ögon lyckades fånga honom med blicken. Med detta i sinnet bestämde hon sig för att aldrig mer träffa någon man, att aldrig mer bli så kär att hon skulle ge sig hän och ägna sig åt någon annan än åt sina barn. Nej, en ordentlig mamma skulle hon vara nu. Helylle.

"Gå upp och pröva dina vingar"

Att vi människor är komplexa varelser har jag varit medveten om i många år. Det har under mina sextio år slagit mig mer än en gång. Jag utbrister detta faktum ofta och gärna frustrerat. Och jag menar det. Men HUR komplexa vi är har jag inte förstått förrän den 17 mars 2011. Vi tog tåget från Sundsvall till Uppsala klockan 06.09 på morgonen. 10.30 var vi framme i Uppsala och tog därifrån tåg till Västerås. Därifrån skulle vi flyga till Stanstead, London. Jag ville så gärna komma till London men jag ville inte FLYGA. Jag har haft en panisk fobi för att sätta mig i ett flygplan och vistas tusentals meter uppe i luften. Förra gången jag gjorde det satt jag stel som en pinne med tårarna flödande nedför kinderna. Jag var helt paralyserad av skräck. Båda vägarna; ditresan och hemresan. Några veckor innan denna senaste resa till London drömde jag en fruktansvärd mardröm. Vi satt i ett plan. Vi flög över en storstad med en massa höghus. Det kändes helt ok och jag satt vid fönstret och nästan njöt av flygturen. Plötsligt såg jag alla höghus fast i fel vinkel svepa förbi i hög hastighet och planet var på väg med nosen mot marken i en fruktansvärd fart! Jag tänkte: "Ja, nu händer det! Det är så här det känns". Jag vaknade en aning svettig och tänkte: "Nu har jag varit med om det och vet i alla fall hur det känns att störta. De t var det". Med denna dröm kvar i huvudet och några veckors ältande och bearbetande hit och dit, närmade vi oss flygplatsen. När vi gick genom kontrollerna och till slut hamnade i "sista anhalten" köpte jag ett glas vin. Det kändes skönt och avslappnat. Jag väntade. Och väntade. På paniken och stelheten i kroppen. Vi ställde oss i kö och entrade sedan planet. När vi hittat platser och satt skönt och hade försäkrat mig om var flytvästen fanns och masken som skall sitta över munnen om det händer något, fick flygvärdinnorna fullt fokus. Men paniken kom inte. Inte stelheten heller. Jag insåg med ens att dessa underbara, välsminkade, välfriserade vackra flickor med sina varma leenden flyger dessa plan flera gånger per dag, vecka, månad, år. Det var liksom den sista pusselbiten i min egna kognitiva terapi på mig själv. Den, plus det faktum att det måste vara mera lustfyllt att njuta och se det vackra i att befinna sig tusentals meter uppe i luften, även om det är det sista jag gör, än att sitta med panik i magen och hjärtat och må uselt! Jag kan ju ändå inte förändra något. Det enda jag kan förändra är hur jag mår och vilken inställning jag har till det jag gör. Det kan bara jag göra. Jag har ju ändå valt att färdas på det här sättet. Och det går ju nästan alltid bra. Och "nästan alltid" är många, många, många gånger! De gånger det inte går bra försvinner nästan i detta faktum. SÅ! Vad hände? Jag kände ett "kill" i magen när planet startade och sakta men säkert lyfte från marken. Det pirrade, men av glädje och lust och inte av skräck och ångest. Känslan satt kvar när jag såg molnen under mig och när solens strålar bröt mot dessa så var lyckan fullständig. Jag hade segrat över mina rädslor! Detta var stort för mig. Och det är det fortfarande. Och eftersom resan hem var lika lustfylld så känner jag mig som ett barn som klarat av sina första steg i livet. Det är härligt och jag ser redan fram emot min nästa flygtur. Även om den skulle bli min sista.

Carpe diem

Det är precis den här tiden på året som jag börjar må så bra. Så otroligt, fantastiskt bra. Jag ser framför mig när jag har putsat fönstren klart, det brukar kännas som man genomgått någon slags rening. Ordet är tillfredsställelse närmare bestämt, och doften av rent och fräscht invaderar mig.Jag ser framför mig när snön smält bort från lilla balkongen och jag förbereder för kommande blomster-arrangemang. Jag ser när jag har målat klart mina gamla möbler i isblått och vitt och hur tavlan jag skall göra till köket hänger där och är precis så vacker som jag har planerat att den skall vara. Jag ser hur de vita gardinerna fladdrar behagligt av vårbrisen och hur rosorna på bordet i vardagsrummet ler. Jag ser hur jag tar på mig vårjackan och de lätta skorna, springer ner för trapporna och hämtar cykeln i källaren.

Små saker i vardagen som gör mig lycklig.

"Där...är en pojke som leker att allting blir glass...som han nuddar"

Jag vikarierade på vår "grannavdelning" på fritids en dag. Jag har varit där förut så jag känner barnen. I alla fall något. Jag kom ihåg deras namn i det närmaste. Det är alltid ett par stycken som jag får tänka lite extra mycket på innan jag kommer ihåg vad dom heter och någon som jag inte kommer ihåg. Men den här gången tvingade jag mig själv att hitta på ett knep i mitt huvud som gjorde att jag aldrig mer skall glömma hans namn. Det funkade. I alla fall kan man hoppas det.

När jag satt med två flickor, Ella och Lisa, och spelade spel, lade Lisa huvudet på sned, så pass mycket att hennes långa, halvlockiga hår hängde långt ner på armen. Det syntes att hon tänkte riktigt mycket nu. Hon såg på mig med sina stora, mörkblå ögon och sa: "Agnetaaa...har du varit i Södertälje?" Något överraskad över frågan tittade jag på henne och svarade smått roat: "Ja det har jag. Jag var där i somras på en bröllopsfest i en sommarstuga" svarade jag. "Har du varit där?" kontrade jag. "Ja" svarade Lisa. Efter några sekunder frågade hon: "Satt du på en bro där?" Nu tänkte jag. Hur menade hon nu? Jag försökte komma på det men lyckades inte. Det mest logiska jag kunde fråga var: "Har du sett någon som liknar mig som satt på en bro där?" Jag såg för min inre syn en dam, blond, med liknande anletsdrag som mina, sittandes i någon slags solstol på en bro invid vägen, där Lisa åkte bil med sina föräldrar. "Nej" svarade Lisa.

"Varför frågar du om jag suttit på en bro i Södertälje?" undrade jag ,mer och mer konfunderad. "Jag tänkte att du kanske satt och fiskade på en bro där". Aha! Då förstod jag att i Södertälje finns en bro där stadsborna och genomresande brukade stanna till och meta eller kasta med kastspö. "Brukar du fiska där när du är i Södertälje?" "Nej!" Avslutade Lisa. Konversationen var till ända.

Jag tänkte på detta märkliga samtal resten av kvällen. Och kunde bara konstatera det en kär poet visste för länge sedan: "Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land.....Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla folket".