"Jag tycker inte om min hals längre..."

"Jag känner mig som 60 fast jag är 42. Har fått rynkor i pannan och stor näsa och nästan inga läppar. Min man säger jämnt att jag är vacker, men jag tycker att jag är ful. För att inte tala om mina bilringar".

Känns det igen? Visst! Vi kvinnor är ganska lika. Vi vill vara vackra, men inte bara det, vi vill känna oss vackra. Varför räcker det inte med att mannen ideligen intygar att vi verkligen är det? Alltså vackra.

Ett alltför vanligt fenomen. Skönhet kommer inifrån. Ett gammalt uttryck som inte desto mindre är sant. Om vi känner oss älskade, lever ett rikt liv och dessutom har lärt oss att tycka om oss själva som individer, så kan vi nog lättare försonas med att vi blir äldre. Även om det är svårt. Man känner sig som 25 men spegeln säger något annat.

MEN! Som vi alla känner till, så fixar man det mesta. Robin McGraw, den berömde dr Phil´s vackra fru, har ju KOMMIT UT MED EN BOK! om detta ämne. Tillägnad alla oss kvinnor! Hon valde dessutom ut två kvinnor i lite olika åldrar med något olika hudproblem men också med dålig självkänsla. Detta i sin mans program. Dessa två kvinnor skulle få hjälp minsann. Robin tillkallade sina experter, inte mindre än åtta stycken! Några skulle ta hand om huden, några tog hand om bilringarna, någon tog hand om det "inre" så att de skulle bli glada igen!! Som om det skulle vara någon konst att bli glad om man fick hjälp av en hel stab, med de problem som man anser ligga bakom bristen på glädjen!

Så! Det är väl ingen konst! Sluta gnälla alla klimakteriekossor! Om du känner dig deppad för att du inte ser ut som 25 längre, tillkalla Robin McGraw så kommer hon susande med sin lilla expertgrupp och hjälper oss! Är vi inte priviligierade, så säg...?!

"Frihet är det bästa ting..."

"Vänta tills det blir sommar! Då kommer ni att sakna huset. Att vara på marken och känna gräset under fötterna". En av många kommentarer från olika människor, sedan vi sålt huset. Jag förstår hur de tänker. Det ÄR underbart att känna gräset mellan tårna, sitta på altantrappan med en kaffekopp, gunga i hammocken och läsa tidningen. Och lyssna på fåglarna.

Jag har vetat att jag måste invänta den här tiden och verkligen känna efter. För det kan ju tänkas att de har rätt, de som säger så. Innerst inne så visste jag dock, att de inte har rätt. Inte den här gången. Men jag svarade: "Det kan tänkas att det blir så. Men jag tror inte det. Vi får se".

Vi har cyklat. Vi har promenerat. Vi har varit i Lappland och fiskat. Vi har varit i Västansjö och fiskat. Vi har varit och paddlat kanot i Indalsälven. Jag cyklar ner på stan. Vi sitter på Norra Berget och dricker kaffe med en svindlande utsikt över staden. I kvällssol.

En torsdagkväll, under Gatufesten, satt jag på min lilla balkong. Omgiven av vackra blommor och en ljuslykta. Klockan var 23 och "A Camp" med Nina Persson inledde konserten på stan. Jag lyssnade och njöt. Lika väl som de som hade betalat inträde för att också se dem. Jag smuttade på ett glas rött och läste Mari Ljungstedts sommarföljetong i ST, "Den dubbla tystnaden". Jag vill kalla det en optimal timme. Som jag kommer att minnas länge.

Nej, jag saknar inte hammocken, huset eller gräset under fötterna. Lika lite som jag saknar sågen, hammaren, spikarna, spånet eller målarfärgen. Jag har känt efter. Det har snart gått en sommar, två, om man räknar den förra. Vi flyttade faktiskt den 1 juli 2008. Så: Ni hade fel. Vi trivs alldeles förträffligt i vår lilla lägenhet trots att det är sommar. Och snart åker vi till Polen. Och efter det till Stockholm. Och efter det...vem vet ?